måndag 21 september 2020

Östra Ämtervik

Under några år runt 1980-talet bodde vi i Prästbol i Östra Ämtervik. Vi hyrde ett litet hus nära affären.
Jag minns särskilt en gång, precis när vi hade flyttat in. Plötsligt stod en präst i dörröppningen och hälsade oss välkomna till byn. Det var Sven Kragh, dåvarande präst i Östra Ämtervik. Det var trevligt att välkomnas på det sättet. Men det var inte bara prästen som välkomnade oss, vi kände oss hemma från första dagen av byborna. 

Prästbols handel
Prästbols handel

Mat handlade man i Prästbols lanthandel som sedermera togs över av sonen i huset ”Bosse i affären”, en jovialisk och trevlig östämting. Vi spelade fotboll tillsammans i IS Emtarna, där jag hade en kort sejour. För det mesta i B-laget. Min största bedrift i det sammanhanget var nog när jag knäade in ett mål för att jag för en gångs skull råkade stå på rätt plats. Och vem kan glömma den legendariska ”managern” Karl-Erik Asker, omtänksam, driftig och alltid med på matcherna. Han trodde på oss!

Östra Ämterviks kyrkogård hör till de vackraste i världen. Den är mångomsjungen av Selma Lagerlöf. Tänk bara på den vackra och tragiska novellen ”Gravskriften” som utspelas på den vintriga kyrkogården med översnöade gravstenar eller på kapitlet ”Kyrkogården” i ”Gösta Berlings saga” som berättar om hur kavaljererna en afton i augusti ror över från Ekeby till Svartsjö för att spela kort med den döde självspillingen Acquilon. Han ligger begravd i ovigd jord utanför kyrkogårdsmuren. Acquilon vinner förstås och kavaljererna ror tillbaka till Ekeby, nöjda med att ha muntrat upp den av alla andra förkastade kavaljeren.

Östra Ämterviks kyrka
Östra Ämterviks kyrka

Jag tror vi är många som skulle vilja bli begravda på Östra Ämterviks kyrkogård. Vilket sällskap: Selma Lagerlöf, Kejsarn av Portugallien och många andra förlagor till Selma Lagerlöfs litterära persongalleri. Frågan är om det finns plats.

Göran Bengtsson kanske vet, han verkar veta det mesta om Östra Ämtervik, kyrkan och kyrkogården. Tack Göran för alla oförglömliga guidningar du bjudit Geijerskolans elever på genom åren!

Hälsningar
Jonas Herrlin


fredag 18 september 2020

Musik

Musiken blev tidigt viktig för mig. Det började med den obligatoriska blockflöjtsundervisningen i skolan och det var ju roligt, för då fick man lära sig grunderna i musiken. Min musiklärare tyckte förmodligen att jag var nåt att satsa på då han satte en viola da gamba i mina händer. Det fanns olika storlekar på detta fyrsträngade klassiska gamla instrument, jag hade den näst minsta. Nu blev min klassiska karriär inte särskilt långvarig, men vi spelade en julotta i Gräsmarks kyrka. Det var en fin upplevelse. Sedan tappade jag intresset för gambaspelandet och det tog definitivt slut när jag en dag av misstag satte mig på stråken så att den bröts av i två delar.

Skolungdomar som spelar bland annat tvärflöjt och fiol


Annan musik hägrade

Nu var det annan musik som hägrade. Jag läste New Musical Express (popmusiktidning) och skickade efter skivor från England. Sabbaths ”Iron man” snurrade på skivspelaren i vårt vardagsrum. Jag upptäckte Bowie, Dylan och sen kom den psykedeliska och progressiva rocken och grep tag i mig med Pink Floyd, Genesis och Yes. Min första riktiga konsertupplevelse upplevde jag tillsammans med min barndomskompis Kjell Tillman. Han bodde nere på Sundgatan nära Fryken. 

Deep Purple på Scandinavium

Vi bilade ner till Göteborg och såg Deep Purple på Scandinavium. Låten ”Child in time” var en Purple-favorit som avslutade konserten.  Kjell och jag upplevde mycket tillsammans. Vi fiskade, löptränande, plockade bär i skogen och festade. 

Mitt eget musicerande är inget att skryta med, men tillsammans med klasskamraten Alf Johansson medverkade jag i ett radioprogram som hette Bandet går. Man kunde skicka in låtar och bli uppspelade i radio. Vi skickade in ett rullband med egen musik vackert förpackad i ett hemmagjort albumfodral. Vi kom med, men tyvärr missade vi utsändningen i radio. Och bandet är för alltid förlorat. 

Jimi Hendrix låt Wild thing

Ett starkt musikaliskt minne är hur jag sitter i Fryxellska skolans stora entréhall med en gitarr i famnen och vrålar ut Jimi Hendrix låt ”Wild Thing” så det dånar och ekar i hela byggnaden. Spelade vi någonsin in det? Jag hade precis lärt mig de enkla ackorden och sången var väl sådär: 

”Wild thing, you make my heart sing

You make everything groovy, wild thing

Wild thing, I think I love you

But I wanna know for sure

Come on and hold me tight

I love you”

Lite senare, 1978, 1979 och 1980, arrangerade vi ett antal rockkonserter nere på Kolsnäsudden under namnet Sommarrock med artister som Kaipa, Svenning, Kornet, Dimmornas bro, Overtyr, Dag Vag, Fantasia, Pandora och Monica Törnell.

/Jonas Herrlin

onsdag 16 september 2020

Skoltid

På den tiden, i början av 1960-talet, gick man i Åmbergs skola årskurserna 1 - 3 för att sedan flytta över till Skäggebergsskolan där man gick upp till årskurs 6.
Därpå följde högstadiet på Fryxellska och för min del blev det sedan gymnasiet i Torsby. 

Jag har ganska vaga minnen av de första skolåren.
Jag åkte säkert skolskjuts till Åmbergsskolan, men det jag minns bäst är den långa cykelturen från Klockargården, över Sundsbron, Storgatan, sedan in på kullerstensbelagda Långgatan, uppför Broby backar, förbi sjukhuset och in på skolgården. Hur det sjöng om cykeldäcken och blåste i håret i nerförsbackarna.
Minnesvärd är också en Roliga timmen som jag och Bertil Magnusson hade ansvar för en gång. Bertil och jag var påhittiga och vi hade förbaskat roligt framme vid katedern och framförde en sketch. Våra klasskamrater skrattade hjärtligt men vår lärare såg bekymrad ut och tyckte att vi spelade över. 

The Beatles, fotograf Iain MacMillan 

Från Skäggebergsskolan bar det sedan över till Fryxellska skolan och högstadietiden.
Vi hade många originella lärare som ännu kan göra sig påminda i tankarna. Jag tänker särskilt på Börje Forsberg, en färgstark karaktär och skicklig pedagog. Börje hade pondus och man såg att han gillade sitt jobb och tyckte om oss bångstyriga tonåringar. Han undervisade i, jag tror det var samhällskunskap, men något som verkligen gjorde intryck på oss var när han - i våra ögon en person från en äldre generation - spelade Beatles på lektionen. Hur var det möjligt? Det var helt oväntat. Klassisk musik eller åtminstone jazz, men Beatles!!!

Börje var också poet och gav runt pensioneringen ut en diktsamling som visade hans poetiska och metriska virtuositet. Han skrev fina sonetter bland annat. Jag tror att Börje inspirerade mig och fick mig att bli intresserad av litteratur och i synnerhet lyrik. Börje kunde i kraft av sin personlighet hantera högstadieeleverna i den nya enhetsskolan. 

Hälsningar Jonas Herrlin


måndag 14 september 2020

Jonas Herrlin presenterar sig

Jag heter Jonas Herrlin och är uppväxt i Sunne.
Mina barn- och ungdomsår tillbringade jag på Kyrkogatan 4, ett stenkast från kyrkan, med kyrkogården, Fryxellska skolan och Esso-macken som närmsta grannar. Det var en spännande plats att växa upp på, det var rörelse och liv och det fanns alltid något att hitta på.  Att spela fotboll hörde till favoritsysselsättningen. Antingen i lekparken eller på Fryxellska skolans gräsmattor. Bröderna Nilsson, bröderna Eriksson och bröderna Edvardsson, vilka lirare, kompisar och personligheter! Och vi tyckte nog alla som växte upp i Klockargården på den tiden att det var den rätta sidan av sundet att växa upp på. 

Flygbild över Sunne centrum
Flygbild över Sunne centrum

Det kändes tryggt på något vis. Begav man sig över bron och ner i köpingen visste man inte vad som skulle kunna hända.

Mitt barndomshem är sedan länge rivet och numera breder kyrkogården ut sig där huset en gång stod. Till min glädje har jag sett att min ungdoms klätterträd sparades när kyrkogården utvidgades, fast även de börjar bli till åren.

När jag besöker min fars grav på kyrkogården skänker jag alltid Thomas N. en tanke när jag passerar hans grav. Vi gick på Stjerneskolan tillsammans. Han var en inspirationskälla med sina 10,0-drömmar och rolig att vara med. Han gick bort alltför tidigt.

Jag är sedan många år bosatt i Ransäter och kan alltså förutom fryksdaling även kalla mig klarälvdaling. Det ska medges att det tog några år att vänja sig vid livet i angränsande dalgång, men nu känns det som en rikedom att som hemvist ha två dalgångar. Den lättsamma och inbjudande Fryksdalen och den lite kärvare och vildare Klarälvdalen. 

Men jag är ofta i Sunne med min familj och passar då på att ta del av Sunnes rika utbud av affärer, matställen och kulturbegivenheter. Då och då besöker jag min mamma - som bor kvar på Rådjursvägen dit vi flyttade på 70-talet - och min syster som också bor kvar i Sunne.

Till professionen är jag lärare i litteratur och sedan några år även rektor vid den anrika folkhögskolan i Ransäter, Geijerskolan. 

I mina inlägg kommer jag att återge minnesglimtar från uppväxten i Sunne, jag kommer också att komma in på mina specialintressen litteratur och musik. Och kanske blir det lite om Östra Ämtervik, en trakt som ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Och några ord om folkhögskolan förstås.

Hälsningar
Jonas Herrlin

fredag 11 september 2020

"Varför inte välja äppelsort efter humör eller smak?"

I två veckor har jag haft förmånen att få dela några av mina tankar med er. Jag har tjatat om äpplen och åter äpplen därför att det är det som oftast snurrar runt i mitt huvud. 

På tillväxt











Jag har ett uppslagsverk över svenska äpplen, en pomologi, som beskriver två hundrafyrtiofem olika äppelsorter. Boken är på över fem hundra sidor och jag kan bläddra timme efter timme bland sidorna och läsa om de olika sorterna och se på bilderna hur äpplena skiljer sig åt. 

För visst är det så att ju mer man lär sig om något, desto mer intressant blir det? 

När mina föräldrar växte upp och började dricka vin på sjuttiotalet så fanns det rött eller vitt vin. Idag pratar vi terroir och druvor som om vi tycker oss vara vinexperter allihop. Det tog en generation att komma dit vi är nu men visst är det mycket roligare?

Dock, att jag ska kunna tro att mina tre grabbar ska kunna rabbla äppelsorter och diskutera odlingsförutsättningar om några år är kanske för mycket begärt. Fler än en gång har vi fått höra ni bryr er mer om era äpplen än om oss! Eller så vaknar odlingslusten i sinom tid. 

Ja, det finns många sorter och gör ett litet experiment nästa gång ni köper äpplen om ni har möjlighet. Inom kort finns flera svenska sorter i handeln så ta hem några av varje och provsmaka. De smakar väldigt olika. Det finns faktiskt mer än rött och grönt äpple! 

Rubinola













Likaså smakar must från olika sorter helt annorlunda. En del är söta, andra syrliga. De kan vara läskande eller aromatiska. 

Och varför ska man inte kunna välja olika äppelsorter efter humör eller smak? Ståendes framför lösgodisavdelningen är det ju inte bara geléhallon som åker ner i påsen. Att lära sig mer om svenska äpplen är att utveckla en hel smakpalett från surt till sött. 

På Frimansgården har vi runt tio sorter som vi odlar i lite större skala, svenska eller försvenskade och så några äldre sorter. Men vi har också en barnkammare där vi drar upp nya träd, och där finns bland annat den japanska sorter Mutsu som ska bli spännande att smaka. 

Tänk att man kan stå framför en samling pinnar med löv, med vetskapen om att det dröjer många år och ändå känna att det vattnas i munnen. 

/Johanna Nilsson

Folke





















Filippa









onsdag 9 september 2020

Att vara med trädgård är en livsstil

Nu i september är det skördetid och odlingsåret börjar gå mot sitt slut. Eller är det slut, förresten? Det är faktiskt relevant att ställa sig frågan: När börjar ett odlingsår egentligen? 












Jamen, på våren skulle väl de flesta svara. Den blomstertid nu kommer. Allt som var dött, väcks till liv. Nu grönskar det. I våra mest älskade sånger och psalmer vimlar det av referenser till pånyttfödelse om våren, glädjeyra över allt det spirande och den ljusnande framtid. 

Om odlingsåret startar på våren så får jag nog säga att det börjar ganska tidigt. Det är ju inte ovanligt att snödropparna tränger sig upp utefter en solbelyst vägg i februari. Och fjolårets utplanterade julros, den har inga problem att blomma, ens under snön.

Visst, ja vitlöken. Den planterade jag ju i oktober förra året. Och i september började jag kratta ihop löv att lägga på rabatterna som skydd och jordförbättring – inför nästa år. Likadant grävdes det i rabatter, gödslades, flyttades perenner och trycktes ner krokusar. Resultatet får vänta på sig ett halvår. Vissa buskar och träd blommar på tvåårsskotten. Detta måste tas hänsyn till vid beskärningen, året innan. 

Ni förstår vart jag vill komma. Sanningen är att det är en ständig process att vara med trädgård. Jag säger att vara med för det är ett sätt att vara, en livsstil. En ständig planering, ett framåtskridande. Inte precis ett hjul som rullar av sig självt, då skulle nog kirskålen vara den mest förekommande grödan, men väl ett hjul i ständig rörelse. 












Visst är våren underbar, när det gröna kommer, fågelkvittret tar fart och solstrålarna värmer upp våra ansikten och påminner om hur ljuvligt det är att vara utomhus. 

Men det är också lycka att gå ut i sin trädgård en dimmig dag i november. Där fukten hänger syrerik i luften och bär på mustiga dofter. Att se livet lägga sig till rätta och vila inför vad som komma skall. Det är också underbart att få uppleva. 

Ni känner väl till ”ordspråket” att trädgårdsmänniskor lever längre. De måste alltid uppleva en ny vår. Eller om det nu var en ny sommar? Nästa höst, eller vinter?

/Johanna Nilsson


tisdag 8 september 2020

The show must go on

Många dagar kämpar jag och min man för att få ihop livspusslet. Vi vill hinna med så mycket. Jobb, matlagning, träningsskjutsning, trädgårdsarbete, läxläsning. Listan kan göras lång. 

Vi har dessutom lagt till några hundra äppelträd på det. Inte räcker tiden till för att allt ska bli perfekt, men den föresatsen får man lägga åt sidan. Man måste nämligen ha drömmar också för att orka med allt det där som måste göras. 

I helgen passerade vi en sådan drömgräns. Ett mål som vi har haft ända sedan vi blev med äpplen för några år sedan. Eftersom långt ifrån alla äpplen klarar inträdesprovet för att bli klass 1 frukt, det vill säga de utan fläckar och i rätt storlek och färgsättning som vi konsumenter vill ha, måste man hitta på något med alla de ”som blir över”. 

Mustäpplen











Detta konstiga år, pandemin ursäktad, kan vi också kalla ett konstigt äppelår. Torrperioder som varvats med regnoväder och det har varit gott om rönnbärsmal och fjärilslarver som har gett äpplen med mycket skal - och mögelskador. På vissa håll var frosten framme i maj och det resulterade i träd utan frukt medan andra som klarat sig undan minusgrader har fått dignande grenar. 

Vad gör man då med alla fula äpplen? Jo, man gör must förstås! 

Alla som har ett äppelträd vet att det allt som oftast blir en hel del över, även år då äpplena har bättre kvalitet. Efter äppelkakan, pajerna och moset brukar det bli en del kvar ändå. Det är det som är perfekt till flytande frukt som juicen också brukar kallas. 

För oss var det en dröm att gå upp i ottan en ledig lördag, gå över gräset, öppna dörrarna till det numera livsmedelsgodkända uthuset och känna äppeldoften slå emot oss. Dra på handskar och förkläden och dyka ner bland svartprickiga, knöliga, små, stora och ojämna frukter. 

Sommaren är över och vardagen slår oss i huvudet med tidsbrist och krav. Går du också runt och bär på en dröm? Litet eller stort spelar ingen roll utan träng bort alla tankar på att det inte går och ta makten i den där showen som ska vara livet. 

Man ångrar bara det man inte gjort.  

/Johanna Nilsson

fredag 4 september 2020

Praktikaliteter

Jag har förmånen att vara gift med en trädgårdsintresserad och praktisk man. Vi arbetar tillsammans med våra projekt, hugger i där det behövs och latar oss inte i onödan.

Däremot är vi praktiska på olika sätt. Ett exempel är att han förstår det praktiska med egenodlade tomater, medan han inte riktigt är hemma med luktärter. Potatis, morötter och så äpplena är förstås godkända, men han har inte nått fram till pelargonerna eller behovet av en rosenbåge.

Jag är också ganska händig. Kan rensa ogräs i timmar. Jag tycker att det är avkopplande och det ger en så skön känsla när det är över och blommor och grönsaker framträder istället för kvickrot och tistel. 

Min man däremot, han tänker ut en lösning, eller ägnar en stund åt Internet och har sedan konstruerat eller anskaffat en maskin att sätta bakom traktorn som reducerar hackandet i äppelraderna till minuter istället för timmar. Praktiskt. 

Oense om rabatter

Vi är lite oense om rabatter. De är i vägen för gräsklipparen säger han. Förstår du inte att det går åt en massa tid till att köra runt, backa, köra fram igen? 

Vi har en ganska stor tomt så flera timmar i veckan ägnas åt detta under säsong. 

Med fler rabatter, säger jag, skulle du inte ha lika mycket gräs att klippa. Jag ser inte problemet.

Huset som vi bor i är gammalt. Flera hundra år. Taktäckningen och brädfodringen på södersidan har passerat ett halvt sekel med råge sedan senaste renoveringen. Jag har lovat att inte anlägga några rabatter framför huset, förrän taket och brädfodringen är utbytt. 

Se så praktiska vi är.

/Johanna