måndag 19 april 2021

Smultronställe i Sunne

 

Drömstället - ett timmerhus i Stöpafors, Sunne









Det var søndag tidlig kveld etter vår datter Karens 16-års dag. Jeg rydder  bort kakerester etter selskapet der alle, gamle som små barn, skulle bli sett, hørt, få plass, få kake. Litt sliten, og ikke helt klar for elleville nye påfunn.

Mannen min surfer på nettet i sofaen.
«Jeg har funnet vårt drømmested i Värmland», roper han.
«I Sunne», sier han.
«Sune,» svarer jeg, «hvor er det?».
«Det er ikke langt fra Karlstad», sier han. Og derfra har vi jo så gode minner fra vi bodde på Stora Hotellet med vår datter som var med på nordiskbaltisk strykerseminar en vakker pinse noen år tidligere. Ved Klaraelven, der vår datter badet med sin fiolinvenninne.

OK, jeg er med.
Min mann er ustoppelig etter nye prosjekter.
Mer om det senere.

«Vi kan se på det 1. mai», sier han.

Jaja, så tar han seg iallfall fri med meg den dagen. Og jeg får gjort svenskehandel.
Vi kommer ikke bare tilbake med mat fra Sunne den dagen. Vi kommer tilbake med et tømmerhus, 100 år gammelt, og 80 mål skog.

Hva har vi gjort?

«Men dette skal være en hytte, sier jeg. Ikke noe nytt prosjekt!»
«Neida, svarer han. Her skal vi bare koble av».

Så lettlurt kan man være.

Du kan kan følge vår drøm på Instakonto @thehotelretreat

/Kirsti Hovland

Kirsti jobbar som journalist och hennes man Tom-Egil som fotograf.

fredag 16 april 2021

De värmländska samernas historia

Det har varit väldigt trevligt att få vara gästbloggare under två veckor i Sunnebloggen. Tidigare har jag alltid funderat över hur det är att vara bloggare och det var precis som jag trodde, alldeles alldeles underbart. 

Ni som har följt mig de dessa två veckor förstår säkert att jag arbetar som samisk scenkonstnär och artist och har väldigt många järn i elden. Jag håller parallellt också på med att skriva en bok om det samiska immateriella kulturarvet en bok som jag planerar att förhoppningsvis kunna ge ut till hösten 2022. 

Foto: Kajsa Stinnerbom





 







Samer i Värmland

Men jag tänkte avsluta med att berätta lite grann om att det faktiskt funnits samer i Värmland ända sen början av 1600-talet. Det här är det inte så många värmlänningar som känner till utan när jag berättar vad jag hittat så blir många förvånade. Men egentligen så är det inte så konstigt för om ni funderar och se er omkring så finns det faktiskt igenkänningstecken lite var stans i Värmland. Jag tänker på namn på vattendrag och uddar och sjöar som ni säkert sett men inte tänkt över vad de egentligen står för.

Lapptjärn som ligger i Hagfors till exempel där har det funnits samer sedan mitten av 1600-talet. I Lappnäs och Lappmoudden i Fryken norr om Sunne och nära Lysvik har det funnits samer. Ordet finnmark är även det förknippat med samer. Men hur kan du säga så? kanske det är någon som undrar. Jo för i äldre tider kallades samerna för fenner, finnar och stigfinnare. Finnmark i Nordnorge är samiskt område, men det vanligaste ordet för sameland är Sápmi. 

År 1637 fanns det samer med renar i Ölme Prästgård, men även utanför Arvika, Kristinehamn och söder om Säffle har det funnits samer. Ser man till det skogsfinska, svedjefinnarna i Värmland så levde de sida vid sida med samer. Jag känner mig verkligen hemma och trivs väldigt bra i Värmland som faktiskt ligger på gammalt sydsamiskt område. 

Samiska temadagar

Idag håller jag på att förbereda samiska temadagar för flera skolor och skolklasser som jag ska hålla både fysiskt och digitalt i Västernorrland i Sundsvall. Då blir det föreläsning och berättande om hur det är att vara same i Sverige idag. 

Jag kommer även att hålla i slöjdworkshop och lära ut gammal samisk repslagartradition. Det blir såklart också jojkskola och jojkkonsert, men jag ska även dansa utdrag ur min föreställning, Dom kallar oss lappdjävlar.

Här kan ni se ett utdrag från Dom kallar oss Lappdjävlar

Foto: Jostein Andersen


 

 

 





Till sist så tänkte jag lägga upp min föreställning, Saajva the other world. Här dansar jag med Helene karabuda en cirkusakrobatisk dansföreställning upp och ner ståendes på händerna i 20 minuter. Om jag säger så här, världsrekordet i att stå på händer är 12 minuter och vi dansar upp och ner i 20 minuter. Den samiska dansen är oerhört krävande och som jag brukar säga, don’t try this at home!

Här kan ni se föreställningen Saajva the other world.

Här kan ni läsa mer om mig på min hemsida.

Tack för mig!

Ola Stinnerbom
Västra Ämtervik, Sunne


onsdag 14 april 2021

Återta och levandegöra försvunna samiska kulturarv

En viktig del av min verksamhet är sameslöjden eller som vi säger Saami Doudji. Det är samisk slöjdkunskap som oftast förmedlas via tradering, vanligast muntlig överföring från förälder till barn. 

Mina förbilder och mina slöjdmästare var min morfar och mormor, Aajja och Ahhka på sydsamiska. De hade med sig slöjden som det mest naturliga, något som man alltid hade med sig. Jag var åtta år när morfar/Aajja Albin Andersson lärde mig att slå rep på gammalt vis, förhand och att tvinna snoddar till samekniven nejpien.
Den stunden glömmer jag aldrig det är som om det var igår.
För det är något speciellt med den äldre sameslöjden alltså den samiska bruksslöjden. Den har alltid fascinerat mig och trollbinder mig än idag. Slöjd tar tid och speciellt när man har hållt på ett helt liv med hantverket. 

Ola Stinnerbom och en nåjdtrumma

För ungefär en 15 år sedan började jag fördjupa mig i den mytomspunna uråldriga samiska spåtrumman, nåjdtrumman. Den har alltid fascinerat mig och speciellt den magin och den kraft som finns i en riktig samisk Gievrie.
Men tyvärr så är det så att vi i århundraden blivit fråntagna, bestulna och berövade vårt heligaste kulturarv. Kyrkan och staten har i all tid bedrivit en hetsjakt och riktat sin förföljelse mot detta heliga redskap och instrument.
År 1692 infördes det dödsstraff för att inneha och bruka trumman. 

Jag jobbar som samisk trummakare och arbetar med att levandegöra och ta tillbaka trumman som ett av de immateriella samiska kulturarven.
Det är ett oerhört svårt och tidskrävande arbete eftersom det inte finns någon att fråga om råd. För den kunskapen försvann när förföljelsen av nåjdtrumman var som värst under 1600- och 1700-talen. Från den tiden infördes en slags tabu där bara några enstaka nåjder/shamaner förde vidare denna dolda kunskap. 

Här är från min Atelje och studio i Västra Ämtervik

Jag har idag tillverkat ett hundratal nåjdtrummor, både ramtrumman och skåltrummorna som var vanligt på 1600-talet innan de försvann. År 2014 gjorde jag en större trumutställning på Sandgrund Karlstad.

Här är mina trummor på Lars Lerins Konsthall:
 
Min trumutställning har även varit på Ájtte, det samiska museet i Jokkmokk:
 
Trumutställningen har även varit på besök på kungliga Slottet, Stockholm:
 
Här kan ni se mer av min sameslöjd på min hemsida:

Under våren släppte jag ett nytt album; Journey Through the Elements, ett unikt musikaliskt möte mellan Birgitta Hedman Yoga- och Gongterapeut.
Här möter hon den samiska artisten och trummakaren Ola Stinnerbom som levandegör bortglömda samiska rytmer till den uråldriga sydsamiska jojken, Vuellien. Tillsammans skapar de något alldeles unikt och kraftfullt. Lyssnaren tas med på en inre resa genom de fem elementen där kraften i trummor och gongar återställer lugnet i kropp, själ och sinne. 
Här kan ni lyssna på singeln från Albumet Journey Through the Elements
 
Här kan ni läsa mer om mig på min hemsida.
 
Ola Stinnerbom
Västra Ämtervik, Sunne



tisdag 13 april 2021

Att förnya en urbefolkningskultur är inte enkelt

Idag tänkte jag berätta lite grann hur svårt och problematisk det kan vara att vara nyskapande same. I relation till det svenska samhället så välkomnas nymodigheter och förnyelse tämligen enkelt. Men att förnya och utveckla den samiska jojken och musiken är mycket, mycket svårare. För i det samiska samhället har vi något som kallas för ”samepoliserna” alltså en gruppering som alltför ofta motsätter sig förändring och innovationer. Den gruppen är väldigt konservativ och avogt inställda mot nyheter. Men det är inte så att man egentligen tycker att det var bättre förr, för det var det verkligen inte. Att vara same runt sekelskiftet var fruktansvärt när staten försökte tvinga samerna till att inte utvecklas utan helst stagnera. Tiden runt sekelskiftet kallades för ’en lapp skall vara lappolitik’ där staten gjorde allt för att samerna skulle stanna kvar i sina kåtor som ett exotiskt inslag i idyllen. 


Världens modernaste urfolk

Men fastän samerna är ett urfolk som bevarat och värnar om de äldre traditionerna så är vi samtidigt världens modernaste urfolk. Men hur kan du säga så? brukar jag få höra. Jo för ser man till rennäringen är det snarare tvärtom. För att bedriva renskötsel idag är det en verksamhet som är toppmodern speciellt vad gäller maskinparken. Man har alltifrån crossmotorcyklar, fyrhjulingar, snöskotrar, trailer, bilar, helikopter och såklart datorer. Men redan på 90-talet fanns det renskötare som samarbetade med Rymdbolaget i Kiruna. Lagom till slakten fick man satellitbilder mailade till sig och kunde då se exakt var renhjorden befann sig. Detta är ju helt fantastiskt och kanske för en del lite motsägelsefullt. Men för mig är det ju helt underbart att även urfolk får vara moderna. 


Men tillbaka till jojken där är det inte riktigt så enkelt. För några år sedan var jag med i samernas egen schlagerfestival SAAMI GRAND PRIX. Detta är en storslagen tävling som går av stapeln i Nordnorge i Kautokeino och det evenemanget sker alltid på Påskaftonen. Det är ett tämligen stort internationellt pressbevakat evenemang som sänds direkt runt om i världen. I svensk och norsk tv så är det inte lika hippt. År 2007 så vann jag denna stora tävling till samernas förvåning och skandalen var ett faktum. Det var verkligen ramaskri och en enorm mediaskandal där jag förekom på alla samiska löpsedlar lagom till tävlingsdagen. KATASTROFE slog man upp stort för Stinnerbom har inte sytt en ny samedräkt, detta är brukligt och ett måste i samiska sammanhang. De samiska nyheterna hade fått nys om att jag skulle ha en toppmodern nydesignad scenkostym i kritvitt bävernylon. Dessutom skulle jag vara vitsminkad med solglasögon och svart skäggstubb. Men det allra värsta var att jag också skulle dansa. I svenska sammanhang så är det här inte något speciellt och anmärkningsvärt utan mer en självklarhet att man måste gör en cool och häftig scenshow. Men det blev ett enormt bråk och ståhej som pågick i tre månader. Dessutom så ändrade man på reglerna att juryn inte längre får se de tävlande, alltså om jag skulle komma tillbaka och tävla igen, antar jag. 


De senaste åren har jag startat ett samiskt skivbolag där jag producerar bl. a. modern samisk EDM, Popmusik och även samisk Rap. Den musiken kan man lyssna på Spotify och Youtube. Förra året skulle jag ha haft Release på min nya moderna Popmusik i Hamburg i juni 2020. Men på Grund av Corona så ställdes det evenemanget in. Den plattan heter MOVE YOUR FEET och finns på alla digitala medier att lyssna på.

Här kan ni se en av mina låtar jag tävlat med på SAAMI GRAND PRIX

Här kan ni lyssna till Titellåten MOVE YOUR FEET

Här kan ni lyssna till samisk Rap från MOVE YOUR FEET plattan

Här kan ni läsa mer om mig på min hemsida  https://www.olastinnerbom.se

/Ola Stinnerbom
Västra Ämtervik, Sunne

måndag 12 april 2021

Den uråldriga Jojken är den äldsta sångstilen i Europa

Det här med jojk vad är det egentligen? det är en vanlig fråga som jag ofta får. Men det är faktiskt inte så enkelt att förklara eftersom jojk inte är en sång eller en sångteknik. Skillnaden mellan sång och jojk är att när man sjunger så sjunger man om något men när man jojkar blir man det man jojkar. Kyrkan har i all tid betraktat jojken som trolldomskonst och förknippas starkt med demonologi eller demonolatri alltså djävulsdyrkan, en slags svart magi. Det har till och med varit dödsstraff på att utöva trolldomskonst där den Dansk-norska kungen Christian den IV införde det år 1609. I Sverige infördes det dödsstraff år 1692 för att bruka den samiska trumman och utföra trolldomskonst. År 1921 avskaffades dödsstraffet i Sverige i fredstid. Detta har medfört att jojken aldrig varit något som utförs offentligt utan mer en hemlighet företeelse. Det är först på senare tid som det är okey att jojka offentligt och i publika sammanhang. Man skall också komma ihåg att skammen och förtrycket från kyrkan pågått i århundraden vilket fortfarande förekommer inom en del samiska kretsar.

Stolt över jojken

För mig som samisk jojkartist är jojken en självklarhet och något som jag är oerhört stolt över. Jag har alltid en jojkslinga med mig inombords som jag jojkar tyst för mig själv. Att jojka är för mig ett sätt att kommunicera över de tre samiska sfärerna; de himmelska, jordiska och underjordiska. Detta kanske låter flummigt och märkligt men i den äldre samiska kulturen så hade man alltid kontakt med förfäderna. Så är det än idag speciellt inom den samiska jojkkulturen och för oss samer som brukar jojken dagligen. Här är jojken ett väldigt bra verktyg och redskap att få kontakt och kommunicera med våra döda. 

Tyst kunskap som förs vidare

En annan fråga som jag också ofta råkar ut för är om det är bara samer som kan jojka och får jojka. På den frågan måste jag svara Ja. Dels för att jojken är det enda kulturarvet som staten och kyrkan inte kunnat ta ifrån oss. Men dels också för att jojken går i tradition och ärvs och förs vidare i familjen. Detta görs både muntligt men det är också en tyst kunskap som förs vidare även om jojktraditionen varit bruten. För mig var det så att jag lärde mig jojka genom att jag ville lära mig min familjs jojktradition. Men det var en lång väg att hitta rätt och när jag äntligen lyssnade på en äldre inspelning från sekelskiftet där Lars Stinnerbom jojkade så hörde jag mig själv. Detta var jättemärkligt men jag hade ärvt vår familjs jojktradition utan att muntligt lärt mig den från början. 

Men man ska komma ihåg att vi samer faktiskt ibland håller i jojkworkshop och lär ut en del jojkar. Men det vi egentligen då lär ut är att låta jojk och inte jojka. Och det tycker jag är okey.

Jojkar med 6-åriga dottern Ida

Jag jojkar ofta med min 6 åriga dotter Ida som såklart kan alla i mina jojkar utantill. Men när vi jojkar brukar vi prata om magkänslan och om vad vi egentligen känner och vill berätta med jojken. Den känslan är alltid olika eftersom tanken alltid är olika och att en jojk aldrig är likadan. Alltså jojken är personlig och individuell och på så sätt blir också den samiska jojken mer levande och fri. Såsom den samiska poeten Paulus Utsi förklarar så fint i sin dikt. Jojken är tankarnas tillflykt dit man för sina tankar. Har tankarna som sin vän i naturens skönhet.


Här jojkar jag en gammal jojkstil, Polsjojken 



Foto: Börje Dahrén


Här är en mer modern jojk




Här kan ni läsa mer om mig på min hemsida. https://www.olastinnerbom.se

/Ola Stinnerbom

Västra Ämtervik, Sunne

fredag 9 april 2021

Min samiskhet sitter i identiteten

Att växa upp i ett utanförskap där man inte känner sig hemma eller trygg någonstans har på ett konstigt sätt varit min ledstjärna i livet. Det har gjort att identiteten om vem man är och vilket ursprung man har alltid varit viktigt. 







Specialiserad på den samiska kulturen

Det gjorde att jag valde att specialisera mig på den samiska kulturen där jag de senaste 30 åren läst och fördjupat mig i det förkristna kulturarvet. Jag upptäckte tidigt att samerna i all litteratur alltid beskrivits av de som ville omvända och kristna denna hedniska urbefolkning. 

Skildringarna som återgavs var alltid väldigt trångsynta och enkelspåriga och nedlåtande. För det är så att vi samer aldrig har skrivit vår egen historia därför att vårt språk aldrig varit ett skriftspråk. Det är först på 1970-talet som vi började att försöka att omvandla språket till skrift. 

Det visade sig tydligt att lappologerna, rasbiologerna kring sekelskiftet aldrig försökt att återge de ögonvittnesskildringar som de egentligen iakttagit. För det är så att stora delar av vårt immateriella kulturarv idag är borta och helt utraderat. Det gör att omskrivningarna av nedlåtande texter måste ses med nya friska ögon och utifrån ett samiskt perspektiv. Där står vi nu idag att vi samer vill skriva ner och berätta vår egen historia men utifrån ett samiskt perspektiv.

Stort och öppet sår

Jag jobbar idag med att återta och återföra det försvunna samiska immateriella kulturarvet. Det är ett långsiktigt och krävande arbete som tyvärr inte alltför ofta uppskattas av samerna själva. För det koloniala kulturarvet är fortfarande ett stort och öppet sår som staten och kyrkan alltför ofta utnyttjar för egen vinning. Samerna har blivit berövad större delen av sitt kulturarv där kungen och kyrkan i århundraden påtvingade samerna en annan religion med en manipulativ försvenskningspolitik. 

Så sent som april 2018 bränner länsstyrelsen ner en kåta i Stenträsk i Västerbotten och hävdar att kåtan som varit i familjens ägor i 120 år är svartbygge. Kolonialismen har pågått i århundraden och fortgår än idag där samerna varit och fortfarande är en bricka i storsamhällets försök att försvenska samerna och få dem att uppgå i den övriga befolkningen. 








Erkändes som ett folk först 2010

Än idag har Sverige inte skrivit under ILO-konventionen 169 som erkänner oss som en urbefolkning med rätten till land och vatten. I statens ögon försöker man att atrofiera oss samer till en av fem minoriteter i Sverige. Men historiskt sett så har man i omgångar både gett och tagit tillbaka urfolksstatusen. 

Först år 2010 ändrade Sverige i grundlagen och erkände samerna som ett folk. Det är ett viktigt steg där vi samer kan hävda ett större självbestämmande gentemot minoritetsgruppen. Men vi har fortfarande en lång väg kvar att gå. 

Här är en länk där jag inviger när Sundsvall och Region Västernorrland blev ett samiskt förvaltningsområde.  

Här berättar jag och visar delar ur den försvunna samiska dansen

Här kan ni läsa mer om mig på min hemsida.

/Ola Stinnerbom
Västra Ämtervik, Sunne


onsdag 7 april 2021

Min samiska identitet

 Hej! Den här veckan har jag fått den stora äran att få blogga i Sunnebloggen. Det här ser jag verkligen fram emot att få berätta lite grann om mig och vad jä pyshler mä (Håller på med). Vem är då jag, kan man fråga?

Ola Stinnerbom

Jo jag identifierar mig som 100% same och 100% värmlänning men samtidigt 100% svensk. I den här tiden som vi lever i har identiteten blivit alltmer viktig att belysa. För det är så att först när vi vågar vara oss själv som man egentligen mår som bäst. Så ärre å de e inte jämt de värstö (så är det och det är inte så illa).

Jag har som många andra flera utbildningar men valde i unga år att utbilda mig till Balettdansare på Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm.
Jag är också utbildad Balettpedagog på DOCH, Dans och Cirkushögskolan, Stockholm.
Har jobbat som huvudlärare i modern dans på Svenska Balettskolan i Göteborg under sju år.
Jag är dessutom utbildad skogsarbetare på Sparresäter Skogsbruksgymnasium och en hejare på att hugga med motorsåg. 

Jag växte upp och var ung på 80-talet i Sverige och på den tiden var allt så mycket enklare än idag. Man kunde prova på lite allt möjligt och ville man testa på ett yrke så var det bara att gå in på ett hotell och vips så hade man jobb.
Men det var dansen som fångade mitt intresse, med Leroy Johnson som förebild från filmen FAME, flyttade jag tidigt till Stockholm. Där mötte jag mina jämlika dansfreaks på Kungsan när breakdancen gjorde entré i Sverige.
Vi var några unga eldsjälar som bara tokälskade att lära oss all om gatudansen från Bronx.
Idag har jag dansat Breakdance, Electric boogie, Poplocking, Downrock and Toprock.  Och såklart Disco, Hip Hop och en mängd varianter av Street Dance.


Därtill är jag idag också akrobat, mimare och cirkusartist där det ekvilibristiska lockade mig att utmana mig själv till bristningsgränsen.
Ibland på senare år har jag varit med på stora tävlingar som Gradpa Breakdanser och visat mina gamla old school moves. Det är en speciell känsla att veta att jag var med då Breaken kom till Sverige. Den har verkligen satt sin prägel i mitt dansande än idag.  

Mitt första dansjobb var dansare i filmen G- som i Gemenskap
(Jag är med i en drömscen från en lada i Dalarna med folkmusik och polskedans).
https://youtu.be/TgWaK_JIO3U

Dansare i filmen Hajen som visste för mycket
(Det är jag i vit skjorta med grön slips som gör snurrar och gör piruetter).
Se filmen nedan: https://www.youtube.com/watch?v=0vGXtX71dfg 


Men det var något annat som alltid fått mig att vilja gräva vidare i min egen identitet som dansare. Det fanns alltid en längtan och en vilja att skapa och göra egna produktioner och dansa samisk dans eftersom mamma Ingrid var sydsame från Krutberg, Vilhelmina Norra sameby. Men det tog mig 25 år innan jag började gräva och fördjupa mig i min samiska identitet.

För det var inte lätt att växa upp i Arvika och inte se ut som alla andra.
Det var jag som fick ett mer utpräglat samiskt utseende gentemot mina bröder. För det är så att i familjen Stinnerbom väljer vi hur vi vill identifiera oss i relation till våra samiska rötter.
Det är många som undrar över min relation till Stinnerbom på Östra sidan av Ämtervik alltså brorsan Leif som är teaterchef för Västanå Teater. 

De närmaste dagarna kommer jag att skriva och berätta mer om min samiska identitet och min samiska scenkonst och mitt arbete som samisk föreläsare. Jag kommer även berätta hur jag jobbar idag som egenföretagare och frilansande artist i dessa Corona tider.

Här kan ni läsa mer om mig på min hemsida: https://www.olastinnerbom.se

Ola Stinnerbom
Västra Ämtervik, Sunne

torsdag 1 april 2021

Ansvar och engagemang för människa och miljö

Väl hemma i Sunne igen blev det jord- och skogsbruk för "Stockholmsutvandrarna" i en tillvaro nära det naturen kunde ge. Samtidigt växte ett allt tydligare samhällsintresse fram hos flera av mina släktingar.

I någon mån, om vi nu ska försöka binda ihop mitt bloggande i Sunnebloggen, så har jag övertagit ett intresse för både samhällskunskap och miljöfrågor om än kanske på ett annat sätt än andra delar av Tillmanssläkten.

Ett litet strå till en human stack i världen är att vara med i Amnesty, jag är med i Grupp 260 Arvika. Här skrivs det brev till kungar och prinsar i Saudiarabien i hopp om att bloggaren Raif Badawi ska behandlas bättre i fängelset — eller allra helst friges. Det senare dock en from förhoppning. Badawi är Arvikagruppens fångfall. ”Det är skillnad på att vara bloggare i Sverige och Saudiarabien”.


Jag försöker på mitt jobb på Arvika Nyheter låta människor komma till tals runt olika samhällsproblem, jag hade en miljökrönika långt innan Greta intog barrikaderna och jag försöker privat leva någorlunda okej sett till naturslitage. Jag cyklar så mycket det går, jag har bergvärme i huset, jag eldar med ved i samma hus och på husets tak återfinns solceller, solceller dessutom tillverkade nästgårds i Glavatrakten.  

Jag tycker även att varje människa har ett ansvar för sin inre miljö, det vill säga att hålla igång kroppens funktioner inte bara för välbefinnandes skull utan för att hålla lekamen så frisk det nu går. Själv har jag alltid idrottat i någon form; spelat fotboll, basket, ägnar mig åt löpning och i viss mån åt friidrott med mera. Idag fyller jag min fritid med crossfit och hoppas kunna göra det länge till. Jag läser dessutom mycket för att hålla skallen och ordförrådet levande.

Braskaminen fyller sin funktion.
Sprider värme, trevnad och är miljönära.

Människans tekniska framsteg må ha varit kolossala på senare tid och större framsteg står av allt att döma för dörren. Jag tror dock att naturen ännu är större än människan och då gäller det att vara kompis med den enda planet vi har. Motsatsen fick Karin Larsdotter erfara när varken grödorna eller samhället kunde försörja henne. Viggo, Valter, Charlie och Novalie ska inte behöva uppleva en kvävd miljö eller humanism.

Allt hänger ihop, generation efter generation.

Hälsningar Hans-Åke Henriksson