måndag 27 januari 2020

En smått galen idè blev till cykelträning för cirka 40 barn i Västra Ämtervik

Vad hände egentligen där i Västra Ämtervik 22 augusti 2017?  Hur kunde vi locka 40 barn till första cykelträningen i en liten ort i Värmland där det aldrig funnits varken cykelträning eller någon cykelklubb.

Hela idèn började nog lite när vi flyttade till Västra Ämtervik i augusti 2014.Vi kände oss direkt välkomna till detta lilla samhälle, trots att vi inte hade några band med orten, jag som ursprungligen är från Hagfors, och Stina, min sambo som är från Tjörn, blev väldigt bra mottagna när vår dotter Alva skulle börja i förskoleklass och vår son Simon skulle börja dagis.

Vi pratade med några på byn som tipsade oss att skulle man träffa folk på orten så var det fotboll som gällde. Direkt vid första hemmamatchen så förstod vi att här finns ett otroligt engagemang och ett bra föreningsliv inom fotbollen genom ÄFF.

Efter att vi bott i Västra Ämtervik ett tag så träffade vi några andra engagerade människor i en annan idrottsförening VÄIF. Helt otroligt med 2 föreningar på en sådan liten ort.

I småbarnsåldern så vet dom flesta föräldrar att dagarna är fyllda med småbarnsliv och allt det där som hör barn till och det är svårt att hinna med att engagera sig inom ungdomsidrott och föreningslivet. Så därför dröjde det till 2017 innan vi kände att vi ville försöka ge tillbaka något till denna lilla och mycket omtyckta ort.

Så vad kan man bidra med då hmmmm, eftersom jag alltid gjort saker i livet som jag tyckt är roligt så tänkte jag att det var en bra början. Sen har cykling varit min sport under min uppväxt och det kan jag lova inte alltid varit roligt. Så rolig cykelträning var väl en bra utmaning.

Jag kollade lite med Perra som är en av eldsjälarna inom VÄIF , vad han tyckte om idén? Som vanligt var han mycket positiv och vi startade en sektion inom VÄIF som vi kallade VÄIF cykel. Vi gick med i Svenska cykelförbundet för att det skulle kännas på riktigt och såklart för att våra barn skulle vara försäkrade på våra träningar.

Nu hade vi haft första träningen och vi hade lockat dessa 40 barn som alla skrek jaaaaaaaaaaaa i kör när vi frågade om vilka som skulle komma på nästa träning.

Nu behövdes det helt plötsligt flera engagerade ledare eftersom vi beslöt oss att dela in barnen i 3 olika grupper, så nu var det cykelträning i Västra Ämtervik 3 dagar i veckan. Vi fortsatte att locka barn till träningarna och snittade ca 35-40 barn i veckan hela 2017.

Hur vi lyckats med det är vi alla ledare lite frågande över, men vi tror att det bygger på mycket positiva och engagerade ledare samt en sak som vi gemensamt kom fram till och det är att alla barn ska vid varje träning få höra sitt eget namn tillsammans med något positivt exempelvis, bra kämpat Alvin, eller bra växlat Elin osv.

Vi hittar också på nya enkla träningsmetoder, exempelvis osynliga bron som egentligen bara är 2 rep på marken som bildar en slingrig väg eller en rak bro som är helt ofarlig, men inger lite spänning ändå.

Vi använder koner, tennisbollar och vattenlek för att skapa roliga och spännande träningsformer. Vi har byggt trähopp, trädropp , balansbrädor. Vi har en pumptrack sedan tidigare och en endurobana i skogen som Krister Eriksson byggt till oss.

Förra våren så byggde vi en hopparena med 6 stycken hopp och velodromer precis vid E45:an.



















Så vi har skapat en liten cykelpark i Västra Ämtervik som alltid är öppen för alla.

Kul på 2 hjul-träningarna håller vi fortfarande på med inom VÄIF, vi lockar fortfarande drygt 40 barn i veckan till Ämtervik. Vi har utökat vår träning till området vid Vintertorp för dom äldsta barnen, dels för att kunna erbjuda lite mer varierad träning samt att vi också är med och bidrar till ett ökat cykelintresse vid detta fina område i Sunne.

VÄIF cykel har också under våra 2 år som cykelklubb varit med och startat en cykeltävling tillsammans med Selma Spa, där vi hade 65 startande barn och 42 vuxna där vi dessutom skänkte pengar till Barncancerfonden genom frivilliga startbidrag i barntävlingen.

Vi har lyckats att engagera fler föräldrar som hänger med sina barn på träningarna och cyklar tillsammans- Vi har haft arbetsdagar med otrolig uppslutning, vi har sökt och fått bidrag, både från Fryksdalens sparbank , Billerud och Värmlands Idrottsförbund. Vi har varit med i reportage i Sveriges största mountainbiketidning, jag har fått ta emot pris som årets ledare inom Värmländsk cykel 2018, ett pris som jag såklart delar med så många andra ledare inom VÄIF cykel.


Och ALLT detta bara för att vi har roligt på våra träningar och tävlingar, inkluderar och hälsar alla välkomna som vill vara med oss på Kul på 2 hjul. Helt utan krav på varken kunskap eller utrustning, bara kom som du är och har roligt med oss i VÄIF cykel.

Vill passa på att tacka ALLA ledare, föräldrar och så klart ALLA barn som alla bidragit till succén med Kul på 2 Hjul. Nu har vi ledigt fram till maj, men då är vi tillbaka med nya utmaningar till er alla, hoppas vi ses då.

Efter succén med cykelträningen så började jag åter och klura lite. Detta var i oktober 2018.
Men vänta nu, detta koncept borde kunna funka på fler aktiviteter. Kan jag något mer???
Jag har ju i och för sig åkt mycket snowboard och haft det både som jobb och intresse under större delen av mitt liv. Skulle det verkligen kunna funka med snowboard också?

Helt klart värt ett försök. Dags att söka lite efter några fler snowboardentusiaster och kanske starta en klubb? Ni får läsa hur det gick i mitt nästa blogginlägg.

/Magnus Hedlund


torsdag 23 januari 2020

En bra dag på Kolsnäs blev starten av KUL PÅ 2 HJUL

Väl hemma på Sjövägen i Västra Ämtervik igen så började en idé om rolig cykelträning växa fram, men hur skulle vi kunna inkludera så många barn som möjligt med en mountainbike-träning?

Det började bli lite kluriga funderingar här, vad är en mtb egentligen? var drar man gränsen? är mtb en cykel med grova däck och ingen fotbroms? Eller är alla cyklar som ser lite coola ut mtb?

Här behövde det funderas lite och kaffekôppen dyker upp igen. Vi ville ju skapa något som var tillgängligt för alla och som dessutom var kul.

Denna lilla kaffestund i soffan blev starten av Kul på 2 hjul, en rolig cykelträning för alla barn och ungdomar. Vi tog helt enkelt bort tröskeln för att få vara med på vår cykelträning. Alla med cykel och hjälm skulle få vara med, inget tjafs om speciella cyklar och övrig utrustning, kom som du är och ha roligt med oss.

Men eftersom jag ibland kan ta snabba och kanske inte alltid genomtänkta beslut så bestämde jag att fråga min nära vän Patrik ”Palle” Nyrén och sen sova på saken. Sagt och gjort. Men även dagen efter idèn dök upp så kändes allt väldigt rätt, så med 5 handskrivna lappar skjutsade jag barnen till skolan.

Vi satte upp en lapp på varje ytterdörr på Svensbyskolan. Några barn undrade så klart vad vi höll på med? Nya lappar på ytterdörren betyder ju att någonting är på gång, oftast disco eller fotbollsträning.

Kul på 2 hjul var någonting annat visade det sig, barnen frågade vad det var för något och vi sa helt enkelt att vi träffas, cyklar och har roligt. Kom dit och kolla på tisdag kl 18.00 och glöm inte hjälmen.

Eftersom känslan var så rätt inför starten av Kul på 2 hjul så kontaktade jag också Fryksdalsbygden som nappade på den nya idén. Som tur var informerade jag också några vänner som cyklar mycket. Det skulle senare visa sig vara en förutsättning för premiären av KP2H.

Vid ett snabbt överslag så räknade jag och Palle ihop cirka 10 barn som skulle dyka upp, känslan var fantastisk att så många ville cykla med oss.














Tisdag 22 augusti 2017 kl 18.00 stod det 40 barn på tennisbanan vid Svensbyskola och lika många föräldrar. Där och då förstod vi att detta inte var någon "one man show". Här behövdes hjälp och det väldigt snabbt. Stort tack till Magnus Karlsson, Kaisa Johansson, Henrik Bergström och Stina Olsson som helt utan tvivel tog sig an utmaningen att hjälpa oss och cykla med alla barn.

Vad gjorde vi då första träningen? Jo, precis som vi hade planerat från början, cykla med barnen och ha roligt. Efter denna första träning så blev det mycket grubblande och planerande.

Vi gick ifrån en idé i en soffa med en kaffekôpp i näven till att ha ansvar för 40 barn på cykelträning i Västra Ämtervik och det skulle senare visa sig att detta var bara början.

 /Magnus Hedlund


onsdag 22 januari 2020

Från kaffekôpp till 100 barn i rörelse

...en blogg om lite allt möjligt, men mest om allt annat.













Augusti 2017 så fick jag en förfrågan från Pernilla i Västra Ämterviks IF om jag och min familj ville vara med på Kolsnäs för att visa upp föreningen och vilka olika idrotter vi höll på med inom VÄIF. Eftersom vi klurat lite på hur vi skulle kunna få barn i rörelse så nappade vi på idén.

Jag som själv haft en idrottskärriär inom cykelsporten i min ungdom, samt att hela min familj cyklar, så var valet lätt på vilken aktivitet vi skulle satsa på. Cykling så klart. Vi ville visa hur roligt det kan vara att cykla och vilken bra typ av motion det är, både för gammal som ung.

Men nu var det ju ungarna det gällde att rädda från Ipad och dataspelsträsket. Dom vuxna får så klart själv ta ansvar för sin egen vardagliga dos av motion.

Morgonen den 20 augusti så hade vi packat bussen med cyklar, hjälmar några hemmagjorda hopp, lite extra plankor, skruvar, skruvdragare, våra egna ungar Alva och Simon, ett glatt humör och kaffe såklart.

Vi byggde en enkel bana med lite olika svårigheter så som hopp, slalombana och den osynliga bron som kommer att följa med oss längre fram i bloggen och dyka upp lite här och där.

Under dagen på Kolsnäs lånade vi ut våra egna cyklar och hjälmar till alla som ville prova, även barnen lånade ut sina. På så sätt kunde vi aktivera allt ifrån 4-åringar och ända upp i vuxen ålder.

Vi märkte redan då att vi var något på spåret. Cykling var det som gällde den dagen och cykling skulle det fortsätta att bli, om än i oanade former och med just för dagen ett okänt antal barn och ungdomar.

/Magnus Hedlund

måndag 9 december 2019

Sunnebloggen tar jul-och nyårsledigt

Sunnebloggen tar jul-och nyårsledigt.

På återseende i januari då vi får träffa nya, spännande bloggare.

torsdag 21 november 2019

Hon överlevde cancern

Ibland tittar jag tillbaka på stunder i mitt liv och kommer på mig själv att känna som om jag är en person som tittar på någon annans liv. Det känns inte som mitt liv. Har jag verkligen gått igenom det där?
Det är nog sant, att man kan välja att förtränga saker som har hänt. Lägga dem längst, längst, bak i minnesbanken. Bara ha dem där. Välja att inte ägna en tanke åt dem, men när man väl gör det, då känns det som om man är en person som tittar på någon annans liv, utifrån.
Det finns ett par stunder i mitt liv som jag ser på, på det sättet, här kommer ett.


Jag var femton år och skulle precis börja sista året på högstadiet. Ett sista år kvar på helvetet på jorden. Det var verkligen så jag kände att högstadiet var. Ett rent helvete. Högstadietiden i sig är ju ganska svår, för man pendlar mellan att vilja vara barn ena dagen och vuxen andra dagen.
Jag började tänka mer och mer på hur jag såg ut. Jag var tjockast i klassen, använde i princip inget smink och orkade inte bry mig alls om mode. Tänkte att jag skulle väl vara singel för resten av livet. Ingen skulle någonsin vilja vara med mig.
Jag var mobbad. Hade ingen, förutom min bästa kompis och två andra som jag umgicks med för att inte vara helt ensam. Jag räknade ner dagarna tills det där helvetet skulle ta slut. När gymnasiet kom skulle jag vara fri.
Men... Det hände en grej där precis innan jag skulle börja nian som skulle komma att göra livet ännu mer till ett helvete. Jag trodde inte att det var möjligt, men uppenbarligen så kunde det bli värre. Mycket värre.

Min mamma hade upptäckt en knöl i bröstet under sommaren och skulle in till sjukhuset för att få reda på resultatet av proverna.
Jag valde att stanna hemma hos pappa, mest för att jag var rädd för hur jag skulle reagera på ett eventuellt negativt besked; ett cancerbesked. Jag kommer ihåg att jag tänkte att om det är cancer hon har, då kommer hon dö. Det fanns liksom inget annat i mitt huvud. För det var så att för mig var cancer ett annat ord för döden. En hållplats där allting tar slut.


 Allt är så luddigt när jag tänker tillbaka, men ändå så kristallklart. Jag kommer ihåg vad jag gjorde. Jag kommer ihåg vad jag tänkte. Jag kommer ihåg hur jag kände. Men det är inte jag som är tjejen som är där i mitt minne. Det är någon annan. En liten, liten tjej, som precis har fått reda på att knölen i hennes mammas bröst var cancer. Och nu var hon helt inställd på att hennes mamma, hon kommer dö.
Den där tjejen skulle komma tillbaka till skolan efter ett långt sommarlov och de andra i klassen skulle prata om roliga sommarminnen. Om resor som har gjorts. Om sommarnätter som har spenderats med goda vänner i solnedgången vid någon strand någonstans. Och så skulle någon plötsligt fråga: "Louise, vad har hänt på ditt lov då?" "Nej, min mamma har fått cancer, men annars så har allting varit okej".

Jag kommer ihåg hur mamma kom in genom dörren hemma hos min pappa. Min syster hade varit med henne och kom in i lägenheten efter henne. Direkt när de hade klivit in frågade min pappa hur det hade gått.
"Jag ska opereras."
"För vadå?", frågade pappa.
"För cancer".
Och just där rasade hela min värld samman. Jag hade läst boken I taket lyser stjärnorna, där huvudpersonen Jenna förlorar sin cancersjuka mamma. Nu skulle jag gå igenom samma sak. Jag skulle få växa upp utan en mamma. Min mamma skulle dö. Den där skitsjukdomen cancer skulle ta henne.


Jag såg henne nyopererad. Jag såg hur liten hon såg ut när hon satt där i stolen i ett rum på sjukhuset, med en kanyl i armen som transporterade in cellgift i hennes kropp.
Jag såg paniken i hennes ögon när hon började tappa håret.
Jag såg henne när min syster hade hjälpt henne med att raka av allt hennes hår.
Jag såg henne på en liten dataskärm när jag var med henne till sjukhuset när hon skulle få strålbehandling, hur utlämnad hon såg ut att vara.
Jag såg henne brytas ner och jag såg henne, långsamt, komma tillbaka igen.
Men något som jag aldrig fick se, det var hur cancern tog henne. För den gjorde aldrig det.

Hon överlevde.

Nu i efterhand känns det så otroligt ofattbart att det här ens är något som vi har gått igenom. Det är en suddig del i mitt liv. En del som jag inte tänker på så ofta, men när jag väl gör det så blir jag så tacksam över att allt gick så pass bra som det gick.

Ibland tänker jag på hur livet hade varit om det hade gått käpprätt åt helvete och cancern hade stått som vinnare istället, men då blir tankarna för jobbiga för mig. Att växa upp utan sin mamma, det kan jag inte ens föreställa mig hur det skulle ha varit.

Vi har haft våra fighter genom åren och kommer nog säkerligen ha en och annan fight till, men hon betyder så otroligt mycket för mig.

Jag älskar henne.
Och jag kommer för alltid vara så innerligt tacksam över att hon stod som segrare och inte cancern.
Hälsningar Louise Lennebratt

tisdag 19 november 2019

Det blev inte bra, det blev bättre...

”När den här praktiken är över kommer jag nog aldrig sätta min fot i Sunne igen”.
Sms:et skickades till honom som skulle komma att bli mitt ex, ni vet i stadiet mellan att vara ihop och inte. Jag kände på mig att det skulle ta slut och jag var ledsen och besviken.
Jag skulle ju flytta till honom, en bit utanför centrum, och jag hade därför sökt praktik på ekonomienheten hos Sunne kommun när det blev dags att ha praktik i skolan. Jag bor på Skoghall och pluggar till redovisningsekonom på Affärshögskolan i Karlstad, så det skulle bli världens chans ju.

  1. Jag skulle få vara mer med min pojkvän.
  2. Jag skulle äntligen få komma ut i arbetslivet och testa på yrket ”på riktigt”.
  3. Jag skulle få chansen att bekanta mig med min framtida hemkommun.

Men istället för att känna de där härliga förväntanskänslorna blev det så att jag knappt såg fram emot praktiken alls. Det var ju liksom inte såhär det skulle bli.

Det blev den 9e september, min första praktikdag.
Jag vaknade med en nervös känsla i magen och den höll i sig när jag gjorde mig i ordning på morgonen. Den fanns kvar när jag satte mig på tåget och började åka de där milen upp mot Sunne, men när jag kom fram så försvann den.
När jag klev in i kommunhuset och mötte de som skulle bli mina arbetskollegor i tio veckor framöver så försvann den där nervösa känslan i magen direkt. Istället byttes den ut mot tacksamhet och en enorm glädje, för det mottagandet jag fick var otroligt.

Entrén till kommunhuset i Sunne
Alla verkade genuint glada över att jag var där. Inte bara de på ekonomienheten, utan även när jag gick runt i kommunhuset så möttes jag av människor som berättade om hur kul det var att jag var där och att de verkligen hoppades att jag skulle trivas. Där och då kastades hela min inställning om. Det här skulle bli bra. Det skulle inte bli som det var tänkt från början, men det skulle bli bra.

Nu har de där tio veckorna flugit förbi och med facit i hand så blev det inte bra.
Det blev ännu bättre än så.
Från dag ett blev jag en i gänget och det betydde än mer för mig när jag inte befann mig på hemmaplan och knappt hade satt min fot i Sunne tidigare.
De tog emot mig med öppna armar och gjorde mina tio veckor till en tid som jag kommer se tillbaka på med glädje. Jag är så oerhört tacksam över att jag fick chansen att göra min praktik där. Att få vara där var värt alla timmar jag dagligen lagt ner för att ta mig till och från Sunne med buss och tåg. Det var värt alla dagar jag fick kliva upp precis när natten blivit morgon och komma hem när eftermiddag blev till kväll. Det var värt allt.
Och är det något jag har lärt mig under den här tiden, förutom så oerhört mycket om själva arbetsuppgifterna jag har fått göra, så är det att det kanske inte alltid blir som man har tänkt sig, men det kan bli bra ändå.

Och nu till den största frågan av dem alla; kommer jag verkligen inte sätta min fot i Sunne igen? Jo, självklart kommer jag göra det.

Hälsningar Louise Lennebratt

fredag 15 november 2019

Svenska kyrkan har mycket att lära av Svenska kyrkan i utlandet

En anställning hos Svenska kyrkan i utlandet är alltid tidsbegränsad. Det betyder att man redan vid utresan vet att man skall komma hem till Sverige. För vår del betyder det att vi har kvar vårt hus i Lysvik och räknar med att komma hem om några år. Att redan nu skissa på vad som kommer att vara lättare eller svårare är förstås inte enkelt, men några små drag kanske går att teckna.

Vi kan konstatera att det går ganska lätt att vänja sig att leva utan bil. Lokaltrafiken i Wien är oerhört väl utbyggd och inom staden och dess närområde är bil faktiskt bara till besvär. En årsbiljett på all lokaltrafik i närområdet kostar 1€ per dag. Skall man åka längre bort finns fortfarande ett väl utbyggt järnvägsnät även om priserna är lite högre än i Sverige. När vi kommer hem till Värmland måste det nog bli så att vi återigen blir ”med bil”, även om vi vet att det kommer att betyda att det är lätt till att använda den även när allmänna kommunikationsmedel finns att tillgå.

Sällskapslivet på lokal eller detta att gå på café för att träffa någon är något annat som man lätt lär sig att uppskatta. Dessa mötesplatser finns lite här och var och kan ses som små oaser i storstadsöknen. När vi kommer hem ser vi fram mot att i stället för öken kunna gå ut till skogs. Att med goda vänner umgås på en stubbe med medhavd kaffeflaska är inte heller så dumt.

Höstlöv

Så är det detta med kulturutbudet. Inom 30 minuters avstånd från bostaden kan vi varje kväll välja mellan ett otal högst professionella konserter, shower, föreställningar inom snart sagt vilken genre som helst. Det här är så lätt att vänja sig vid att det kan bli en ovana. Men det är bara att konstatera att kulturupplevelser är ett stort bidrag för en hög livskvalitet. I Värmland finns också mycket gott av detta slag - vi kan bara som exempel nämna Wermlandsoperan och Berättarladan - men närheten till detta blir en helt annan och därmed möjligheten att komma iväg.

Den största förändringen vi ser framför oss handlar nog ändå om Svenska kyrkan. I min allra första blogpost nämnde jag kort hur jag fick lämna Lysvik och därför hittade vägen till Wien. Den omställningen har jag givetvis grunnat ganska mycket på. Här i vår församling i Wien möter vi en hyfsat stor del av medlemmarna (≈10%) till gudstjänst om söndagarna. Vi möter också dessa engagerade medlemmar vid övriga engagemang som berör församlingens liv. Dessutom är det så att de som här väljs till kyrkoråd gör det vid kyrkstämman som fungerar ungefär som ett årsmöte. De som låter sig väljas är människor som är intresserade av kyrkans kärnverksamhet och som vi också ser både till gudstjänst och till vardagsverksamheter. Det är också så att utlandsförsamlingarna inte har samma möjlighet att anställa människor för varjehanda som en församling i Sverige har.

Därför sköts många av våra åtaganden helt på frivillig basis; även ekonomi och administration. De enda anställda här är prästen och kantorn på heltid, dessutom ett par små deltider för praktiska sysslor. Det här gör att engagemanget för de engagerade är stort och jag skulle vilja dra fram en gammal devis som jag mött på 90-talet i ett helt annat sammanhang: Vi gillar det vi gör - och det märks!

Jag tror att Svenska kyrkan i Sverige har mycket att lära av Svenska kyrkan i utlandet. Framför allt handlar det om medlemmarnas engagemang i såväl verksamhet som styrning. Om jag skall vara lite personlig tror jag att enda framkomliga vägen för vår kyrka hemma är att kyrkfolket verkligen tar tillbaks engagemanget. När det gäller praktiska sysslor att kyrkfolket tar tillbaks sådana från anställd personal; när det gäller styrning i råd och andra instanser att kyrkfolket tar tillbaks initiativet från diverse grupperingar av politisk karaktär.

Svenska kyrkan, såväl inom som utom riket, är en folkkyrka - det vill säga en kyrka för folket. En kyrka erbjuder en mötesplats mellan det jordiska och det himmelska, mellan synligt och osynligt. Det finns en väl prövad väg för det i den liturgi och andra gemenskapsformen som kyrkan lärt sig under snart 1000 år i vårt land och 2000 i världen. Min förhoppning när jag kommer hem igen är att få kunna vara en resurs i att återupptäcka de möjligheterna tillsammans med alla andra som då bor i Lysvik, för att det skall få fortsätta att vara en plats att vara stormförtjust i.

Peter Styrman

tisdag 12 november 2019

Från en äkta wienare

I denna min femte bloggsida skall jag själv vara tyst och i stället släppa fram en Österrikisk röst. DDr Wolfgang Reisinger är född i Wien och bor här, men har tillbringat mycket tid i Sverige. Jag tror det är intressant att följa vilka intryck den svenska närvaron i Wien ger till en infödd Österrikare. Jag överlämnar därför tangentbordet för en så kallad gästblogg:

"Visst luktar det kanel och ärtsoppa, ibland också blandat med silldoft och adventsljus. Bara detta skulle räcka för att prägla en sådan plats som en svensk oas mitt i en annorlunda värld. Men Svenska kyrkan i Wien är så mycket mer än detta.

Musik och matdoft kan stärka vår kulturella identitet.


Det kanske känns konstigt att en äkta wienare som aldrig haft svensk familjeanknytning visar så stort intresse för en svensk utlandskyrka. I mitt fall har det dock gått till så här: Mitt Sverigeintresse visade sig så pass tidigt att inte ens mina föräldrar kommit ihåg hur det hela hade börjat. Efter att ha besökt Sverige för första gången år 1980 har intresset bara förstärkts. I och med att jag blivit organist i Wiens S:ta Birgittakyrka året innan (det finns bara en Birgittakyrka i det hela tyskspråkiga området) har jag fått allt mer med Sverige att göra. Många svenska körer och musiker som antingen velat besöka Wien och/eller sökt en möjlighet att framträda i kombination med en medverkan i Svenska kyrkan i Wien har sökt sig till vår katolska kyrka där det finns en likartad anknytning till Birgitta, Sveriges mest kända helgon.

År 1995 antogs jag även som Svenska kyrkans körledare under ett par år. Våra starka band blev ännu starkare under den tiden. Jag började också förstå hur bred en utlandskyrka måste vara för att tilltala ett stort antal utlandssvenskar som hamnat i vår stad av helt olika skäl. Många kom hit för jobbets skull, för andra var det en livspartner eller universitetet som dragit en till Wien, somliga tjänstgjorde här som au pairer och så vidare. Dessutom fanns och finns det människor i vårt eget land som lärt sig älska detta land i nord på grund av dess skönhet eller kanske också för att de fått hjälp från Sverige efter kriget. Andra söker sig hit för att de vill lära sig svenska eller hålla språkkunskaperna igång. Alla dessa människor bör man alltså tilltala på något sätt och erbjuda andlig föda, inte bara kanelbullar.

Medan man har ett större utbud av församlingar i hemlandet där man kanske kan söka sig till mer eller mindre konservativa respektive liberala kyrkor, så har man bara en utlandskyrka i staden. Ofta såg jag att det tar en viss tid för svenskar att ta kontakt med sin utlandskyrka eftersom man behöver också tid att först bekanta sig med gästlandet innan man vill komma tillbaka till sina andliga rötter. En stor roll lär musiken spela i sammanhanget. Musik behöver inte förklaras, den når människor omedelbart, på emotionell nivå. Den uttrycker ickeverbalt vad vi längtar efter i hemlandet och den lär oss hur starka dessa band kan vara, även efter många år i utlandet. En av Svenska kyrkans starkaste sidor är just musiken. Vad vore Lucia och jul utan svensk musik, här mitt på kontinenten med en rik, men ändå helt annorlunda tradition!

En utlandskyrka lär man ta mindre för givet än ens helt vanliga hemortsförsamling i Sverige. Hit söker man sig fullt medvetet, här kan man plötsligt förstå vad denna svenskhet faktiskt innebär, speciellt på andlig nivå. Modersmålets roll ska aldrig underskattas, bara detta förstår vi utan att anstränga oss i det minsta. Svenska språket och hemlandets kultur får en annan betydelse när man ens lämnat Schnitzeldoften och det allmänt mer och mer sekulära kontinentala atmosfären bakom sig. Vi omfattas av allt vi har i Sverige, minst lika intensivt, dock i mindre skala. Lokalen är överskådlig, orgeln pytteliten, den berikar dock gudstjänstlivet enormt. När antalet gudstjänstbesökare överskrider 30 så sprängs kyrklokalen nästan. En utlandskyrka kämpar jämt: för att få ihop en gedigen kör, för att kunna behålla och bygga ut en uppsökande verksamhet, för att ta itu med den oundvikliga församlingsomsättningen som äger rum varje år eftersom folk kommer och går, hela tiden. Visst är det så att många är fasta i Wien, ändå är det så att många bara stannar tillfälligt. Och man kämpar vid sidan av alla andra kyrkor mot sekularismen som egentligen vill visa oss att det är helt onödigt med en kyrka, även i utlandet.

Svenska kyrkan hjälper inte bara till att kunna behålla vår egen svenskhet (eller den man aldrig haft...), den finns också till för att kunna visa österrikarna något av det bästa Sverige har att erbjuda. Den måste om och om igen hitta en fast position i ett land som fortfarande präglas av en stark katolsk tro och tradition som i allt större omfattning slits sönder i välfärdsstaten. Denna kyrka har hjälpt mig oräkneliga gånger att komma tillbaka till en inte alltid synlig del av min egen själ; den är nämligen blågul."
/Wolfgang Reisinger

//Vänliga hälsningar
Peter Styrman