fredag 15 november 2019

Svenska kyrkan har mycket att lära av Svenska kyrkan i utlandet

En anställning hos Svenska kyrkan i utlandet är alltid tidsbegränsad. Det betyder att man redan vid utresan vet att man skall komma hem till Sverige. För vår del betyder det att vi har kvar vårt hus i Lysvik och räknar med att komma hem om några år. Att redan nu skissa på vad som kommer att vara lättare eller svårare är förstås inte enkelt, men några små drag kanske går att teckna.

Vi kan konstatera att det går ganska lätt att vänja sig att leva utan bil. Lokaltrafiken i Wien är oerhört väl utbyggd och inom staden och dess närområde är bil faktiskt bara till besvär. En årsbiljett på all lokaltrafik i närområdet kostar 1€ per dag. Skall man åka längre bort finns fortfarande ett väl utbyggt järnvägsnät även om priserna är lite högre än i Sverige. När vi kommer hem till Värmland måste det nog bli så att vi återigen blir ”med bil”, även om vi vet att det kommer att betyda att det är lätt till att använda den även när allmänna kommunikationsmedel finns att tillgå.

Sällskapslivet på lokal eller detta att gå på café för att träffa någon är något annat som man lätt lär sig att uppskatta. Dessa mötesplatser finns lite här och var och kan ses som små oaser i storstadsöknen. När vi kommer hem ser vi fram mot att i stället för öken kunna gå ut till skogs. Att med goda vänner umgås på en stubbe med medhavd kaffeflaska är inte heller så dumt.

Höstlöv

Så är det detta med kulturutbudet. Inom 30 minuters avstånd från bostaden kan vi varje kväll välja mellan ett otal högst professionella konserter, shower, föreställningar inom snart sagt vilken genre som helst. Det här är så lätt att vänja sig vid att det kan bli en ovana. Men det är bara att konstatera att kulturupplevelser är ett stort bidrag för en hög livskvalitet. I Värmland finns också mycket gott av detta slag - vi kan bara som exempel nämna Wermlandsoperan och Berättarladan - men närheten till detta blir en helt annan och därmed möjligheten att komma iväg.

Den största förändringen vi ser framför oss handlar nog ändå om Svenska kyrkan. I min allra första blogpost nämnde jag kort hur jag fick lämna Lysvik och därför hittade vägen till Wien. Den omställningen har jag givetvis grunnat ganska mycket på. Här i vår församling i Wien möter vi en hyfsat stor del av medlemmarna (≈10%) till gudstjänst om söndagarna. Vi möter också dessa engagerade medlemmar vid övriga engagemang som berör församlingens liv. Dessutom är det så att de som här väljs till kyrkoråd gör det vid kyrkstämman som fungerar ungefär som ett årsmöte. De som låter sig väljas är människor som är intresserade av kyrkans kärnverksamhet och som vi också ser både till gudstjänst och till vardagsverksamheter. Det är också så att utlandsförsamlingarna inte har samma möjlighet att anställa människor för varjehanda som en församling i Sverige har.

Därför sköts många av våra åtaganden helt på frivillig basis; även ekonomi och administration. De enda anställda här är prästen och kantorn på heltid, dessutom ett par små deltider för praktiska sysslor. Det här gör att engagemanget för de engagerade är stort och jag skulle vilja dra fram en gammal devis som jag mött på 90-talet i ett helt annat sammanhang: Vi gillar det vi gör - och det märks!

Jag tror att Svenska kyrkan i Sverige har mycket att lära av Svenska kyrkan i utlandet. Framför allt handlar det om medlemmarnas engagemang i såväl verksamhet som styrning. Om jag skall vara lite personlig tror jag att enda framkomliga vägen för vår kyrka hemma är att kyrkfolket verkligen tar tillbaks engagemanget. När det gäller praktiska sysslor att kyrkfolket tar tillbaks sådana från anställd personal; när det gäller styrning i råd och andra instanser att kyrkfolket tar tillbaks initiativet från diverse grupperingar av politisk karaktär.

Svenska kyrkan, såväl inom som utom riket, är en folkkyrka - det vill säga en kyrka för folket. En kyrka erbjuder en mötesplats mellan det jordiska och det himmelska, mellan synligt och osynligt. Det finns en väl prövad väg för det i den liturgi och andra gemenskapsformen som kyrkan lärt sig under snart 1000 år i vårt land och 2000 i världen. Min förhoppning när jag kommer hem igen är att få kunna vara en resurs i att återupptäcka de möjligheterna tillsammans med alla andra som då bor i Lysvik, för att det skall få fortsätta att vara en plats att vara stormförtjust i.

Peter Styrman

tisdag 12 november 2019

Från en äkta wienare

I denna min femte bloggsida skall jag själv vara tyst och i stället släppa fram en Österrikisk röst. DDr Wolfgang Reisinger är född i Wien och bor här, men har tillbringat mycket tid i Sverige. Jag tror det är intressant att följa vilka intryck den svenska närvaron i Wien ger till en infödd Österrikare. Jag överlämnar därför tangentbordet för en så kallad gästblogg:

"Visst luktar det kanel och ärtsoppa, ibland också blandat med silldoft och adventsljus. Bara detta skulle räcka för att prägla en sådan plats som en svensk oas mitt i en annorlunda värld. Men Svenska kyrkan i Wien är så mycket mer än detta.

Musik och matdoft kan stärka vår kulturella identitet.


Det kanske känns konstigt att en äkta wienare som aldrig haft svensk familjeanknytning visar så stort intresse för en svensk utlandskyrka. I mitt fall har det dock gått till så här: Mitt Sverigeintresse visade sig så pass tidigt att inte ens mina föräldrar kommit ihåg hur det hela hade börjat. Efter att ha besökt Sverige för första gången år 1980 har intresset bara förstärkts. I och med att jag blivit organist i Wiens S:ta Birgittakyrka året innan (det finns bara en Birgittakyrka i det hela tyskspråkiga området) har jag fått allt mer med Sverige att göra. Många svenska körer och musiker som antingen velat besöka Wien och/eller sökt en möjlighet att framträda i kombination med en medverkan i Svenska kyrkan i Wien har sökt sig till vår katolska kyrka där det finns en likartad anknytning till Birgitta, Sveriges mest kända helgon.

År 1995 antogs jag även som Svenska kyrkans körledare under ett par år. Våra starka band blev ännu starkare under den tiden. Jag började också förstå hur bred en utlandskyrka måste vara för att tilltala ett stort antal utlandssvenskar som hamnat i vår stad av helt olika skäl. Många kom hit för jobbets skull, för andra var det en livspartner eller universitetet som dragit en till Wien, somliga tjänstgjorde här som au pairer och så vidare. Dessutom fanns och finns det människor i vårt eget land som lärt sig älska detta land i nord på grund av dess skönhet eller kanske också för att de fått hjälp från Sverige efter kriget. Andra söker sig hit för att de vill lära sig svenska eller hålla språkkunskaperna igång. Alla dessa människor bör man alltså tilltala på något sätt och erbjuda andlig föda, inte bara kanelbullar.

Medan man har ett större utbud av församlingar i hemlandet där man kanske kan söka sig till mer eller mindre konservativa respektive liberala kyrkor, så har man bara en utlandskyrka i staden. Ofta såg jag att det tar en viss tid för svenskar att ta kontakt med sin utlandskyrka eftersom man behöver också tid att först bekanta sig med gästlandet innan man vill komma tillbaka till sina andliga rötter. En stor roll lär musiken spela i sammanhanget. Musik behöver inte förklaras, den når människor omedelbart, på emotionell nivå. Den uttrycker ickeverbalt vad vi längtar efter i hemlandet och den lär oss hur starka dessa band kan vara, även efter många år i utlandet. En av Svenska kyrkans starkaste sidor är just musiken. Vad vore Lucia och jul utan svensk musik, här mitt på kontinenten med en rik, men ändå helt annorlunda tradition!

En utlandskyrka lär man ta mindre för givet än ens helt vanliga hemortsförsamling i Sverige. Hit söker man sig fullt medvetet, här kan man plötsligt förstå vad denna svenskhet faktiskt innebär, speciellt på andlig nivå. Modersmålets roll ska aldrig underskattas, bara detta förstår vi utan att anstränga oss i det minsta. Svenska språket och hemlandets kultur får en annan betydelse när man ens lämnat Schnitzeldoften och det allmänt mer och mer sekulära kontinentala atmosfären bakom sig. Vi omfattas av allt vi har i Sverige, minst lika intensivt, dock i mindre skala. Lokalen är överskådlig, orgeln pytteliten, den berikar dock gudstjänstlivet enormt. När antalet gudstjänstbesökare överskrider 30 så sprängs kyrklokalen nästan. En utlandskyrka kämpar jämt: för att få ihop en gedigen kör, för att kunna behålla och bygga ut en uppsökande verksamhet, för att ta itu med den oundvikliga församlingsomsättningen som äger rum varje år eftersom folk kommer och går, hela tiden. Visst är det så att många är fasta i Wien, ändå är det så att många bara stannar tillfälligt. Och man kämpar vid sidan av alla andra kyrkor mot sekularismen som egentligen vill visa oss att det är helt onödigt med en kyrka, även i utlandet.

Svenska kyrkan hjälper inte bara till att kunna behålla vår egen svenskhet (eller den man aldrig haft...), den finns också till för att kunna visa österrikarna något av det bästa Sverige har att erbjuda. Den måste om och om igen hitta en fast position i ett land som fortfarande präglas av en stark katolsk tro och tradition som i allt större omfattning slits sönder i välfärdsstaten. Denna kyrka har hjälpt mig oräkneliga gånger att komma tillbaka till en inte alltid synlig del av min egen själ; den är nämligen blågul."
/Wolfgang Reisinger

//Vänliga hälsningar
Peter Styrman

måndag 11 november 2019

Skolan i Sverige och i Österrike

När man är förälder i Sverige kommer den tid när barnet skall sättas i skola. Vi har haft tur. För vår del skedde detta i Lysvik. Hela familjen är mycket tacksamma för Lysviks skola, för lärare och övrig personal där. Ni vet hur det är: Det börjar i ettan med ganska korta, men ändå tröttande dagar. För varje år blir sedan skoldagen lite längre, och det är ju inte så konstigt eftersom då har ju barnet växt och orkar mer. Det behövs ju också en del tid för att man skall hinna lära sig allt som hör till. När vi flyttade hade vår dotter precis hunnit gå tre veckor i sjuan inne i Sunne. Det är klart att ett plötsligt uppbrott är uppslitande.


Skolan i Österrike är ganska olik den i Sverige
Så kom vi till en skola som överraskade och blev en stor förändring. En positiv förändring handlar om avståndet. I stället för att åka skolbuss hittade vi (och fick plats i) en skola som ligger på fem minuters promenad från bostaden. Den första överraskningen för fadern var när det kom hem ett brev från varje ämneslärare med målbeskrivning för ämnet, vilka nivåer som förutsattes i varje delmoment och en talong att svara och skriva under. Det man skulle göra var att välja vilket betyg som barnet ville satsa på och lova att från hemmet medverka till att det kunde uppnås.

Hemmet är en mycket viktigt plats för skolan här. Tydligast för att skoldagen är mycket kortare än i Sverige. I gengäld förutsätts det mellan två och tre timmars läxläsning eller hemarbete varje dag; fem dagar i veckan! I ren tid blir det kanske inte mer än vad som skulle gått åt att resa mellan Lysvik och Sunne, men här ägnas all den åtgångna tiden åt lärande och inte åt att ta sig till och från skolan. Det här betyder också att det krävs en annan beredskap i hemmet. Barnomsorgen är inte lika utbyggd som i Sverige. Därför ser vi många, främst kvinnor, som inte arbetar - eller arbetar deltid för att ha tid att hämta barn från skolan vid middagstid och laga mat (som inte automatiskt ingår i skoldagen här; i vissa skolor finns det att köpa …). Det verkar vara så att kvinnorna i större utsträckning sköter hem och familj medan männen i högre grad arbetar utanför hemmet; ibland på mer än ett jobb eftersom försörjningsbördan ändå finns där.

Skolämnena verkar vara desamma. Matte, modersmål, engelska och ytterligare ett främmande språk är legio. Samhälls- och naturorienterade ämnen likaså. Däremot är indelningen annorlunda. I Sverige är de tolv skolåren delade i fyra treårsperioder; lågstadium, mellanstadium, högstadium och gymnasium. Här är det i stället tre fyraårsperioder: Grundskolan är fyra år. Därefter skall man välja om barnet skall gå gymnasium för att förbereda högre studier eller om det skall vara en studiegång som leder till en yrkesutbildning och lärlingsprogram. Det jag känner till är gymnasiedelen som alltså börjar med barn som i Sverige skulle ha gått i femman. De åtta gymnasieåren är indelade i fyra lägre steg och fyra högre steg innan allt slutar med studentexamen. Här är själva examen mer lik det som mina föräldrar berättat om, med särskilda både skriftliga och muntliga prov.

Överhuvudtaget tänker jag på äldre generationers berättelser om skolan när jag ser den ordning och disciplin som krävs av barnen. Att här tilltala en lärare med förnamn är fullkomligt otänkbart.

Trots allt detta som verkar gammaldags och kanske hårt kan jag inte säga att det jag sett är uselt. Barn och ungdomar här är väl allmänbildade; de är artiga och lär sig tidigt att umgås i sällskap med andra, såväl vuxna som yngre. Kanske är det socialt nödvändigt om man tänker på den gängse umgängeskulturen, som oftast är lokaliserad på offentliga lokaler och inte i hemmen.

Det som inte har kommit lika långt här är omsorgen om de barn som inte orkar med. Ett väldigt stort ansvar läggs som tidigare nämnts på familjerna och det kan bli väldigt slitigt för både vuxna och barn.

För min del måste jag till sist ändå säga att jag ser mig och vår familj som lyckligt lottade. Vi har fått del av det bästa från två världar när det gäller skolan: Först i Lysvik och sedan här i Wien.

Peter Styrman

fredag 8 november 2019

Svenska Utlandskyrkan historia och nutid

Förutom alla församlingar i Karlstads stift och i hela Sverige har Svenska kyrkan också utlandsförsamlingar. Totalt är det ett 50-tal varav 27 i Europa. På några ställen har vi karaktären av att vara en turistkyrka och möter svenskar som semestrar eller kommer för kortare uppehåll; Bangkok och några ställen i Södra Spanien kan vara exempel på det. På andra ställen finns en regelbunden församling som består av människor som flyttat utomlands om bor stadigvarande på en ort. Så är det i till exempel London och här i Wien. Hur kyrkan än är inriktad så är uppdraget detsamma; Gudstjänst, Undervisning, Diakoni, Mission. Det är faktiskt samma uppdrag som varje församling har; även de hemma i Sverige.

Bakgrunden till Utlandskyrkan finns långt tillbaks. Redan på 1600-talet fanns präster med till exempel på fälttågen och i krigen på utländsk mark. Handelsflottans folk reste till sjöss och kom till främmande länder; då dröjde det inte länge innan Svenska kyrkan fanns på plats vid destinationer som var vanligen förekommande. I Europa kan man nämna London och Rotterdam.

Svenska kyrkan i Wien, Sala Terrena

Nu för tiden har vi inte så många svenska sjömän och de som finns går sällan i land. Därför har behovet av sjömanskyrka minskat. Däremot reser och flyttar vi mer än någonsin så behovet av kyrklig närvaro är fortsatt stort. Det är ju så att när man döps in i en kyrka så innebär det något långsiktigt. I dopgudstjänsten hör vi Jesu löfte då han säger Jag är med er alla dagar intill tidens slut. Dopet är alltså en investering för hela livet och ännu längre. Om då kyrkan har döpt någon så vill vi förstås vara med och ta ansvar för det även om någon flyttar utomlands. På de orter där vi finns vill vi vara kyrka för svenskar, men också en svensk oas mitt i en främmande eller i vart fall annorlunda omvärld.

Där jag är i Wien levs församlingslivet ungefär som i en normal kyrklig församling i Sverige. Det finns en kyrka med tillhörande utrymmen, inrymd i det som var ett kloster på 1500-talet. Vi firar högmässa på söndagarna, veckomässa en gång i veckan; det finns en kyrkokör och några barngrupper. Vi har en del speciella engagemang som blir viktiga för oss utlandssvenskar: Semlor på fettisdagen, Ärtsoppa och pannkaka några torsdagar, Sista April, Nationaldagen, Kanelbullens dag och en del annat. Det allra största vi gör är julmarknaden. Då har det kommit hit många produkter med svensk anknytning som vi skall sälja till Wienarna; dalahästar, knäckebröd, hemslöjd, lussekatter (som vi bakar 2400 stycken), böcker, godis och mycket mer.

En avgörande skillnad till en församling i Sverige är att vi inte har automatiskt debiterad kyrkoavgift. Julmarknaden är vår viktigaste inkomstkälla och en förutsättning för att vi skall kunna ha den vackra kyrkolokal vi har.

Precis som i Sverige definieras en församling bland annat av var den ligger och gränserna för dess territorium på kartan. Så är det även i Wien. Drottning Silvias församling omfattar hela Österrike, hela Ungern, hela Tjeckien och hela Slovakien. Prästen förväntas betjäna de svenskättade och svensktalande som finns här; såväl bofasta som tillresta. För min del blir det ganska många resor, till dop, vigselvälsignelser, gudstjänster och samtal i området. Förutom glädjen i att möta människor får jag också stifta bekantskap med järnvägssystem som är välutvecklade och fungerar väl och framför allt mycken och god mat. Den här delen av kontinenten kan gott göra skäl för namnet Europas skafferi. Mums!

Peter Styrman

onsdag 6 november 2019

Wien en storstad i Europa

Att komma från Sverige till Wien är inte svårt. Själva resan är enkel; det går direktflyg från både Göteborg, Stockholm och Oslo. Vill man åka tåg finns fina förbindelser och den som vill köra bil skall nog räkna med ett drygt dygn på vägen. Det finns ett lite hemligt men mycket bra sätt att resa med bil: Det är att köra från Värmland till Hamburg och där sätta bilen på ett tåg där man själv får liggvagn och så vaknar man nästa morgon i Wien.

Väl framme är det heller inte så svårt att leva, men det finns några viktiga mementon man måste underkasta sig. Bland annat måste man skriva in sig i landet om man skall bo här. Det gör man inte en, utan två gånger. Först går det ganska lätt, ett kort besök på det lokala medborgarkontoret. Senast fyra månader senare måste man till det statliga invandrarverket och där gäller det att ha tålamod.
Många tror kanske att Österrike är ett land som inte är helt välvilligt sinnade mot immigranter. Jag kom första gången till det här kontoret en timme innan öppningsdags och fick vända för att gå hem eftersom kön var längre än de skulle kunna hantera den dagen. Nu är vi i vart fall inskrivna och helt lagligt här.

Porten från Österrike in till Sverige. Ingången till Svenska kyrkan i Wien

I Österrike tillhör de flesta den katolska kyrkan. Man kan säga att den har präglat samhället här på motsvarande sätt som den Lutherska präglat det svenska samhället. En markör för att en kyrka präglar ett samhälle är helgdagarna; särskilt de som infaller mitt i veckan. I den katolska världen är de många. Plötsligt kan man vakna en dag och inse att det inte går att handla för att det är en särskild helgdag och ett helgon som hedras just i Wien eller i Österrike. Då stänger skolor och butiker och folk får stanna hemma från jobbet. Även vanliga helger påverkas av det här. Det är ytterst ovanligt att det går att hitta en öppen livsmedelsaffär på en söndag. I Lysvik gick det att handla mjölk och toapapper nästan varje dag på året. Det går inte i den här storstaden.

Vi märker också att det inte är helt vanligt att man bjuder hem folk här. Man träffas gärna, men då sker det på restaurang eller café. Jag har fått lära mig att en bakgrund till det här är att folk och familjer har så små lägenheter. Det byggdes intensivt här efter de båda världskrigen; det drevs en politik för att så många människor som möjligt skulle kunna bo på en begränsad yta (Wien ligger så till att den inte kan expandera i naturen hur som helst) och det ledde till att man byggde många men små lägenheter. Bostadspolitiken i stort, som jag egentligen inte vet något ingående om, verkar ha fungerat bra. Det här är en storstad i Europa där en vanlig människa med medelmåttig lön kan bo hyfsat centralt. De hyresnivåer jag hört om ligger långt under det jag hör från Stockholm.

Nu har jag skrivit storstad ett par gånger. Givetvis är Wien en storstad; här bor knappt två miljoner människor och de förbinds med en mycket välfungerande kollektivtrafik. Samtidigt är det en sammanslutning av små byar. Staden består av 23 ganska självstyrande distrikt, som också framstår som ganska individuella i sin framtoning. Inte så att något skulle vara slum och ett annat gräddhylla, utan snarare i sina kulturella uttryck. Några saker är däremot lika delarna emellan; varje stadsdel har ett eget kommunalt badhus och en kommunal musikskola. När man bor här känns Wien inte som storstaden utan som en mindre by - inte helt olik Lysvik.
Peter Styrman

måndag 4 november 2019

Från Lysvik till Wien

2010 visste jag inte mer om Lysvik än att där fanns en järnvägsstation längs Frykdalsbanan. När det var klart att vi skulle få tjänstgöra i Fryksände församling hittade vi vårt hus och trädgård just i Lysvik och har därefter blivit stormförtjusta i orten. Desto gladare blev jag när jag 2017 kunde få börja vikariera som kyrkoherde just i Lysvik, med löfte om fast anställning efter genomförd fortbildning. När den stora dagen så närmade sig och nämnda fortbildning avslutad fick jag det överraskande beskedet att kyrkorådet frångått sitt löfte och i stället, utan att jag fram till idag fått höra något argument, anställt någon annan. Jag är alltså präst i Svenska kyrkan. Den där dramatiska händelsekedjan som jag antytt blev starten på ett stort äventyr för mig och min familj.

Österrike har i mer än 30 år varit en viktig plats för mig och senare för hela familjen. Här finns vänner, här finns platser som blivit minnesmärken för oss - och här finns en uppsjö av kultur. När kyrkoherde- och kantor/assistenttjänsten utlystes i Svenska kyrkan i Wien tog vi chansen och sökte. Vi bor här sedan ett drygt år och planerar att stanna några år till.

När jag nu inbjudits att skriva några rader på Sunnebloggen tänkte jag passa på att i tur och ordning nämna lite om
Vardagslivet i Österrike, ett land ganska likt vårt men med vissa markanta och betydelsefulla skillnader;
Svenska kyrkans liv i Utlandskyrkan i allmänhet och i Drottning Silvias församling i synnerhet;
Skol-och utbildningssystemen, som vi mött dem i Sverige och här i Österrike
Förmedla några österrikiska röster om betydelsen av en Svensk kyrka i ett land som har ganska många egna;
En framåtblick och utblick mot den tid som kommer när vi en gång skall flytta tillbaks hem till Lysvik.
Det där sista är viktigt. Jag har inte flytt från Lysvik för att söka ett äventyr; jag fick inte vara kvar. Lysvik är fortfarande det som stormförtjusar. Jag räknar det som ”hemma” - håller kontakten men funderar förstås en del kring vad en ganska lång utlandsvistelse gör med ens världsbild. Redan nu går det att konstatera att det behövdes ungefär ett år att något lite anpassa sig till att bo bland 1 600 000 andra människor i Wien i stället för de ca 1600 som bor i Lysvik. Hur lång tid tar återanpassningen?

Totalt kommer jag att lägga ut 6 texter från den gamla dubbelmonarkin, där den här är den första. Om du är intresserad att veta mer om oss och Svenska kyrkans liv just i Wien så finns det en del att läsa på www.svenskakyrkan.se/wien
Välkommen dit också!

Peter Styrman

fredag 1 november 2019

Hej, hej Freddans sista inlägg

Hej Hej! Freddan här igen med det sista inlägget för min tid här på Sunnebloggen. I mitt sista skrivande så kommer jag skriva om min passion till andra som inte kan laga mat och om våran kockförening SKF (Svenska Kockars Förening).

Många kockar


Jag har alltid velat hjälpa fölk i alla lägen som ekonomiskt, läxor, träning med mera. Men nu på sistone så har jag velat hjälpa fölk att förstå konsten att laga mat som enkla tips hur man kan tänka ekonomiskt/hållbart, med goda råd så att man kan göra bra mat. Ibland brukar de ringa/sms:a mig å fråga hur man gör detta och så vidare.
Svenska Kockars Förening


Jag är medlem i föreningen SKF som deverse. Det betyder att jag själv är ambassadör för Värmland Unga SKF som heter YCC ( Young chefs club). Inom föreningen skapar vi en ny värld inom mat till konsumenterna och företagen. Detta kan vara som en grej som vi ungdomar håller på med, som är Zero Waste Food. Med det menas att man ska slänga så lite mat som möjligt och vad man kan använda vissa saker till att göra ny mat med.

SKF är en klubb som välkomnar de som håller på med mat eller går utbildning. Det finns också olika distrikt som SKF Väst (Göteborg med mera) + SKF Stockholm/Uppsala. Vi finns på sociala medier på Facebook och Instagram. Dessutom har vi en app så ni är så välkomna att följa dessa sidor.

Då vill jag säga TACK för mig för denna gång och om ni har andra frågor så är det bara att skicka en ton till 0722104266, om frågor om mat eller föreningen eller matkurs. Ha dä.
MVH Fred Hagström

måndag 28 oktober 2019

Halloj, halloj! Freddan kocken åter igen här



Hur är det egentligen att jobba som kock? Att jobba som kock kan vara stressigt i början på grund av att man tänker att det man gör ska vara det godaste man vet och snyggt upplagt till en annan
människa än sig själv. Men efter en tid när man har jobbat så vill man bara ha mer och mer stress. Det blir som en drog kan man säga.

Att jobba med mat ger en bättre bild ut i världen, som hur viktigt det är med miljön. Att man inte slänger den där lilla biten av moroten, att man då kanske har den till en sås istället. Eller till exempel hur ekonomin är viktig till att köpa in varor eller till att sälja sin mat.

Jobbet som kock gör så att du blir en del av en liten familj, en familj där alla vet vem man är och att alla känner alla. Det ger möjligheter till att få jobb, stå till god till en annan som kanske vill ha jobb på det där stället vid vattnet. Eller att man bara ses, pratar med en individ om hur det går på jobbet och kanske till och med
bollar idéer/kunskap med varandra.

// Fred Hagström