måndag 11 januari 2021

Brev från ett karantärhotell i Hanoi

 Hej alla!

Jag sitter här i mitt karantänhotell i Hanoi och försöker fördriva tiden. Vi kom hit mitt i natten på torsdag, natt till fredag, och påbörjade 14 dygns isolering i ett för ändamålet förberett hotell strax utanför gamla staden. Vi, det är jag och min 13-åriga dotter Emelie, som har bestämt sig för att komma och bo tillsammans med mig här. Jag själv har varit här sedan februari förra året och arbetat för Ericsson här.

Thomas och dottern Emelie i skyddsutrustning

Vem är jag då, jag som skriver detta och vilken anknytning har jag till Fryksdalen och Sunne. Det är längesedan nu sen jag kallade Sunne mitt hem, men när jag var sju år gammal så flyttade vi, mina föräldrar och min lillasyster till Brårud där vi bodde ett par år på Rådjursvägen, innan vi efter en renovering flyttade till mina morföräldrars gård i Stöpafors. När jag växte upp så hade jag ganska tidigt bestämt mig för att jag ville ha ett jobb där jag reste mycket. Egentligen hade jag velat bli pilot men det föll sig så att jag istället hamnade på Ericsson och Ericsson erbjöd mig precis det jag ville ha.

Det här är andra gången jag bor och jobbar i Hanoi. Första gången var 2005-2007. Staden har förändrats mycket sedan dess även om man känner igen sig på de flesta platser. Området där mitt kontor idag finns existerade inte på den tiden. Idag är det svårt att tro att det var så eftersom höghusen ligger tätt och vägarna är fulla av trafik. 

Första gången jag var här så var staden fortfarande ganska reglerad och folk utifrån fick inte flytta hit hur de ville. Jag tror att det är betydligt annorlunda idag. Det bor säkert dubbelt så många här idag jämförelsevis. 

Varmt och fuktigt men kallt på vintern

Det är sämre luft här nuförtiden speciellt under vintern som nu. Det är också förvånansvärt kallt för att vara i tropikerna. När jag flyttade hit första gången kom vi mitt i sommaren och vi hyrde ett hus i stan. Det är hett på sommaren och jag hade inte en tanke på att det kunde bli kallt. Jag var dåligt påläst och därmed också dåligt förberedd när vintern kom i slutet av november med temperaturer runt 10 grader och utan uppvärmning i huset. Fuktig luft är det också så om man inte har värme så känns allting fuktigt och lite blött. Skjortan är svår att dra på sig på morgonen och på kvällen så känns lakanen kalla och blöta. Det blev att investera i elkaminer så att man åtminstone kunde värma sovrummet ordentligt. Den här gången visste jag bättre så ylletröjorna är packade och vi har valt boende med värmekälla. Men ännu har vi inte kommit riktigt fram hemma.


Utsikt från karantänhotellet

Vi är på karantänhotell. Vietnam är egentligen helt stängt för utlänningar och det var en rejäl pappersexercis att ta sig igenom för att komma in här överhuvud taget. Min dotter har väntat sen i somras på att komma hit. Vi har haft plats i en skola här sedan höstterminen startade i augusti, men det var inte möjligt att komma in alls då. Jag började ansökan i slutet av oktober och strax innan jul så blev det klart att jag kunde komma in tillsammans med min dotter så jag åkte och hämtade henne. Det är annorlunda att resa numera under pandemin. Negativa PCR-tester krävs och det kan vara besvärligt att ordna så att dessa kan tas i samband med resan. Inte för lång tid i förväg. Det går inte så många flyg heller och de som man planerar att använda kan vara inställda med kort varsel. Det är ett pussel att få alla bitar att klicka ihop i planeringen.

När man kommer till Vietnam så måste man inställa sig i karantän i 14 dygn, till planeringen hör att man också måste ordna med en karantäntransport från flygplatsen i förväg. Alla bokningar av transport och hotell måste meddelas till flygbolaget i god tid före ankomst för att man ska få tillstånd att landa. När vi väl kom fram efter en lång resa med 13 timmars mellanlandning på vägen så var klockan nästan midnatt torsdag natt till fredag och efter visumhantering och bagagehämtning ungefär som man är van, med undantaget att passen behölls i passkontrollen och att vi samlades i bagageutlämningen tills alla inkommande hade fått sina väskor. Tullen och utgången var stängd. 

Mottagen av blåklädda figurer

Utanför glasväggen till bagageutlämningen dök så de första blåklädda figurerna upp med skyltar med hotellnamn och passagerarnamn ut. Det var våra karantäntransporter som hade anlänt. Efter ett tag kom de in genom en sidodörr rakt in i bagageutlämningen medförande blå skyddsutrustning till oss också. Så vi fick skruda om allihop. Väl omklädda så fick vi ta oss ut genom sidodörren ut till parkeringen och in i vår transport, en vanlig bil med plast som tejpats upp mellan baksäte och framsäte. Så gick färden in mot staden och när vi kom fram till hotellet fick vi ta källarvägen och servicehissen till vår våning och vårt lilla rum, där vi nu tillbringar all vår tid. Maten kommer i kassar som ställs utanför i korridoren tre gånger om dagen. Det knackar på dörren och man öppnar och hämtar upp sin mat. I natt är det 11 dygn kvar tills vi slipper ut. Det känns som lång tid att sitta fast härinne. Jag saknar att få gå ut och gå eller springa. Undrar hur mycket man väger när vi väl kommer ut. Maten är god 😊.

Mvh /Thomas


fredag 4 december 2020

Selma Lagerlöf var så mycket mer än författare

Jul i salongen på Mårbacka. 


Som vuxen bevarade Selma Lagerlöf många av föräldrarnas och gårdens jultraditioner, och fick ofta besök av släkt och vänner - och av anställda. Selma bjöd nämligen in gårdens anställda på julaftonens eftermiddag, och tänk att ibland kunde man vara uppåt 60–70 personer. 

Så mycket mer än författare

I köket vankades det kaffe eller saft och kakor. De som var barn då har beskrivit det fantastiska i att man fick äta precis så mycket kakor man ville! 

Sedan blev det julklappsutdelning. Alla skulle ha en julklapp var och barnen skulle ha två. Det var viktigt. Julklapparna var av praktisk karaktär, de vuxna fick ofta mat- eller kaffeserviser, filtar eller tyger så de kunde sy lakan eller kläder till sin familj. Alla familjer som ville ha, fick dessutom en tidningsprenumeration. Selma Lagerlöf tyckte att hennes anställda skulle följa med i det som hände hemmavid och ute i stora världen. 

Barnen fick ofta hemstickat som sockor och vantar, som Selma Lagerlöf beställde varje höst av mjölkerskan Hanna Lawner. Hanna Lawner bodde i ett rum på tredje våningen i arbetarbostaden – eller staterbygninga -, och var ägare av en stickmaskin. Ett år fick alla barnen en bankbok med fem kronor redan insatta. Det året var inte Selma Lagerlöf hemma på Mårbacka, men Mårbackas inspektör Kajland såg till att alla fick julklappar hemsänt och också en julhälsning från Selma.

Även hushållsfolket fick julklappar förstås och Alma, som arbetade som husjungfru, önskade mest av allt sig ett armbandsur, vilket hon nämnde för fröken Lundgren. Det skulle nog kunna ordnas, sa fröken Lundgren. Men när Alma öppnade sitt paket på julafton så låg där en armlänk i stället. I brådrasket hade Selma Lagerlöf förväxlat paketen, men lovade Alma att ordna upp det hela. Men då var Alma så nöjd ändå, och ville absolut inte byta tillbaka. 

Hilding Bergqvist, född 1927 och vars föräldrar bodde på Mårbacka på Selmas tid, har berättat om hur det var att uppleva julafton på Mårbacka. På julaftons eftermiddagen när Selma bjöd in sina anställda med familjer till julkaffe, så minns han hur gårdens folk kom vandrande från sina torpstugor nerför allén, och Selma hälsade alla välkomna, och tog alla i hand. 


Mårbacka 1929. Hilding Bergqvist 
hälsar på Selma Lagerlöf. 
Övriga Anna Bergqvist, 
Stina Svens (skymd) Ellen Axelsson 
och Cissi Dahlström. Till vänster 
Maria Andersson Adén med dottern 
Ulla (gift Hillesøy) 
Foto: Ur Hilding Bergqvists samling 
i Östra Emterviks hembygdsförening.



I salongen blev det dans vid den stora granen, och vid den efterföljande julklappsutdelningen satte sig Selma vid brädden två fyllda till brädden stora klädkorgar med paket. Alla fick komma fram till Selma när hon läste upp deras namn och få paketet ur hennes hand. Hildings föräldrar förmanade i förväg att ”du glömmer nu inte att tacka så mycket”!

Hilding avslutar med att berätta att 1939 blev sista julen som han fick förmånen att fira hos Selma Lagerlöf, som han känslomässigt beskriver som den omtänksamma, generösa människa som var så mycket mer än författare. 

Hildings kulturhistoriska gärning

Hilding själv är också en mycket omtänksam och givmild man. Han var initiativtagaren till att Arbetarbostaden blev räddad i sista stund undan rivning, och den som också såg till att Arbetarbostaden blev renoverad, vilken stod färdig 2014.  


Arbetarbostaden











Sommartid drivs det som museum, och här visas hur det kunde se ut om man bodde som anställd på Mårbacka. Dessutom blev det hela en bok – Arbetarbostaden på Selma Lagerlöfs Mårbacka – skriven av författaren Lena Carlsson och utgiven av Mårbacka förlag. 

Utöver det så har Hilding under det här året även donerat 100 000 kr till Mårbackastiftelsen för drift och underhåll till Arbetarbostaden.  Så häromdagen fick vi tillfälle att tacka Hilding så mycket för den kulturhistoriska gärning han har gjort för Mårbacka genom tiderna, och förstås för den generösa donationen. Tack Hilding!


Hilding Bergqvist tackas av
Mårbackastiftelsen för gåvan
till Arbetarbostaden













Med det vill jag också tacka för mig och för min tid som Sunnebloggare, vilket har varit väldigt kul. 

Jag vill även passa på att önska Er alla en riktigt fin juletid, med recept på en god tårta, Mårbackatårtan. Kanske något att fira in det nya året med? 

God Jul och Gott Nytt År! 

/Irene Henriksson 


Mårbackatårta

200 gr smör eller margarin
150 gram socker
360 gram skrädmjöl
Äppelmos efter behag
Vispad grädde

Rör smör och socker vitt och luftigt. Blanda i mjölet. Dela degen i fyra delar och kavla ut till lika stora bottnar. Grädda i ugnen på 175 grader i cirka 12 minuter. Äppelmoset läggs mellan bottnarna efter att de har svalnat. Garnera med vispgrädden. Njut!


 




 


 


torsdag 3 december 2020

Selma Lagerlöf älskade jularna på Mårbacka

Julpyntat Mårbacka omkring 1930.
Foto Östra Emterviks hembygdsförening. 








Det var på Mårbacka som Selma Lagerlöf upplevde sin barndoms jular. Det var också här som hon upplevde kavaljers-Värmland, sällskaps-Värmland och festernas Värmland. Inte minst då genom att hennes far älskade fest och musik. Varje år på hans födelsedag, 17 augusti, var en stor dag och det bjöds till kalas på Mårbacka. Det sägs att ”Hela Värmland” var där. 

 Juldekorerat i matsalen på Mårbacka.












Julaftonskvällen firades traditionsenligt i matsalen och familjen samlades runt det stora slagbordet. ”Pappa vid den ena kortändan och mamma vid den andra. Farbror Wachenfeldt är där — han har hedersplatsen till höger om pappa — och faster Lovisa och Daniel och Anna och Gerda och jag. Gerda och jag sitter som alltid på ömse sidor om mamma, därför att vi är de yngsta. Jag kan se det alltsammans.”

Och tänk, på julen fick man ligga och läsa på kvällarna, hur länge man ville - och utan att få tillsägelse för att man slösade på stearin. 

 ”Ingenting går opp mot att ligga där med en ny rolig julklappsbok, en bok, som man aldrig förr har sett och som ingen annan i huset heller känner till, och veta, att man får läsa sida opp och sida ner, så länge man kan hålla sig vaken. Men vad ska man ta sig till om julnatten, ifall man ingen julklappsbok har fått?” (Julklappsboken, Ur Skilda tider 2)

Och varje år önskade hon sig böcker i julklapp, vilket hon ofta fick. Men ett år när hon var i tioårsåldern var det, till att börja med, annat i julklappssäcken…

Julbord i nya köket på Mårbacka, 1923. Hugo Falk
var, bland annat redaktör vid Wermlands-Tidningen
och Värmlands Dagblad samt intendent vid
Karlstad Teater i 15 år. Han skrev dessutom flera
ungdomsböcker och gav ut tidningen Värmländlingarne
där Selma Lagerlöf bidrog med berättelsen ”Grågässen” (1894). 
Selma Lagerlöf till vänster och dottern Eva Falk till höger. 













Som vuxen var Selma Lagerlöf också väldigt förtjust i julen. Ibland kunde Selma inte alltid vara hemma, men hon försökte verkligen eftersom högtiden var väldigt viktig för henne. Som tur var hade hon husföreståndarinnan Ellen Lundgren som såg till att Mårbacka blev julfint. Hon organiserade julstöket och lagade julmaten. Jullunchen med dopp i grytan åt Selma Lagerlöf i köket medan själva julmiddagen åts i matsalen, inte sällan med systern Gerdas familj som gäster.

– Det blev liksom ingen jul om inte Ahlgrenarna var med, berättade de som jobbade i huset.

En del år var även Valborg Olander med under julhelgerna.

De anställda har berättat att man började julmiddagen med lutfisken, och sedan julbordet igen. På buffén fanns, förutom dopp i grytan, julskinka, revbensspjäll, fläskkorv, potatiskorv, bruna bönor och potatis samt inlagda rödbetor. Man avslutade måltiden med risgrynsgröt, och efter maten drack man kaffe i salongen. Då skulle julljusen i stora granen tändas.

Selma Lagerlöf bidrog med julnoveller i en hel del jultidningar och skrev många julhistorier under sin karriär, såsom Gudsfreden, Den heliga natten och Legenden om Julrosen.  

/Irene Henriksson 

Luciafest på Högre Seminariet i Stockholm 1922.
Selma Lagerlöf läste vid granen ur boken Mårbacka
som just utkommit. Foto: Th.Nadin.















 






onsdag 2 december 2020

Selma banar väg för kvinnorna

I nästa vecka, den 10 december är det 112 år sedan Selma Lagerlöf fick motta Nobelpriset. Som första kvinna! Som första svensk! Hon fick dessutom Svenska Akademins guldmedalj 1904, och 1914 valdes hon in i Svenska Akademin (på stol nr 7) – men har ännu inte rösträtt! 

Mänskliga rättigheter och stärkt demokrati

Samma dag som Nobelpriset, 10 december, är det 70-årsdagen för Internationella dagen för mänskliga rättigheter. Den instiftades av FN 1950 för att hedra överenskommelsen den 10 december 1948 i ”Deklarationen om de mänskliga rättigheterna”. När Anneli Jansson från Sunne kommun kontaktade mig med frågan om Mårbacka ville medverka för att hedra detta jubileum, så var svaret tämligen självklart. Planering och aktiviteter pågår. 

Utdrag ur tidningen Dagny. Överst citat
av Selma Lagerlöf. Bilden visar utflykt
med rösträttskongressen till Visingsö.
Selma Lagerlöf i samspråk med den
internationella rösträttsalliansens ledare
Carrie Champan Catt. Damen till höger
har inte kunnat identifieras.
















Vi har verkligen Selma Lagerlöf att tacka för mycket, inte minst gällande arbetet för mänskliga rättigheter. Selma Lagerlöf var ju, förutom en Nobelpristagare och författare i världsklass, en medveten och hårt arbetande företagare och kommunpolitiker – men också en välgörenhetsarbetare för fattiga och förtryckta - och passionerad rösträttskämpe.

När hon flyttade till Landskrona hade hon själv inte mycket pengar och hennes lön var låg. Ändå såg hon hur fattigdomen var utbredd, och hon hjälpte till i stadens välgörenhetsarbete. Vid ett tillfälle arrangerar Selma en fest till förmån för barn. Målet var att samla in kol och mat. Hon skriver hem till sin mamma: ”Vi förtjänade 300 kr och vet mamma det var nog min förtjänst att det hela blev av. Ack om pengarna var mina ändå”.

2021 är det 100 år sedan både kvinnor och män för första gången fick rösta i val till riksdagen. På regerings hemsida så kan man läsa att därför genomförs en nationell kraftsamling 2020–2021 och man har tillsatt kommittén; ”Demokratin 100 år – samling för en stark demokrati" för att säkerställa en levande och uthållig demokrati för framtiden. Men hur var det med den saken egentligen på Selma Lagerlöfs tid?

Sträng social ordning

Genom beslut av 1919 och 1921 års riksdagar infördes allmän och lika rösträtt, och därmed fördubblades den svenska väljarkåren. Reformen innebar först och främst att kvinnor fick rösträtt och blev valbara till riksdagen. Den 12 september 1921 fick alltså kvinnor för första gången utöva sin rösträtt i riksdagsval, och man kan säga att demokratin fick sitt stora genombrott i Sverige. Som jämförelse fick Finland rösträtt 1906, Norge 1913 och Danmark 1915, så Sverige var sist i Norden.  

Men det gäller att komma ihåg hur situationen var på Selma Lagerlöfs tid när det gällde kvinnors rättigheter och att det rådde en sträng social ordning i samhället. Stånd, kön och ställning i familjen avgjorde vilka möjligheter man hade i livet. En hel del reformer genomfördes under 1800-talet som långsamt gav kvinnor större möjligheter till yrkesliv och utbildning. Men - man skulle ha en manlig förmyndare som skötte kvinnans affärer. Det kunde vara en far, bror eller automatiskt maken om man var gift. Därav att många kvinnor förblev ogifta, som Selma Lagerlöf. 

1863 blev ogift kvinna över 25 år myndig, och denna gräns sänktes 1884 till 21 år. Men gifte man sig gick förmyndarskapet automatiskt till mannen. Det dröjde dock till 1921 innan gifta kvinnor blev myndiga. Samma år fick kvinnor över 24 år rösträtt även till riksdagens andra kammare.

Selma banar väg för kvinnorna

Selma Lagerlöf betydde mycket för kvinnornas kamp, och när hon som första kvinna blev medlem i Bonniernämnden 1906 (vilket var en församling av Sveriges författarelit) så uttryckte hon: ”Ni ser att jag verkligen banar väg för kvinnorna i de manliga institutionerna”. 

1911 läste Selma Lagerlöf sitt berömda tal ”Hem och stat” vid kvinnornas världskongress i Stockholm. Det var en konferens arrangerad av LKPR (Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt) och som samlade 110 deltagare från olika delar av världen. Där hon argumenterar för kvinnlig rösträtt och gav därmed sitt bidrag till kampen för kvinnlig rösträtt. 

” Och se nu! Just i detta ögonblick i tiden, då staterna vacklar, så beundransvärt de än är uppförda, då den sociala omstörtningen synes stå för dörren, då är den stora kvinnliga invasionen, in på det manliga arbetsfältet, in på statens mark tar sin början!” (Ur ”Hem och stat”). Mårbacka förlag planerar för övrigt en nyutgåva av ”Hem och stat” under 2021, för att uppmärksamma 100 årsjubiléet för kvinnlig rösträtt.  

Selma blev lokalpolitiker innan kvinnor fick rösta

Från 1910 kunde kvinnor bli valda till uppdrag i lokalpolitiken, och 1919, två år innan kvinnorna kunde rösta, tog Selma Lagerlöf sin plats i Östra Ämterviks kommunfullmäktige för ”de frisinnades lista”. Där drev hon bland annat igenom flera förbättringar för mindre bemedlade. Det sägs att när Selma talade teg männen i församlingen. 

Östra Ämterviks kommunalnämnd c:a 1928.
Stående fr. v: Oskar Larsson, Bonäs. Oskar Olsson,
Visteberg. Ernfrid Larsson, Gunnerud. Gustaf Nilsson,
Mosserud. Ragnar Hagestam, Prästbol. Adolf Borg,
Norra Gunnerudstorp. August Söderberg, Norra Ås.
O Larsson. Wilhelm Johansson, Dalen. E Nilsson.
Martin Boström, Bogerud. J Persson. Bertil Eriksson,
Humletorp. Samuel Friman, Smedsby. David Magnusson,
Bonäsbråten. Sittande fr. v: Oskar Eriksson Fölsvik,
Ivar Nielmark, Knutserud. Selma Lagerlöf, Mårbacka.
Ragnar Chöler, Gårdsjö. Albin Wiklund, Korterud
Foto Östra Emterviks hembygdsförening. 


Intäkterna från flera av Selmas verk gick för att hjälpa människor i nöd, berättelsen ”Skriften på jordegolvet” (1933) gick oavkortat till hjälp för förföljda intellektuella flyktingar. Inte precis populärt hos den nazistiska ledningen. När hon sedan hjälpte den judiska författarinnan Nelly Sachs och den judiska radioreportern Grete Berges att fly till Sverige, blev det för mycket för nazisterna. Goebbels kritiserade Selma hårt i tysk press och försäljningssiffrorna på hennes verk sjönk hastigt. 

"Vad betyder medaljer när människor lider?"

Som arbetsgivare hemma på Mårbacka införde hon en sorts sjukpenning för sina arbetare, och hon betalade lite bättre i lön än vad man gjorde på många andra herrgårdar. ”Mina anställda skall få den lön de förtjänar!”  Hon hade ett 30-tal anställda som var på tok för många, men det var ett sätt att ge människor arbete. Hon hade inte hjärta att avskeda någon, trots att hon skulle ha behövt det för ekonomins skull. ”Det är inte gården som föder mig, det är jag som föder gården” är ett känt uttryckt. 


Selma Lagerlöf med sina anställda (med familjer)
på Mårbacka 1930. Någon du känner till/igen?
Kommentera gärna. Foto Östra Emterviks hembygdsförening










När finska vinterkriget rasade 1939–40 och svenska hjälpinsatsen Finlands sak var vår skänkte hon Nobelprismedaljen av guld och Svenska Akademiens guldmedalj till Finland, för att smältas ner och omvandlas till pengar.  Vad betyder några medaljer när människor lider på andra håll i världen? 

Nu hör det till saken att föreningen Fryksdalens Gille tyckte inte om att guldmedaljerna skulle smältas ner, utan startade själva en insamling för att köpa tillbaka medaljerna – vilket så gjordes. Så Finland fick sina pengar och Fryksdalens Gille sina guldmedaljer. Man kan väl säga att det blev en riktigt solskenshistoria i all bedrövelse. 

Ja, hon var verkligen modig, orädd och så medveten om sin omvärld. Och hon brydde sig verkligen om sina medmänniskor. Stora osjälviska Selma, som betydde så mycket för så många!

/Hälsningar Irene Henriksson 





tisdag 1 december 2020

"Jag ska kunna tjäna mitt eget bröd och själv få råda över mina handlingar"

Selma Lagerlöf bestämde sig redan vid 8 års ålder för att bli författare, hennes främsta inspiration kom från hennes egen farmor och indianboken Oceola.

Inte fritt från motstånd

Och inte nog med det - det var tur att bruden Ellen Chöler (gifte sig Holmberg) på Gårdsjö herrgård bad Selma att skriva brudtärnornas tal till marskalkarna på bröllopet 1880, och att Eva Fryxell var med på bröllopet. Hon hörde när Selma höll talet och förstod vilken talang det fanns i 21-åriga Selma. Eva Fryxell var den som sedan sade till Selma att hon skulle ta vara på sin talang och fara ut i världen och skaffa sig kunskaper!

Selma Lagerlöf sådan hon såg ut när
hon kom till Landskrona.
Porträttet är från 1881.
Fotograf Anna Ollson, Karlstad
.














Selma själv hade också den fasta övertygelsen att hon skulle lyckas, men förstod också att det skulle innebära hårt arbete och kunskaper, och för det krävdes en utbildning.

Det var dock inte fritt från motstånd, både från samhället, familjens ekonomi och inte minst fadern som motsatte sig att hon skulle börja på lärarinneseminariet. De hade nämligen det så fattigt där hemma att hon förstod att hon själv måste ta tag i sin situation. Men i och med att hon fick ekonomisk hjälp av brodern Johan, fick hon möjlighet att utbilda sig, vilket blev porten till ett eget liv. 

Jag ska kunna tjäna mitt eget bröd och själv få råda över mina handlingar. Det skall bli min egen sak att nå dit jag vill nå” (Troll och Människor, Två spådomar). 

"En enda lång variation öfver ordet vilja"

Åren i Stockholm gav inte Selma bara en utbildning, bra betyg från seminariet, utan också en möjlighet att bli självförsörjande och därmed självständig. Hon deltog även flitigt i det kulturella livet, fick vänner för livet, som kom att betyda mycket för henne och hon förstod att det gällde att arbeta hårt för att så att säga komma någon vart i livet. 

Året 1885 när hon tog examen, flyttade hon till Landskrona, där hon arbetade som lärarinna på dagarna, och skrev på nätterna. Lönen var dock inte stor. Så småningom skickade hon in tävlingsbidraget till det som kom att bli vinsten i tidningen Iduns novelltävling, fem kapitel ur Gösta Berlings saga. Vinsten var 500 kr, vilket motsvarade en halv årslön för Selma Lagerlöf.  Vilken glädje! Debutromanen Gösta Berlings saga utkom 1891.

1894 träffar hon Sophie Elkan och i ett brev skriver Selma: " Om du vi råkas någon mer gång så skall du hålla mig till att berätta min verkliga historia, ty den känner du ej på långt när. Den är en enda lång variation öfver ordet vilja." (citat: Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan 1895). 

Selma Lagerlöf klippte av sin långa
fläta år 1889, vilket verkligen
 tydde på viljestyrka. Denna bild
publicerades i tidningen IDUN 1890.
Foto: Östra Emterviks hembygdsförening.













Skaffade sig ekonomiska möjligheter

Förutom drivkraften att bli författare så hade Selma Lagerlöf även en annan stark drivkraft, nämligen att köpa tillbaka Mårbacka. Så kom äntligen den dagen när Mårbacka blev till salu och nu hade hon, tack vare sitt författarskap, ekonomiska möjligheter. 

Köpet blev klart sensommaren 1907, förmedlat genom brukspatron Ernst Chöler (bror till Ellen) på morfars gamla Gårdsjö. ” Vet du vad, att jag har så godt som köpt Mårbacka. Det är åtminstone mundligt aftaladt så i telefon, men intet kontrakt är ännu underskrifvet. Jag har fått ett gammalt hus, en gammal trädgård, en liten park, en allé, några tunnland åker, ett par källare, ett dass, en damm, många vackra träd för 13500 kr”.  (ur brev till Sophie Elkan 1907).

Dessutom, samma år 1907, köper hon även den bergsmansgård i Falun som kom att bli Lagerlöfsgården. Två stora fastighetsaffärer på samma år, det var sannerligen inte dåligt!

Passionerad

Viljan att lyckas och få ägna sig åt det som passionerade henne, bland annat författarskapet och att vårda gården Mårbacka, är något som drev Selma Lagerlöf framåt. Hon hade verkligen ett driv och en vilja utöver det vanliga, vilket man kan vara lätt avundsjuk på, men mest finner jag henne beundransvärd och som en riktigt inspiratör.

När du tänker efter, vilken är din drivkraft?

/ Irene Henriksson



måndag 30 november 2020

En hel skattkista rågad med berättelser

Entrén på gamla Mårbacka låg mitt på södra långsidan, och innanför den fann man ”saln” där man åt och umgicks. I det nuvarande Mårbacka finns det gamla huset inbyggt och matsalen är det rum som förändrats minst. De väggfasta skåpen fanns här när Selma växte upp, och likaså stolarna. 

Här satt familjen Lagerlöf och umgicks, ofta på kvällarna. På julafton delades julklapparna ut här. Berättandet fanns så naturligt här i huset, alla de gäster som kom till Mårbacka, släktingarna och de som jobbade här kunde alla bidra med något. 

Matsalen.
Foto Tommy Pedersen









Sägner, sång och musik

Man läste mycket och framför allt pappan läste högt ur tidningar och böcker, ofta sittandes i någon av gungstolarna. Det var mycket sång och musik, och man sjöng Bellman framförallt för det tyckte pappa bäst om. 

Selma Lagerlöf fick så att säga tidigt stoff att använda sig av i sina böcker senare i livet, ja man kan säga att hon fick en hel skattkista rågad med berättelser. Som hon tog väl vara på. 

Inte minst av hennes farmor, sagoberätterskan, som hon tyckte så mycket om.

”Sägner har jag från barnkammaren, där de små sutto på låga pallar kring sagoberätterskan med det vita håret, eller från stockelden i stugan, där drängar och torpare sutto och språkade, medan ångan rykte från deras våta kläder och de drogo knivar ur läderslidan vid halsen för att breda ut smör på tjockt, mjukt bröd, eller från saln, där gamla herrar sutto i vaggande gungstolar och, livade av den ångande toddyn, talade om flydda tider.” (Kapitlet Spökhistorier, Gösta Berlings Saga).

Mamma Louise 45 år, har
lillasyster Gerda 10, intill sig.
Bakom från vänster står
Selma 14, Daniel 22,
Anna 16, Johan 18. Foto: KB














Familjen bodde på fyra rum och kök på bottenvåningen, samt en oinredd vind förutom två gavelrum på andra våningen. Det västra gavelrummet var barnkammaren, och Selma Lagerlöf beskriver att barnkammaren var det bästa rummet i hela huset, ett ljust och varmt rum. Men – den hade ju det felet, att den var ett gavelrum, och att man måste passera över den otäcka vinden för att komma dit. 

”Det var förskräckande hemskt att gå över vinden, framförallt om kvällarna, sedan mörkret hade kommit” (ur Mårbacka). Och inte nog med det, ovanpå barnkammaren fanns ett loft med en massa gammalt brôte, och där, där bodde en kattuggla…

"Värsta dagen i vårt liv"

Selma Lagerlöf bodde på Mårbacka tills hon blev 23 år, då hon flyttade till Stockholm för att utbilda sig till lärarinna och 1885 flyttade hon till Landskrona för lärarinnetjänst, samma år som hennes pappa, löjtnant Lagerlöf, dog. 

Erik Gustav Lagerlöf, 1819–1885.
Foto Östra Emterviks hbf.












Familjen fick ekonomiska svårigheter och 1888 såldes huset, skogen, jorden, ja hela gården och inte nog med det - nästan allt lösöre - på auktion. ”Värsta dagen i vårt liv” har Selma Lagerlöf sagt efteråt, ”det var som om vi dog allihop under auktionsdagarna”.

Auktionsdagarna 18–19 juni 1888











Kärleken som drivkraft

” Hon for då till sitt barndomshem för att se det än en gång, innan främlingar skulle taga det i besittning. Och kvällen innan hon reste därifrån för att kanske aldrig mer återse denna kära plats, beslöt hon att i all ödmjukhet att skrifva boken på sitt eget sätt och efter egen fattig förmåga” (Ur En saga om en saga). 

Man känner och förstår vilken tragedi det var för familjen, att se sitt hem gå i splittring på detta sätt. Men kärleken till sin familj, sitt barndomshem och sin hemtrakt var också något som blev Selma Lagerlöfs egen drivkraft att lyckas. Och lyckades det gjorde hon sannerligen med bravur. 

/ Irene Henriksson 





fredag 27 november 2020

Det låg alltid en stilla frid öfver gården

Den nuvarande herrgården som Selma Lagerlöf lät renovera mellan 1921–1923 skiljer sig avsevärt från det hus som Selma Lagerlöf föddes och växte upp i.  

Selma Lagerlöf beskriver: ”Det var en liten gård med låga byggnader, som öfverskuggades af höga träd. En gång i tiden hade den varit prästgård, och det var, som om detta hade satt en prägel på den, som den inte kunde förlora. Man tycktes ha större kärlek till böcker och läsning där än på andra ställen, och alltid låg en stilla frid öfver gården” (ur En saga om en saga). 


Mårbacka 1902.
Foto: Östra Emterviks hembygdsförening.









Mårbacka blev prästgård

År 1609 skrevs Mårbacka in jordeboken, och därefter kan man följa dess skiftande öden som bondgård, prästgård och slutligen herrgård. Man kan följa Selmas anor genom att följa folket på gården. 

Den första bonden hette Jöns eller Jon och slog sig ned i början av 1600-talet. Från gårdens grundare härstammar Selma Lagerlöf i rakt nedstigande led. 

Hans son Brynte tog över i mitten av 1600-talet och gården delades i två, mellan sönerna Ivar och Olof. I och med att lillebror Olof läste till präst – och sedermera tog sig namnet Olaus Bryntonius Morell, eller Olof Bryntesson Morell – blev södra gården förvandlad till prästgård. Om det skriver Jan Brunius i boken Mårbacka. Olof Bryntesson Morell blev för övrigt första protestantiska prästen i Östra Ämterviks kyrka, och han finns också som porträtt där.  

Vilerstensbacken, en disig dag i höstas.












Kuslig berättelse...

Historien om denne Mårbacka-son som blev präst kan man läsa i första memoarboken Mårbacka, om man bläddrar fram till kapitlet Spöket i Vilarstensbacken. Den handlar om ett möte mellan bondhustrun på Mårbacka och ett spöke – en mördad präst - som brukade visa sig vid ”Vilerstenen”. Om du inte har varit där så är platsen belägen strax söder om Mårbacka och på östra sidan om landsvägen. Och berättelsen är riktigt kuslig, men fullt möjlig…

Selma Lagerlöf gick hur som helst ofta själv till ”Vilerstenen”, och tyckte att det var en alldeles lagom promenadväg…

Selmas farmor bröt kedjan

En kedja av prästdöttrar som gifte sig med präster varade i fyra generationer, men bröts då Selma Lagerlöfs farmor Lisa Maja (Elisabet Maria) Wennerwik, gifte sig med Daniel Lagerlöf, som då inte var präst utan regementsskrivare. 

När Daniel Lagerlöf gick bort 1852 togs gården över av Selma Lagerlöfs pappa, Erik Gustav Lagerlöf (född 1819) och hans fru Louise Wallroth. Louise Wallroth kom från en förmögen köpmannasläkt i Filipstad. De gifte sig 1849, och bodde de tre första åren som nygifta på Gårdsjö herrgård, som Louise pappa hade köpt.  

Gårdsjö herrgård, före branden 1886.
Foto: Östra Emterviks hembygdsförening.









Ljus i mörkret

Mårbacka har alltså i flera generationer varit en prästgård, och på tal om präster, tänk att på söndag är det redan första advent! Då får vi tända det första ljuset i staken, ett ljus som vi kanske behöver mer än vanligt i denna mörka tid. 

Ett annat ljus i mörkret är att Västanå teater har sin konsertföreställning i digital form just på första advent (kl 16). Så varför inte värma lite glögg, tända ett ljus och krypa upp i soffan och luta sig tillbaka, och njuta av föreställningen på Västanå teaters hemsida eller deras Facebook. Det ser jag fram emot!

Trevlig första advent!

/Irene Henriksson 





torsdag 26 november 2020

Selma - Sveriges första megakändis

Selma Lagerlöf fick ofta gåvor och uppskattningar, inte minst runt hennes födelsedagar. Så att kortfattat berätta om alla dessa går ju förstås inte men ett par ska jag uppehålla mig vid. 

När Selma Lagerlöf fyllde 70 år 1928 startade dåvarande landshövdingen Abraham Unger en penga-insamling från socknarna i Värmland till Selma Lagerlöfs ära, som ett tack för allt hon har gjort för Värmland. 

Målningen ”spår i snön” av konstnär Gustaf Fjaestad.
Foto: Tommy Pedersen.



Gåvan hänger i hallen på Mårbacka, och är en målning med vackert vintermotiv av Arvikakonstnären Gustaf Fjaestad. Berättelsen om hur det hela gick till är ju vida känt, och uppskattad - inte minst bland våra besökare. 

Målningen var alltså en present från folket i Värmland. Men - när man gick igenom vilka som skänkt pengar upptäckte man att Västra Ämtervik inte hade skänkt så mycket som ett öre. Man ringde upp representanten för Västra Ämtervik och frågade varför man inte skänkt några pengar till jubilaren, och svaret blev att: ”ho â ju int´sô kând på dânna sia sjôen”.

Födelsedagen 1928 inleddes med tårta i Valborg Olanders våning i Stockholm och avslutades med att gamla seminariekamrater kom på te. Sedan var dags att byta klänning, och bege sig till Operan, för att se operan Kavaljererna på Ekeby. Firandet fortsatte i dagar med reportage från uppvaktningarna i alla tidningar och kunglig festföreställning, Dunungen.  Ja, hon var verkligen populär och man kan minst sagt säga att Selma Lagerlöf var Sveriges första megakändis. 












Selma Lagerlöfs klänningen från 1928,
nyligen  
fotograferad på Thielska Galleriet.


På Thielska Galleriet beläget på Djurgården i Stockholm har man (t o m 24 januari 2021) en utställning om sömmerskan och modeskaparen Augusta Lundin. Där kan man få njuta av många vackra plagg och inte minst just den klänning som Selma Lagerlöf bar på sin 70-årsdag. (Selma Lagerlöf har ett antal andra plagg uppsydda hos August Lundin, bland annat nobelklänningen).  Och på Thielska Galleriet finns även Gustaf Fjaestad representerad med både konst och möbler. Vilket sammanträffande! 

Till åttioårsdagen 1938 så ordnades en festtillställning på Dramaten i Stockholm. Vid tillställningen skulle en gåva från Sveriges skolbarn lämnas över till Selma Lagerlöf, som tack för Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Även då gjordes en penninginsamling, nu i skolorna runt om i Sverige. Det var en riktigt fattig tid i Sverige, men med hjälp av bidrag från Stockholms-Tidningen tillverkades en kristallvas, av inte mindre än glaskonstnären Simon Gate. På ena sidan finns Nils där han sitter på Mårten Gås och med vildgässen bakom, och på den andra sidan Sveriges karta ovanifrån. 


Orreforsvasen med texten: Till Selma
Lagerlöf på 80-årsdagen från svensk
ungdom och Stockholms tidningen.













Simon Gate hade fått reda på att det var barn som skulle överlämna vasen och eftersom han visste hur fasligt tung vasen var, så gjorde han två likadana vaser. Själv stod han beredd med den andra vasen bak i kulisserna, ifall något skulle gå fel. När han såg att allt hade gått bra och att Selma Lagerlöf höll i vasen gick han därifrån och slog sönder det andra exemplaret. Det skulle bara finns ett exemplar av vasen, och detta exemplar pryder nu sin plats på flygeln i salongen på Mårbacka. 

Till födelsedagen 1938 (liksom många andra födelsedagar) fick Selma förstås också massor med hyllningar från när och fjärran, bland annat från vännerna på Rottneros herrgård. Tack Emelie Påhlson-Möller för kopian av det telegram som Selma Lagerlöf fick av Ebba Montgomery som avslutas: ”Du kära Selma! Du Värmlands pärla!”


Telegram från Ebba Montgomery, 20 nov. 1938.









Ja, vad skall man säga? Jag låter Selma Lagerlöf själv få avsluta med följande citat: ”Om jag inte har åstadkommit något mer i mitt liv så har jag i alla fall dragit turisterna till Värmland.”

/Hälsningar Irene Henriksson



.