fredag 19 oktober 2018

Blickar framåt och klappar mig själv på axeln



Nu är min tvåveckorsperiod över, och det har varit riktigt skoj att få skriva här på Sunnebloggen. Jag har blivit en snudd nostalgisk när jag funderat fram och tillbaka för att hitta det jag vill skriva om. Och ska jag sammanställa det hela, så tror jag faktiskt att det är väldigt nyttigt - att man ibland sätter sig ner i lugn och ro, och tänker till om saker och ting. Hitta situationer man är stolt över, och faktiskt våga vara det. Hitta saker som gör dig motiverad, och faktiskt våga spinna vidare på den bollen.

Det som gör mig motiverad precis nu är NGK-masters, som körs till helgen. Jag har mitt mål, men för att nå det så måste jag klara av mina delmål först. Vilket menas att jag måste göra bra heat för att komma vidare till bra final. Samtidigt så är det fem stycken till som satsar och tänker likadant inför första sväng. Så ja, på lördag kväll kommer resultatet.

Tack Sunnebloggen. Och tack till er för att ni följt mig under de här två veckorna. Med det så säger jag också hejdå, och hoppas att ni alla tar tillvara på möjligheter som gör er glada!

Ta hand om er! Kram Miriam

onsdag 17 oktober 2018

Samarbete

Varje dag samarbetar vi i olika situationer. Vi samarbetar på jobbet, vi samarbetar i ett förhållande, vi samarbetar med familjen, vi samarbetar med vännerna och samarbete… det gör vi även i rallybilen. Tänk er att sitta i en rallybil i full fart mellan träd och djupa diken. På en smal grusväg, där bilen går på varvstopp och varje beslut ska ske precis NU. Känslan att styra bilen genom att sitta i högerstolen. Det ni mina kära läsare…till det krävs både tillit, personkemi, förtroende och samarbete. Och det är en otroligt häftig känsla!

Mitt jobb som co-driver är att leverera noterna till föraren, som sedan ska ta emot dem och leverera ut till ratt och pedaler. Och det krävs många moment för att våga åka fort. Vi måste lita på varandra, lita på rallybilen, lita på noterna och man måste lita på sig själv för att åka i de höga farterna. Tänk er själva att köra full fart över ett krön på information ni får, men inte se vad som händer bakom. Du lägger hela din tillit till en annan människa.

                               
 Anders Gröndal & Miriam Walfridsson, Rally Sweden 2016.

Som sagt ovan, mitt jobb som co-driver är att leverera noter. Och nu kanske många av er undrar. Noter? Höga fiss eller läser hon i C-dur? Nej. Det vanligaste systemet jag oftast använder mig av är siffernoter. Och kort beskrivning på det: gradering mellan 1 och 6, en 1:a är som en vinkel och 6:a är nästan rak.

På varje gradering finns det + och -

Så t.ex en 3+ är skarpare än en 4-. Självklart är det höger och vänster ihop med graderingarna också. Det är även information om hur långt det är mellan svängarna, lyft, krön, placering av bil, sten inner eller ytter, om svängen nyper eller öppnar osv. Med den här informationen så gäller det, som ni redan förstått, att åka så fort man bara vågar från punkt A till punkt B.
 
                       
                                            Noter                                                         Miriam Walfridsson                                 

När ska jag leverera noterna? En vanlig och rolig fråga som jag brukar få. Svar: Föraren ska aldrig behöva tänka att ”nu vill jag ha nästa not”, utan den ska levereras precis innan hen hinner tänka det. Hur mycket noter jag levererar är beroende hur snabbt det går. Kommer vi t.ex till en hårnål där farten blir lägre, så ligger jag oftast ca en benämning framför. Går det däremot på varvstoppet och uppemot 200 km/h, så kan jag behöva ligga 4-5 benämningar framför, i kombination till hur miljön runt omkring ser ut. Känslan att sitta i högerstolen och känna att det är jag som styr bilen, fastän jag varken har någon ratt eller pedaler. Ni förstår nog redan vad som krävs? Just det, ett tillitsfullt samarbete. 

Många bitar från att ”tävla”, tycker jag är väldigt lärorikt att ta med ut i övriga arbetslivet/livet, och samarbete är en av dem. Återigen, jätteskoj att ni läser mina inlägg. Ta hand om er, så hörs vi snart igen.

Kram Miriam

måndag 15 oktober 2018

Hej på er!

Hoppas ni haft en bra helg! Det har jag. Riktigt bra.
I fredags eftermiddag åkte jag ”hem” till Östanbjörke. Så helgen har spenderats där innehållande garagehäng, mysstunder med systersonen, tipspromenad, sett på Rallycross-VM, träffat ”old neighbors” m.m. Och i skrivandes stund sitter jag i soffan nyss hemkommen igen till Molla.


Östanbjörke
 
Garagehäng? Just det. Nästa helg ska jag köra folkracetävling i Karlstad, NGK-masters. Så i helgen har vi varit ute i garaget och förberett det sista. Känner mig nästan som en fabriksförare. Pappa lägger ner väldigt många timmar i garaget för att jag ska kunna köra, och ser till att allt kommer på plats till tävlingarna. Och det är inte bara i folkrace, utan även när jag körde crosskart 650cc och vi åkte Sverige runt. Är väldigt tacksam att ha så snälla och bra föräldrar, och ha så många fantastiska människor omkring mig!

Efter säsongen 2013 så stod jag i ett vägskäl hur jag skulle fortsätta mitt tävlande, och bestämde mig då för att testa på att köra crosskart 650cc i kombination med rallytävlandet. Vad är en crosskart? Här nedan ser ni bild från en av tävlingarna (sålde den ifjol):


Crosskart 650cc


Och lite uppdatering. Det gick väldigt bra för min sambo och Team EKS i helgen i Rallycross-VM. Dubbelt på prispallen. Grattis till Johan Kristoffersson!

1. Johan Kristoffersson (PSRX)
2. Mattias Ekström (EKS)
3. Andreas Bakkerud (EKS)

Ifjol vinter fick jag möjligheten att vara co-driver till rallycrossföraren Andreas Bakkerud, som då testade på rally i de norska skogarna.

Att komma från rallycross till rally kan vara en stor utmaning, då noter och ett extremt tajt samarbete tillkommer i bilen. Mer om hur det fungerar i en rallybil tänkte jag skriva i ett senare inlägg.

Återigen, jätteskoj att ni läst mitt inlägg. Vi hörs snart igen!

Kram Miriam




fredag 12 oktober 2018

Vardag och motorsport

Hej på er!
Här sitter jag och funderar på vad blogginlägget ska innehålla. Skriver, raderar, skriver, raderar, skriver, raderar. Tills jag säger till mig själv, BÖRJA skriv. Sagt och gjort, here it comes.

Sedan i måndags och några veckor framöver så jobbar jag som kundmottagare på Euromaster i Borås. Mycket nytt att lära, men tycker det är skoj. Varit med och skiftat däck ett par säsonger innan (även Henrik), men är första året inne på kundmottagningen. Nu kanske ni undrar: kundmottagare ett par veckor. Vad gör jag annars? Om inte det var en bra fråga så säg. Jag är egenföretagare – rallyguide, event, co-driver, stuntförare, kundmottagare, skiftar däck m.m. Men mestadels så jobbar jag som testförare på Volvo. Ni hör, den ena veckan är inte den andra lik. Vissa perioder är intensivare, och andra får jag mer vardag hemma.

Precis nu är Henrik, min sambo, nere i Tyskland. Han jobbar som mekaniker åt Mattias Ekström (Team EKS) i Rallycross-VM, och reser världen runt i samband med det. Så motorsport tar en stor plats här hemma hos oss.

Tillbakablick

Jag började tävla i folkrace när jag var 15 år, tog co-driver licens som 16-åring och jag har tävlat kontinuerligt sedan dess. Idag är jag 32 år, så jag har alltså tävlat som co-driver halva mitt liv. Intressant syn när man börjar tänka så! Men oj så mycket jag fått uppleva. Många fina och roliga minnen, och fler ser jag fram emot att skapa.

När jag tänker tillbaka nu så inser jag att jag åkt med många olika förare genom åren. Men längst ihop är tillsammans med Ramona Karlsson. Tillsammans åkte vi ca 6 år, i bland annat Rally-VM (PWRC) år 2012. Vi levererade och blev också de första svenska tjejerna någonsin att totalvinna en SM-deltävling år 2013, samtidigt som vi tog SM-silver i högsta klassen. Det tycker jag är riktigt coolt med just motorsport - att man kan tävla på lika villkor! Det spelar ingen roll om man är tjej eller kille utan det är individen och den personen man är som avgör.

  Miriam Walfridsson & Ramona Karlsson  

År 2016 tävlade jag i Norska Mästerskapet, tillsammans med Anders Gröndal där vi tog NM-guld i högsta klassen i en Ford Fiesta R5. Året efter bestämde jag mig för att börja frilansa, vilket jag siktar på även nästa år. Det innebär egentligen bara att jag inte lovar bort mig en hel säsong till en och samma förare. Tävlingsmässigt är det detsamma. Både ett motiverande och lite skrämmande beslut. För visst är det en trygghet att veta vad som händer i framtiden, även inom tävlingssammanhang. Beslutet togs dels för att få mer tid ihop med Henrik, efter att vi nästan hade ”varannan helg” tävling under långa perioder. Men det är inget jag ångrar, utan det har skapat många nya och roliga möjligheter. Bland annat så fick jag möjlighet i somras att åka Midnattssolsrallyt tillsammans med den gamle målvaktslegendaren Thomas Ravelli.

Vardag och motorsport handlade inlägget om idag. Jätteskoj att ni följer och läser mina blogginlägg. Jag passar på att önska er en riktigt trevlig helg, så hörs vi nästa vecka igen!

Kram Miriam

onsdag 10 oktober 2018

”Ja, ja dä årner sä”

Där har ni mig. Och Värmland. Och stämmer gör det också. Tänker så det gör jag ofta, och sanningen är ju att saker och ting ordnar sig alltid på ett eller annat sätt. Även om det inte alltid blivit som man tänkt. En positivitet som vi värmlänningar bär på.

Att ”dä årner sä” har hjälpt mig att tacka ja till många olika utmaningar, där man allt som oftast inte riktigt vet vart det kommer landa. Och i skrivandes stund så är jag väldigt glad för det. För egentligen, vad är det värsta som kan hända? Tack vare det så har jag fått uppleva otroligt mycket hittills i mitt 32-åriga liv.


För ca 10 år sedan utbildade jag mig till Hälsocoach, och det tack vare motorsporten. Jag insåg att man kan så mycket mer än vad man egentligen tror. Vikten av att tro på sig själv, och att just våga kliva utanför sina trygga ramar.

Studierna gjorde att jag fick flytta över Värmlands gränser, till Lidköping. Det ena ledde sedan till det andra, jag träffade Henrik och flyttade till Molla. Men ni kan vara lugna, Sunne tavlan hänger
konstant här hemma på väggen!


Kram Miriam

måndag 8 oktober 2018

Ny gästbloggare: Miriam Walfridsson

Hej,
Jätteskoj att få möjligheten att blogga här på Sunnebloggen två veckor framöver. Mitt namn är Miriam Walfridsson. Jag är 32 år och kommer från den lilla byn Östanbjörke, som ligger nordöst om Sunne. Där växte jag upp tillsammans med pappa Arne, mamma Ann-Christine och mina två storasystrar Eveline och Angelica.
Miriam Walfridsson

Numera bor jag i en by som heter Molla, som ligger mellan Herrljunga och Borås i Västra Götaland. Här bor jag tillsammans med min sambo Henrik Persson (kommer från byn). 

Angelica, mellersta systern i syskonskaran bor i Uppsala. Eveline har nyligen flyttat hem till Sunne, tillsammans med hennes sambo och deras lille son Matheo. Storasyster har fått en son…exakt, jag är stolt och nybliven moster sedan ett par månader tillbaka.

Och mina kära föräldrar, de bor kvar ”hemma”. Jag skriver hemma eftersom jag fortfarande ser Sunne och mitt barndomshem som mitt hem. Att bo fysiskt på två ställen kan ses som en svår nöt att knäcka. Men att ha två ”hemma” i sitt hjärta går alldeles utmärkt!

-          ”Östanbjörke, ligger ca 10 km nordöst om Sunne och ca 13 km sydöst från Colins Crest”.

Så kan det låta när jag ska beskriva vart jag är född och uppvuxen, för människor som vistas inom samma idrott som mig själv. Nu kanske ni undrar vad jag håller på med, och framförallt, vad det är för beskrivning. Colins Crest? Ett känt lyft sedan många år på sträckan Vargåsen, som årligen finns med i vårt kära Svenska Rally. 

Ja, ni har nog redan räknat ut det. Just det: Rally! Jag tävlar inom motorsport, där rally framförallt varit min huvudgren under många år. Jag tänkte under de här två veckorna dela med mig av mitt tävlande inom motorsport, men också om min vardag, tankar och vad jag tycker är viktigt här i livet!

Mvh Miriam



fredag 5 oktober 2018

Overkligt att min dröm inte är så långt borta














Äntligen fredag!
Hos veterinären i onsdags gick det ändå helt okej. Queen markerar på höger fram, så nu i tio dagar ska hon få metacam som ska lindra inflammation och smärta. I cirka tre veckor ska hon även få vila och endast få gå ut i hagen. Därefter får jag långsamt och successivt börja sätta igång henne igen. Det känns bra i hjärtat att det inte var någon större skada på henne samtidigt som vi fick en förklaring på varför hon varit lite off.

Igår kväll var jag hos min vän Andrea och såg på film och drack smoothies, mumsigt! Idag kommer min släkt från Sveg, vilket ska bli väldigt kul, var så längesen jag träffade dem. Jag tänkte även hinna förbi mârten och köpa lite nougat och brända mandlar, haha.

Nästa vecka är det den absolut första studentfesten. Det känns helt galet att det faktiskt är sista året i skolan och att det till sommaren äntligen är min tur att få springa ut med vit klänning och mössa och bara ha världens bästa dag.

Studenten är verkligen något jag ser fram emot, det känns som att livet börjar på riktigt då. Det väntas nya äventyr och förhoppningsvis flyttar jag till något ställe där jag får arbeta med hästarna. Det känns så overkligt att min dröm inte är så långt borta. Jag längtar!

Detta är även mitt sista inlägg och jag hoppas ni tyckt det varit kul att få följa mig dessa två veckor! Jag har tyckt det varit superkul att få dela med mig av min vardag och tankar. Ha nu en superbra helg.

Massa kramar
Lina

onsdag 3 oktober 2018

Ridsporten och hästarna är det bästa jag vet


















Godmorgon på er!
I måndagskväll undersökte min tränare Queen för att se om han kunde se något på henne. Vi sprang på hårt och mjukt underlag, på rakt och böjt spår. Vi kunde då konstatera att hon är stelare i höger fram, så antagligen är det något där som stör henne.

Idag har vi fått tid hos veterinären, och det ska bli skönt att få reda på vad det är så jag vet vad jag ska göra för att hon ska bli bra igen. Detta innebär även att vår tävlingssäsong för i år slutar här, vilket är tråkigt, men då har jag en frisk och fräsch Queen till nästa tävlingssäsong, vilket jag ser väldigt fram emot.

Om jag ska summera tävlingsåret 2018 så kan jag inte vara mer än nöjd med vår prestation. Vi har klarat många av de mål som jag satt upp innan året började. Som att kvala till 1.30 m, ta placeringar i 1.20 m och bli distriktsmästare för juniorer. Vi har även samlat på oss mer erfarenheter, och jag själv som ryttare har utvecklats väldigt mycket. Självklart önskar jag att vi kunde ha avslutat denna säsong på topp, men ibland blir det inte som man har tänkt sig och så fungerar ridsporten.

Dessa år som jag tävlat, kan man verkligen förklara som en bergochdalbana. Det har varit väldigt mycket glädje, med framgångar och mål som man uppnått. Men det har även varit mycket slit, känslor och ledsamt i vissa situationer.

Jag har, som många andra ryttare hamnat i svackor där självförtroendet sviktar och tilliten både till sig själv och hästen försvinner. År 2015 hamnade jag i en period som endast bestod av en ond cirkel. Jag tappade tilliten till min ponny som jag då hade, och hon tappade tilliten till mig. Detta resulterade i dåliga resultat och dåligt självförtroende, vilket gjorde att jag kände obehag för att hoppa. Jag ramlade av och bröt nyckelbenet. Jag var till och med osäker på om jag ens ville fortsätta med ridningen. Men sen insåg jag, hur skulle jag någonsin kunna sluta med det jag älskar och brinner absolut mest för i hela världen. Jag beslutade mig då för att ta ännu mera hjälp och börja om från början. Sakta men säkert började vi få tillbaka självförtroendet och allt kändes kul igen.

Jag beslutade mig för att sälja min ponny för att vi båda skulle kunna fortsätta utvecklas, för tillsammans kom vi inte så mycket längre. Vi köpte sedan Queen, vilket jag är evigt tacksam för. Trots mycket kämpa och slit genom alla år har det varit värt varenda liten tår. Ridsporten och hästarna är det absolut bästa jag vet, och något jag aldrig skulle kunna leva utan.

Det blev ett litet personligt inlägg som ni får ta del av, men jag hoppas ni tyckte var intressant att läsa.
Ha en fortsatt fin onsdag!

Kramar

Lina