Att jobba med människor

Jag har alltid velat jobba med människor, men på vilket sätt har inte känts helt självklart. Efter att ha jobbat med gäster, förskolebarn och kunder började jag på Fryxellska skolan hösten 2002. Där fick jag tjänst som pedagogassistent, sedan jag utbildat mig till det vid Lärarhögskolan i Stockholm. Äntligen föll alla bitar på plats. Det var detta jag skulle bli när jag blev stor! Nu fick jag bidra till att hjälpa elever att få en bra start i livet genom att ha viss undervisning, fungera som assistent till både personal och elever samt genom att vara en extra vuxen i skolan. Någon som man kunde vända sig till för samtal utan att ha ett betygsförhållande till, någon som hade tid.

Efter några år fick jag börja med tjejsnack, vilket jag tycker är både roligt och viktigt. Jag samlade flickorna i frivilliga grupper klassvis och vi pratade kring olika teman som vänskap, internet, att var snäll, självkänsla, killar och tjejer, kärlek och sex. Det blev många skratt, men även någon tår.

Det är väldigt ansvarsfullt att undervisa och leda samtal med ungdomar. Säger man något på fel sätt så kan eleven bli jätteledsen eller arg och komma ihåg det resten av livet. Samtidigt har man en enorm möjlighet att stötta och peppa om man förvaltar chansen på rätt sätt. Efter varje avslutat tjejsnack har deltagarna fått utvärdera träffarna. Tänk dig känslan man får, när någon skriver att hon vet lite mer om hur hon ska vara mot sina kompisar eller att hon fått bättre självkänsla! Har man hjälpt en person till just bättre självkänsla så är det värt allt arbete och nu är det faktiskt flera tjejer som upplevt det så.

Idag är det ett år sedan jag motvilligt gjorde min sista arbetsdag på Fryxellska. Måndag 1 juni 2009 rycktes mattan bort under mina fötter. Jag och några till fick besked om att vi blivit uppsagda ”på grund av arbetsbrist”. Det arbete som jag haft som ett kall skulle tas ifrån mig och med det alla underbara elever och arbetskamrater. Tårarna forsade och världen rasade. Efter några veckor insåg jag att jag hade drabbats av en sorg. Så mycket betydde jobbet för mig.

Nu visade det sig dock att mina tjänster ändå behövdes på skolan och sedan mitten av oktober förra året jobbar jag där som lärarvikarie. Jag lär mig en hel del av att kastas mellan trumnoter, cellbiologi, tyska satsdelar, pluskvamperfekt, hypotenusor och resurshushållning. Tur att jag alltid har varit lite intresserad av mycket!

Men det är stressigt att inte veta hur man ska jobba från dag till dag, springa runt mellan alla klasser och ibland vikariera för tre lärare i olika ämnen samma dag. Man får känslan att man inte gör ett lika bra jobb som när man har sin egen tjänst. Det är liksom omöjligt att kunna så mycket som man vill i alla ämnen eller att ens läsa in sig tillräckligt mycket före lektionen. Det är också svårt att ge alla den hjälp och det stöd de behöver, eftersom jag omöjligt kan lära känna varje enskild elev så mycket som jag vill. Du kan föreställa dig hur jag känner inför detta, med tanke på mina ambitioner och de höga krav jag har på mig själv. Men jag får i alla fall delvis vara kvar bland alla sköna ungdomar, vår framtid, och ibland uppleva de där lite extra värdefulla mötena.

Fast vad ska jag arbeta med i framtiden nu då? Vet inte riktigt. Det enda jag vet är att jag vill jobba med människor, men på vilket sätt känns inte helt självklart.