Orphée en fysiskt krävande föreställning
Nu har jag repeterat Orphée (Orphée är den franska versionen av det som på svenska heter Orfeus och Eurydike)i ett par dagar så nu värker kroppen efter allt gymnastiserande!! Operan är skriven av Gluck och där ingår bl.a. den kända ”Dans på de saligas ängder”. Den här veckan har jag repeterat själv med en regiassistent och en repetitör (pianist som spelar klaverutdrag) men nästa vecka kommer både dansare och kör med. Dansarna har alla dansat i självaste Cullbergbaletten!! När en föreställning har gått förut är det ofta man gör så att en regiassistent börjar repetera med sångarna och så kommer regissören och finslipar mot slutet. Vi har nypremiär på den här föreställningen i Oslos nya operahus den 13 januari nästa år.
Koreografen Mats Ek har skapat en föreställning där solister, kör och dansare är helt integrerade. Ibland vet man inte vem som är dansare och vem som är sångare. Så den här föreställningen är extra krävande så även jag har fått egen koreografi av Mats Ek. Lite extra press känner jag nog då han annars jobbar med världsdansare som Michail Baryshnikov… Själv föreställer jag en åldrande Orphée som sörjer sin älskade Euridice. Marie-Louise Ekman har skapat kostymerna och scenografin. Även manligt och kvinnligt är utplånat hos kören och dansarna så före paus är alla män och dansar i kostym och efter paus dansar både män och kvinnor i tyllkjol.
Operan handlar ju om Orfeus som sörjer så mycket att Amor låter honom gå ner i dödsriket för att hämta sin älskade. Med sig har han sin lyra som han spelar på för att beveka furierna som finns där. På vägen upp är Amors krav att han inte får se på henne förrän dom åter är uppe på jorden, men det klarar inte Orfeus av utan vänder sig om och förlorar henne igen.
I Mats Eks version är lyran utbytt mot ett ljus och Orfeus röst får beveka dödsrikets invånare. Han har dessutom flyttat Orfeus kamp att inte få se sin hustru till hemmet och det blir därför en modernare version som mer handlar om kvinnan och mannen som inte förstår varandra i äktenskapet och där kvinnan inte blir sedd.
Dessutom får jag när Orphée ska ner i underjorden falla från tio meters höjd fäst endast i en tunn lina och göra tre volter!
Nu blir det lite ledigt i helgen men jag tänker faktiskt ändå gå på Operan. Jag, mina barn och min syster Annika ska gå och se den underbara baletten Nötknäpparen för att få lite julstämning. I den här uppsättningen har Per Isberg gjort en svensk version inspirerad av Elsa Beskows Petter och Lottas ju.. Efter det ska vi gå på Grand Hotel och träffa andra värmlänningar på Wermländska sällskapets Lussebal. (Det är där som förra veckans bloggare ska få sin medalj som årets värmlänning.) Jag längtar ju ständigt hem till Lysvik så då är det kul att vara med i Sällskapet och träffa likasinnade. Wermländska Sällskapet bildades redan 1816 för värmlänningar i förskingringen och är ett sätt för oss att överleva i storstan. Och det är väl som man brukar säga att Värmland är inte en plats utan ett sinnestillstånd! Det är hur som helst trevligt att klä upp sig, träffa trevliga glada människor, äta god mat och dansa! Jag hoppas att jag kan leverera några bilder från festen nästa gång.
Trevlig helg på er!
Koreografen Mats Ek har skapat en föreställning där solister, kör och dansare är helt integrerade. Ibland vet man inte vem som är dansare och vem som är sångare. Så den här föreställningen är extra krävande så även jag har fått egen koreografi av Mats Ek. Lite extra press känner jag nog då han annars jobbar med världsdansare som Michail Baryshnikov… Själv föreställer jag en åldrande Orphée som sörjer sin älskade Euridice. Marie-Louise Ekman har skapat kostymerna och scenografin. Även manligt och kvinnligt är utplånat hos kören och dansarna så före paus är alla män och dansar i kostym och efter paus dansar både män och kvinnor i tyllkjol.
Så här såg jag ut när jag sjöng föreställningen i våras.
Operan handlar ju om Orfeus som sörjer så mycket att Amor låter honom gå ner i dödsriket för att hämta sin älskade. Med sig har han sin lyra som han spelar på för att beveka furierna som finns där. På vägen upp är Amors krav att han inte får se på henne förrän dom åter är uppe på jorden, men det klarar inte Orfeus av utan vänder sig om och förlorar henne igen.
I Mats Eks version är lyran utbytt mot ett ljus och Orfeus röst får beveka dödsrikets invånare. Han har dessutom flyttat Orfeus kamp att inte få se sin hustru till hemmet och det blir därför en modernare version som mer handlar om kvinnan och mannen som inte förstår varandra i äktenskapet och där kvinnan inte blir sedd.
Dessutom får jag när Orphée ska ner i underjorden falla från tio meters höjd fäst endast i en tunn lina och göra tre volter!
Här tränar jag på att göra volter!
Nu blir det lite ledigt i helgen men jag tänker faktiskt ändå gå på Operan. Jag, mina barn och min syster Annika ska gå och se den underbara baletten Nötknäpparen för att få lite julstämning. I den här uppsättningen har Per Isberg gjort en svensk version inspirerad av Elsa Beskows Petter och Lottas ju.. Efter det ska vi gå på Grand Hotel och träffa andra värmlänningar på Wermländska sällskapets Lussebal. (Det är där som förra veckans bloggare ska få sin medalj som årets värmlänning.) Jag längtar ju ständigt hem till Lysvik så då är det kul att vara med i Sällskapet och träffa likasinnade. Wermländska Sällskapet bildades redan 1816 för värmlänningar i förskingringen och är ett sätt för oss att överleva i storstan. Och det är väl som man brukar säga att Värmland är inte en plats utan ett sinnestillstånd! Det är hur som helst trevligt att klä upp sig, träffa trevliga glada människor, äta god mat och dansa! Jag hoppas att jag kan leverera några bilder från festen nästa gång.
Trevlig helg på er!
Kommentarer