Från en äkta wienare
I denna min femte bloggsida skall jag själv vara tyst och i stället släppa fram en Österrikisk röst. DDr Wolfgang Reisinger är född i Wien och bor här, men har tillbringat mycket tid i Sverige. Jag tror det är intressant att följa vilka intryck den svenska närvaron i Wien ger till en infödd Österrikare. Jag överlämnar därför tangentbordet för en så kallad gästblogg:
"Visst luktar det kanel och ärtsoppa, ibland också blandat med silldoft och adventsljus. Bara detta skulle räcka för att prägla en sådan plats som en svensk oas mitt i en annorlunda värld. Men Svenska kyrkan i Wien är så mycket mer än detta.
Det kanske känns konstigt att en äkta wienare som aldrig haft svensk familjeanknytning visar så stort intresse för en svensk utlandskyrka. I mitt fall har det dock gått till så här: Mitt Sverigeintresse visade sig så pass tidigt att inte ens mina föräldrar kommit ihåg hur det hela hade börjat. Efter att ha besökt Sverige för första gången år 1980 har intresset bara förstärkts. I och med att jag blivit organist i Wiens S:ta Birgittakyrka året innan (det finns bara en Birgittakyrka i det hela tyskspråkiga området) har jag fått allt mer med Sverige att göra. Många svenska körer och musiker som antingen velat besöka Wien och/eller sökt en möjlighet att framträda i kombination med en medverkan i Svenska kyrkan i Wien har sökt sig till vår katolska kyrka där det finns en likartad anknytning till Birgitta, Sveriges mest kända helgon.
År 1995 antogs jag även som Svenska kyrkans körledare under ett par år. Våra starka band blev ännu starkare under den tiden. Jag började också förstå hur bred en utlandskyrka måste vara för att tilltala ett stort antal utlandssvenskar som hamnat i vår stad av helt olika skäl. Många kom hit för jobbets skull, för andra var det en livspartner eller universitetet som dragit en till Wien, somliga tjänstgjorde här som au pairer och så vidare. Dessutom fanns och finns det människor i vårt eget land som lärt sig älska detta land i nord på grund av dess skönhet eller kanske också för att de fått hjälp från Sverige efter kriget. Andra söker sig hit för att de vill lära sig svenska eller hålla språkkunskaperna igång. Alla dessa människor bör man alltså tilltala på något sätt och erbjuda andlig föda, inte bara kanelbullar.
Medan man har ett större utbud av församlingar i hemlandet där man kanske kan söka sig till mer eller mindre konservativa respektive liberala kyrkor, så har man bara en utlandskyrka i staden. Ofta såg jag att det tar en viss tid för svenskar att ta kontakt med sin utlandskyrka eftersom man behöver också tid att först bekanta sig med gästlandet innan man vill komma tillbaka till sina andliga rötter. En stor roll lär musiken spela i sammanhanget. Musik behöver inte förklaras, den når människor omedelbart, på emotionell nivå. Den uttrycker ickeverbalt vad vi längtar efter i hemlandet och den lär oss hur starka dessa band kan vara, även efter många år i utlandet. En av Svenska kyrkans starkaste sidor är just musiken. Vad vore Lucia och jul utan svensk musik, här mitt på kontinenten med en rik, men ändå helt annorlunda tradition!
En utlandskyrka lär man ta mindre för givet än ens helt vanliga hemortsförsamling i Sverige. Hit söker man sig fullt medvetet, här kan man plötsligt förstå vad denna svenskhet faktiskt innebär, speciellt på andlig nivå. Modersmålets roll ska aldrig underskattas, bara detta förstår vi utan att anstränga oss i det minsta. Svenska språket och hemlandets kultur får en annan betydelse när man ens lämnat Schnitzeldoften och det allmänt mer och mer sekulära kontinentala atmosfären bakom sig. Vi omfattas av allt vi har i Sverige, minst lika intensivt, dock i mindre skala. Lokalen är överskådlig, orgeln pytteliten, den berikar dock gudstjänstlivet enormt. När antalet gudstjänstbesökare överskrider 30 så sprängs kyrklokalen nästan. En utlandskyrka kämpar jämt: för att få ihop en gedigen kör, för att kunna behålla och bygga ut en uppsökande verksamhet, för att ta itu med den oundvikliga församlingsomsättningen som äger rum varje år eftersom folk kommer och går, hela tiden. Visst är det så att många är fasta i Wien, ändå är det så att många bara stannar tillfälligt. Och man kämpar vid sidan av alla andra kyrkor mot sekularismen som egentligen vill visa oss att det är helt onödigt med en kyrka, även i utlandet.
Svenska kyrkan hjälper inte bara till att kunna behålla vår egen svenskhet (eller den man aldrig haft...), den finns också till för att kunna visa österrikarna något av det bästa Sverige har att erbjuda. Den måste om och om igen hitta en fast position i ett land som fortfarande präglas av en stark katolsk tro och tradition som i allt större omfattning slits sönder i välfärdsstaten. Denna kyrka har hjälpt mig oräkneliga gånger att komma tillbaka till en inte alltid synlig del av min egen själ; den är nämligen blågul."
/Wolfgang Reisinger
//Vänliga hälsningar
Peter Styrman
"Visst luktar det kanel och ärtsoppa, ibland också blandat med silldoft och adventsljus. Bara detta skulle räcka för att prägla en sådan plats som en svensk oas mitt i en annorlunda värld. Men Svenska kyrkan i Wien är så mycket mer än detta.
 |
| Musik och matdoft kan stärka vår kulturella identitet. |
År 1995 antogs jag även som Svenska kyrkans körledare under ett par år. Våra starka band blev ännu starkare under den tiden. Jag började också förstå hur bred en utlandskyrka måste vara för att tilltala ett stort antal utlandssvenskar som hamnat i vår stad av helt olika skäl. Många kom hit för jobbets skull, för andra var det en livspartner eller universitetet som dragit en till Wien, somliga tjänstgjorde här som au pairer och så vidare. Dessutom fanns och finns det människor i vårt eget land som lärt sig älska detta land i nord på grund av dess skönhet eller kanske också för att de fått hjälp från Sverige efter kriget. Andra söker sig hit för att de vill lära sig svenska eller hålla språkkunskaperna igång. Alla dessa människor bör man alltså tilltala på något sätt och erbjuda andlig föda, inte bara kanelbullar.
Medan man har ett större utbud av församlingar i hemlandet där man kanske kan söka sig till mer eller mindre konservativa respektive liberala kyrkor, så har man bara en utlandskyrka i staden. Ofta såg jag att det tar en viss tid för svenskar att ta kontakt med sin utlandskyrka eftersom man behöver också tid att först bekanta sig med gästlandet innan man vill komma tillbaka till sina andliga rötter. En stor roll lär musiken spela i sammanhanget. Musik behöver inte förklaras, den når människor omedelbart, på emotionell nivå. Den uttrycker ickeverbalt vad vi längtar efter i hemlandet och den lär oss hur starka dessa band kan vara, även efter många år i utlandet. En av Svenska kyrkans starkaste sidor är just musiken. Vad vore Lucia och jul utan svensk musik, här mitt på kontinenten med en rik, men ändå helt annorlunda tradition!
En utlandskyrka lär man ta mindre för givet än ens helt vanliga hemortsförsamling i Sverige. Hit söker man sig fullt medvetet, här kan man plötsligt förstå vad denna svenskhet faktiskt innebär, speciellt på andlig nivå. Modersmålets roll ska aldrig underskattas, bara detta förstår vi utan att anstränga oss i det minsta. Svenska språket och hemlandets kultur får en annan betydelse när man ens lämnat Schnitzeldoften och det allmänt mer och mer sekulära kontinentala atmosfären bakom sig. Vi omfattas av allt vi har i Sverige, minst lika intensivt, dock i mindre skala. Lokalen är överskådlig, orgeln pytteliten, den berikar dock gudstjänstlivet enormt. När antalet gudstjänstbesökare överskrider 30 så sprängs kyrklokalen nästan. En utlandskyrka kämpar jämt: för att få ihop en gedigen kör, för att kunna behålla och bygga ut en uppsökande verksamhet, för att ta itu med den oundvikliga församlingsomsättningen som äger rum varje år eftersom folk kommer och går, hela tiden. Visst är det så att många är fasta i Wien, ändå är det så att många bara stannar tillfälligt. Och man kämpar vid sidan av alla andra kyrkor mot sekularismen som egentligen vill visa oss att det är helt onödigt med en kyrka, även i utlandet.
Svenska kyrkan hjälper inte bara till att kunna behålla vår egen svenskhet (eller den man aldrig haft...), den finns också till för att kunna visa österrikarna något av det bästa Sverige har att erbjuda. Den måste om och om igen hitta en fast position i ett land som fortfarande präglas av en stark katolsk tro och tradition som i allt större omfattning slits sönder i välfärdsstaten. Denna kyrka har hjälpt mig oräkneliga gånger att komma tillbaka till en inte alltid synlig del av min egen själ; den är nämligen blågul."
/Wolfgang Reisinger
//Vänliga hälsningar
Peter Styrman
Kommentarer