Skoltidningar, realen och ett torg som såg ut som ett torg

Nya Hembageriet

Från att ha besökt Sunne högst sporadiskt under mina första 13 år hamnade jag i skolan som på den tiden kallades Sunne Samreal. Vi var den allra sista årskullen som gick där, för året efter blev grundskolan nioårig - förut slutade man efter sjunde klass, om man inte sökte till realen.

Det blev ju lite tid ibland till att gå ner till samhället och traska omkring på gatorna, och när jag försöker minnas hur Sunne såg ut på 1960-talet och jämför med idag så är det inte mycket som inte har förändrats. Bara en sån sak som att det fanns ett torg som såg ut som ett torg - en öppen plats med byggnader runtom. Numer är det ju något slags trafikkarusell med gatstumpar hit och dit som verkar ha planerats med en tallrik spaghetti som förlaga. Kiosken närmast bron är väl det enda som överlevt, även om den nu är utbyggd till hamburgerrestaurang.

Min första, begagnade skrivmaskin

Det jag minns bäst från dåtiden är pappershandeln i ena hörnet av torget, där jag köpte min första begagnade skrivmaskin (som märkligt nog var östtysk), och på motsatta sidan av torget raggarfiket Svedlunds, där det spelades rock nonstop i jukeboxen, medan vi inte så tuffa skolungdomar spelade Owe Thörnqvist-låtar i kafédelen av det som nu är Nya Hembageriet. Över huvud taget har jag en känsla av att det fanns små fik lite överallt i Sunne och var lättare då än nu att bara få en kopp kaffe och en bulle - fast då fanns det förstås inga pizzerior eller kines- och thairestauranger.

Realskolan

Min tid i realskolan ska jag inte orda så mycket om. När det skulle firas 50-årsminne av realexamen i Sunne 2015 avstod jag från att delta och skrev i stället i en krönika i Värmlands Folkblad att det enda jag skulle kunna tänka mig att fira var att jag överlevde fyra år av skitstövlar till skolkamrater och lärare som jag lärde mig saker inte tack vare utan trots. Fast det var onödigt hårt formulerat - dels fanns det ju trots allt både en del kamrater och en del lärare som jag hade glädje av, och så fick jag en försmak av det som skulle bli mitt framtida yrke. Riktigt hur det gick till vete gudarna, men jag gissar att det i något kollegierum pratats fram en idé om att det skulle startas en skoltidning istället för den som funnits året innan, när en yngling vid namn Leif Kihlström gick sitt sista år på realen och startade sin egen tidning Skunk News, präglad av hans säregna humor och totala respektlöshet. Själv skrattade jag så jag grät när jag läste den, men det gjorde nog inte alla i lärarkåren.

Hur som helst, en dag kom en av de lärare jag gillade bäst, Karl-Ivar Vålvik som vi hade i geografi, och meddelade mig att nu skulle skolan få en mer ”officiell” tidning och att det utsetts en redaktion bestående av mig, Kurt Johansson och Jan Olsson. Att jag fanns med skulle jag tro berodde på att min svensklärare Lars Strand haft ett finger med i spelet. Man kan väl säga att det var han som upptäckte att jag hade någon sorts fallenhet för att skriva och uppmuntrade mig att fortsätta med det.

Skoltidningsredaktör

Så plötsligt var jag skoltidningsredaktör, vi kom på bild i NWT och jag märkte att jag trivdes med denna syssla, och det var nog där och då tanken väcktes att jag kanske skulle kunna fortsätta med det när skolan var slut.

Men först var det frågan om jag skulle fortsätta på gymnasiet, och just vid den här tiden diskuterades om att Fryksdalen skulle få en egen gymnasieskola. Den lyckades Torsby kapa åt sig framför näsan på Sunne, vars kommunalmän svor långa ramsor. Men så hade någon av dem hört talas om att en del andra kommuner som hade långt till närmaste gymnasium drev utbildning på den nivån själva tillsammans med Hermods korrespondensinstitut i Malmö, och så bestämde sig Sunne för att visa att de minsann kunde klara sig själva.

Hermods korrespondensinstitut i Malmö

Det passade mig perfekt, jag kunde bo hemma och mina inte särskilt välbärgade föräldrar slapp kosta på mig inackordering i Karlstad eller Torsby. Sättet att plugga, några ämnen i taget, tenta av dem och övergå till andra, tyckte jag också bra om. Studiematerialet kom från Hermods och till det kom så kallad ”stödundervisning” av lärare från Fryxellskas högstadium ett par timmar om dagen, och det blev gott om tid för långa fikastunder på Domus på den tiden rejält tilltagna restaurang. Det här var nog första gången jag gick i skolan och mådde riktigt bra.

Skrev och raggade annonser

Och mitt i alltihop startade jag en ny skoltidning, som nog mer var i samma anda som Skunk News än dess skolledningsgodkända efterföljare, nu tillsammans med Börje Nyqvist och en duktig tecknare som lustigt nog också hette Sven Johansson - bror till den tidigare nämnde Kurt. Vi kläckte, idéer, skrev och raggade annonser. Det var så roligt och tidskrävande att det gick ut över själva studierna; en gång när jag kom in till vår kanslist med svarsbreven som skulle skickas till Hermods snörpte hon på munnen och sa”vi trodde att du hade slutat”. Därför - och för att jag valde fel linje från början, latin var inte min grej - blev min gymnasietid i Sunne fyra år i stället för tre.

En stor poäng med att plugga på det här sättet var att vi varje höst var nästan två månader i Malmö på så kallade preparandkurser inför läsårets tentor. Där träffade vi jämnåriga från korrgymnasierna i Jokkmokk, Järpen, Bredbyn ochTorsås, gick på bio och popkonserter, åkte till Köpenhamn, och övade oss på att mer eller mindre klara oss själva. Det är något jag inte skulle ha velat vara utan, så det ska Sunne kommun ha tack för!

/Sven L-O Johansson