JAG KAN BLOGGA – JAG ÄR INTE RÄDD

Mitt namn är Maria Bornstedt och jag har problem. Ja, jag märkte det ganska tydligt i fredags när jag fick frågan om jag ville blogga. ”Oj! Ska jag? Vågar jag det? Men tänk om nån blir arg på mig eller tycker att jag är töntig!? Om jag ska blogga så vill jag ju veta det flera månader i förväg, så att jag kan förbereda mig och göra det så bra som möjligt!!!” Mitt problem består uppenbarligen i att jag ställer allt för höga krav på mig själv. Ska jag göra något så ska det vara mitt bästa. Erbjudandet var dock så pass lockande, hedrande och roligt att jag inte kunde tacka nej. Jag fick helt enkelt utmana mig själv att försöka sänka kraven och inse att jag kanske överdrivit min egen betydelse. Kan det rent av vara så att bloggens läsare överlever även om jag skriver lite halvtrist och innehållslöst..? Troligen, lika bra att köra. Ni får ta mig för den jag är helt enkelt. Men om ni inte ser till mig på ett par veckor, så kan det bero på att jag ligger på golvet i gillestugan med huvudet under mattan och försöker göra mig osynlig.

När jag blir stor ska jag resa till Italien och kolla in Colosseum samt till Amerika och hälsa på släkten, göra vykort av egna foton, vara med i en revy, sjunga in en platta, dansa mer, träna regelbundet, lära mig spela dragspel, skriva en bok och äta nyttigt. Men, vänta nu... Jag är ju redan 38 år!!! Jag som har så mycket kvar på min lista! Fast det förstås, jag har ju hunnit med en hel del annat: egna radioprogram på Radio Sunne, jobbat på Life Center, kyrkans förskola, Posten, Fryxellska skolan, läst Turistservice på Brobyskolan, pluggat vid Lärarhögskolan i Stockholm, Karlstads universitet och väldigt mycket mer. Dessutom är jag en gift husägare som har berikats med det bästa livet kan ge – vår nu 5-årige son. Vad behöver man mer, egentligen? Visst är det viktigt med drömmar, men skulle vi kanske känna oss mer lyckade och mindre stressade om vi ibland sänkte kraven på vad vi måste hinna med? En klok man sa en gång till mig att det enda man verkligen måste är att dö och han har ju faktiskt rätt. Nu menar jag inte att vi ska avstå från att i möjligaste mån försöka förverkliga våra drömmar. För några år sen besökte vi Nidarosdomen i Trondheim. Min makes mormor sa då ”Dit ville jag och Erik (hennes man) också åka men det blev liksom aldrig av och nu är det ju för sent.” och syftade till det faktum att hon var för svag och att han inte längre fanns i livet. Det öppnade mina ögon och jag bestämde mig för att försöka skapa den tid, ekonomi och det mod som krävs för att göra det jag verkligen vill och det som är viktigast för mig. Jag vill inte sitta på ett äldreboende och ångra det som aldrig blev av.

Nu är det alltså hög tid att börja bocka av saker på min lista. Först ut är bloggandet. Det är något jag aldrig har gjort förut och troligen inte kommer att göra igen. Häng med, för nu kör vi!

(Snörvel, snörvel, host, host! VARFÖR valde jag att gömma mig under en dammig källarmatta? Jag som är allergisk mot kvalster! Ska jag redan tvingas krypa fram och möta världen igen? Nja, jag väntar nog lite till.)