Sköna människor i sköna Sunne

När jag var yngre hade jag en klar bild av hur min drömkille skulle vara. Mörkhårig, gärna brunögd, ett par år äldre och absolut längre än jag! Har man som barn blivit retad för att man är lång, så vill man inte ha en kille som är kortare – believe me. Sådant sitter i hela livet. Sommaren 1998 följde jag motvilligt med en vän till Bälgspel vid landsvägskanten i Ransäter. Där fann jag honom, min drömkille! Ljushårig, blåögd, fyra år yngre och tre centimeter kortare. Katastrof! Och jag var lyckligare än någonsin.

Om jag blir rik ska jag bygga ett flott hus vid Fryken. Ja, för jag ska då INTE flytta ifrån Sunne. När jag träffade min man så var bland det första jag sa till honom, dalslänning som han är: ”Ska du vara ihop med mig så får du flytta till Sunne! Annars är det lika bra att det inte blir nåt emellan oss.” Fem månader senare hade han flyttat hit. En intensiv kampanj inleddes, för att få honom att älska Sunne lika mycket som jag gör. Gissa om jag hade fullt upp med att visa alla smultronställen i kommunen! Den stackaren fick flänga runt mellan Gruvrundan i Gräsmark, Rokkmakkstugan, Tossebergsklätten, Rottneros Park, Gettjärnsklätten, Mårbacka, Uddeberg, Kolsnäs, Askerudsberget och en massa andra utflyktsmål. Han fick även åka över gränsen till Munkfors och promenera runt den underbara Hurtigrutten och släpa sig uppför Boråskullen. Tydligen gjorde jag ett ganska bra jobb, för efter tolv år bor han fortfarande kvar.

Att bo i en relativt liten kommun innebär att alla känner alla, nästan. Det gör att jag känner mig ganska trygg. Eftersom jag gillar att ha vänner och bekanta omkring mig, så känns det mysigt att träffa kända ansikten oavsett om det är när jag handlar eller går hem från Kolsnäs mitt i natten. Överallt härliga människor med olika personligheter och intressen. Har man riktig tur så kanske man till och med har förmånen att få göra någon glad, vilket enligt mig är meningen med livet.

Tyvärr har medaljen en baksida. Det är väldigt lätt att rykten uppstår. Även jag rycks ibland med, trots att jag försöker tänka på att inte döma eller tro på allt utan att veta. Oftast orkar man slå ifrån sig och intala sig att det nog bara är ett tecken på att folk bryr sig. Ibland är det svårare, som när en närstående beskylls för allvarliga saker som inte är sanna eller när en vän baktalas efter sin död. Vi behöver alla tänka oss för när det gäller vad vi säger om andra. En människa är oftast inte si eller så, den är si och så. Alla gör vi en massa bra saker, men även misstag. Vi får helt enkelt förlåta varandra och acceptera att alla inte beter sig eller ser ut precis som vi förväntar oss. Annars kanske vi missar den ljushåriga, blåögda, yngre och kortare kärleken. Eller vännen. Fördelarna med att bo i en liten kommun, där de flesta vet vem man är, överväger nackdelarna enligt mig. Jag skulle inte vilja vara utan alla goa ”sunninger”! Även om det ibland händer att jag känner för att krypa under mattan och gömma mig...

Det finns så många sköna människor
Som liksom aldrig får en chans
De blir bedömda efter pärmarna
Precis som om resten inte fanns
Men det som öppnar sig där inuti
Är värt sin vikt i guld
För varenda människa har sin egen saga
Viktig för sin egen skull

(Ingemar Olsson)