Att komma tillbaka

Ja, nu har vi alltså bestämt oss för att bo i Karlstad. Det känns än så länge bra om än lite overkligt.

Vissa dagar tror jag fortfarande att jag är på långbesök och att vi snart skall åka ”hem” igen.

Men till vardags känns allt rätt så likt, man pressar sig upp ur sängen, kastar i barnen lite frukost, slänger på dom kläder och springer iväg till skolan/förskolan… Ingen större skillnad sen tidigare. Väl på skolan möts jag dock av nya fröknar, det hade jag i och för sig gjort ändå eftersom Doris började skolan i höst… men barnen är ju också nya och jag har inte lärt mej namnen på mer än högst två… detsamma gäller för Mary.

Själv sätter jag mej på Radio Värmland, skriver en text, spelar in i studio eller producerar… precis som tidigare, men det är ändå nåt som känns annorlunda.

Kanske är det Värmländskan? Den är ju dock inte främmande…

Kanske är det vägarna, platserna, lukterna jag inte känner igen? Fast jag måste ju erkänna att doften av kaffe som sveper in över stan är ljuvlig…

Barnen har dock tagit flytten helt fantastiskt bra och trivs i sin nya stad. Dom har båda hamnat på bra skolor med fina lärare och Doris har redan fått massa nya kompisar. Med skräckblandad förtjusning lyssnar vi på när hon övar på värmländska och jag kommer ihåg att min variant var att bara säga halva orden… mam, pap, kaff, det tyckte jag funkade bra!

Doris har även tagit ett stort kliv rakt in i Karlstads kulturliv och repar just nu för fullt inför premiären på ”Vinter i Lönneberga” på Värmlandsteatern, där hon skall spela Ida. Jag är sååå stolt över henne men tyvärr kommer jag antagligen missa hela föreställningen för all mascara som kommer att täcka större delen av mitt ansikte.

Jag läste häromdagen i en av mina gamla dagböcker och kom att tänka på den här;

”Gråt aldrig för en killes skull, tänk på mascaran!”

Tror den gäller även för ens barn… eller så skiter man helt enkelt i mascaran.

Visst märker jag redan av skillnader mellan småstad och storstad. Men som småbarnsförälder kanske det är ett måttligt krav att försöka hinna med det som erbjuds här i Karlstad, ofta var jag mest frustrerad över allt jag aldrig hann med i Göteborg. Men den tiden kommer väl förhoppningsvis tillbaka en dag.

Å jag kommer verkligen att sakna Göteborg, både som stad men allra mest mina fina vänner. Det är ju ändå där jag har mina vänner som jag lärt känna som vuxen och haft nära mej under tjugo års tid. Men som tur är finns ju Göteborg alltid kvar och mina kära vänner också.

Nästa gång kanske det är dörren till min vän i Göteborg jag öppnar. Möts av en stor, varm kram, slänger mej i soffan och vi pratar som om tiden stått still, om det så har gått ett år sen vi sist sågs.


/Sofia