Södra Ås
Jag är uppvuxen i Ås, på gården där Mårbacka Havre-Kraft producerades under en period.
Det var som att jag kände historiens vingslag redan som barn…
Jag tog ofta en promenad till Mårbacka när jag var liten. Det roligaste jag visste var att guida inne i huset. Ja… det var ju inte någon som hade bett mej om att göra det, men jag kunde huset utan och innan… och jag gick länge in utan att betala på grund av min korta längd.
I början på somrarna gjorde jag nog de flesta nya guidar nervösa genom att springa före in till nästa rum, lyfta på en tavla och visa turisterna hur tapeten en gång i tiden hade sett ut… eller stolt visade upp det vackra porslinet som Selma Lagerlöf en gång ropade in på auktion…
och dra historien om den unika diskbänken gjord av koppar, som tjänstepigorna fick putsa efter varje användning…
Turisterna tyckte nog det va charmigt och jag tyckte det va kul att få va i fokus… men stackars guiderna va nog inte så glada, tror jag. Förlåt!
Annars gick mina dagar ut på att gå runt till alla granntanter och dricka kaffe. Hos tant Olga drack vi kaffe på fat, hos tant Ann-Marie fick jag alltid nybakade kakor och hos tant Alma tränade vi mest på att snabbt som möjligt rabbla sex laxar i en laxask.
Jag anordnade även en del tävlingar, där tanterna fick köpa hemmagjorda lotter och vinnaren fick en resa till karlstad. Jag kan än idag fundera på om tant Stina satte på sig mössan och kappan, gick ut till vägen och väntade på bussen som skulle ta henne till Karlstad.
När jag blev äldre och fick min första moped, övergick kafferepen till att tanterna stod i fönstren och glodde och telefonerna gick varma… jag kontrade med att trimma moppen ännu mer och kafferepen va ett minne blott.
Att växa upp på landet har sina för- och nackdelar… jag kommer ihåg när jag hade varit och lekt hos min kusin inne i Sunne och kom hem och sa;
- Jag vill också bo på en gata, där man bara kan gå ut och så finns det en massa andra barn som man kan leka dunk eller nåt annat kul med!
För mej var det sju kilometer till närmsta kompis…
/Sofia
Det var som att jag kände historiens vingslag redan som barn…
Jag tog ofta en promenad till Mårbacka när jag var liten. Det roligaste jag visste var att guida inne i huset. Ja… det var ju inte någon som hade bett mej om att göra det, men jag kunde huset utan och innan… och jag gick länge in utan att betala på grund av min korta längd.
I början på somrarna gjorde jag nog de flesta nya guidar nervösa genom att springa före in till nästa rum, lyfta på en tavla och visa turisterna hur tapeten en gång i tiden hade sett ut… eller stolt visade upp det vackra porslinet som Selma Lagerlöf en gång ropade in på auktion…
och dra historien om den unika diskbänken gjord av koppar, som tjänstepigorna fick putsa efter varje användning…
Turisterna tyckte nog det va charmigt och jag tyckte det va kul att få va i fokus… men stackars guiderna va nog inte så glada, tror jag. Förlåt!
Annars gick mina dagar ut på att gå runt till alla granntanter och dricka kaffe. Hos tant Olga drack vi kaffe på fat, hos tant Ann-Marie fick jag alltid nybakade kakor och hos tant Alma tränade vi mest på att snabbt som möjligt rabbla sex laxar i en laxask.
Jag anordnade även en del tävlingar, där tanterna fick köpa hemmagjorda lotter och vinnaren fick en resa till karlstad. Jag kan än idag fundera på om tant Stina satte på sig mössan och kappan, gick ut till vägen och väntade på bussen som skulle ta henne till Karlstad.
När jag blev äldre och fick min första moped, övergick kafferepen till att tanterna stod i fönstren och glodde och telefonerna gick varma… jag kontrade med att trimma moppen ännu mer och kafferepen va ett minne blott.
Att växa upp på landet har sina för- och nackdelar… jag kommer ihåg när jag hade varit och lekt hos min kusin inne i Sunne och kom hem och sa;
- Jag vill också bo på en gata, där man bara kan gå ut och så finns det en massa andra barn som man kan leka dunk eller nåt annat kul med!
För mej var det sju kilometer till närmsta kompis…
/Sofia
Kommentarer