Stig i kiosken
För någon vecka sedan var jag och köpte en bordtennisracket. Då dök följande minne upp i min skalle. Konstigt egentligen vad mycket man minns.
I natt, förresten, när jag inte kunde sova och skulle fixa i ordning en nattmacka, kom jag på att ljudet från brödet (en fabriksbakad rund kaka av något känt märke) när jag smörade den påminde exakt om ljudet när man går under en gnistrande stjärnhimmel med blått skuggrikt månljus en iskall februarinatt och har någon centimeter nysnö under fotsulorna. Knirr Knarr Knirr Knarr. Det var en stor upptäckt i natten där Perstorpsplattan och vetemjölet stod i centrum – och som gjorde att jag i ren upptäcktsglädje nog faktiskt åt en eller annan macka för mycket. Vilket medförde att den efterlängtade sömnen fick vänta ytterligare någon timme på att ta min lekamen i besittning. Men, vad gör man inte för konsten.
Följande historia har faktiskt utspelat sig på riktigt.
Stig i kiosken
”Hej, jag heter Stig och kommer från Landskrona. Där kan man se havet, det kan man inte här!” Jag tittade upp och fick se en skäggprydd man runt 30 som stödde sig på en träkäpp. Från min 10-åriga horisont tedde han sig mycket märklig. Skägg hade jag knappt sett förut och han talade med ett skorrande läte som jag aldrig hört maken till. Värmländskan, som jag var van vid, hade uttalade U:n och L, men den här varelsen skorrade med sina R som varje mening vore hans sista. ”Det här är ett minne från en motorcykeltävling. Jag vann nästan!” sa han skrattande och slog sig samtidigt på sitt högra smalben med käppen så ett ihåligt ljud uppstod. ”Klonk, klonk, träben!” fyllde han i och fortsatte med att fråga om det fanns något ställe i byn där man kunde spela pingis? Jag var ju faktiskt på väg till källarlokalen, under skolans slöjdsal, där vi var några killar som brukade spela bordtennis varje tisdag. Utan att tänka mig för sa jag: ”Häng mä!” samtidigt som jag tänkte: ”Varför sa jag så?”.
Vi var nog minst sagt ett udda par i Värmlandsidyllen där vi gick längs grusvägen. Han, minst en meter längre än jag, med käpp, styltande gång och jag med ett par gymnastikskor i ena handen och vilt utspärrade öron. ”Det var kärleken som förde mig hit!” sa han och berättade att han gift sig med ”Maud i kiosken”. ”Jahadu” sa jag och förstod absolut ingenting. Om tuggummin och Kalle Anka visste jag en del, men kärlek och kvinnor?
Stig visade sig spela bordtennis hellre än bra om man säger så. Bollarna for åt alla håll, ibland racketen också. Men han hade ett ljust humör som smittade av sig på oss småkillar. Vi gillade Stig. Han var liksom mera barnslig än vi och fick på det sättet oss att framstå som lite mera vuxna än vad vi egentligen var. Och när vi spelade rundpingis stod Stigs träben rakt ut i svängarna och allt som oftast ramlade han och hamnade på något märkligt sätt alltid under bordet. ”Dra fram mig!” skorrade han - och vi drog.
Nu är kiosken sedan länge stängd. Byn finns kvar, men Maud är borta, skolan ombyggd och var Stig håller hus har jag inte en aning om. Men jag kommer aldrig glömma honom. Han var min första kontakt med vuxenvärlden bortom mina föräldrars kontroll och hans skånska skratt klingar fortfarande vackert i mitt hjärta.
När jag kom hem efter denna min första bordtenniskväll med Stig frågade min mamma oroligt vem det var jag gått tillsammans med på vägen. Jag tittade då på henne, himlade lite med ögonen och sa: ”En kompis - han är ifrån Skåne!”
I natt, förresten, när jag inte kunde sova och skulle fixa i ordning en nattmacka, kom jag på att ljudet från brödet (en fabriksbakad rund kaka av något känt märke) när jag smörade den påminde exakt om ljudet när man går under en gnistrande stjärnhimmel med blått skuggrikt månljus en iskall februarinatt och har någon centimeter nysnö under fotsulorna. Knirr Knarr Knirr Knarr. Det var en stor upptäckt i natten där Perstorpsplattan och vetemjölet stod i centrum – och som gjorde att jag i ren upptäcktsglädje nog faktiskt åt en eller annan macka för mycket. Vilket medförde att den efterlängtade sömnen fick vänta ytterligare någon timme på att ta min lekamen i besittning. Men, vad gör man inte för konsten.
Följande historia har faktiskt utspelat sig på riktigt.
Stig i kiosken
”Hej, jag heter Stig och kommer från Landskrona. Där kan man se havet, det kan man inte här!” Jag tittade upp och fick se en skäggprydd man runt 30 som stödde sig på en träkäpp. Från min 10-åriga horisont tedde han sig mycket märklig. Skägg hade jag knappt sett förut och han talade med ett skorrande läte som jag aldrig hört maken till. Värmländskan, som jag var van vid, hade uttalade U:n och L, men den här varelsen skorrade med sina R som varje mening vore hans sista. ”Det här är ett minne från en motorcykeltävling. Jag vann nästan!” sa han skrattande och slog sig samtidigt på sitt högra smalben med käppen så ett ihåligt ljud uppstod. ”Klonk, klonk, träben!” fyllde han i och fortsatte med att fråga om det fanns något ställe i byn där man kunde spela pingis? Jag var ju faktiskt på väg till källarlokalen, under skolans slöjdsal, där vi var några killar som brukade spela bordtennis varje tisdag. Utan att tänka mig för sa jag: ”Häng mä!” samtidigt som jag tänkte: ”Varför sa jag så?”.
Vi var nog minst sagt ett udda par i Värmlandsidyllen där vi gick längs grusvägen. Han, minst en meter längre än jag, med käpp, styltande gång och jag med ett par gymnastikskor i ena handen och vilt utspärrade öron. ”Det var kärleken som förde mig hit!” sa han och berättade att han gift sig med ”Maud i kiosken”. ”Jahadu” sa jag och förstod absolut ingenting. Om tuggummin och Kalle Anka visste jag en del, men kärlek och kvinnor?
Stig visade sig spela bordtennis hellre än bra om man säger så. Bollarna for åt alla håll, ibland racketen också. Men han hade ett ljust humör som smittade av sig på oss småkillar. Vi gillade Stig. Han var liksom mera barnslig än vi och fick på det sättet oss att framstå som lite mera vuxna än vad vi egentligen var. Och när vi spelade rundpingis stod Stigs träben rakt ut i svängarna och allt som oftast ramlade han och hamnade på något märkligt sätt alltid under bordet. ”Dra fram mig!” skorrade han - och vi drog.
Nu är kiosken sedan länge stängd. Byn finns kvar, men Maud är borta, skolan ombyggd och var Stig håller hus har jag inte en aning om. Men jag kommer aldrig glömma honom. Han var min första kontakt med vuxenvärlden bortom mina föräldrars kontroll och hans skånska skratt klingar fortfarande vackert i mitt hjärta.
När jag kom hem efter denna min första bordtenniskväll med Stig frågade min mamma oroligt vem det var jag gått tillsammans med på vägen. Jag tittade då på henne, himlade lite med ögonen och sa: ”En kompis - han är ifrån Skåne!”
Kommentarer