Vad har du i bagaget?
Jag önskar att jag kunde sammanfatta det enskilt mest
betydelsefulla året i mitt liv på ett sätt som åtminstone i någon mån gjorde
rättvisa åt det. Men det går naturligtvis inte.
I september 2000 flög jag med ett flygplan så länge som
jag aldrig flugit och landade i ett land längre bort än jag någonsin landat.
Det var blott förmiddag när jag för första gången satte mina fötter på marken i
Soluppgångens Land – Japan. Ett land som genast gav sig till känna som ett
varmt och fuktigt land.
Det skulle inte ta många veckor för mig att inse att mitt
bagage till detta land inte bara bestod av en enorm röd resväska i hårdplast
med kläder och saker för att vara bortrest ett år och en gitarr hängandes över
en axel som fick immigrationstjänstemannen på Narita flygplats att felaktigt
stämpla mitt 2-åriga visum att kunna jobba som lärare med ”Entertainer 1 år”.
Nej, mitt bagage var så mycket mer än så. Ett bagage jag
inte visste att jag hade. Ett bagage av uppfattningar om hur saker är och ska
vara som aldrig tidigare gett sig till känna för att de aldrig utmanats i mötet
med en annan verklighet.
Jag bar på uppfattningen att Sverige var världens bästa
land. Alltså, jag trodde inte att det var perfekt i Sverige. Men jag trodde att
vi gjorde allt så bra som det gick med de förutsättningar vi hade, och att alla
väl fungerande samhällen i världen nog fungerade på ett mycket liknande sätt,
eftersom det var det närapå så bra som det gick att få till det.
Men här landar jag i ett land där allt görs annorlunda
och i en kulturell kontext som är helt väsensskild från den jag vuxit upp i.
Alltifrån politiska partier, till skatter och sociala trygghetssystem bygger på
helt andra principer. Och allt är välordnat och prydligt. Det finns gott om
mat, jobb, pengar, hus, bilar, saker och högteknologi. Det fungerar hur bra som
helst. Helt annorlunda.
Äntligen fick jag lära känna min egen kultur och mitt
hemland i ljuset av en annan kultur i ett främmande land. Med tacksamhet fick
jag uppleva hur det var att vara den som inget förstod av samtalen som fördes
runt mig, som missade kulturella koder, som barnen tisslade och tasslade om och
kallade för ”utanförmänniska”, och som folk accepterade betedde sig konstigt
och felaktigt, för man var ju inte en av dem.
Ja, med tacksamhet upplevde jag allt detta och grävde mig
igenom stora högar av osynligt bagage av idéer, tankar och uppfattningar som
jag burit med mig helt friktionsfritt från mitt hemland till detta land på
andra sidan jorden. Detta soluppgångens land som lät sin sol lysa in i mitt
inre och hjälpte mig att se mig själv för den jag verkligen var. I detta möte
med mig själv blev det också uppenbart att jag aldrig mer skulle vara densamma.
I detta möte med ett annat land blev det också uppenbart
att det Sverige jag skulle återvända till aldrig mer skulle vara det land som
jag lämnat 11 månader tidigare.
Fortsättning följer...
/Jenny
Kommentarer