Vill ni se hans majestät så gå över till vänstra sidan!

Olle och hans kamrater som vaktade kung Gustav VI Adolf

Min farfars far blev över 100 år

Min farfars far, som blev över 100 år, var en flitig berättare. Jag träffade honom aldrig, men har fått återberättat en del av min far, som även gav mig anteckningar och tidningsnotiser med farfars fars berättelser. Mitt historieintresse föddes nog tidigt när jag fritt fick fantisera kring händelser som till största delen utspelade sig på 1800-talet och som till stor del har upplevts av farfars far och hans syskon och bekanta.

Jag nämnde i avsnitt 1 att jag under militärtjänstgöringen gick högvakt i Stockholm samtidigt som det som kallades striden om almarna, pågick i Kungsträdgården. 

Ulriksdals slott där Kung Gustav VI Adolf bodde

Vid den här tiden var Gustav VI Adolf kung i Sverige. Han bodde på Ulriksdals slott och det var där jag och mina kamrater höll vakt. En eftermiddag fick vi stoppa en delegation, som värnade om almarna, och som ville överlämna protestlistor och blommor till kungen. Vi tog vänligt men bestämt hand om listor och blommor och delegationen fick vända om.

Dagen efter kom kungen i sin limousin, stannade vid vår vaktpost, vevade ner rutan, och tackade oss för ett väl utfört uppdrag.

Men vad har nu detta med historieintresset och farfars far att göra? Jo, farfars far hade också sett en kung titta ut genom sin vagnsdörr under en resa genom Värmland. Så här gick det till.

Olles farfars far Carl

År 1833 tjänade farfars far, Carl, dräng hos en bonde i Munkerud.

Jag var då 16 år gammal, berättar Carl, och fick slita ont för lönen som bestod av mat och kläder. Men jag var nöjd ändå, för på den tiden visste man inte vad förmåner och bekvämligheter var. Den sommaren fick jag i alla fall vara med om ett nöje. Kung Karl XIV Johan skulle fara genom Värmland på väg till Kristiania.

Kungsföljet med Kung Karl XIV Johan

Det var brukligt att bönderna utefter färdvägen, fick ställa upp med skjutsar, som skulle följa med den egentliga kungsskjutsen, en bit på väg. Hästarna från Munkerud skulle spännas för vid Grava kyrka och följa med till Kil, där ett nytt skjutslag fick ta vid. Jag var lycklig nog att få följa med vår häst. Det blev en väldig rad av hästar och åkdon. Men så var det ju också ett kungsfölje!

Kung Karl XIV Johan

Karl Johan, som också kallades gubben, hade sina lakejer och kockar och pannor och allt möjligt med sig. Lakejerna såg fasligt bistra ut, så det gällde för bonddrängarna att hålla sig ur vägen för dem. Jag trodde först det var kungen när jag fick se en lakej. Ja, till och med kuskarna såg kungliga ut.

Jag ska aldrig glömma hur hårda kuskarna var på att köra. Över allt, backe upp och backe ner, skulle det gå i språng.

Utefter landsvägen hade stora folkmassor samlats. Jag minns särskilt hur det var på Kilsmon. Där var det proppfullt med folk och där gjorde kungståget ett litet uppehåll. Man skockades kring vagnen, där gubben satt. De mest nyfikna klättrade upp på gärdsgården. En fin herre hoppade då ut ur vagnen och skrek:
Vill ni se hans majestät så gå över till vänstra sidan!

Det blev en faslig rusning och så brakade gärdsgården ihop och de flesta som stod på den ramlade ner i diket. Det var i detta virrvarr, skrik och skratt, som kungen stack ut sin stora kropp, genom vagnsdörren.

Jag kommer så väl ihåg hur begapad Karl Johan blev och hur barsk han såg ut. På ett ögonblick försvann han därefter från den skådelystna folkhopen och kungsskjutsen galopperade bort.

Å med detta tackar jag för mig och avslutar denna spännande och roliga tid som bloggare. Snipp snapp snut, så var ännu ett blogginlägg slut!
/Olle Edgren

Morfar och Gabriel tycker det är roligt att blogga