Min samiskhet sitter i identiteten
Att växa upp i ett utanförskap där man inte känner sig hemma eller trygg någonstans har på ett konstigt sätt varit min ledstjärna i livet. Det har gjort att identiteten om vem man är och vilket ursprung man har alltid varit viktigt.
Specialiserad på den samiska kulturen
Det gjorde att jag valde att specialisera mig på den samiska kulturen där jag de senaste 30 åren läst och fördjupat mig i det förkristna kulturarvet. Jag upptäckte tidigt att samerna i all litteratur alltid beskrivits av de som ville omvända och kristna denna hedniska urbefolkning.
Skildringarna som återgavs var alltid väldigt trångsynta och enkelspåriga och nedlåtande. För det är så att vi samer aldrig har skrivit vår egen historia därför att vårt språk aldrig varit ett skriftspråk. Det är först på 1970-talet som vi började att försöka att omvandla språket till skrift.
Det visade sig tydligt att lappologerna, rasbiologerna kring sekelskiftet aldrig försökt att återge de ögonvittnesskildringar som de egentligen iakttagit. För det är så att stora delar av vårt immateriella kulturarv idag är borta och helt utraderat. Det gör att omskrivningarna av nedlåtande texter måste ses med nya friska ögon och utifrån ett samiskt perspektiv. Där står vi nu idag att vi samer vill skriva ner och berätta vår egen historia men utifrån ett samiskt perspektiv.
Stort och öppet sår
Jag jobbar idag med att återta och återföra det försvunna samiska immateriella kulturarvet. Det är ett långsiktigt och krävande arbete som tyvärr inte alltför ofta uppskattas av samerna själva. För det koloniala kulturarvet är fortfarande ett stort och öppet sår som staten och kyrkan alltför ofta utnyttjar för egen vinning. Samerna har blivit berövad större delen av sitt kulturarv där kungen och kyrkan i århundraden påtvingade samerna en annan religion med en manipulativ försvenskningspolitik.
Så sent som april 2018 bränner länsstyrelsen ner en kåta i Stenträsk i Västerbotten och hävdar att kåtan som varit i familjens ägor i 120 år är svartbygge. Kolonialismen har pågått i århundraden och fortgår än idag där samerna varit och fortfarande är en bricka i storsamhällets försök att försvenska samerna och få dem att uppgå i den övriga befolkningen.
Erkändes som ett folk först 2010
Än idag har Sverige inte skrivit under ILO-konventionen 169 som erkänner oss som en urbefolkning med rätten till land och vatten. I statens ögon försöker man att atrofiera oss samer till en av fem minoriteter i Sverige. Men historiskt sett så har man i omgångar både gett och tagit tillbaka urfolksstatusen.
Först år 2010 ändrade Sverige i grundlagen och erkände samerna som ett folk. Det är ett viktigt steg där vi samer kan hävda ett större självbestämmande gentemot minoritetsgruppen. Men vi har fortfarande en lång väg kvar att gå.
Här berättar jag och visar delar ur den försvunna samiska dansen
Här kan ni läsa mer om mig på min hemsida.
/Ola Stinnerbom
Västra Ämtervik, Sunne
Kommentarer