100 sunnebors berättelser
Person 52. Slottet. Divanen. Och jag. Tillbaka i Sunne.
Jag har nyss suttit och lyssnat till en för mig okänd människas fria associerande, berättande och funderande under en timme.
Timglasets små sandkorn rinner genom tiden.
Sedan ungefär ett och ett halvt år så har jag suttit i lanterninen i Slottet i Sunne. Genom att sitta där och lyssna till hundra olika sunnebors berättelser, en timma var, så ska jag sedan använda materialet att skriva utifrån.
Från början tänkte jag att det skulle resultera i en pjäs, men jag blir allt mer osäker på vad det kommer att bli av det. Det är så rikt material att det kommer att leda till så mycket mer än en pjäs. Häromdagen fick jag frågan hur många som varit där, runt fyrtio svarade jag, men idag när jag räknade igenom var det person nummer 52 i ordningen som var på besök i divanen.
Idag var det kallt i lanterninen.
Samtliga är anonyma, jag berättar inte vem som varit där, även om en del själva berättat. Men deras berättelser kommer att anonymiseras. Jag arbetar oftast så. Av flera anledningar, dels för att de ska kunna känna sig fria i vad de vill prata om, inte på förhand censurera sig, dels för att jag tycker det är intressant när en berättelse lösgörs från en person och blir sin egen.
Bilden nedan är på divanen i Slottet, tagen sekunderna före person 52 tog plats.
Bilen är hämtad från verkstaden. Understället är tvättat och ligger på tork.
Men. Nu ska jag gå och hämta ut ett par nya glasögon, sådant är spännande, vem blir jag nu? tänker jag när jag tar på mig något jag innan inte använt.
Jag blir inte någon annan för mig själv, men för dig, du som möter mig läser av mig på ett nytt sätt.
Det är som orden i en berättelse. Toner och ackompanjemang. Allt påverkar helheten.
Nu är tiden för mig, dig och bloggen slut för idag.
/Christofer Bocker
Jag har nyss suttit och lyssnat till en för mig okänd människas fria associerande, berättande och funderande under en timme.
Timglasets små sandkorn rinner genom tiden.
Sedan ungefär ett och ett halvt år så har jag suttit i lanterninen i Slottet i Sunne. Genom att sitta där och lyssna till hundra olika sunnebors berättelser, en timma var, så ska jag sedan använda materialet att skriva utifrån.
Från början tänkte jag att det skulle resultera i en pjäs, men jag blir allt mer osäker på vad det kommer att bli av det. Det är så rikt material att det kommer att leda till så mycket mer än en pjäs. Häromdagen fick jag frågan hur många som varit där, runt fyrtio svarade jag, men idag när jag räknade igenom var det person nummer 52 i ordningen som var på besök i divanen.
Idag var det kallt i lanterninen.
Samtliga är anonyma, jag berättar inte vem som varit där, även om en del själva berättat. Men deras berättelser kommer att anonymiseras. Jag arbetar oftast så. Av flera anledningar, dels för att de ska kunna känna sig fria i vad de vill prata om, inte på förhand censurera sig, dels för att jag tycker det är intressant när en berättelse lösgörs från en person och blir sin egen.
Bilden nedan är på divanen i Slottet, tagen sekunderna före person 52 tog plats.
 |
| Divanen på Slottet |
Bilen är hämtad från verkstaden. Understället är tvättat och ligger på tork.
Men. Nu ska jag gå och hämta ut ett par nya glasögon, sådant är spännande, vem blir jag nu? tänker jag när jag tar på mig något jag innan inte använt.
Jag blir inte någon annan för mig själv, men för dig, du som möter mig läser av mig på ett nytt sätt.
Det är som orden i en berättelse. Toner och ackompanjemang. Allt påverkar helheten.
Nu är tiden för mig, dig och bloggen slut för idag.
/Christofer Bocker
Kommentarer