Fem saker ni inte visste om mig

1. Jag sjunger på tre vinylskivor
   Under 70- och 80-talet samlade Leif och jag, tillsammans med Mats Edén, in mängder med låtar och visor hemma hos traditionsbärare i Västra Värmland. Vi åkte runt med bandspelare och spelade in. Till slut satt vi på en skatt! Detta måste visas upp, tänkte vi. Vi måste uppträda. Vi måste spela in en skiva.
   Den första hette Lika många fötter i taket som på golvet. Titeln anspelar på en beskrivning av dansen i Jösse härad, där man faktiskt slår klackarna i taket!
   Nästa skiva blev Hôppesving -lekar och visor från Mangskogen, med många nummer efter fenomenale Oskar Andersson i Rönninga.
   När den tredje plattan skulle spelas in hade vi startat bandet Groupa. Med skivan Av bara farten tog min sångkarriär slut. Men nu har jag börjat traditionsöverföringen i min tur till Hanna Kulle, skådespelerska på Västanå Teater. Det känns väldigt bra
   

   

   Vissångerskan Inger

2. Jag kom alltid på pallen i skidtävlingarna i skolan
   Min pappa såg alltid till att jag hade bra skidor. Det fanns skidor att låna i skolan, men jag hade det senaste - råttfällebindningar! Nästan varje kväll frågade han om jag ville med runt elljusspåret. Självklart! Vi bar skidorna säkert en kilometer till spåret sen åkte vi. Pur njutning! Klart jag blev bra på skidåkning.
   Vi var tre tjejer som alternerade på platserna på prispallen under hela skoltiden. Jag var bäst i jobbigt före på jobbiga banor, sämst i praktföre och utför. Det säger väl en del om mig kanske.
   Nu tittar jag nog mest på skidtävlingar på tv:n men känslan inombords kommer alltid när de ger sig iväg och när tekniken stämmer så där underbart. Då ryser jag och får tårar i ögonen av välbehag
    
3. Jag har kommit på 12.e plats i bugg-SM
   Vad gör man när en kompis helt plötsligt står utan danspartner nån månad innan bugg-SM? Gôrstolt och smickrad över att över huvud taget få frågan svarade jag självklart JAA. Jösses vad vi tränade. En dag fick jag hans armbåge i ena ögat och hade blåtira. 
   Väl förberedda åkte vi till Västerås och skulle slå allihop… Men det som hände var att när det väl blev tävling, då hade Bosse, som han heter, 50 % mer kräm att lägga på. Det kändes som jag hängde efter som i en rem. Istället för pallen blev det 12:e plats. Men kul var det i alla fall
    
4. Jag älskar att fiska
   Finns det nåt mer rogivande än att sitta med ett metspö?! Mamma och pappa hade en barack vid en liten sjö norr om Torsby. Där fanns också en tjärad eka.
   Abborrar, gäddor och ål. Pappa åkte ofta moped dit efter jobbet och på helgerna. Även på vintern, med plaststrut för ansiktet. Han borrade hål i isen, pimplade och fick ryggskott.
   Hela familjen deltog också i fisketävlingar. Vi var bland de första i Torsby att ha tv, tack vare att pappa vann en på fisketävling.
   

   

   Fiskelycka

   Årets korta säsong i Berättarladan gav oss en välbehövlig semester. En veckas fiske i Leifs hemtrakter i Västerbotten. Underbar vila på Krutsjön
    
5. Jag är FärjestadsfanMan behöver få skrika. Vi är så ordningsamma. Idogt arbetande. De flesta av oss i alla fall.
   När man arbetar med en konstnärlig process går man in i en bubbla. Man vill inte bli störd. Man är rädd om koncentrationen, om flytet. Det går åt mycket energi. Man vänder och vrider. Man diskuterar och använder varenda hjärncell känns det som.
   
   

   

   Färjestad, Färjestad

   DÅ är det gôtt att gå på hockey. Att sätta den konstnärliga processen på paus. Se andra människor. Se kamp. Se show. Spänning. Och att skrika. Upphäva sin stämma. Heja på sitt lag. Heja FBK!

/Inger Stinnerbom