Några sekunder i Kairo i april 2014
Jag möter den unge mannens blick.
Han står bakom sandsäckar. Framför ligger stålkors kring vilka det ringlar taggtråd.
Han har ansvaret för den tillfälligt öppnade vägspärren.
I hans händer ligger ett automatvapen med pipan riktad mot mig. Igår sprängdes tre bomber på universitetet. En polischef dödades och minst fem andra personer skadades.
Den unge mannen och jag.
Våra blickar som möts medan jag närmar mig honom för att passera. Plötsligt är vi så nära varandra, och samtidigt är vi nära våld, blod och krig, och totalt lugn, mildhet, fred, vi är nära allt detta på en och samma gång.
Han vet inte att jag är där för att delta i en konst och teaterfestival, samt för att samla material inför en kommande text. För honom kan jag lika gärna vara där för att komma så nära honom som möjligt och sedan försöka spränga honom.
Det var i april i år. I Kairo.
Idag spelades den sista föreställningen av Revolution på Angeredsteatern. Charlie som var i Kairo och arbetade när jag var där var också i Kairo under revolutionen 2011. I den här föreställningen har han som i vanliga fall arbetar med ljus, regi och text, valt att ställa sig på scenen. Berätta sin historia.
Jag tänker tillbaka på ögonblicket med soldaten.
Det var bara ett av de ögonblick det här året består av, egentligen väldigt odramatiskt till skillnad mot en mängd andra ögonblick i mitt liv det här året, men ändå har det bitit sig fast.
Det var någonting i den unge mannens, nästan pojkens, blick, som dyker upp för mig då och då. Att han var beväpnad, med vapnet riktat mot mig, han siktade på mig, men ändå var det han som var rädd. Eftersom han visste vem han var, men inte vem jag var, medan jag visste vem han var och jag visste vem jag var.
För mig var rollerna enkla, självklara, för honom inte, för honom kunde mina steg mot honom vara sekunderna som skiljde honom från döden, och genom att jag visste att han hade de tankarna i huvudet medan han oroligt tittade på mig med pipan mot mig, så fanns det även några sekunders oro hos mig.
Tankar om död. Mitt i allt det vibrerande liv som omgav oss i soldiset bland virvlande damm, tutande bilar, rök, avgaser och matos några sekunder i Kairo april 2014.
Vad gör han nu, vems blick möter hans nu, vilka är hans val, drömmar och önskningar inför nästa år?
/Christofer Bocker
Han står bakom sandsäckar. Framför ligger stålkors kring vilka det ringlar taggtråd.
Han har ansvaret för den tillfälligt öppnade vägspärren.
I hans händer ligger ett automatvapen med pipan riktad mot mig. Igår sprängdes tre bomber på universitetet. En polischef dödades och minst fem andra personer skadades.
Den unge mannen och jag.
Våra blickar som möts medan jag närmar mig honom för att passera. Plötsligt är vi så nära varandra, och samtidigt är vi nära våld, blod och krig, och totalt lugn, mildhet, fred, vi är nära allt detta på en och samma gång.
Han vet inte att jag är där för att delta i en konst och teaterfestival, samt för att samla material inför en kommande text. För honom kan jag lika gärna vara där för att komma så nära honom som möjligt och sedan försöka spränga honom.
Det var i april i år. I Kairo.
Idag spelades den sista föreställningen av Revolution på Angeredsteatern. Charlie som var i Kairo och arbetade när jag var där var också i Kairo under revolutionen 2011. I den här föreställningen har han som i vanliga fall arbetar med ljus, regi och text, valt att ställa sig på scenen. Berätta sin historia.
Jag tänker tillbaka på ögonblicket med soldaten.
Det var bara ett av de ögonblick det här året består av, egentligen väldigt odramatiskt till skillnad mot en mängd andra ögonblick i mitt liv det här året, men ändå har det bitit sig fast.
Det var någonting i den unge mannens, nästan pojkens, blick, som dyker upp för mig då och då. Att han var beväpnad, med vapnet riktat mot mig, han siktade på mig, men ändå var det han som var rädd. Eftersom han visste vem han var, men inte vem jag var, medan jag visste vem han var och jag visste vem jag var.
För mig var rollerna enkla, självklara, för honom inte, för honom kunde mina steg mot honom vara sekunderna som skiljde honom från döden, och genom att jag visste att han hade de tankarna i huvudet medan han oroligt tittade på mig med pipan mot mig, så fanns det även några sekunders oro hos mig.
Tankar om död. Mitt i allt det vibrerande liv som omgav oss i soldiset bland virvlande damm, tutande bilar, rök, avgaser och matos några sekunder i Kairo april 2014.
Vad gör han nu, vems blick möter hans nu, vilka är hans val, drömmar och önskningar inför nästa år?
/Christofer Bocker
Kommentarer