Jag tänker på mat. Är hungrig. Nej, jag är sugen. På allt det där jag vill men inte får stoppa i mig om jag någon gång ska lyckas bli av med alla överloppskilon. Skulle va gott med ett glas vin också. Det är nog betydligt fler som i dag har en bag-in-box stående någonstans än innan pandemin. Och många som tröstätit. Precis som jag. Gäller att stå ut med suget, och det mina vänner suger!
 |
| Covrigi, salta tunna kringlor som man gärna står i kö för i Rumänien |
 |
| Ciolan (fläsklägg). Det äts med mămăligă (polenta), kanske vanligare än potatis i Rumänien? |
Rumäner har en helt fantastiskt skön inställning till mat. Jag har aldrig sett unga kvinnor äta med en sådan glupande, smittande aptit. I parken Herăstrău hörde man ofta lite äldre kvinnor gå runt sjön (6 kilometer) och bara prata recept. Jag brukade gå efter dem och spetsa öronen. Det var en njutning förknippad med dofter av härliga grytor och röror, smaker av salt, sött, surt och ull (Rumänien är ett ”fårland”), och ljud av skärande, hackande knivar och fräset från grillen, en färgsprakande blandning av grön sallad, gaslågans blåa ljus och röda saftiga tomater. Saliven började nästan rinna. En taxichaufför kunde berätta hur man bäst bör göra ”sarmale” (deras specifika kåldolmar), för att riktigt få fram den rätta smaken, och man insåg snart att här talade en mästerkock. Samtidigt som han snirklade sig fram i den tutande, vansinniga trafiken bland arga, hänsynslösa bilister, dunkande spårvagnar och överfulla, nedtyngda bussar som bredde ut sig på boulevarderna.
 |
| Fårhjord någonstans i Rumänien |
 |
| Papanași. Flottyrringar gjorda på ett slags sötad ost. Favoritefterrätten som introducerades till oss av min första språklärare i Rumänien, Lucia Uricaru |
 |
| Gogoșari, ett slags paprika, fyllda med surkål |
Denna kärleksfulla relation till mat och dryck återfinns även i litteraturen, för de kan verkligen verbalisera den, göra den till konst. Under denna månad maj ges det ut en antologi av Rumänska Kulturinstitutet. Det är översättningar till svenska av mig, Gabriel Ionescu och Daniela Ionescu av nio samtida rumänska och moldaviska författare. Simona Popescu och Radu Ţuculescu är ur detta hänseende mina favoriter, där de dyker ner och gräver fram de mest fantastiska läsupplevelser om människans nödvändiga förtäring, ja de förvandlar ämnet till poesi och stor berättarkonst.
 |
I kö för lunch, på en av de mindre vackra gatorna i Bukarest, strada Berzei,
framförallt vad gäller byggnaderna |
Man kan eventuellt förstå denna inställning till mat i ljuset av den tid av ransonering de fick utstå under Ceaușescus framförallt sista år vid makten. När all form av rikedom hade samlats och stoppats undan i några få personers överfulla fickor. Denna lilla, komplexfyllda, hypokondriska, paranoida man och hans like till fru, kona hans Elena, svälte ut sitt folk! Många vittnar om att de fick köa redan i ottan för att komma över en bit bröd eller en konservburk. Ett trauma de bär med sig än i dag kanske? Både i det ociviliserade trängandet sig förbi i köer och i sättet de pratar om och äter mat på. Så att det därför alltid finns ett gigantiskt överflöd av mat och rätter på alla fester och högtider. En överdådig femrättersmeny hör till standard på alla bröllop, för mat och dryck hör ihop med fest och glädje. Eller sorg … Inom den ortodoxa religionen hedrar man minnet av de bortgångna genom en gudstjänst vid vissa tidpunkter efter hädanfärden, så kallad parastas. Då bjuds också på mat och dryck, framförallt coliva, en vackert flätad vetekrans.
 |
| Försäljning av ost och charkprodukter längs vägen |
Om det är något jag saknar i dag är det alla dessa fantastiska marknader i Bukarest. Det grillades, åts och dracks som på en folkfest. Det som erbjuds på dessa marknader och torg är hantverkskonst av hög, estetisk kvalitet och ekologiska, välsmakande produkter. Och sälja, det kan de! De lockar och pockar, förhandlar och dividerar och puff(!) så står man där med kassar man knappt orkar bära hem, men med en känsla av att man nog gjort en alldeles enastående affär.
 |
| Marknadsplatsen Piața Domenii, mitt andra hem |
 |
| Deras ”must”, gjord på mogna, pressade vindruvor |
 |
| Traditionella blusar, denna typ av blus kallas ”ie” |
Jag tittar ut genom fönstret från vår lägenhet i Arvika. Ser torget. Det är rent, prydligt, nätt. Och tomt ... /Åsa Apelkvist
Kommentarer