Som svensk i Rumänien

Min mamma berättar att innan kriget läste man tyska som andraspråk i skolan. Efter kriget slog man över helt till engelska. Man ville nog tvätta av sig smutsen av det språk som associerades med nazismen. För språk förknippas ofrånkomligen med en kultur, en nation. Så vad har människor utanför Sverige för relation till svenskan och Sverige? Jag kan bara säga något om mina egna erfarenheter och naturligtvis är de subjektivt färgade.

 I Transsylvanien

Som svensk i Rumänien är man ofta omtyckt, ja nästan populär. De flesta har en mycket positiv bild av Sverige och Norden överlag. Ibland finns det förstås baktankar med i spelet. Som var fallet med den metodiskt målmedvetna moldaviskan som klistrade sig fast vid mig som en fästing och charmade brallorna av både mig och min mans barndomsvän. Jag visade henne ett album en gång. Detta var i Cluj-Napoca i Transsylvanien, där jag 2002 läste rumänska med stipendium från Svenska institutet. Där, på ett fotografi, såg hon nämnda barndomsvän och sa: ”Honom vill jag ha!”. Efter en månad hade hon trollbundit honom, efter två var de gifta. Och då bröt den nygifte maken alla sina band till min man.

Rysshat

Hans släkt bar på ett inbyggt rysshat sedan generationer, ett fenomen som många vittnar om i Finland, detta land så oroande nära det maktåtrående Ryssland. Kanske var det för stor skam för honom att ha gift sig med en kvinna vars ukrainska mor var halvryska? I ett samtal med moldaviskans mor framgick det hursomhelst att flickans mått och steg hade varit noga planerade från den allra första stund hon siktade in sig på mig och Björn på ett tåg mellan Iași och Cluj. Jag var så att säga biljetten ut mot ett annat, bättre liv. Det enda det kostade henne var lite extra charm och energi, en vänskapens generositet, ja nästan en uppvaktning av mig. Som jag fann roande. Vi hade ju kul också och jag påminner mig själv om att i allt det onda (baktankarna, utnyttjandet) finns även något gott. Vänner varnade mig, kallade mig naiv och blåögd. Hur det än står till med den saken hoppas jag de är lyckliga!

 

Cluj-Napoca som heter Klausenburg på tyska

   

 Titi Lujerdean som jag bodde hos hade ett paradis till trädgård, mitt i stan

Överlag är det trevligt att vara svensk i Rumänien. Det finns ett rikt socialt liv. Människor tar sig tid till spontana möten och samtal, de är nyfikna, hemskt roliga, skämtsamma och spirituella och, skulle jag vilja säga, icke-dömande. En kom-som-du-är-och-var-som-du-är-attityd till andra som åtminstone jag trivs fabulöst med. 

Och våren hälsas välkommen med en mărțișor, det röd-vita bandet som ska skydda dig från sjukdomar och elände i denna nyckfulla årstid. Det hängs upp i ett träd för att detta ska få rik skörd

Tio år innan jag föddes och tjugo år innan sin egen för tidiga död skrev min far, som telegrafist på de sju haven, ett brev till sin trolovade, min mor, från hamnstaden Constanța i östra Rumänien. Han fångar i ord och beskrivningar mycket av det som fortfarande, enligt mig, utmärker detta folk, detta land: det vänligt (men ändå retsamt småelakt) sinnade, alltid lösningsorienterade, omedelbara, stundtals sludiga folk, deras förkärlek för vackra kläder, festligheter och nöjen, den sprudlande, glädjefyllda aktiviteten runtomkring och tillsammans med dem. 

MS Vasaland 7/8 - 58

Hej Raring!

Äntligen har det kommit som jag väntat så länge på. Jag fick det strax innan vi skulle avgå från Istanbul. Sen dess har vi bara varit i Constantza, där det är censur och nästan omöjligt att få iväg brev, och nu (torsdag kväll) befinner vi oss i norra Egeiska havet på väg till Saloniki i Grekland. Det är härligt väder, lätt bris och ganska svalt. 

Det var kul att komma till Rumänien. Först var vi oroliga för tullen och politrukerna i Constantza, men de visade sig vara beskedliga och hyggliga. De snokade igenom papperen och visiterade hytter och förrådsrum, det var allt. Ingen ombord tog ut några pengar för svenska kronan är inte värd ett skvatt i Rumänien. Däremot lönar det sig att ta på sig något extra i klädväg. Steward och jag gjorde sällskap i land. Efter att ha blivit kroppsvisiterade av hamnvakten knallade vi in i stan. Oväntat nog tycks rumänerna vara åtminstone ganska väl klädda och välmående. Man märkte inget direkt armod utom i vissa undantagsfall. Men de lever ändock inte i något överflöd. Butikernas skyltning är mycket torftig och troligen är det ransonering på de flesta varor. Det mesta som produceras går nog till kamraterna i öster. Vi flanerade gata upp och gata ner och såg oss omkring. Många små, roliga episoder och kufiska, originella individer mötte våra ögon i denna exotiska miljö. Alla verkade glada och livsbejakande. Ytligt sett märktes inte att landet är förtryckt av ryssarna och att befolkningen faktiskt hotas av att förlora sin egenart. På flera ställen fanns affischer om konserter, operor, cirkusar och andra nöjen. Plötsligt stod vi framför ingången till ett cirkustält utan en enda pfenning på fickan. Men efter diverse tecken och vinkar åt biljettförsäljerskan kom det fram ett par mörka ynglingar, tog oss bakom tältet och tjingsade två fribiljetter mot ett par cigarettpaket. Väl inne blev vi inte särskilt imponerade men när föreställningen började blev vi glatt överraskade. Flera toppnummer följde i rask takt. Ekvilibrister, clowner, trollkonstnärer, lejon, hästar och allt vad en cirkus tillhör överträffade varandra i förstklassiga framträdanden. En vacker rumänska tappade plötsligt fotfästet och störtade mot arenan men lika plötsligt hängde hon i luften fastgjord av en lina i foten. Jag riktigt kände hur det klack till i bröstet på mig så att det gjorde ont. Clownen var en kopia av Chaplin och gjorde väl ifrån sig. Vi skrattade faktiskt så att folk omkring vände sig om och tittade på oss. Han var verkligen dråplig. På hemvägen gick vi förbi flera små, trevliga uteserveringar med musik och dans. När vi återkom till den kajplats där Vasaland hade legat när vi gick iland fanns ingen Vasaland där längre. Hon hade flyttat kajplats (förhalat, som det heter på fackspråk) och låg nu ett par kilometer därifrån och lastade olja. Senare fick vi reda på att Vasaland hade törnat mot en fransk oljetanker, dock utan större skador.

Oljelastningen var klar tidigt nästa morgon men vi fick vackert ligga kvar ända till på efm. då tullsnokar och politruker mm. behagade komma ombord igen och gå igenom samma ceremoni igen samt bryta förseglingar på förråd och radiohytt.

I Istanbul mötte en polack som fått gå iland där på uppresan då han ej vågade följa med till Rumänien. Det besvär fartyget haft med honom, vi fick t.ex. vänta i flera timmar på att agenten skulle komma ombord och hämta honom, dyra pengar för rederiet, tackade han med att ha anställt en massa bråk i Istanbul under tiden Agenten var f.b. och svor på att aldrig göra något liknande igen. Polacken har fått sparken nu.

Jag tog alldeles nyss pressnyheterna på telegrafi från Göteborg. Agan i skolan är förbjuden. Om en stund skall jag skicka iväg ett telegram till Ejan och Pär.

Nu har jag allt tråkat Dej med allt detta pratet om clowner, polacker och aga. Inte en enda gång har jag sagt att jag längtar efter Dej. Men det vet du Rara Märta att jag gör. Jag har aldrig tidigare känt en sån längtan efter Dej och Svedala. Nu är vi i alla fall på väg hem och det är inte många dagar kvar tills vi får krama om varann igen. Åh, va gött.

Det var ju roligt att Ingrid har fått det så fint ordnat och naturligtvis klarar Du av hissarna och battingarna. Men jag skall hålla tummarna för Dej ändå, lita på det.

Puss på Dej min Älskling för denna gången […] Bernt

 

Min pappa Bernt Apelkvist som sedan blev skolkantor i Lysvik mellan åren 1966 och 1978

Jag läser på nätet att ”tjingsa” är sjömansspråk och innebär att man av en så kallad tjingsargubbes sortiment av varor köper med någon valuta eller byter till sig något.   

 

Constanța på vintern, förr kallades staden Tomis och var en del av det romerska riket. Hit landsförvisades skalden Ovidius av kejsaren Augustus år 8 e.Kr. Det sägs att han inte trivdes och tyckte sig ha blivit förpassad till världens ände

Dottern Nikita vid Svarta havet i Constanța

Toppen av moskén i Constanța, en stad med flera rumän-turkar och tatarer, varav en del är muslimer 

 

Apropå elegans och fest. Sonen Ossian. Så här uppklädda kunde barnen bli vid en fotografering i förskolan

 

Håll i hatten – det är helg!

/Åsa Apelkvist