”Om det är roligt jämt, så visste man ju inte att det var roligt!”
 |
| Åsa Apelkvist |
Jag heter Åsa Anna Elisabet (i vår familj är vi rika på förnamn) Apelkvist och jag har fått äran att blogga här under två veckors tid. Men nu blir jag lite osäker… Vad utmärker egentligen en bloggare? Jag är ju ingen kändis precis. Inte heller skulle jag vilja kategorisera mig som en av alla dessa superokända människor som man, enligt Fredrik Lindström, funderar över vad de gör hela dagarna. Hur kan man ens komma på en sådan titel? Som om livet handlade om det: att bli känd eller förbli okänd. Inför vem, kunde man fråga sig. Inför sig själv?
Interkulturalitet och mångkulturalitet
Jag vill ändå skriva, det har jag till och med sett fram emot, efter en första fas av tvekan och tvivel. Men vill man läsa om min vardag i dessa begränsande, händelsetomma, rutindominerade, frustrerande, oroande och distanserande, ibland panikartade och naturligtvis tragiska Coronatider? Jag har på känn att mina inlägg oundvikligen kommer att kretsa mycket kring interkulturalitet och mångkulturalitet, även om det idag verkar vara ett minne blott med vilken ”-kulturalitet” som helst.
Enligt Svensk ordbok finns det hursomhelst en skillnad mellan dessa båda begrepp. Medan interkulturalitet innebär ett möte mellan personer från skilda kulturer och ömsesidig förståelse dem emellan, är mångkulturalitet flera kulturers samverkan i ett samhälle. Dessa båda begrepp är ständigt i mina tankar och jag misstänker att mina inlägg kommer att färgas av eller till och med bottna i dem, eventuellt tolkade på ett något annorlunda, eget, sätt. Jag har ju simmat som en fisk i och genom olika kulturella, språkliga vatten och det är dessa erfarenheter som präglar den jag är och det jag gör idag, det jag tänker på och funderar över, oavsett pandemier – en månginterkulturalitet på ett personligt plan.
Lysvik – ett paradis på jorden?
 |
| Vid Mormors glasscafé, ovanför ”Kâllkälla” och med utsikt mot ”Lillöa” |
 |
| Midsommarfirande på Berga 2008 |
Ursprungligen kommer jag från Lysvik. I denna vackra pärla vid Frykens strand, idag mest känd för det uppskattade Mormors glasscafé, växte jag upp. Knistriga, snökristalliga vintrar med sparkåkande på isen och snöboots så tunga att det knappt gick att lyfta fötterna. Födelsedagar med gräddtårta, apelsinsaft och bullar och massor av ungar. Somrar med ändlösa vita nätter, solbad och doftande mystik. Långa, mörka kvällar med stickning och brodering till låtar av Kjell Höglund och Hansson de Wolfe United tillsammans med bästa kompisen Sissi och hennes syster Anki (vars dåvarande pojkvän sårade mig genom att säga att mina fötter var långa som båtar). Höstar med spindelväv och lövhögar och pirr i magen inför skolans första dag. Vårar som segade sig fram i slask och smutsig is för att sedan i ett slag förvandlas till platåträskor och twistband, stank från gödslade åkrar, vitsippor, tussilago, grus och stenkulor som man skulle putta ner i ett hål i marken.
Bättre förr?
Visst känns det som att det var bättre förr? Innan mobiler, internet och datorspel, med föga lukt och smak i sina verkliga virtuella världar, satte sina klor i våra barn och ungdomar och vägrar släppa taget. Men så enkelt är det ju heller inte och kanske är det bara jag som inte hänger med längre? Som blivit reaktionär? Så tolkar åtminstone min trettonårige son det. Och kanske även mina elever? Jag har emellertid en teori om att världen har öppnat sig, just tack vare internet, för denna förr något inskränkta by jag växte upp i.
 |
| Vid Lysviks strand en stilla kväll i april 2021 |
Alla vet vem du är
I Lysvik vet alla vem du är och var du kommer ifrån. Förr var vi i vår familj något av utbölingar. Jag hade inte som mina jämnåriga klasskamrater tremänningar och fyrmänningar i vart och vartannat hus eller hemman. Det var inte sällan jag avundades alla dem som fick gå på gigantiska släktträffar i Kommunalhuset (numera Bygdens Hus), eller dem som hade något finskt i blodet … för det hade de flesta och många var till och med släkt med den bakåtflippande gitarristen i Bruce Springsteens E Street Band, Nils Lofgren. Min mamma, som ursprungligen kommer från Halland, härmades ofta av barnen i skolan – hennes dialekt var suspekt och inte sällan kallades vi för ”utlänningar”. Men så en dag, tror det var runt år 2000, eller kanske någon gång på 90-talet, så kändes byn och folket inte så inskränkt längre. I Lysvik fanns det nu många fler ”utlänningar”, både äkta sådana från Tyskland, Holland och Belgien men också inflyttade från andra delar av Sverige. Världen förändras, blir mer global och öppen, och Lysvik med den.
 |
| Sissi Fredriksson på kyrkbåten, som går mellan Lysvik och Bjälverud. Tydligen den enda ännu trafikerade kyrkbåten som finns kvar i Sverige, det har jag åtminstone läst nån gång, nånstans |
I dag har vi möjlighet att äta det mest fantastiska välsmakande bröd från Björkaholms Bakarstuga. Där mals dinkelmjöl och skrädmjöl av tysken Konstantin Messmer, i en återupplivad gammal kvarn i vars vackra omgivning man kan äta något så exotiskt och innovativt som skogspizza med granskott på. Samtidigt som man kan färdas över sjön Fryken med något så antikt som en kyrkbåt.
Det finns också en tennisbana i Lysvik. Min bror Dag har precis köpt ett hus där med tillhörande tennisbana, och i torsdags invigdes den. Nu kan man gå med i tennisklubben! Skulle min bror, i och med detta, kunna kallas landsbygdshemflyttare? Jag är definitivt det, tydligen en trend som bara växer. Men mer därom en annan gång.
 |
| Tennisbanan i Lysvik |
För på mig väntar alla teams, classrooms, schoolsoftar, meetar, zoomar, outlookar och g-mailar och kahootar. Och till morgondagens lektioner måste jag försöka hitta på något roligt. Men kanske, kanske måste det vara lite tråkigt också för att det ska bli kul med tyska i skolan? Eller som Alfons Åbergs farmor konstaterar: ”Om det är roligt jämt, så visste man ju inte att det var roligt!” Gäller samma sak med landskapet – om det är vackert jämt, så visste man ju inte att det var vackert? Möjligen är det därför våren dragit ut så på tiden.
 |
| Vackra Fryksdalen |
/Åsa Apelkvist
Kommentarer