Mentaliteter och kulturer

Vad var det som gick hem hos rumänerna: med oss, med vår kultur? Det absolut mest förknippade med Sverige för detta folk var att vi, till skillnad från dem, som de sa, hade civilizație. De menade att vi var ett civiliserat folk, med ett civiliserat samhälle, helt enkelt en form av normalitet som många suktade efter. Tunga namn som Strindberg, Bergman och Norén hade väl de flesta inte så mycket till övers för, som ofta fallet är hos exempelvis tyskar. Det tunga, det dystra och smärtsamma ska helst inte finnas. En av mina bekanta i Cluj läste på konsthögskolan. Hon skulle skriva sitt examensarbete om Edvard Munch och lade fram den hisnande, smått befängda idén om att allt i hans konst egentligen bara var ironi. Något så smärtsamt och tragiskt och djupt, som hans konst uttryckte, kunde helt enkelt inte finnas, det rymdes inte i hennes föreställningsvärld. Andra satsen i Sibelius violinkonsert förvandlade symfoniorkestern i Bukarest till en lättsam balett. Tragiken ska hållas borta! Det finns ett uttryck på rumänska som kortfattat fångar denna inställning till livet på rim: a face haz de necaz. Det går inte riktigt att återge på ett bra sätt, men meningen är att göra narr av det elände som uppstår i livet, att skratta och skämta bort det. Så försvinner det! 

Men vi har ju inte bara Bergman, utan också pastell-ljusa IKEA och Abba …  

Som Anni-Frid vid Sveriges ambassad i Bukarest

 

På en av våra färder till bergen i Bușteni, ett tiotal mil norr om Bukarest. Vi åker i en jeep på branta, slingrande grusvägar, genom underbara, kala eller skogbeklädda, dramatiska och vidsträckta bergsområden. På vägen ner liftar ett ungt irriterat par med den redan överfulla jeepen. Förutom dem är det jag och våra tre barn, vår barnflicka Cristina Dinoiu (Dumnezeu să te odihnească, må du vila i frid), två schweizare (som hade klättrat längst upp till korset på den högsta bergstoppen Caraiman, 2 384 m över havet), en österrikare och den rumänska chauffören. Vi sitter där och försöker knö till oss ett någorlunda bekvämt underlag för våra bakdelar och det är lite sådär pinsamt tyst; vi kan ju inte prata obehindrat med varandra. Eller? Chauffören sätter på radion. Abba! Stämningen i bussen lättas upp i ett slag. Alla ler, sjunger med, vi börjar prata med varandra.

 

Freja, Nikita, Ossian med kusinerna My och Moa och utsikt över bergskedjan Bucegi i Bușteni

 

Denna formation på platån utanför Bușteni kallas Babele (Gummorna). Legenden berättar att dessa tre gummor besatt magiska styrkor som gjorde att de kunde påverka vädrets makter

Det är något visst med bergen. De omhuldar och oroar på samma gång. De sätter stopp för människans hybris och öppnar samtidigt upp mot varandets storhet.

 

Två bilder av Păltiniș utanför Sibiu, Europas kulturhuvudstad 2007, som på tyska heter Hermannstadt

 

Ossian med bästa kompisen Victor i Predeal

 

 På utflykt i Azuga med Mioara Colțea

Hur uppfattas rumäner utomlands?

Och hur uppfattas då rumäner och Rumänien utomlands? Det är tyvärr inte lika positivt, kan man säga. Många i Sverige har ingen relation till landet, om man inte räknar in dem som på 70- och 80-talen åkte på charterresor till Svarta havskusten (det fanns direktflyg från Malmö), och om man bortser från att de flesta känner till att Rumänien är Draculas land. I övrigt förefaller Östeuropa, både fysiskt och mentalt, vara mycket mer avlägset än USA eller Thailand för oss svenskar. Och då är Rumänien medlemsstat i EU sedan 2007 (och inte längre bara ett exotiskt vampyrland). När Berlinmuren föll 1989, och med den den kommunistiska eran i Östeuropa, kablades bilder av misskötta barnhem med lidande, utmärglade barn från Rumänien ut i alla tevekanaler. Vi fick en negativ bild av landet. Förstås. 

Kommunistiske diktatorn Ceaușescu arkebuserades

I samma veva arkebuserades den kommunistiske diktatorn Nicolae Ceaușescu och hans fru Elena i direktsänd teve. Just den kvällen satt jag hos en arbetskompis i Göteborg. En rumänska. Jag vet att jag förundrades så över hennes konstiga blick. Det var en nästan djurisk, triumfatorisk glädje över att se denna brutala händelse, något som jag ville förstå men inte kunde begripa. Då. 

Barn som överfölls av vilda hundar

Lösdrivande hundar fångade också västerlänningars intresse en tid och min man intervjuades på telefon av P1 i direktsändning från vårt kök i huvudstaden. Barn som överfölls av vilda hundar och faktiskt slets i stycken. Vi levde med dessa hundar de första åren i Bukarest och flera fall med dödlig utgång i konfrontationen med hundflockar inträffade under vår tid där. Men plötsligt försvann de: i samband med George W. Buschs besök i staden 2008. Rykten gick om hur hundarna fångats in på natten och fraktats till städer i Transsylvanien där de hade släppts ut igen. En råttan-i-pizzan-historia? Det som förargade mig mest i detta var att många skyllde på dem som skulle ha passat barnen, det var deras fel, hundarna hade rätt att leva, till varje pris, oavsett sin egen misär. Jag tror att denna för mig främmande, annorlunda syn – på hundar å ena sidan och människor å andra – bottnar i deras religion, ortodoxismen, uppblandad med en fatalism som, vad gäller människans öde, ibland tycks en aning grym. Samtidigt som de värnar så om dessa fyrbenta varelser. Men en människa är det Herren som dömer över, där kan du ingenting göra (som medmänniska). En hund däremot är människan Herre över, och det är hennes plikt i denna sin ställning att se till att ett hundliv skyddas, oavsett om det är ett äkta ”hundliv”.    

 

Det sägs att hundarna blev herrelösa när hus demolerades, kvarter jämnades med marken och kyrkor flyttades för att detta monstruösa bygge skulle få plats. Casa Poporului/Palatul Parlamentului

Sedan fem, sex år tillbaka har vi svenskar en annan negativ bild av landet. Då kom tiggarna och plötsligt ville journalister komma över och göra reportage om detta folk, romerna, från detta land Rumänien, där vi bodde, ett land med runt tjugo olika minoriteter, bl.a. ungrare, romer, tyskar, ukrainare, lippovaner, turkar, tatarer, serber, bulgarer, greker, armenier.

En autentisk dialog som utspelade sig mellan min dotter och några klasskamrater:

Kompis 1: Så du är från Rumänien?

Nikita: Ja.

Kompis 2: Så du är vampyr?

Nikita: Nja, Transsylvanien är bara en del av Rumänien, och det är ganska litet.

Kompis 1 (som tagit upp kartan): Rumänien borde ta över det här lilla landet bredvid.

Nikita: Moldavien, eller?

Kompis 2: Är inte Moldavien det där onda landet i Tintin?

Kompis 1: Kommer romer från Rumänien?

Nikita: Njaej… Asså, de finns där men de är en folkgrupp som också finns i andra länder. De flyttade runt, så deras hemland är inte bara Rumänien. Det finns romer överallt. 

Det går inte att förneka problemens existens. Ett land som styrts av kommunistisk diktatur i 40 år kan inte på ett kick bli demokratiskt, ekonomiskt viktigt och ett styrande land i Europa, även om några, inte minst rumänerna själva, kanske tycker att de efterföljande 30 åren av frihet och demokrati borde ha löst alla problem. Fattigdomen, korruptionen, rättsstatens svårigheter att utvecklas, lagarna som ändras snabbare än de hinner läsas, de politiska intrigerna, infrastrukturen… Listan kan göras lång. 

Rumänerna kämpar för att förbättra sitt rykte

Rumänerna kämpar ofta för att göra sitt rykte bättre i världen och säkert känner de en viss förtvivlan över att de nattsvarta nyheterna och intrycken är i klar majoritet. Detta missmod har då alltemellanåt en tendens att tippa över i ett slags högmod, ett mindervärdeskomplex som yttrar sig i storhetsvansinne. Och visst måste man ha förståelse för det med. ”Rumänien har de intelligentaste eleverna i hela Europa”, ”i Rumänien finns världens vackraste kvinnor”, ”rumäner är överlägsna i matematik”, ”Rumäniens nationalpoet Mihai Eminescu saknar motstycke i andra länder”, ”det rumänska språket är unikt, inget annat språk har så många uttryck, svordomar, det är helt enkelt så speciellt att det måste ha varit alla romanska språks ursprung, inte latin som man hittills trott”, ”i Rumänien finns jordens mittpunkt, en källa till otrolig energi”.

Under pandemin bröt en (kanske slumrande?) nationalism ut i många stater. Man stängde sina gränser, förbjöd flyg från vissa länder att landa, man jämförde nationers pandemistrategier på sociala och offentliga medier, man slog sig för bröstet när antalet smittade var lågt, fnös, högg tillbaka och försvarade sig när det var högt. En stolthet över sitt eget land blommade ut och regeringar, från höger till vänster och av alla de olika slag och konstellationer, fick folkens förtroende i gallupundersökningar. Blir man nationalistisk av sårbarhet och maktlöshet?

Och fortfarande i en pandemi får vi fortsätta hålla i. Som flugan i blåklockan. 

Trevlig vecka!
/Åsa Apelkvist