Hej igen Sunne!

I år är det 40 år sedan vi gjorde slut. Jag och Sunne. 

Då, där på höstkanten 1979, packade jag ned de få prylar jag hade i trunken på min orange Volvo 240 och åkte upp till Stockholm, lämnade en fast anställning som lokalredaktör på Nya Wermlandstidningen i Sunne för ett vikariat på en nystartad tidning som kom ut två dagar i veckan och som höll på att läggas ned när jag började. Men det visste jag inte när jag rullade iväg på 45:an ner mot Karlstad och vidare mot Stockholm.

(Anders Nilsson arbetade som lokalredaktör i Sunne på 70-talet och är bördig från Fryksdalen. Idag verkar han som kommunikationsrådgivare och författare och tillsammans med Håkan Matson gav han i våras ut boken ”Volvos Revansch” (Brombergs))

Mer om det senare. Det ska ju handla om Sunne.

Sunnetorget på -60-talet

Fram till sommaren 1977 hade jag som Karlstadsbo ytterst grunda kunskaper om Sunne och Fryksdalen. Mormor, Ester, var visserligen född och uppvuxen i Västansjö och morfar Lars bodde strax intill. Efter giftermål i Sunne kyrka flyttade de till Liljendal i gränstrakterna mot Dalarna på 1910-talet då morfar tog hand om bolagsskogen åt Billerud.

Min bild av Sunne bestod av ständiga släktbesök på 60- och 70-talet då det dracks kaffe i timtal. Vintertid var det skidor i Finnfallet med skolan och någon enstaka gång gick man runt i Rottnerosparken, särskilt när det var ”Amerkafrämmat” (morfars syster drog till Chicago i unga år).

När jag muckat från I2 i Karlstad 1977 och letade sommarjobb så var den lokala mediebjässen Nya Wermlandstidningen ett av valen. Vid anställningsintervjun framhöll jag att jag hade körkort.

”Då kan du ju dela ut tidningar”.

”Men jag har en kamera också”.

”Då kan du ju bli lokalredaktör! Du kan väl skriva?”

Kunde jag tänka mig att flytta ut i länet under sommaren? Bil och kamera var allt som behövdes för att täcka upp fotbollsmatcher, skördefester och simskoleavslutningar. Munkfors eller Sunne?

Jag hade ju ändå varit i Sunne så varför inte?

När våren övergick till försommar flyttade jag till Sunne.

Det var en chock.

En fantastisk charmchock!

Residensstaden Karlstad , där jag var född och bott i fram tills nu, var rejält mallig jämfört med den attityd och det mottagande man fick i Sunnes vardagsliv. Detta hade jag ingen aning om förrän nu, när jag provade på livet i Sunne vid sidan av kaffekalas, skidåkning och besök i Rottneros Park. Hur hade jag kunnat gått miste om denna tillvaro?

Det hyresrum den fastanställde lokalredaktören hade fixat innan han drog på långsemester, var inte precis 5-stjärnigt, eller ens 1-stjärnigt, det var mer av ett förråd av gamla kommoder och byråer där man fick kryssa sig fram till en säng med en hängmatteformad resårbotten. Här fanns det helt enkelt möjligheter till förändring.

Jag erinrade mig att jag hade träffat en Sunnebo på våren i Karlstad. Efter några timmars frågande hittade jag honom på jobbet uppe på Brårud.

”Hej, vi sågs i Karlstad i våras… har flyttat hit över sommarn och letar efter nått okej boende….”

”Du, kan ta mina föräldrars lägenhet, de bor ändå i sômmerstôga nu…”

Sunne!

Så fick jag en femrummare mitt i Sunne. Inte bara en sommar, utan två. Med hyresåtagandet följde dessutom ett umgänge med det Sunne som tillhörde min generation, Lara, Ögge, Gunnar & Greven, för att nämna några. Helt enkelt en utsökt samling människor.

Två senare, våren 1979,  hade jag fått fast anställning som lokalredaktör i Sunne. I en analog tid utan appar och bankomater fick jag flytta mitt bankkonto från Wermlandsbanken vid Karlstads torg till Storgatan i Sunne.

Bankkassörskan frågar förstås efter adressen.

”Ja, jag letar efter fast boende, så…”

”Men, vet du! Vi har flyttat ut ur lägenheten i samma hus som din lokalredaktion, Ta den!”

Så blev det. Det var bara två exempel på hur det normalt så krångliga boendet fungerade för mig och en bild hur attityden i Fryksdalen kan vara.

Delar av Långgatan i Sunne ser fortfarande ut som det gjorde på -70-talet

Vän av ordning och fryksdaling frågar sig förstås, om det nu var så trevligt och enkelt i Sunne, varför ge upp paradiset för übersnorkiga Stockholm?

Ja, den frågan har även jag ställt mig. 

Idag tror jag valet att flytta hade varit svårare. Digitalisering och bra kommunikationer (trots att Värmlandstrafik lägger ned stationer) har gjort det enklare att bo utanför storstäderna och ändå ta del av världen. 

Sunne och Fryksdalen är än mer levande, besöksnäringen har exploderat. 1979 fanns inte ens nu nedlagda Hotel Selma Lagerlöf. Nu är det Spa och teater och Alma Löv vid sidan av Rottnerosparken och Finnfallet som upphöjts till Ski Center. Eller så är det så att när man är i 20-årsåldern vill man testa nytt. Och komma tillbaka sen.

Att vara återvändare är enklare idag. Frykdalens mest kända återvändare hade en succéroman bakom sig när hon kom tillbaka 1907. Sen byggde hon om Mårbacka.

Idag är det enklare, man kan komma tillbaka och finna sig till rätta utan att ha skrivit en ny Gösta Berlings saga.

Men det skulle förstås underlätta.

---

Ja, tillbaka till 1979 och stockholmsresan. 

Att min nya arbetsplats i Stockholm riskerade att gå upp i rök samma vecka som jag började, var ett resultat av en så kallad ”strukturomvandling” som det heter när företag vill göra något tråkigt och otrevligt. 

Bonniers hade ett antal olönsamma facktidningar som ”Moderna Transporter”, ”Plastvärlden” och allt vad de kunde heta. Nu smackade man samman allt till en enda tidning som skulle heta Dagens Industri. 

Det gick så där. Tidningen hade funnits i några år och var redan nedläggningshotad. De gamla chefredaktörerna som hade regerat över sitt eget kungadöme hade samlats på en redaktion högst upp i en vindsvåning på Sveavägen 53, där satt de alla i var sitt rum och surade.

Jag hade knappt kommit in på redaktionen förrän en av dem granskade mig och frågade:

”Har du någon kostym?”

Ska det vara så förbannat noga? Kostym på jobbet? Nä, men i kväll skulle hela redaktionen gå på Operakällaren för att fira.

Jojo, Operakällarn. 

Det var annat än Domusrestaurangen vid Storgatan.

Väl på plats framkom det att vi firade tidningens upplaga som nu nått 15 000 exemplar.

Detta visade sig sedan inte vara helt med sanningen överensstämmande. Men Bonniers styrelse hade bestämt sig för att lägga ned tidningen om den inte hade nått 15 000 i upplaga före årsskiftet 89/90. Så vad gör en kreativ chefredaktör? Han låter trycka dryga 15 000 exemplar och firar det. Att en stor del av rekordupplagan blev återvinning, visste ingen i Bonniers ledning. Tidningen fick andrum och kunde överleva och bli en miljardsuccé, Bonniers fick beröm för sin affärsmässighet och långsiktighet. Jag fick fortsätta på min osäkra vikarieväg och är fortfarande kvar i Stockholm. 

Men skilsmässan från Sunne är förstås bara på papperet. 

Hjärtat blev kvar i Fryksdalen.

Hälsningar Anders Nilsson