Folkmusik och koftor

Man kan aldrig veta vad det är som tar fäste i ett barns själ.
När jag var liten, på 80-talet, gjorde vi alla möjliga fritidsaktiviteter med min familj. Fjällturer sommar som vinter, slalom, sommarlovslånga båtsemestrar. Allt det har naturligtvis präglat mig och gett mig fantastiska erfarenheter som lett till den jag är idag. Till vardags var det min och min systers uppgift att gå till bonden och hämta mjölk varannan dag. Och ägg när det behövdes. Allra bäst var det när grusvägen var sådär slät och hårdpackad. Sval under barfota sommarfötter. Men så är det logdanserna. De var inte ofta. Krumma gubbar, och tanter med blommiga kjolar och mjuka händer. Dragspelet som Olle spelade schottis och hambo på. Ibland kom någon med en fiol. De hastigt hopsatta bänkarna av brädor, med trasmattor på, där jag och min syster satt. Åt godis och kikade på de dansande. Hos mig fastnade just de där tillfällena. Musiken, glädjen, dofterna av hö, ko och svettvarma människor. 

Under snabba år i Stockholm, med teater och modestudier och jobb, fanns inte rum för det där.
Så skönt då att landa i Sunne, med Berättarladan som självklar leverantör av musiken och dansen.

Idag märks min kärlek till det gamla, folkliga, i de kläder jag gör. Ofta inspirerade av svensk bondetradition och ibland ett stråk av sekelskiftesromantik. Ja, visst romantiserar jag det gamla. Kofta, klänning och gummistövlar är min favoritkombination. Jag har alltid dragits till bondtanternas gamla koftor. De där som de inte längre tyckte var fina, som de numera bara använde i ladugården. Och så Ilon Wiklands barnboksillustrationer, där barnen alltid har koftor. Enkla och lite slarvigt knäppta. Tänk; vissa barnböcker, vissa logdanskvällar. Hos någon fastnar det ena, hos någon annan blir en helt annan liten upplevelse vägledande.

Den perfekta koftan i svensk ull

Jag började jobba fram DEN PERFEKTA KOFTAN. Med så perfekt passform som möjligt. En kofta som varken är tunn eller tjock, utan precis lagom. Lagom för ruggiga vinterkvällar framför brasan och lika lagom för ljusa sommarkvällar, på väg hem från festen. Jag stickar på stickmaskin. Det kommer inte ut en färdig kofta ur en sådan, som det kanske låter. Nej, många är de gånger då jag velat slänga ut maskinen genom fönstret. Nu vet jag bättre. Det är (nästan) alltid människan som är den felande länken. När det gäller stickmaskinsstickande, precis som med det mesta annat här i världen.

/ Ulrika Lundgren