Vi vill också åka med!

Varje morgon vaknar jag och är så tacksam att jag bor här, precis där jag bor. Solberg, Där Fram. På landet.
Inte en enda dag har det varit ful utsikt när jag väntar på bussen eller tar en promenad. Det kan regna, vara grått och mulet eller stormande blåst. Det är ändå alltid vackert! En ren lyx, som de som väljer att bo i stan inte har förstått.
Städer kan också vara vackra men de flesta som bor i stan har inte fina gamla stenhus och parker som utsikt, utan grå betong och asfalt. På de ställen jag bott på i Stockholm stod husen så tätt inpå varandra att himlen inte gick att se. Mulna höstdagar i stan var döden för själen. Där jag bodde fanns inga färggranna höstträd som kunde ha lyst upp.
Här däremot, blir den grå himlen en del av en finstämd målning, där sjön och de granklädda bergen bjuder på andlöst vackra scenarier. Och oändlig färgprakt av gula, röda, gröna och bruna löv i alla nyanser.

Det där torpet jag skrev om förra veckan, där bodde vi inte så länge. Mysigt, men i längden lite kämpigt utan rinnande vatten när man har en ettåring och tygblöjor. 

Vi har bott på lite olika ställen runt Sunne tills vi hittade vårt paradis Där Fram i Solberg. Min man ramlade på den gamla igenvuxna tomten när vi var ute och gick med barnvagnen en dag. 

Att vi bestämde oss för att det var en plats att satsa på berodde mycket på kommunikationerna. Att tåget gick strax nedanför, med Ivarsbjörke station inom några minuters gångväg, genom skogen. Vi ville bosätta oss så att våra barn skulle kunna ta sig till skola, kompisar och fritidsaktiviteter utan att vara beroende av bilskjuts. För oss var det naturligt att klara oss med en bil i hushållet. Att åka kollektivt så mycket det går. 

När tåget tutade nedanför kände jag en upprymdhet. Vetskapen om att möjligheten finns, att när som helst kunna gå ned genom skogen, kliva på tåget och åka ända ned till Rom. Eller vart som helst i världen. Känslan av att bo på denna unika, rofyllda, lite undangömda plats men ändå vara starkt sammanlänkad med världen. 

Sen slutade tåget att stanna. Tåget som passerar, precis lagom för mitt ena barn att åka till gymnasiet med, stannar inte. Kall bil måste startas och köras fram och tillbaka till Lysvik för att han ska kunna komma med.

Numera ger tågvisslan mig en klump i magen. Jag blir, på riktigt, gråtfärdig när jag tänker på att de lagt ned stationerna.

Hur man i dessa tider av klimatmedvetenhet väljer att tvinga fram mer bilåkande är för mig helt obegripligt. Att man anser det vara positivt att några få, får kortare restid, i stället för att alla kan åka med. När det dessutom inte blev någon vidare tidsvinst. 

Jag kommer ihåg när Värmlandstrafik gjorde de där marknadsundersökningarna för att se hur många som klev på och av, på de olika stationerna. Jag veckopendlade en del till Oslo då. Pendlandet gick bra till en början men så drog de in några av tågen. 

När jag kom hem med det sena tåget kunde jag inte längre kliva av och gå de 300 m hem, nosa på mina sovande barn och krypa i säng. I stället fick jag susa förbi stationen och åka 6 km till. Min man fick väcka de två yngsta barnen, få in dem i bilen och köra fram och åter för att hämta mig. Och så in i sängarna med barnen igen. Gråt och förvirring. 

Det gick inte längre. Att ta tåget till och från jobbet i Sunne blev också omöjligt när de dragit in vissa avgångar. Det kanske gick bra på morgonen. Men så fanns det inget tåg hem, och då föll ju alltihop. Då blev jag ju ändå tvungen att bli hämtad i Lysvik, ( eller på något magiskt vis ha en bil stående där ) och det blev inte särskilt lönsamt, varken för ekonomi eller natur. 

De där marknadsundersökningarna visade att för få reste från Ivarsbjörke station. Stationen lades ned helt.  Ja, visst var vi för få, för vid det laget hade Värmlandstrafik omöjliggjort jobbpendlandet genom indragna turer. De kunde med dessa medel, visa på ett väl grundat beslut. 

Jag minns också att frågorna Värmlandstrafik ställde i sin resandeenkät var formulerade på ett sätt som kunde ge snedvridna resultat. Tex skulle man svara på om det var viktigt med bekväma säten, tyst tåg, kort restid. Självklart svarar alla ”ja” på det.  Men inte på bekostnad av att inte kunna åka med! Att det man angav som viktigt stod i motsatsförhållande till att överhuvudtaget kunna kliva på tåget, framgick ingenstans i den enkäten.

Jag är grundligt besviken på Trafikverket, Värmlandtrafik och Sunne kommun. Jag skulle verkligen önska att dessa tre parter tog ansvar för klimatet och möjliggjorde för oss som vill att hela Värmland ska leva; fyllas av blomstrande företag och ungdomar som stannar kvar, att faktiskt lyckas med det. Det skulle i längden kommunen tjäna på.

Varför inte se Fryksdalsbanan som ett pendeltåg? Ett tåg som är till för folk. Att åka med. 

Det känns pinsamt omodernt, när vi på alla andra plan kämpar mot miljöförstöring, att ha ett så bra kommunikationsmedel och inte låta det göra sitt jobb. Målet med kollektivtrafik måste ju vara att få ned bilåkandet samt underlätta för de grupper som inte kan åka bil, att resa till arbete, skola och fritidssysselsättningar. 

Men det finns hopp!

Rottneros och Oleby återöppnas vilken dag som helst. Kanske vänder trenden och jag åter kan känna glädje och hopp när jag hör tåget tuta här nedanför.  Kanske lockas fler än jag av landsbygdens skönhet om det går att åka hit?

/Ulrika Lundgren