Världens viktigaste jobb. Världens viktigaste arbetsmiljö. Och varför jag inte är så blyg längre.

Jämfört med mitt arbete som slöjdlärare är alla mina andra arbeten rena hittipå-jobb. Lärare, förskollärare, barnskötare och fritidspedagoger är utan tvekan de viktigaste yrkesgrupper vi har.

Som jag skrev igår; Hos någon fastnar det ena, hos någon annan blir en helt annan liten upplevelse vägledande. Det är inte alltid det vi tror ska fastna som gör det. Varje sekund, varje rörelse barnen möts av påverkar deras dag, deras framtid. Det är så viktigt att jag nästan inte vågar ha det ansvaret, när jag tänker efter. Som tur är så är jag inte ensam. Barnen har föräldrar. Och Sunne dignar av goda pedagoger. Men till alla er föräldrar skulle jag vilja säga: Kom och besök era barn i skolan. 

Jag vet, man hinner inte, har svårt att vara borta från jobbet. Men försök, snälla. Jag har varit förälder betydligt längre än jag varit lärare. Därför vet jag, att man som förälder inte har en susning om hur det kan vara på lektionerna. Ofta är det en arbetsmiljö ingen av oss skulle tolerera på våra jobb. Ta er tid och hälsa på era barn en dag i skolan.

Slöjdämnet är ju ett sådant ämne det diskuteras om emellanåt. Är slöjd verkligen viktigt att ha?!

Självklart säger jag, (som utan det jag lärde mig i slöjden, hade fått gå med för korta byxor hela livet; drygt 180 cm lång).

Utöver finmotorik, fantasi och tålamod så tränar eleverna bland annat kreativitet och problemlösning. Kunskaper som befruktar de andra skolämnena och ger självförtroende att ta tag i problem av olika slag även senare i livet. I slöjden blir både matte och svenska naturligt inbakade, precis som historia och geografi. Var kommer bomullen ifrån? Vad hade de på sig på vikingatiden? 

Nu när jag tänker på det skulle alla ämnen egentligen kunna utgå från slöjden och slöjden vara det centrala ämnet som allt kretsar kring. Vilken utopi för oss som vurmar för hantverk! 

Nej, bli inte oroliga nu, föräldrar och kolleger. Jag ska hålla mig inom min ram.

Eller nej, förresten, inte än, för nu måste jag propagera för ett annat ämne som inte ens finns i skolan, men som borde vara där. Nämligen drama. Eller teater om ni så vill.

Om jag inte hade börjat med drama när jag var 12 år, så hade jag med största sannolikhet varit en blyg, lite förskrämd person med dåligt självförtroende. Rädd att säga vad jag tycker och inte våga gå min egen väg. För sådan är det lätt att bli om man inte är coolast i klassen och gör och säger ”rätt” saker. Åtminstone i en liten bruksort med stark jantelag. 

Drama ger möjlighet att pröva olika roller. Upptäcka hur det känns att vara den svaga. Den starka. På det viset får barnet genom egen, om än låtsad, erfarenhet förståelse för hur olika beteenden ger avtryck hos mottagaren. Dramaövningar tränar också barnet att ge och ta utrymme, vilket många barn behöver öva på.

Att hålla på med teater eller drama är en oerhört bra investering. Tänk bara på hur viktigt det är med retorik. Att ha förmågan att få folk att lyssna och höra vad man säger. Många chefer, arbetsledare och rektorer skulle komma mycket längre med sina mål om de tagit några dramakurser. 

I väntan, kära Sunneföräldrar, på att drama ska bli ett obligatoriskt skolämne; sätt era barn i Unga Västanås teaterverksamhet. 

De kommer att lära sig så mycket! De kommer att få det betydligt lättare att ta sig fram i livet och de kommer att växa både som individer och som medmänniskor. Jag lovar.

/Ulrika Lundgren