Glädje, ångest och föreningars ansvar

I år är det 26:e året som jag spelar fotboll i en förening. När jag tänker tillbaka på de första åren i min moderförening IS Emtarna inser jag att fotbollen nästan enbart handlade om glädje. Det är något som säkerligen många känner igen sig i - att som barn och ungdom känna glädje i sin fritidssyssla. Det är ju oftast så det startar när vi börjar göra någonting som vi själva valt. Utmaningen är att hålla liv i denna glädje, för att låta den styra åt det håll vi vill.

Tacksam för möjligheten att spela fotboll

IS Emtarnas vapensköld

Jag är oerhört tacksam för att jag fick möjlighet att börja spela fotboll i en förening som IS Emtarna. I Sunne finns det många liknande idrottsföreningar, som aldrig får glömma bort sin funktion att kunna erbjuda barn och ungdomar en start inom idrottens värld som kan leda till så mycket positivt för varje individ.

IS Emtarna gav mig utlopp att göra det jag älskade på ett sätt så jag kände mig fri att måla upp storslagna drömmar om vart fotbollen kunde leda mig. 

Strävan efter att bli så bra som möjligt

Men glädjen till en syssla som man har valt i ung ålder blir sällan helt oproblematisk med tiden. I många år har också en annan känsla varit central i hur jag har sett på min roll inom fotbollen, och som jag tror många som sysslat med idrott under längre period känner igen sig i. Prestationsångest. Strävan efter att bli så bra som möjligt har under längre perioder lett till att jag har känt en stor och jobbig press att prestera. Pressen har lett till ångest som jag vet har hämmat mig i fotbollsutvecklingen och framför allt begränsat den glädje och tillfredsställelse som jag egentligen bör känna när jag får göra det jag älskar. 

Existensen av idrottsföreningar leder till mycket positivt

Enbart existensen av idrottsföreningar leder till så mycket positivt. Men föreningarna får aldrig glömma bort vikten av att ta ansvar i den komplexa sociala- och prestationsinriktade miljö där barn och ungdomar verkar. När föreningar tar det ansvaret, förbättrar de också chanserna för att barnen fortsätter länge med sin idrott, och att de får uppleva så mycket glädje och tillfredsställelse som möjligt. Under barn- och ungdomsåren finns det mycket som kan prägla en i både en positiv och negativ riktning. Exempelvis i riktning mot att känna mindre glädje för sin idrott och mer prestationsångest. Givetvis finns det ett stort ansvar hos individen och det sociala sammanhanget att hantera och förebygga detta, och givetvis finns det begränsade möjligheter för vissa föreningar. Men att som förening göra sitt bästa för att säkerställa en miljö där barn och ungdomar kan få utlopp för sin glädje till idrotten ser jag som kanske den viktigaste uppgiften. 

Skapa trygghet och frihet för barn och ungdomar

Vad menar jag att föreningarna ska kunna göra? Väldigt mycket, och främst att skapa trygghet och frihet för barn och ungdomar. För att relatera till det jag skrev i förra inlägget, gäller det att främja ansträngning istället för resultat. Jag kan inte säga att jag upplevde miljön i IS Emtarna eller IFK Sunne (som jag spelade i under de tidiga tonåren) som resultat- och prestationsfokuserad. Ändå finns det något i mig som känner att föreningarna kunde ha kommunicerat mer om vikten av ansträngning och lärdomar, samt att utveckling kommer från utmaningar och motgångar. För vad är egentligen en tabellplacering för pojkar 12 år värd om det leder till att spelare känner oproportionerligt stor press och inte kan känna frihet att spela på ett sätt som leder till utveckling? 

Ansträngning och hunger

Ansträngning och hunger att lära sig ska vara det som genomsyrar allt som sker i barn och ungdomsidrotten. Om följande citat från Nelson Mandela skulle kunna prägla föreningarnas ungdomsverksamhet tror jag att det skulle bidra till mycket gott:
”Jag förlorar aldrig, antingen så vinner jag eller lär jag mig”. 

/Simon Forslund