Genom Sveriges avlånga land
Inför skolstarten hösten 2013 packade jag, Lena, min man Bengt och våra döttrar Joni och Tilde in oss i bilen tillsammans med våra uppryckta bopålar. Flyttfärden bar drygt hundra mil söderut längs samma ”gata”, som vi redan bott vid, E 45:an. Frampå småtimmarna en måndag morgon anlände vi till ett stilla Sunne. Två flyttlass var redan nedkörda till vårt hus, som vi ägde sedan ett par år tillbaka. Fram till flyttdagen hade vi tillbringat de flesta skollov i Sunne för att renovera huset.
Vår förtjusning var stor, när vi första renoveringssommaren i Sunne upptäckte, att vi kunde ha fönstrena öppna dygnet runt utan att få in en enda insekt. Nåja, det var kanske en liten underdrift; det kom nog in ett par flugor, men jämfört med det myggparadis vi lämnat i Lapplands inland var detta ingenting. En annan sak som också gjorde oss begeistrade vår första sommar i Sunne var Västanå teatergrupp. Aldrig förr hade vi skådat något liknande! Gösta Berlings saga – vilken maratonföreställning, fylld av must och färg- och ljudsprakande fantasi!
Som relativt färsk Sunnebo är det väl inte så många som vet vem jag är. Om jag säger Tentipi, kanske några nickar igenkännande, för tältkåtorna har ju synts lite här och där i samhället. Det var nämligen företaget Tentipi, som hade den allra största inverkan, när det gällde vårt val av ny bostadsort. Min man startade företaget för 25 år sedan, och sedan ett antal år tillbaka har vi av olika anledningar vår marknadsavdelning och vårt lager just i Sunne. Vad var väl naturligare än att slå oss ner här?
Precis som Selma Lagerlöfs Nils Holgersson är jag född i Skåne. På den tiden hette jag ”Ek” i efternamn. Precis som för Nils bar det så småningom av norrut, och jag gjorde nedslag först i Uppsala för studier och därefter i Älvkarleby strax söder om Dalälven, där jag bodde i många år tillsammans med mina två söner. När jag för snart 20 år sedan mötte Bengt, inleddes nästa etapp av Sverigeresan. Han förde mig till Lappland, och som alla vet klarar sig inga ekar i det bistra klimat, som råder däruppe. Bäst att gifta sig och transformera sig till det betydligt tåligare virket ”Grahn”.
Nu, 56 år gammal, är det alltså dags för nästa nedslag i vårt avlånga land, Sunne. Tiden får väl utvisa om jag följer Nils i spåren hela vägen tillbaka till Skåne eller om jag stämmer in i Värmlandsvisans ord ”Ja, där vill jag leva, ja, där vill jag dö…” och stannar för gott.
Ha det bra tills vi hörs igen!
Lena Grahn
 |
| Vårt hus på Skäggebergsvägen |
Som relativt färsk Sunnebo är det väl inte så många som vet vem jag är. Om jag säger Tentipi, kanske några nickar igenkännande, för tältkåtorna har ju synts lite här och där i samhället. Det var nämligen företaget Tentipi, som hade den allra största inverkan, när det gällde vårt val av ny bostadsort. Min man startade företaget för 25 år sedan, och sedan ett antal år tillbaka har vi av olika anledningar vår marknadsavdelning och vårt lager just i Sunne. Vad var väl naturligare än att slå oss ner här?
Precis som Selma Lagerlöfs Nils Holgersson är jag född i Skåne. På den tiden hette jag ”Ek” i efternamn. Precis som för Nils bar det så småningom av norrut, och jag gjorde nedslag först i Uppsala för studier och därefter i Älvkarleby strax söder om Dalälven, där jag bodde i många år tillsammans med mina två söner. När jag för snart 20 år sedan mötte Bengt, inleddes nästa etapp av Sverigeresan. Han förde mig till Lappland, och som alla vet klarar sig inga ekar i det bistra klimat, som råder däruppe. Bäst att gifta sig och transformera sig till det betydligt tåligare virket ”Grahn”.
 |
| Grahn i lappländsk vinterkyla |
Ha det bra tills vi hörs igen!
Lena Grahn
Kommentarer