måndag 30 april 2018

Vad är en samlare?

Många säger att de inte samlar på något, men har man mer än två av något som hör ihop tycker jag att man är samlare.

Samling av gamla ögonglas


Smaken är väldigt olika. Till butiken köpte jag bara in sådant som tilltalade mig. Är det inte svårt att sälja det som som man tycker om? Många undrade hur jag kunde klara det. Men om man ska kunna sälja in en vara tycker jag att det är lättare om jag själv gillar den.

Pussel från femtiotalet. Gratis som delades ut då det såldes Algotskläder


När jag hade butiken på Långgatan bjöd jag ibland in till föreläsning kring någon känd designer. Mycket välbesökt! Tyvärr hann jag inte riktigt med det sista tiden. I stället blev det chokladprovningar! Väldigt uppskattat.

Birgitta är en stor beundrare av Selma Lagerlöf och hon är aktiv i Selma Lagerlöf-sällskapet

Mårbacka har varje höst ordnat Äppelfestival. Jag var med två gånger med mina praliner. Mestadels praliner med olika äpplefyllningar. Äpple som äpple kan tyckas. Smaken blir ganska olika beroende på vilket sorts äpple jag använde. Storsäljaren har alltid varit min Nils Holgersson-pralin.  En pralin i mörk choklad med fyllning av skrädmjölskrokant o äpple. En sommar var jag också med på Trädgårdsfestivalen i Rottneros Park. Jättekul!

Under de sista åren var jag ordförande i SKUTT, som idag heter Mitt Sunne. Trivsamt gäng att jobba ihop med. Men hela tiden kämpade vi för att få med så många företag som möjligt. Vi hade gott stöd från kommunen och Fryksdalens Sparbank! Alla föreningar kämpar för att få ekonomin att gå ihop. Många bra saker har gjorts under årens lopp. Flera saker tror jag man kan se att SKUTT har bidragit med. Bekostat delar av lekparken i centrum men framför allt Sunnetåget.  Detta tack vare engagerade o driftiga medlemmar. Dessa saker hände inte under min tid, men jag vill lyfta fram dem för jag tycker de var så väldigt betydelsefulla. Stipendium delades ut varje år, medhjälp till skidloppet, ny scen i centrum. Många diskussioner med kommunfolk om Kvarngatan o torget, men där kanske man har kommit fram till lösningar. Vi träffade regelbundet näringslivsenheten och så vidare.

Selma Lagerlöf-sällskapets logga


Sedan år tillbaka är jag kassör i Selma Lagerlöf-sällskapet. Vi har cirka 800 medlemmar över hela Sverige, ja även ett 50-tal är från olika länder. Styrelsen är spridd över landet så vi träffas live två gånger per år, resten är telefonmöten. Styrelsen leds av före detta landshövdingen i Värmland Eva Eriksson. Varje år i slutet av Kulturveckan träffas vi i Berättarladan i Rottneros och har vårt årsmöte. Förutom årsmöte och förhandlingar har vi olika personer som gör inspel. Vi delar också ut ett stipendium, Karin Söder-stipendiet, varje år. Karin Söder, som varit ordförande i sällskapet, skänkte 2009 100' till Sällskapet och det är hennes önskemål att det ska gå till någon som gjort något bra för barn o unga i Selmas anda. I år ska vi dela ut det för nionde gången. I samband med mötet ges våra medlemmar möjlighet att se den föreställning som Västanå Teater ger. Det brukar komma cirka 100 medlemmar varje år.  Vår webbplats www.selmalagerlof.org är alltid välbesökt. (Klicka på bilden ovan så kommer du in på webbplatsen.)

I statistiken kan vi följa vilket land man söker från. Man kan bli riktigt häpen när man ser vilka länder som kollar. Jag önskar att ändå fler Sunnebor skulle bli medlemmar i sällskapet. Vi finns också med på Facebook. Följ oss gärna där!
Hälsningar
/Birgitta

fredag 27 april 2018

Antikt och praliner

Äntligen hade jag skyltfönster o dagsljus! Underbart! Prylarna kunde exponeras på bättre sätt. Lokalen var visserligen inte större men hade ett rejält kök också. Dessutom en kundtoalett,  inte att förakta.

Min verksamhet har aldrig varit lukrativ,  men ack så rolig! Jag som är en ganska social person och är van vid att träffa människor hela dagarna, behövde nu inte oroa mig för hur det skulle bli. Jag började med lördagsöppet så länge jag hade mitt ordinarie jobb kvar. När jag blev "friherrinna" blev det torsdag, fredag o lördag.

Fast litet mer öppet hade jag ibland innan också. Somrarna har jag alltid försökt ha öppet så mycket som möjligt och del av den tog jag själv, annars fick jag god hjälp av Annette, som först arbetsprövade o sedan timanställdes vid behov.

Jag hade en hel del återkommande kunder som letade efter något som föll dem i smak just då. Andra bad mig ringa när en viss vara fanns till försäljning. Vissa saker kan vara knepiga att få tag på. Hur fick jag tag i prylarna? Ja, jag sökte mycket på nätauktioner över hela Sverige, var på enstaka auktioner (blir ovanligare o ovanligare), köpte av bekanta och gick förstås på loppisar.

Favoriter? Klart jag hade och har det. Karin Björquist (uppvuxen i Säffle), Stig Lindberg, Bertil Vallien, Signe Persson Melin, Sigvard Bernadotte  och så vidare. Gillar mest skandinavisk design. Tycker mycket om när man gör vacker design för de saker man använder i vardagen. De flesta människor har prylar hemma som kända designer formgivit, men man vet kanske inte vem som gjort dem. Eftersom jag under stor del av mitt vuxna liv haft perioder då jag vaknar på natten och inte kan somna om, har jag försökt använda vakentiden till något vettigt. Då har jag läst in mig på olika designers liv o produktion. Utan att skryta kan jag nog säga att jag är hyfsat bra på vem som gjort vad inom svensk design samt vad namnet är på prylen!


Delar av Birgittas samling: Bagdad café av Bertil Vallien

När jag startade verksamhet blev jag inte heller så fixerad av att samla på saker. Fast en del har jag ändå samlat på mig under åren. Ibland lite konstiga saker. Ska visa några efter hand.

Många trevliga människor har jag mött i skolvärlden, och nu träffar jag annat folk som inte bara pratar skola. Missförstå mig inte, men det blir lätt att man pratar jobb. Mina kunder under sommartid, var till stor del turister. Mycket norrmän har varit inne, men även tyskar och holländare (för att nämna några). Jag kunde efter någon vecka in på sommaren få klart för mig vad som skrivits i norska antiktidningar. En sommar frågade de flesta norska kunder efter rostfria kaffekanna,  en annan efter dockserviser. Sista sommaren var det tvättfat o kanna i porslin. Tyskar o holländare älskade att handla Ruska servisdelar från Arabia.

Ett annat roligt minne var när ett par i min ålder kom in. Kvinnan alltid intresserad o mannen uttråkad stående vid dörren. Så tändes en gnista i ögonen då man fick syn på något som farmor eller mormor hade. Nostalgi, den är inte att förakta!

Birgittas butik för både antikviteter och chokladpraliner
Min morfar var handelsresande i godis- och bagerivaror. När smakprover inte behövdes längre fick syrran o jag dem. Det var ganska ofta och man kunde nog kalla mig godisgris. Enligt min mamma kunde jag lätt slå en kullerbytta på golvet bara jag fick några non-stop! Sötsakssuget har funnits kvar även om jag har blivit mycket bättre på att särskilja det jag stoppar i mig. I början av 2000 fick jag smak på praliner. Om jag var på resa någonstans, var det alltid det jag hade med mig hem i en liten cellofanpåse!

När Saffran o Vitlök flyttat in i sina nya lokaler, började de även sälja praliner. Det blev ofta inköp till helgen. Till slut tänkte jag att det skulle väl inte vara omöjligt att göra själv! Sagt o gjort, jag googlade och hittade en hemsida där jag kunde köpa ett startpaket för pralintillverkning.  Så kunde jag börja o testa. Nu skrattar jag åt min iver att tro att allt skulle bli super med en gång. Vissa praliner fick jag inte ens ut ur formarna! Vad gjorde jag för fel? Jag är bara tvungen att lära mig mer. Kul, men stort tålamod och noggrannhet krävs!

Det blev kurs på chokladskolan i Nora. Och efter hand blev det fler. Nu har jag gått fyra kurser, men funderar på en till i höst.

Nu när jag hade bra kök i lokalen kunde jag lättare tillverka. Fast då behövdes en marmorplatta. När jag berättade för Vickan,  min hyresvärd,  överraskade hon mig med att komma in med en stor marmorplatta som de haft i bageriet förut. På auktion kunde jag köpa en begagnad kyldisk att ha i butiken för att kunna exponera mina praliner. Så roligt det skulle bli! Praliner o retroprylar är inte så lika, men båda kan vara smakfulla!
Hälsningar
/Birgitta

torsdag 26 april 2018

Rektorsutbildning, förvaltningschef och en butik i lilla blå huset

När man börjat sin första rektorsutbildning, kräver staten att arbetsgivaren (kommunen) ska se till att man snarast påbörjar sin statliga rektorsutbildning. Utbildningen är knutet till ett universitet och betalas av staten, medan kommunen står för uppehåll under internatet.  Min rektorsutbildning gjorde jag via Göteborgs universitet. Mellan utbildningstillfällena fick vi hemuppgifter och enskild handledning av rektorsutbildare. Upptagningsområdet var hela västra Sverige, så jag fick träffa många nya kollegor. Det var intressanta, krävande men väldigt roliga år. Att fördjupa sig i skolledarrollen är viktigt och att hålla sig ajour med alla förändringar.

Rävsax mellan stat och kommun

Ibland tycker stat o kommun inte lika och då sitter man fast i en "rävsax". Vad gör jag till exempel när jag har många elever som behöver extra stöd? Kan ordinarie lärare räcka till? Hur ser elevhälsa ut? Behövs det någon extra person för att klara uppdraget. Om budgeten inte räcker till måste omprioriteringar göras. Vilket jag upplevde att det tvingades man till allt som oftast. Tilläggsanslag? Nej det var nästan aldrig möjligt. Föräldrar som inte tyckte man gjorde tillräckligt. Kan lova att det många gånger var knepigt att få till bra lösningar och som var den bästa för eleven!


Rektorsutbildare i Karlstad

Under de år jag jobbade i tätorten, blev jag erbjuden att bli rektorsutbildare i Karlstad. Ett uppdrag som jag tyckte var väldig stimulerande. Har aldrig själv läst i Karlstad, men däremot i Lund, Halmstad, Kalmar och Falun. Min kontakt med universitet i Karlstad och utbildning inom skolans värld, var att jag under fem år varit en av två kommunrepresentanter i Utbildningsberedningen för de olika lärarutbildningarna.

Projekt med Ungern och Rumänien

I Sunne skulle det ändras om litet igen, så jag fick frågan om jag ville prova på jobbet som utvecklingsledare. Ett uppdrag som lät spännande. Har alltid gillat att försöka ta del av Skolverkets, projektpengar inom områden där jag tyckt att verksamheten behövt utvecklas. Det finns många andra ställen att söka pengar från, EU inte att förglömma. Kommunen i stort har alltid varit duktiga på att få pengar från EU. I förskola/skolas värld hade vi inte varit lika bra. Vi fick till ett projekt med Ungern och Rumänien. Förskolan Hea deltog från vår kommun. Mycket lärorikt och har säkert satt djupa positiva spår hos alla som deltog.

Skola och förskola i ständig förändring

Skolan och förskolan förändras hela tiden. Staten ställer nya krav. Vare man som lärare, rektor, politiker, elev eller förälder tycker det behövs. Här har skolledare en viktig roll. En del lärare tycker att arbetsbördan redan är stor, eller tycker att det här kan jag nog redan så måste alla bjuda till. Vi är ju till för eleverna och ska ge dem de allra bästa förutsättningarna! Ja, jag vet att det många gånger är kämpigt och ibland tycker man att kraven på läraren är orimliga. Vet att man ibland tyckt att jag varit alltför pådrivande, men jag har inte gjort det för min skull utan för verksamheten.

2009 skulle Sunne ha ny förvaltningschef. Man bestämde sig för att ha delat ledarskap, eftersom förvaltningen bestod av, förutom förskola, grundskola, gymnasium och KY-utbildning. Förvaltningen innefattade även kultur och fritid. De skolledare som var intresserade ombads visa sitt intresse. Sex personer var intresserade, varav jag var en av dem.

Vi testades av en rekryteringsfirma. Helt annorlunda än när jag sökte min första rektorstjänst.  Utvecklingen går framåt. Testen görs via dator med efterföljande intervju. Ulf Olsson och jag fick jobben! Vi började i januari 2010. Ulf och jag hade aldrig jobbat ihop. Han hade mest jobbat med äldre elever och jag med förskola och skolans yngre. Hur skulle vi dela upp uppdraget? Vilka möjligheter fanns? Fanns det några begränsningar? Tidigt stod det klart att en av oss måste utses till förvaltningschef vad skulle den andra personen kallas? Eftersom jag bara skulle jobba några år till, tyckte jag att det var självklart att Ulf blev förvaltningschef och jag kom att kallas för utbildningschef. Ulf tog ansvar för fritidssektorn, högstadiet, gymnasiet samt KY och jag tog förskola, F - 6 samt kultur. Fick också hand om Sundsbergsgård som tidigare legat under kommunchefen.

Ömmar för elever som har det extra jobbigt

Att bli chef för sina kollegor har sina för- och nackdelar. Jag tyckte det var ok och jag tror faktiskt också att de tyckte det för det mesta. Ulf och jag kompletterade varandra. Vi ömmade båda två för de elever som under sin skoltid hade det extra jobbigt.

Jag pensionerade mig juni 2014 och den sista delen av mitt yrkesliv blev litet annorlunda. Ulf blev sjuk så jag fick gå in som förvaltningschef. Ensam var ansvaret för stort, så jag ringde upp (efter samförstånd med min chef) den pensionerade skoldirektören Per Uppman i Karlstad och frågade om han ville komma och hjälpa mig,

Kände inte Per så väl då, men väl hans fru Lisbet som var min chef på Rektorsutbildningen.  Per o jag hade träffats en del på skolchefsmöte och andra sammankomster och han ingav förtroende, var positiv o lyhörd. Han träffade oss i Sunne och min arbetsledning och politiker tyckte lösningen blev bra.

Ja många chefer, kollegor, lärare, elever och föräldrar har jag strålat samman med under mitt yrkesliv i Sunne. Minnena är många.

Birgitta utanför sin butik

Butik i ett blått litet hus

Min lilla butik funderade jag mycket kring. Hur skulle jag göra, var det något jag skulle satsa på som pensionär? Funderade på var skulle jag hålla hus? Källarlokalen var mycket rimlig i hyra, men jag skulle behöva komma i markplan. Allt skulle enligt plan vara klart innan jag slutade jobba.

Så en dag händer det! Saffran o Vitlök har sedan ett bra tag nya fina lokaler och är inte kvar längre i lilla blå huset. Olika verksamheter har sen hyrt in sig men nu är den ledig. Skulle jag våga ta steget? Sagt o gjort, nu var jag med ny lokal. Underbara kollegor hjälpte mig att flytta och till advent 2013 öppnade jag. Nu med öppet varje lördag.
/Hälsningar
Birgitta

tisdag 24 april 2018

På plats i Sunne

Så var vi på plats i Sunne. En väldigt stor omställning för hela familjen! Att lämna vårt härliga hus 150 meter från havet kändes. Jag saknade till och med skrikande fiskmåsar som väckte oss varje morgon. Ja även saltrandiga fönster kunde jag sakna. Vi fick en bra lägenhet på Norensvägen. Livet i Sunne kunde börja. Det var fortfarande sommarlov så pojkarna och jag var o badade och var på golfbanan. Pojkarna hade sedan några år tillbaka grönt kort och gillade livet på golfbanan. Jag var caddie (och har ännu inte grönt kort). Några nya kontakter med blivande klasskamrater fick vi kontakt med via pojkarnas blivande lärare. Flera gånger hade jag ett helt gäng med ungar med på golfbanan. Roligt, för det är inte så enkelt när man ska börja i ny skola på ny ort.



Lysviks skola

Områdesföreståndare på Barnens Hus
Innan vi flyttade hade jag sökt jobb som områdesföreståndare på Barnens Hus i Lysvik. Ett spännande projekt och jag beundrar det engagemang som Lysvik Optimisterna lade ner för att övertyga kommunen om hur de ville ha sina barns förskoleverksamhet. Deras önskemål var att det skulle vara områdesföreståndare som skulle anställa sin personal, ha hand om all barnomsorg i området det vill säga familjedaghem, förskola, sexårsverksamhet och fritids.  En kokerska skulle laga maten från grunden och det fick gärna odlas på stället. De flesta önskemålen kunde till slut förverkligas. Vid den tidpunkten fanns inte skola och barnomsorg i samma nämnd och förvaltning. Detta komplicerade en del av besluten. Skolans kök blev utdömt så därför bestämde man att köket på Barnens Hus skulle tillhöra skolan men även serva Barnens Hus. Eftersom bygget var försenat fick jag vara med från start då en förutseende byggnadschef såg att det kunde vara en fördel. Redan 1 september 1991 fick jag börja på socialförvaltningen som avlastning till inspektören.


Läste alla Selmaböcker
När skolorna börjat blev det litet trist. Jag tillbringade del av dagarna med att plocka bär, vilket alltid har varit ett stort nöje. Så läste jag bibliotekets alla Selmaböcker. En del hade jag läst tidigare andra blev en ny upptäckt.  Biblioteket på andra våningen såg helt annorlunda ut än det nya fina som Oskarshamn hade byggt något år innan. Som tur var fick jag klart för mig att man ville satsa på ett nytt även i Sunne. Ďet tog tid, men det hände så småningom. Och vilket fantastiskt fint bibliotek det blev! En stolthet för Sunne.

Barnens Hus blev inte klart förrän mars året efter. Under tiden hade jag mitt arbetsrum i det hus som idag är kommunhuset

Jag anställde min personal och startade upp. Vi såg till att ha stor egen odling med grönsaker. Sökte projektpengar och kunde bygga växthus och jordkällare.

Hela bygden månade om oss! Alla var väl inte så glada att i samband med att Barnens Hus öppnade försvann några dagbarnvårdartjänster, men det gick snabbt över. Barnens Hus startades av föräldrar som gjorde stora insatser på stället. Alltid positiva! Skötte odlingarna med bravur när vi hade semesterstängt.

Studiebesök och tidningsreportage
Vi hade många studiebesök. Kom ihåg att tidningen Land skrev ett väldigt fint reportage om oss.

Två år senare gjordes organisationen om. Barnomsorgen skulle gå ihop med skolan. Förskolan är ju första delen i individens utbildning, så det kändes helt rätt.

All ledningspersonal inom barnomsorg o skola blev informerade om förändringen. Inte självklart att alla fick vara kvar.

1994 var man redan så noggrann i sin rekrytering. Ansökan, skriftliga prover en hel dag på Brobyskolan. Vi var 39 som sökte. 10 blev uttagna till intervju. Intervju i tre grupper. En med politiker, en med facken, en men två psykologer. Verklig mangling! Fem tjänster tillsattes och jag var en av de lyckliga!

Nya utmaningar
Ny utmaning tog sin början. Jag blev ansvarig för Lysvik, Mallbacken o Bäckalund. Under denna tid hann jag lägga ned Mallbacken skola, Lövåsens förskola, starta förskolan Bäcken o starta Lysviks nya skola. Att få vara med om detta bygge var väldigt stimulerande. Skolan skulle ha miljöinriktning. Inte så vanligt då, men oh, så viktigt. Skolan stod klar hösten 1996 och här fick vi urinseparerande toaletter, självdrag och inredning i miljövänligt material. Stora tunnlar och tankar i källaren. En helt ny värld för mig. Vi gjorde upp så att en av bönderna tog hand om tömningen av tankarna. Återanvändning på det mesta. Att ta bort enheter och säga upp dagbarnvårdare har inte varit roligt, och stundtals har jag fått mycket kritik, men det har varit en del i jobbet. Jag har följt de politiska direktiv jag fått och för det mesta tyckt att det varit rätt beslut för kommunens bästa.

I början av 1997 fick jag så nästa utmaning, då det blev ändringar i organisationen igen. Jag fick erbjudande om att bli rektor i tätorten med ansvar för förskolor och att ha ett övergripande ansvar för kommunens förskolor. Jag fick jobba ihop med en biträdande rektor.

2000 var det dags för ändringar igen. Jag blev erbjuden rektorstjänsten för hela tätortens- samt Klättens förskolor o skolor. Här jobbade jag tillsammans med två biträdande rektorer.

Intresse för antikviteter
Nu hade mitt intresse för 50-, 60- och 70-tals prylar blivit så stort att jag bestämde mig för att göra sak av min hobby. Jag hyrde min först lokal i en källare på Långgatan. Att jobba med människor har alltid varit viktig för mig. Här kunde jag bestämma själv, inte tvungen att invänta politiska beslut. Jag har ju tidigare gått på handelskola och handelsgymnasium och är uppvuxen med föräldrar som under många år drivit affärsverksamhet. Så egentligen var det inte så konstigt. Fast öppettiderna blev väldigt begränsade. 
/Birgitta



måndag 23 april 2018

Birgitta; En före detta Sunnebo

Hej!
Inga-Lill Junedal  har nu lämnat över stafettpinnen till mig, Birgitta Friberg före detta Sunnebo. Numera bor jag i Habo, drygt två mil norr om Jönköping vid Vätterns strand. Tillhör Västergötland och inte Småland, som många tror.

Birgitta Friberg


Född i Kristianstad, bott i Malmö där jag gjort min utbildning, Bara, Bua, Oskarshamn, Sunne och nu sedan drygt två år i Habo.

I Sunne blev jag kvar i nästan 25 år! Hann att bo på sex olika ställen på orten. Alltså ganska van vid att flytta som ni förstår. Sunne är den ort som jag bott längst på.

En liten kommun som har givit mig mycket glädje och upplevelser. Anledningen till att jag/familjen hamnade i Värmland. Tidigare var det Skåne, Halland och Småland som varit våra landskap. Men vi var en skidåkarefamilj som kunde tänka oss en ny utmaning för att komma närmare vårt fritidshus i Sälen. Sönerna hade önskemål om att söka skidgymnasium, ett för längd och ett för alpint.

Oskarshamn hade under två år på åttiotalet haft Sveriges snörikaste vintrar. Skidåkare, barn och ungdomar var många. I Värmland bör det vara bra vintrar, tänkte vi. Så dök annonsen upp i Svenska Dagbladet om att Life Center skulle öppna och där man sökte personal. Ett hotell där man tänkte på helheten kring individen med hälsa o kultur! Ingen av tjänsterna passade oss. Maken, jag och båda sönerna skrev då en presentation av oss själva, vad vi kunde bidra med och våra drömmar! Det blev intervju i Stockholm, resa till Sunne för att titta på bygget. Barnen o jag gjorde besök i sina tilltänkta skolor och jag träffade folk från kommunen. Det bestämdes att flyttlasset skulle gå till Sunne sommaren 1991. Maken blev fastighetschef, men jag hade då inte hittat något jobb som passade. Något jag var van vid då vi flyttat så det bekymrade inte mig så mycket.

Innan jag flyttade fick jag två böcker av min dåvarande chef, en av Selma Lagerlöf och en av Göran Tunström. Nu skulle jag flytta till berättandets kärna, menade han och måste vara uppdaterad! Ja, han visste vad han pratade om och vi höll kontakt tills han gick bort något år senare.

Att jag skulle få uppleva så mycket under Sunnetiden,  hade jag inte en susning om då. Och att jag skulle stanna så många år hade jag heller inte en tanke på.
/Birgitta Friberg

torsdag 19 april 2018

Kultur och bildning som uppdrag

Värmland är ett landskap som fostrat många författare, konstnärer, skådespelare och musiker. Hur ska vi förvalta den gåvan?

Om vi lever och verkar i Sunne, nära Selma Lagerlöf och Göran Tunström och ser nya författare utveckla skrivandet stimuleras en särskild del av hjärnan. Berättardelen.
För tionde året har vi nu skrivarkurser på folkhögskolan under juni och Mårbacka har fått stå värd för en mer tematisk skrivarkurs under kulturveckan.
Det är härliga dagar och fantastiska läs-och skrivupplevelser. Några av de tidigare deltagarna har gått vidare med sitt skrivande och vunnit priser i olika novelltävlingar och några av de nuvarande har fullt realistiska bokambitioner.

Foto: Caroline Mattsson

I juni finns det en plats vi brukar besöka och där berättandet kan nå riktiga höjder. Miljön stimulerar, det är lugnt och fridfullt och vi lyckas alltid hitta en dag som blir ett behagligt somrigt och soligt skrivarminne. Vi åker till Rottneros Park.
Där bland blommande rododendronbuskar skapas historier om den kärlekstörstande Diane de Poitier, de festande kavaljererna i flygeln, den gamla nunnan som botar sjukdomar på Bosjökloster, pigan i herrgårdsköket och skulptörens poserande modell.

Foto: Caroline Mattsson

Under kulturveckan tar vi avstamp i Selma Lagerlöfs författande för att delge varandra egna barndomsminnen, skrönor och spökhistorier. 
Där är höjdpunkten att efter stängningsdags få gå in i muséet och känna hur lusten att skriva blir påtaglig, samtala om upplevelsen och hur vi uppfattar nyanser i texterna.

Josefine Sandström diskuterar skrivandets
gåtor i arbetarbostaden på Mårbacka

Här dyker det upp ytterligare ett uppdrag som vi har som folkhögskola, nämligen att bidra till att bredda intresset för och delaktigheten i kulturlivet.
Vi njuter alltid av Västanås föreställningar, besöker Mårbacka och Rottneros Park, går på vernissager och bio och är själv kreativa i vår estetsal.
De dagliga studierna kompletteras med projekt och fördjupningar i konst, arkitektur och musik, litteratur och berättande. Det är viktigt att den kulturella bildningen får ta plats. Samtidigt försöker vi marknadsföra initiativ som Sunne författardagar och andra kulturaktiviteter.

Skrivandet innebär också att utvecklas språkligt. 
Bör vi lära oss hur parallell, original eller disciplin stavas? Att det inte heter situationstecken utan citationstecken och inte heller interjuv utan intervju? Att vi svenskar inte använder stor bokstav när det gäller nationalitet och att vi inte sysslar med särskrivning?
Jo, det tycker ju jag, som kan vara ganska petig när det gäller språkbruket.

Nu är det inte alla som tycker så, utan menar att datorernas rättstavningsprogram klarar av det problemet. Tyvärr visar det sig att det då är okej att skriva för ens istället för förrän och att använda sig av talspråksvarianterna våran och medans. Avstavningarna visar sig bli rena skämtet, eftersom användaren tror att en dator kan reglerna.

Skrivande hör också ihop med läsandet, vilket i sin tur leder till brister i språkbruket. 
I mina grupper på folkhögskolan pratar vi ofta om språket och vad man bör eller inte bör kunna och spekulerar också i vad som kommer att hända med språket på kort och lång sikt.
SMS-språk, förkortningar och ett snabbt chattande skapar nya former, inte alltid av ondo, men risken finns att det sprider sig och skapar andra bekymmer med kommunikationen.

Allmänbildning – behövs det? 
Nej, säger samma förespråkare som hyllar digitaliseringens intåg i samhället. Jo, säger jag.
Även om det är möjligt att googla på allt möjligt så är det ändå inte säkert att det som dyker upp på skärmen är riktigt.
Förmodligen fostrar jag våra deltagare i konsten att inte hålla någonting för sant, att granska kritiskt och bli allmänt jobbiga när det gäller att ifrågasätta uppgifter. Vi har haft långa diskussioner kring uttrycket att använda ”sunt förnuft”. Vad står det för? Vems sunda förnuft är det riktiga?

En försmak av våren som vi väntar på, Keukenhof, Lisse, NL

Jag menar att vi behöver stärka allmänbildningen. Vi behöver följa med i det som händer i omvärlden, vara uppdaterade när det gäller nyheter, kunna lite om allt möjligt. 
Varför då? frågar sig skeptikern, när man hittar allt på Internet.
För att vi är människor, svarar jag.
Att kunna samtala om frågor, bryta synpunkter mot varandra, lyssna in andras åsikter och skapa sig en bild av hur livet kan förstås och hur omvärlden fungerar. Då kan vi också som invånare i Sunne kommun bidra till att det fortsätter vara en plats där det är gott att leva.

Tack för mig och ha en skön vår!
Inga-Lill Junedahl

tisdag 17 april 2018

I Grundtvigs fotspår

Jag jobbar på en folkhögskola. Nu tänker ni ”rödtjut, Palestinasjal och näbbstövlar” enligt ett gammalt flumrykte som började spridas på 60-talet och som tyvärr fortfarande i viss mån lever kvar. Ni kan inte ha mer fel!

Folkbildningen föddes i Danmark, där upphovsmakaren Grundtvigs tanke främst var att bilda allmänheten och då särskilt bönderna. Idag har vi 154 folkhögskolor i Sverige där de första startades under slutet av 1800-talet. Folkhögskolorna har betytt oerhört mycket för bildningen i vårt land och idag har vi ett särskilt uppdrag från staten. Det handlar bland annat om arbetet med att stärka och utveckla demokratin och bidra till att göra det möjligt för människor att påverka sitt liv och delta i samhällsutvecklingen.


… det vill söka sambandet mellan  handens, hjärnans och hjärtats arbete, mellan hemmets värld och samhället, mellan den enskilde och det allmänna.”
Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad, prospekt 1925
Den folkhögskola där jag arbetat snart 25 år heter Klarälvdalens folkhögskola och finns representerad här i Sunne. Det kan tyckas lite märkligt, men huvudskolan ligger i Stöllet och det finns filialer i Sunne och Hagfors och en liten enhet på Kretsloppshuset, Södra viken där det drivs en självhushållningskurs. Det är Region Värmland som är huvudman och här i Sunne har vi en vård- och omsorgsutbildning och en allmän kurs. På den senare arbetar jag och trivs alldeles utmärkt.

Vi pratar inte om elever i våra kurser, utan om deltagare, eftersom alla bidrar i kursen med olika perspektiv och erfarenheter och deltar på lika villkor. De individuella planerna ser däremot olika ut, eftersom vi tar hänsyn till omständigheter och förutsättningar. Deltagarna är i högsta grad involverade och ansvariga för sin utbildning.

Blandade åldrar, kön och etnicitet gör att vi dagligen får spänstiga diskussioner om det mesta och ständigt kan utveckla ämnen och projekt. När deltagarna uppnått sina behörigheter och fått ett omdöme, inte betyg, är det fritt fram att söka till högre utbildning – yrkeshögskola eller universitet. Den unika College-utbildningen, som drivs i samarbete med Karlstad Universitet, är ytterligare en möjlighet att nå sina mål.












Värmland och Sunne har en relativt låg utbildningsnivå och jag kan känna stor glädje när jag upptäcker hur våra deltagare går vidare och utbildar sig till jurister, civilekonomer, sjuksköterskor, förskollärare, lärare, socionomer… Att utjämna utbildningsklyftorna och höja både utbildnings- och bildningsnivån är ytterligare ett viktigt uppdrag för oss som folkhögskolan.

Kvinnliga medborgarskolan 
vid Fogelstad







                   













Fogelstadgruppen: Elisabeth Tamm,
Ada Nilsson, Kerstin Hesselgren,
Honorine Hermelin och Elin Wägner






















År 2005 besökte vi ”Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad”. Den var aktiv i början av förra seklet och främst riktad till kvinnor som skulle utveckla sitt medborgarskap, eftersom de stått utanför så länge och just hade fått rösträtt. Här användes föreläsare som Moa Martinson, Elin Wägner och Siri Derkert. Skolan hade också ett spännande rollspel som hette ”Kom-te-måtta”. Där fick deltagarna olika yrken och namn och skulle agera i en påhittad kommun, allt för att tränas i framförande och argumentation.

Ulrika Knutson berättar i boken om Fogelstad om Elisabeth Hesselgren, en av förgrundsfigurerna på skolan som så småningom blev den första kvinnan i riksdagen. När hon skulle tala i kammaren första gången lär hon ha varit mycket nervös, men sen tänkt ”Jag är prosten i Kom-te-måtta”. Därmed var hennes ”hämmande blyghet vid tanken på att yttra sig inför alla de kritiska politikerna i riksdagen” borta.

Det gav mig idén till ett projekt som döptes till ”Allas kommun” och som gick ut på att träna praktisk politik genom rollspel. Syftet var främst att skapa förståelse för de val och överväganden som ibland måste göras, men också att träna argumentation. Första kommunen hette ”Bottenlösa” och drevs av deltagare i samhällskunskapsundervisningen. De fick namn, yrke och partibeteckning och kunde sen leva sig in i rollen som ”låtsaspolitiker”.

Det var vansinnigt roligt och blev så småningom ett återkommande inslag under 10 års tid, med nya kommuner och nya frågor. Viktigaste lärdomen var förmodligen att politik kunde vara både intressant och komplicerat och att det inte handlar om att alltid få sin vilja igenom. Det skapade också förståelse för det arbete som ständigt pågår för att utveckla en kommun, men framför allt blev kontentan att demokratin måste värnas. Den kan inte tas för självklar.

Hälsningar
/Inga-Lill Junedahl

Källa: Knutson, Ulrika ”Kvinnor på gränsen till genombrott. Grupporträtt av Tidevarvets kvinnor” (2004)

Foton: Ninnie Eråker

måndag 16 april 2018

Mitt möte med Kejsarn

Nu tänkte jag plocka upp stafettpinnen från Helene Norrby som bloggade veckan före mig! Böcker och läsande är viktigt, eftersom det får oss att utvecklas och faktiskt är en av de saker som skiljer oss från andra däggdjur. Idag är det klent med läsandet och orsaken är tidsbrist. Påstår den som inte läser. Det beror på hur och vad som prioriteras, säger jag.

När jag började på Mårbacka den där vårdagen på 70-talet hade jag inte så värst bra erfarenheter av den kära Selma Lagerlöf. Under mellanstadietiden plågades jag av högläsningen ur ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige”. Torrt och vansinnigt tråkigt. Jag tyckte dessutom att språket var klart mossigt. Därför hade jag en något färgad syn på den författare som jag nu med inlevelse skulle berätta om.















Det är ofrånkomligt att läsa böcker av Selma Lagerlöf när en varje dag ser huset från sovrumsfönstret och helt lever i Mårbacka-bubblan. Jag har dessutom en uppväxt som präglades av läsandet. Biblioteksbesöken var högtidsstunder och när inte det utbudet räckte fick jag botanisera bland mina föräldrars böcker.

När jag hade läst min mammas ”Sprakfåle”-böcker kunde jag gå vidare till Hjortfot och leva på prärien, precis som min pappa gjort. De födelsedagspresenter och julklappar jag värderade högst var böckerna. Där känner jag djupt med Selma Lagerlöf när hon berättar om sin barndomsupplevelse i ”Julklappsboken”. Vilken fasa att vänta hela kvällen och misströsta för att aldrig det där hårda fyrkantiga paketet dyker upp och sen lyckan när det äntligen gör det!

Den första våren började inte med en Selma-upplevelse i bokform. Den började med Maria Lang! Bakom pseudonymen döljer sig Dagmar Lange och boken hette ”De röda kattorna”. Nu kan ni ju undra vad den hade med Mårbacka att göra. Jag kan då tryggt säga – allt! Det är en deckare och bakom titeln döljer sig berättelsen om hur löjtnant Lagerlöf handskades med de röda kattorna på gården.

Nu blev det lite extra spännande, eftersom det handlade om en guide som försvunnit och som hette Ingalill. Hur det sen gick – ja, det kan ni ju läsa själva. Långt senare träffade jag en kvinna som guidat på Mårbacka på 60-talet och som träffat Dagmar Lange. Hon berättade om den research författaren gjort och där hon av och till skrämt guiderna från vettet när hon dykt upp när de minst anat det.

Efter denna kriminalupplevelse bestämde jag mig för att ta tag i min Selma-aversion. Jag började med ”En herrgårdssägen” och sen var det färdigt. I rask takt avverkade jag ”Jerusalem I och II”, ”Löwenskiöldska ringen”, ”Charlotte Löwenskiöld” och ”Anna Svärd”.

Därefter tog jag itu med ”Gösta Berlings saga”. Den gav mig lite huvudbry innan jag begrep hur den skulle läsas. Ett kapitel i taget. Det är ingen sträckläsningsbok, men guldkornen är många. När Selma Lagerlöf vänder sig till oss ”sena tiders barn” för att förklara varifrån sagan kommer eller i kapitlet ”Torkan” som i sig är en sällsynt läsupplevelse. Språket är mäktigt och innehållet manar till eftertanke: ”O, sena tiders barn, haven I inte sett det? När ofrid och hat uppfylla jorden, måste också de döda tingen mycket lida. Då blir vågen vild och rovlysten som en rövare, då blir åkern karg som en girig.”

Sen mötte jag ”Kejsarn av Portugallien” och var hopplöst förlorad. Den grep mig på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt och blev den verkliga inkörsporten till hela den Lagerlöfska skatten.














Än idag läser jag om Selma Lagerlöfs böcker med jämna mellanrum. Alldeles nyligen har jag blandat hennes barndomsmemoarer med Peter Mays trilogi om Hebriderna och Kazuo Ishiguros butler Stevens funderingar. Just nu väntar Hans Roslings biografi ”Hur jag lärde mig förstå världen” på nattygsbordet. En ljudbok som levereras med en bra berättarröst kan vara ett alternativ och utgöra skillnaden mellan en tråkig bilresa och en spännande.

Att utöka ordförrådet, läsa eller lyssna på böcker, upptäcka nya världar, leva sig in i andras känsloliv och dela med sig av funderingar kring bokupplevelsen är det som får oss att förstå livet på olika sätt. Det är det vi ska prioritera!

”För den, som inte känner av sitt hjärta varken i sorg eller i glädje, den kan säkert inte räknas som en riktig människa.”
Selma Lagerlöf ”Kejsarn av Portugallien”

/Inga-Lill Junedahl

PS / Jo, jag har också läst om ”Nils Holgersson”. Bästa utbytet är berättelsen om hur Värmland kom till. Förklarar det mesta om det värmländska kynnet och dialekterna. Läs! /DS

onsdag 11 april 2018

Min plats på jorden

Guidningarna på Mårbacka på 70-talet gav också en inblick i livet på en herrgård och inredningshistoria. Bland de möbler som tilldrog sig en del besökares intresse finns en byrå som är tillverkad av ”den präktige snickaren i Askersby”. Den är tillverkad av syrén- och äppelträ från Mårbackas trädgård och ett riktigt mästerverk. Denne snickare hade också, enligt Selma Lagerlöf, tillverkat de sängar som stått i barnkammaren under hennes uppväxt.

Idag bor jag själv bara ett stenkast från den gård där den kunnige hantverkaren hörde hemma och kan inte låta bli att undra om inte allt hör ihop. Dessutom har vi en son som är född samma dag som Selma Lagerlöfs far, löjtnant Lagerlöf, nämligen den sjuttonde augusti.

Askersby är en radby av särskilt kulturintresse som många turister gärna kör igenom på vägen till eller från Mårbacka. Jag bor i Hôla, en gård som ständigt är föremål för en rad projekt när det gäller renoveringar och underhåll. Däremot blir den engelska översättningen något makaber när jag ska berätta var jag bor.

Mai Hedins skrifter om Askersby



















Vi vet en hel del om Askersby. Mai Hedin har gett ut några skrifter där vi kan läsa om de som bott på gårdarna och speciella händelser i byn. Här finns gårdar som gått i arv i många generationer och som är namngivna efter den som bott där. Här finns att läsa om hållbara tapeter tryckta med färg som innehöll arsenik och som inte barnen fick röra, Jonolsan som idag är hembygdsgård i Sunne och förskräckliga saker som fyraåringen som dog efter att ha ”fallit öfver en knif”.

Det här är ändå min plats på jorden! Tänk att kunna gå ut barfota tidigt en sommarmorgon och plocka bär till frukostfilen, att ta sparken en tur till Åsen en gnistrande vinterdag, att kliva i stövlarna och gå ut i skogen för en bär- och svamptur om hösten och att uppleva de första vårtecknen – tussilago vid knuten och sädesärlan som vippar på gårdsplanen.

När vi har holländska vänner på besök är det just närheten till naturen och stillheten de uppskattar allra mest. Kanske beror trivseln ändå främst på goa grannar och vänner. Att ha personer i närheten som bryr sig i med- och motgång, som ställer upp när det krisar och där skrattet också ligger nära – det är en ynnest.       
















Årstiderna i Askersby
                                                       

 













Våra tre barn är vuxna och bor på andra ställen i Sverige, men pratar ändå om Askersby med stolthet som ”hem”. Just nu är det bara jag och min man som är tvåbenta i det här huset. Vi har några kvigor i ladugården som går under beteckningen ”Spice girls”, utan närmare individbeteckning och två katter, Charles Ingvar Jönsson, det vill säga Sickan och Captain Morgan. De senare befinner sig i varsin ände av socialiseringsskalan. Sickan gillar inte främmande personer och tycker dessutom att husbondfolket rent allmänt är ganska dryga, medan Morgan har ett uppdämt behov av uppmärksamhet. Han är en tillgiven skeppskatt med lite extra klor, vilket gör att han kan vara lite för smärtsamt klängig. Jag misstänker att han tror sig vara människa och kanske, eventuellt, jössehäring.

Hälsningar /
Inga-Lill Junedahl

Morgan ligger till bords

måndag 9 april 2018

En integrerad jössehäring i Fryksdalen

Hej!
Jag heter Inga-Lill Junedahl och har fått nöjet att blogga under två veckor. Ursprungligen kommer jag från pärlan i västra Värmland, Gunnarskog (Gönnerske) och är därmed jössehäring, med viss svårighet integrerad i Fryksdalen.

Nu har jag bott permanent i Sunne kommun i drygt 30 år, men har fortfarande bekymmer med mitt jössehärstemperament. En jössehäring är enligt Bengt Hallgren ”den mest typiske representanten för landskapet Värmland. Han är trygg och säker i sitt uppträdande, vill gärna raljera, vara lustig och elak. Han skräder inte orden och även om de ofta är uttalade som ett skämt, kan det ligga bistert allvar bakom. Jössehäringen är alltid underhållande i sitt sällskap.”

Nåja, vi kanske inte ska överdriva, men att förstå fryksdalingarnas kynne och dialekt har inte alltid varit så enkelt. Det kan vara väldigt svårt att hitta rätt med skämten. Ett annat problem är språkförbistringen. Alltså: det heter ”dusche”, ”skjorte” och ”drecke” inte ”duusch”, ”skjoort” och dreeck”. Bara en sån sak!

Egentligen kom jag regelbundet att vistas i Fryksdalen lite tidigare. På 70-talet började jag sommarjobba som guide på Mårbacka och jag glömmer aldrig det första mötet. Det var en tidig morgon i slutet av maj och jag hade tagit vägen över Gräsmark med min röda VW-bubbla. Solen hade just gått upp och när jag kom över krönet vid Halla kunde jag se den majestätiska herrgården omgiven av blommande äppelträd som stack upp sina vita kronor ovanför granhäcken. Det låg ett skimrande solljus som en kupa över gården och jag tyckte att jag aldrig hade sett något så vackert. Den stunden kan jag när som helst återskapa i minnet, precis som andra stunder där jag känt mig andlöst gripen. Det är de där dagarna eller ögonblicken som kan sparas och plockas fram när jag känner att jag behöver dem.

Mårbacka i vårskrud (Foton: Lena Larsson, Mårbacka)

















Den där första sommaren på Mårbacka följdes av många fler. Vi var som mest åtta guider som bodde i flygeln och det kunde vara hårda arbetsdagar. På vårarna när skolklasserna vällde in kunde det handla om tio visningar per dag, vilket blev en ansträngande pärs för stämbanden. Halstabletterna kunde hålla det värsta borta enligt placebometoden och ibland blev det så stressigt att det var svårt att hinna med lunchen. Några gånger kunde det hända att det bara var att sleva i sig tonfisk från en nyöppnad burk. Det är därför jag inte gärna äter tonfisk …             

Flygeln blev också ett ställe för många roliga stunder. Än idag har jag kontakt med några av de forna arbetskamraterna och så sent som i somras träffade jag en före detta guide som jag inte pratat med på över 30 år. Det märkliga var att det kändes som om vi guidat ihop alldeles nyss och det var nära till skrattet. Intendent Karl-Olov Olsson hade ett styvt jobb att hålla ordning på alla tjejer på gården och han blev en extra ”sommarpappa” för oss alla. Den dag han gick bort blev det väldigt tomt, men han finns ändå tryggt förvarad i hjärtat.

På guidningarna berättade ”ciceronerna”, som det hette i den gamla handledningen, om Selma Lagerlöfs liv och författarskap, men också om reseminnen, målningar, möbler och annan inredning. Det finns en speciell Mårbacka-lukt i muséet som jag när som helst kan känna. Idag har guiderna en större fokus på litteraturen, vilket känns helt riktigt. Jag tror också att de, liksom jag, blir oemotståndligt påverkade av storheten som vilar i huset, lukten och de påtagliga minnena.

Selma Lagerlöf 1929 - av Marian Väpnargård




















Hälsningar

/Inga-Lill Junedahl


fredag 6 april 2018

Nämnde jag förresten att jag alltid har gillat böcker?

Östergötland. En bit av Sveriges vagga.
Landskapet runt Malexander påminner lite om Fryksdalen, även om bergen givetvis är blåare i Värmland. Vi bor ett stenkast från klarvattensjön Sommen, som nästan kan mäta sig med Fryken i skönhet. Dessutom är Östergötland ett kulturlandskap, precis som Värmland, och allt det här gör sitt till för trivseln.

Där Värmland har Selma Lagerlöf och Mårbacka, där har Östergötland Ellen Key och hennes Strand. I Värmland föddes Fröding på Alster, i Östergötland bosatte sig Verner von Heidenstam på Övralid. Samtliga deltog i Stockholms kulturetablissemang och träffades ofta hos Karl Otto och Lisen Bonnier, på Nedre Manilla på Djurgården.
Jag och mina kollegor på Bonnierförlagen hade den stora förmånen att i januari få en exklusiv guidad visning där bland alla porträtt. Författarhistoriens vingslag var högst påtagliga.

Selma Lagerlöf, Ellen Key och Göran Tunström på Nedre Manilla

Nämnde jag förresten att jag alltid har gillat böcker?
Astrid Lindgrens allra första bok
samt två andra jag läste sönder
Upplevde inte en födelsedag eller jul utan trevliga bokpaket, inköpta av mamma och pappa. Sparade lite av veckopengen och köpte böcker på Håkanssons bokhandel.

Lånade dessutom allt som gick att låna på biblioteket – och då pratar vi om biblioteket som låg en våning över det gamla postkontoret.
Sunne hade ingen ungdomsgård, så det var på biblioteket man hängde. 

Tillbringade även många, många sena kvällar och nätter med att läsa under täcket med hjälp av en ficklampa – något som mina föräldrar inte hade den blekaste aning om!

Två stora värmländska Berg
Stig Berg

Bengt Berg
Försöker ha köpstopp ibland. Det går inget vidare. Detta är en del av våra böcker.

Bokhyllor

Lite kuriosa:


  • Deltog i samma teckningstävling i NWT (-72) som Rikard Wolff
  • Fick genom samma tävling också en brevvän i Arvika. Vi skriver fortfarande till varandra då och då, och hon bor numera i Gräsmark
  • Har badat i författaren Philip Roths swimmingpool i Connecticut. Fundera på den ni!
  • Kunde ha fått jobb som nanny hos författaren Erica Jong i New York men åkte hem istället 
  • Har druckit öl med Ulf Adelson på tåget mellan Stockholm och Karlstad
  • Har tävlat i Jeopardy men kom bara trea
  • Har tävlat i Vem vet mest två gånger, utan att komma till finalen. Irriterande
  • Chansade lite när jag satt i heta stolen i Postkodmiljonären. Föll från 225.000 ner till ”bara” 100.000 kr. Kommer alltid att komma ihåg att Uruguay blev de allra första världsmästarna i fotboll 1930. Alltid.
  • Mannen och jag befann oss samtidigt på Svenska sjömanskyrkan i New York vid juletid 1977, utan att känna varandra
  • Jobbade min tredje vecka på Sparbanken i Boxholm när vi blev rånade

Tack till K som frågade mig – tvekade lite först men tog sedan mod till mig. Man måste utmana sig själv, det är alltid bra.
Du och ”de andra fyra” samt B i Norge och M i Grekland finns ofta i mina tankar. Ni vet vilka ni är!

Tack till alla läsare av Sunnebloggen! Skulle ni förresten möta någon som går omkring i Sunne med ett fånigt leende på läpparna, då är det högst troligt jag som är på besök. Hemma, i mitt Sunne.

Hälsningar Helene Norrby


onsdag 4 april 2018

Malexander, en helt fantastiskt trevlig liten by

Sommaren -81 gick flytten ner till S i Kalmar. Trevlig kille och trevlig stad! Sökte och fick den lediga tjänsten som sekreterare på Kalmar Verkstads AB.
KVAB tillverkade järnvägsvagnar men hade även haft Tjorven, postbilen, i sin produktion. Minns någon den, tro? Hittade nya vänner, förstås - som jag fortfarande har kontakt med. Har däremot aldrig känt något trängande behov av att samla på just järnvägsvagnar.

Då och då åkte vi också upp till Malexander.
Nu tyckte jag plötsligt att den där hålan var riktigt trevlig och idyllisk, och sedan gick det fort. Hösten -82 hade vi byggt ett eget hus, sommaren -83 gifte vi oss och på den vägen är det, vi bor fortfarande kvar.  Numera tycker jag givetvis att Malexander är en helt fantastiskt trevlig liten by! Våra tre vuxna söner är idag också glada att de har fått växa upp och gå i skola här.

Här följer några naturbilder från Malexander:





Fram till 2001 jobbade jag i tur och ordning på Sparbanken och på BT i Mjölby samt på Sparbanken och Boxholm Stål i Boxholm. Är fortfarande osäker på om det är mitt fel att samtliga företag antingen har bytt namn eller blivit uppköpta under tiden eller efter det...

2001 köpte mannen och jag ett gammalt café där vi nu driver ett litet hotell med restaurang sommartid. Självklart tar vi även emot gäster under vår och höst, efter beställning. Trevliga gäster gör det till ett roligt jobb, och på något sätt så knyter det ihop vårt liv – det var ju i turistbranschen vi träffades. Övriga tider på året jobbar jag sedan 2005 för Bonnierförlagen.

”Malexander” säger ni, ”var det inte där, visst var det väl där som……….??”
Jo.  Fredagen den 28 maj 1999 är för evigt ett av de datum som skakade Sverige.

Hälsningar Helene Norrby

Här är några fler naturbilder från Malexander




Mosippa





tisdag 3 april 2018

Sjökapten i Malexander eller Rosenthal i Stockholm

Sommaren 1979 behövde turistbyrån sommarvikarier som kunde guida och ta hand om turister. Det lät ju kul, och minsann fick jag inte användning av min tyska.
Här träffade jag S från Halmstad som skulle jobba som skeppare på turistbåten Fryksdalingen. Han gick annars i Kalmar och läste till kapten på Sjöbefälsskolan, och jag skulle gå färdigt sekreterarskolan i Karlstad (trevlig stad, förresten!).

Vi höll tät kontakt och hälsade på varandra. Vid något tillfälle under hösten åkte vi till Malexander, Östergötland, där hans föräldrar hade ett hus. S nämnde vid något tillfälle att i Malexander skulle han faktiskt kunna tänka sig att bo så småningom. Som sjökapten kan man ju bo var som helst.
” Över min döda kropp. Jag bosätter mig icke i den här hålan. Aldrig. Bara glöm det!” sa jag. ”Jag ska bo i Stockholm, där det händer något”

Vy över Malexander
Sagt och gjort, i januari -80 siktade jag på Sveriges huvudstad och fick mitt första riktiga jobb på porslinsfirman Rosenthals skandinaviska försäljningskontor på Norrlandsgatan. Mitt i smeten, precis som jag ville. Trevlig stad, underbart! A flyttade dit ungefär samtidigt, och vi hade mycket roligt ihop.

Fick börja arbetet med att åka med till Rosenthals stora 100-årsfest i Tyskland. Kul! Hade till min stora förvåning, även stor nytta av det jag hade lärt mig på sekreterarkursen.
Affärstyskan var verkligen så där stel och korrekt, precis som vi hade läst oss till och telexapparaten var från 1962. Googla om du inte vet vad telefax är. Dessutom var chefen så gammaldags att han fortfarande ville att man skulle stenografera. Tack Melin! 

Är det någon som fortfarande använder stenografi, tro?

”Det frapperade mig att prisskillnaden var så liten”  - ja, jisses….
Blev intresserad av glas och porslin under den här tiden – det är ju en klar fördel om man ska jobba med det. Många är de loppisfynd jag har släpat hem under åren, och idag hittar jag ofta porslin jag jobbat med på Rosenthal.

Rosenthals härliga påsvaser, design Tapio Wirkkala
Hälsningar Helene Norrby