fredag 28 september 2018

Lina förbereder sig inför Carlstad Horse show




















God förmiddag!
Idag är det fredag och bara några timmar kvar till helg, så efterlängtat!

I natt har min vän Agnes sovit hos mig. Hon kom till mig på kvällen efter att jag varit i stallet och tränat tillsammans med Queen. Vi såg på film och åt gott, vilket var behövligt.

Idag är det heldag i skolan som gäller. Ämnen som ledarskap och psykologi står på schemat. Dessa ämnen är helt nya för i år, men än så länge verkar de intressanta och roliga.

Efter skolan bär det av till stallet för att förbereda inför helgens tävling. Vi ska till Carlstad Horse show och hoppa i två dagar. Vilket betyder att kvällen kommer att spenderas i stallet för förberedelser.

Queens ska ridas och duschas så att hon är fräsch inför tävlingen. All utrustning ska smörjas och packas, både till mig och hästen. Sen blir det nog sängen och sova så att man är ordentligt utvilad.
Hoppas ni får en trevlig helg! 😊

Kramar
Lina

onsdag 26 september 2018

Skola, hoppträning och gympass

God morgon!
Igår hann jag med väldigt mycket. Jag behövde inte åka till skolan då jag fick en uppgift att jobba med hemma, vilket var väldigt skönt! Jag hann även med ett gympass innan det var dags för hoppträning.



















Varje tisdagskväll har jag hopplektion på Sunnes fina ridanläggning, med stort ridhus och bra underlag. Det känns skönt att ha sådana bra träningsmöjligheter så nära en. Jag kan bara skritta tio minuter genom skogen så är jag framme, vilket är lyx!



















Idag ska jag till skolan, heldag vilket innebär att jag är hemma i Sunne cirka 17.20. Efter det ska jag till stallet och göra de vardagliga stallsysslorna, men Queen, som min häst kallas, har vilodag och ska endast skrittas för att få ur lite träningsvärk från gårdagens träning som förövrigt gick toppen.

Jag tänkte även försöka hinna med ett gympass innan klockan blir allt för mycket, haha.

Hoppas ni alla får en fin dag!

Massa kramar
Lina


tisdag 25 september 2018

Lina Andersson Norén presenterar sig



















Hej
Mitt namn är Lina Andersson Norén, är nyligen 18 år fyllda och bor här i centrala Sunne. Jag läser mitt sista år på ekonomiprogrammet med inriktning juridik på skolan Fria Läroverken som ligger i Karlstad.

På min fritid umgås jag mycket med mina vänner, tränar på gym men främst lägger jag min lediga tid i stallet och på min häst Gran Quidame. Tillsammans tränar och tävlar vi i hoppning och för någon helg sedan vann vi faktiskt distriktsmästerskapet för juniorer, vilket var väldigt kul!

 Lina tillsammans med Gran Quidame vann
distriktsmästerskapen för juniorer. Foto: Nils Lidén






















Så länge jag kan minnas har jag alltid haft ett stort intresse för hästar och ridsport och min dröm har alltid varit att få åka längre ner i landet för att utvecklas i min ridning, för att sedan starta upp min egna verksamhet tillsammans med hästarna.

Som ni nu kanske förstår kommer dessa två veckor som jag fått chansen att blogga att handla om min satsning på ridsporten, men jag ska även försöka få med tankar och idéer om hur det är att vara en 18-åring idag med stora drömmar och mål 😉

Jag hoppas ni vill ta del av min vardag de kommande två veckorna!

Massa kramar
/Lina

Foto: Nils Lidén


måndag 24 september 2018

En kamp mot stressen

Jag är inte säker, men en blogg ser väl oftast ut så att man skriver ner och berättar vad man varit med om under den senaste tiden i ens liv. Eller?!
Det kan väl också vara mer riktat antar jag. Om man använder bloggen till försäljning av produkter och dylikt.
Men om jag nu ska dyka ner lite snabbt i vad som hänt mig dom senaste dygnen så ser det väl ut ungefär såhär. Jag kommer inte berätta timme för timme utan mer generellt om olika känslor.


Generellt har dom senaste dagarna handlat om en kamp mot stress. Stress över saker som måste göras. Det är mest jobbrelaterat men även privata problem som blir såååå mycket större än vad dom borde vara på grund av att stresstolleransen i min kropp är typ noll.

När det är mycket som ska fixas reagerar jag på två olika sätt. 
Antingen blir jag peppad. Blir en stark problemlösare och extremt driven.
Den andra varianten är att jag passivt i stort sett lägger mig i fosterställning och väntar på att det ska lösa sig självt.
Två av dom tre senaste dagarna har varit som det sistnämnda. Suck.. Jag blir så förbannat trött på mig själv. Självhatet blomstrar och det gör ju inte att man lättare tar sig ur svackan. Men det går oftast till en gräns. Det slutar med att ångesten blir för stark att det bubblar över och jag har ingen återvändo. Jag blir helt tvungen att ta tag i skiten. Det är en sak som jag undrar om mig själv, varför ska det alltid behöva gå så långt innan jag ser till att vända?!

Det känns som om man aldrig lär sig. Som sagt så har jag inget svar. Kanske ska man bara acceptera det. Jag är ju van. Och det är inget deppigt med det. Vi alla har ju våra beteenden man är mindre stolt över. Och detta är ett beteende som jag har även i många andra situationer. Det har mer eller mindre definierat mig. I alla fall inför mig själv. Och ja, säker för dom närmast sörjande såklart.

Men självklart finns det ju knep och knåp för att förebygga att samma reaktion ska hända igen. Och det har jag jobbat med. Absolut. Det har varit flertaliga psykologbesök genom åren. Vissa bra, vissa dåliga. Ibland var jag inte mogen för det, och ibland var jag det.

Det kan vara svårt med perspektiv ibland, men jag tror säkert att jag blivit mycket bättre än innan jag började jobba med mina beteenden. Det tar sån tid att förändra ett beteende. Önskar jag kunde ställa ”det gamla” och ”det nya” bredvid varandra och låta mig skratta åt det gamla eftersom jag så tydligt ser vad som är givande.

VI ÄR BARA MÄNNISKOR!
Jag kommer aldrig att sluta jobba med mig själv. Jag har något inom mig som så gärna vill korrigera, utveckla och finslipa den person jag är och dom beteenden jag har. Jag är samtidigt väldigt glad för det. Som dom flesta vet så kan man gå in i några dörrar innan man finner rätt. Men det är värt risken tycker jag!

Detta blir mitt sista inlägg på bloggen! Det har varit superkul att få dela med sig lite av mina tankar och gärningar!

Åh nej, nu har ju inte berättat nåt om mitt enorma intresse för Jakt. 
Aja, det får väl bli nästa gång! 

Ta hand om er!
KRAM KRAM
Wiktor

torsdag 20 september 2018

Högsta vinsten

Idag är den dagen som återkommer år efter år. Den är lika spännande, förväntansfull och kärleksfylld som alltid. (Kanske lite mer när man var barn)
Det är min födelsedag!
Jag älskar den dagen. Hyllningen till mig själv! Uppmärksamheten i massor.
Människor som hör av sig. 
Kanske för att dom känner sig tvingade, andra för att det fanns en anledning att just få höra av sig. Spelar ingen roll. För mig.


Jag antar att folk inte lägger så stor vikt på, ni vet, Grattis-Facebook-inlägget som skrivs. Den emotionella insatsen är inte så hög helt enkelt. Dom skulle inte förlora om dom tappade direkt.
Men för mig, för mottagaren är det högsta vinsten. 
Att dom tar sig tid.
Med alla digitala intryck man får under en dag, att ens orka skriva några ord om en sån banal grej som att fylla år blir ju en stor uppoffring kan jag tycka.
Och därav högsta vinsten. 
Den vinsten omvandlar jag till kärlek. 
Inte i ett omättligt bekräftelse behov utan tacksamhet att människor bryr sig om varandra. 

Jag är inte den som stretar emot utvecklingen av samhället. Nu med tanke på allt digitaliserade. Men jag är j*vligt mån om att vi inte ska tappa varandra i det.
Fine, det får gå extremt åt ett håll ibland för att skutan ska vända tillbaka och hamna någonstans på mitten.
Men jag tror faktiskt att vi människor är inte så dumma, vi glömmer inte så lätt att vi behöver varandra och att vi måste se varandra. Det primitiva beteendet är för starkt.

Well, well…


Nu kommer snart min underbara flickvän Frida hem till mig och vi ska, eller hon (var hon tydlig med) laga middag. Mer än så vet jag inte vad hon planerat.
Imorse kom dom in och sjöng för mig. Frida och hennes 2 barn. 
Jag smalt. Det var presenter, tända ljus, förväntansfulla barn, (inkl mig) fattiga riddare och en allmän härlig stämning.
Mer sånt!

Kram
W

måndag 17 september 2018

Bara två! dagar kvar till premiären av Don Quichotte

Hej och trevlig start på en ny vecka!
Nu är det 2 dagar kvar tills premiären går av stapeln på Folkoperans uppsättning av Don Quichotte.

För ca 2 veckor sen fick alltså reda på att jag kommer att hoppa in och göra några föreställningar i början av oktober då en av killarna i casten ska få barn.
I operavärldens mått mätt är det ganska snålt med tid. Det kommer att gå, absolut. Men mycket kommer nog att kännas ganska osäkert när man väl står där på scen.

Så nu är jag i fasen av att lära mig musiken.
Efter jag bankat in det i huvud och röst kommer jag träffa en pianist som hjälper till med det musikaliska. Repar in det på samma sätt som dom gjort med originalcasten. Så det slipper bli överraskningar som riskerar att spåra ur.

Parallellt med musikrep så har jag nu fått en videoinspelning på hela föreställningen som filmades häromdagen på ett rep.
Den kommer jag sitta och studera i minsta detalj, hur föreställningen rör på sig, speciellt hur min roll rör på sig och agerar gentemot alla motspelare. Alla entréer och sortier, all rekvisita.
Ska också försöka reda ut det psykologiska dramat så gott det går. Svårt med en stillbildskamera som står längst bak i salongen som inte får med en enda blick eller ansiktsuttryck.
Men, tolkningen ska ändå bli min.
Den ska komma inifrån mig. Kopiera och försöka återskapa blir alltid platt. Men om det är nån gång jag egentligen får göra det så är det ju nu. Finns ju inte drösvis med tid att långsamt utveckla nåt sorts Norén-drama precis..

Så här sitter jag under dagarna.
I min 1,5a på Södermalm. Mysigt?! Jo, det är det väl.
Men jag är inte riktigt gjord att sitta själv inom fyra väggar och grotta ner mig.
Jag behöver röra på mig, interagera med folk, skapa kreativa processer TILLSAMMANS med personer som är lika taggade. Bolla tillsammans, stötas och blötas. Blood, sweat and tears!
Men, det finns ju dom perioderna av instängdhet, svettlukt och överkonsumtion av kaffe då skiten ska in i huvudet på en. Det är ett måste och vissa tycker det är kul, en del lite mindre kul…
Men tro mig, jag klagar faktiskt inte, bara litegrann.
Att få hålla på med ”skiten” är ju det roligaste jag vet och belöningen när man väl står där ”naken på scen” är ju som sagt oslagbar!

Jag kämpar på!

Kram
W

torsdag 13 september 2018

Wiktor Sundqvist, operasångare presenterar sig

Hej på er kära människor!

Först lite background:
Jag heter Wiktor Sundqvist, blir 29 år den 19 september. Jag befinner mig just nu i huvudstaden där jag har spenderat dom senaste 10 åren av mitt liv. Jag växte ju upp i Rottneros, söder om Sunne. I ett hus i skogen med mor, far, bror och en massa hundar.
Varför jag bor i Sthlm? Jo, jag jobbar som Operasångare. 
Åkte först hit för att plugga. Först var det Kungliga Musikhögskolan i 3 år, följt av Operahögskolan i 3 år. Och nu har jag jobbat resten av tiden jag varit här.

Det är ett fantastiskt yrke.
Eftersom jag frilansar och inte har en fast anställning så blir det mycket resande och boenden på olika ställen. Visitens längd kan variera, men oftast blir det mellan 2-4 månader på ett ställe. Och sen vidare till nästa.

Det har ju sina för-och nackdelar ju.
Skitkul att lära känna en ny stad man kommer till och såklart, Människorna. Eftersom det finns ganska rikligt med tid att lära känna varandra så kan man ju komma in på djupet med varandra utan att allt blir så ytligt som det så lätt kan bli om man har ett jobb eller situation som hela tiden är ”i rullning”.
Men det finns också en annan sida av myntet har jag märkt genom åren. Alltså, man träffar konstant nya människor, dom ständigt nya intrycken gör att man ibland stänger av och kopplar bort för att skydda sig själv och bibehålla sin energi och till och med sin integritet. 
Jag tror att det kan vara nödvändigt ibland, bara man inte fastnar och lär kroppen att ”det är så man skyddar sig”. Denna balans får jag jobba ständigt med.
Jag är enormt känslomässigt driven, blir påverkad av mycket i min omgivning och så vidare. Med dom förutsättningarna ska jag alltså åka iväg under en längre tid, introduceras för enbart nya människor i en väldigt tävlingsinriktad och högpresterande värld. Det förväntas av en att varje gång dag sjunga, agera och KÄNNA på scen, (som om jag inte kände nog). Ta om, ta om, en gång till… suck. 

Men, varför håller jag på med det här då?! 
Jag tror just att en stor, kanske den största anledningen är att jag får processa mina privata känslor på scenen, bearbeta dom, använda dom. Självterapeutiskt, narcissistiskt kanske. 
Efter vissa framträdanden jag gjort, antingen en operaföreställning eller en liten konsert i nån kyrka så kan jag känna en ganska kraftig ångest efteråt. Det är som en enorm tomhet som jag blir helt slagen av. Det händer inte varje gång, men ibland. Och ibland ofta.
Anledningen är (tror jag) att i och med detta processande och givande av mina känslor så blir det en stor bakfylla eftersom jag helt naket framför en publik har blottat mig rent själsligt. Även fast jag njuter i fulla drag när jag väl står där på scen.


Jonas Gardell sa en gång att:
”Om jag inte kommer hem efter en föreställning och gråter, då vet jag att jag inte gav allt”. 
Sunt eller inte, det tåls ju att diskuteras.
Det ringer ju en klocka när man tänker på högpresterande yrken tillsammans med alkohol och droger… Men men, det är en diskussion i sig.

Nu dök jag in i det allvarliga direkt här… Men, det är en sak jag också försöker bejaka med mig själv: Stoppa inte upp dina spontant genuina impulser!

Aja…
Nu ska jag sätta mig och lära mig lite musik ur en opera som heter Don Quichotte. Jag fick ett erbjudande snabbt inpå här förra veckan, så den måste in i huvud och röst snabbt som attan.
Men det kan jag berätta mer om i nästa inlägg!

Kram så länge!  Wiktor Sundqvist

fredag 7 september 2018

Ek och saltad äppelpaj

Tycker vanligtvis att tiden går fort. Känns som att dagar och veckor passerar utan att man hinner tänka färdigt en tanke. Mina två veckor som bloggare har inte varit något undantag. Har inte hunnit med att skriva allt jag tänkt men avrundar min sejour här på Sunnebloggen med en uppföljning av senaste inlägget och ett litet recept som passar bra i dessa skördetider.

Äppeltider


Eken i Arnstorp

Som jag nämnde i mitt senaste inlägg finns det i Arnstorp en stubbe efter en ek med fem meters stamomkrets. Numera är det kanske snarare resterna av en stubbe, men det är ändå fascinerande hur en ek kunnat hamna på och växa sig så stor på denna plats långt ute i den värmländska granskogen. Efter tips från min far ringde jag igår upp en före detta Arnstorpbo, den pensionerade polisen Kjell Carlsson, för att få reda på mer. Kjell hade varit med och räknat årsringar på ekstubben och då uppskattat åldern till över 350 år.

Historien om eken tog sin början kring sekelskiftet 1600, då en skogsfinne, kallad Mickel Finne, slagit sig ner i Arnstorp för att där bedriva svedjebruk. En av hans döttrar, som hade varit piga i Segerstad mellan Grums och Karlstad, tog med sig och planterade eken i Arnstorp.

En av Mickels söner hade också en koppling till Segerstad, men på ett mer tragiskt sätt.  Det hade nämligen kommit två kringvandrande så kallade ”löskefinnar” (gammal benämning på lösdrivande) från Ekshärad till Arnstorp. De hade lockat med sig en av sönerna ner till Segerstad, där de hört att det fanns mycket värdeföremål på gårdarna. Under en gudstjänst då allt gårdsfolk befann sig i kyrkan passade de tre på att göra inbrott och ta det de kunde få med sig innan de begav sig upp till Fryksdalen igen. På vägen ner hade de vandrat längs östra sidan Fryken och på återvägen valde de den västra innan de skildes åt i Sunne. De två ”löskefinnarna” begav sig till Ekshärad medan sonen från Arnstorp begav sig ensam hemåt. Den dåtida rättvisan kunde dock knyta dem till sina brott och det finns beskrivet i domstolshandlingar hur alla tre dömdes till döden då de begått inbrotten under pågående gudstjänst. Avrättningen ska ha skett i Öjervik med en bödel ditrest från Örebro.   

Saltad äppelpaj

Blandar och ger i detta inlägg med trädhistoria, brott och straff men vill avsluta med lite matlagning och hur man enkelt tar äppelpajen till en ny nivå nu när det är säsong för våra fantastiska svenska äpplen. Det handlar om flingsalt. Ett enkelt recept:

800 g äpplen
1 tsk kanel
2 tsk socker
1 krm flingsalt

Skala äpplen och skär i mindre bitar. Blanda med kanel, socker och flingsalt och häll i en smord pajform.

125 g kallt smör
2 dl vetemjöl
1 dl havregryn
1 ½ dl socker
1 ½ tsk flingsalt

Skär smöret i bitar och nyp ihop med mjöl och havregryn till en smuldeg. Blanda i socker och flingsalt. Fördela över äpplena i pajformen och ställ in i ugnen i 225 grader cirka 20 – 25 minuter eller tills den fått fin färg. Helt vanlig äppelpaj fast med flingsalt med andra ord. Gillar verkligen sältan till äpplenas sötma och syra. Servera med vaniljglass eller vaniljsås.


Fryken den 14 oktober 2015

Avslutningsord

Nu är detta mischmasch till inlägg och min tid som bloggare till ända. Det har varit en kamp mot klockan men också roligt att få skriva och att det kommit lite respons. Önskar alla en trevlig höst och avslutar med en bild på Fryken, Tossebergsklätten och Fryksdalsbanan i höstskrud.

/Alexander   

tisdag 4 september 2018

Att välja uppförsbacke

Fryksdalen är verkligen idealiskt för cykling. Här finns både asfalterade landsvägsträckor utan överdriven trafik och mängder av små fina grusvägar. Jag cyklar mest på grusväg då jag tycker det är kul att cykla på så många olika vägar som möjligt. Har cyklat någorlunda regelbundet i många år men kan fortfarande komma in på småvägar alldeles i närheten som jag aldrig tidigare varit på.

Utsikt över Älgsjön

Cykling i Fryksdalen bjuder också på varierad höjdprofil och ett rikt galleri av uppförsbackar. Och är det något jag gillar extra mycket med cykling så är det att ta sig uppför en riktigt tuff uppförsbacke. Tänkte därför beskriva några högklassiga pulshöjare i trakterna kring Bäckalund, Lövåsen och Gröna Dalen.

Bäckalund

I Bäckalund finns en riktig favorit när det gäller asfalterade backar. Från Ivarsbjörkehållet och förbi kvarnen upp till korsningen är lutningen och backens längd perfekt för att man både ska kunna ta ut sig ordentligt och hålla hög fart hela vägen. Gäller att välja rätt växel för att inte ta slut för tidigt bara. Mycket bra uppvärmningsbacke.

Arnstorp

Som cyklist och människa föredrar man ju egentligen att cykla rundor snarare än fram och tillbaka. Arnstorp är en återvändsgränd men tycker uppförsbacken här är så pass bra att det är värt besväret. (Finns förvisso en skogsväg som går ner till Hällsjön från vändplanen men efter en fiaskoartad provtur är det inget jag kan rekommendera.) En lång malande stigning följs av en rejält brant avslutning. Efter backen kan man dessutom få känna historiens vingslag och förundras över naturens kraft. På vänster sida finns nämligen stubben efter en gigantisk ek planterad i slutet av 1500-talet. Helt otroligt att det funnits en ek av denna storlek här. Enligt Skogsstyrelsens webbtjänst Skogens Pärlor var stamomkretsen 5 m (!). På nervägen får man sedan en fin utsikt över skogslandskapet.

Norra Höjden

Har man varit upp till Arnstorp kan man lika gärna passa på att ta sig över Pörtberg via Norra Höjden. Här har vi en uppförsbacke med föredömlig längd. Inte så konstigt med tanke på att man nästan når kommunens högsta punkt öster om Fryken. Man passerar dessutom något så exotiskt som en alpackafarm. Det kan verka som att denna backe också är en återvändsgränd men när man nått vändplanen kan man svänga vänster in på en mycket fin skogsväg som leder ner till Lövstaholm. Mountainbike är dock att rekommendera. Njutbar nerförsbacke som belöning för den tidigare klättringen och efter en ganska nyligen utförd avverkning har man fin utsikt ner mot Stor-Jangen.

Utsikt över Stor-Jangen från Pörtberg

Älgsjöberg

Främst av alla uppförsbackar i mitt närområde håller jag ändå backen vid Älgsjöberg mellan Björkaholm och Dunderängen. Startar med ett otroligt brant parti där man får hålla koll så man inte lutar sig bakåt så att framhjulet lättar från marken. Fortsätter därefter uppför en bra bit till innan man tagit sig hela vägen upp. Om man kostar på sig att stanna en stund eller helt enkelt cyklar nerför åt andra hållet så har man en storslagen utsikt över Älgsjön och de skogbeklädda omgivningarna.

Tips på andra häftiga uppförsbackar mottages tacksamt.

/Alexander