måndag 29 december 2014

Tillbaka igen i januari

Sunnebloggen gör ett uppehåll över jul och nyår och hälsar alla tillbaka igen i slutet av januari med många nya intressanta möten och berättelser. Till dess önskar vi dig God fortsättning och Gott Nytt År.

fredag 19 december 2014

100 människors berättelseväv i slottet, i Sunne

Sista dagen
Jag lämnar timglaset. Jag lämnar tiden. Jag lämnar över mig till det obestämda. Till det som snart skall kallas förflutet.

Röken från bruket som glider samman, växer, glider isär och försvinner. Att skriva. Det handlar om att ta ett utrymme och göra om upplevelser till lera. Att göra rum av tiden.



Idag ligger Kafka i Slottets divan. Lagerlöf sitter i fåtöljen intill. Tunström är på väg upp i trappan.



Jag sitter på våningen under. Vilken plats är väl bättre för detta sista blogginlägg. Jag har burit in en stol till den sal där Selma Lagerlöf en gång var på bal. Som hon beskrivit i novellform, nu sitter jag här, skriver i Sunnebloggen. Dessa livets irrvägar där en kurva plötsligt dyker upp utan varnande vägmärken. Plötsligt far jag ut med bilen genom viltstängslet, ut över fälten, och vaknar till på en ny väg, i en annan bil, på väg någon annanstans.
 

Som barn tänkte jag ibland att allt kring mig var inbillning. Att ingenting säkert gick att veta om någonting. Som tonåring tänkte jag istället ofta att allting var en föreställning av någonting helt annat, det kunde handla om att världen var en enorm datorsimulation, eller att mitt liv var ett experiment, eller att jag bara drömde, eller att det drömda var det verkliga och tvärt om. Numera tänker jag väldigt sällan på i vilken utsträckning min verklighetsuppfattning är en representation av den verklighet jag befinner mig i, nu arbetar jag istället varje dag med att befinna mig i ett utforskande av andra verkligheter, där jag försöker ordna dem i text eller i annan framställning. Tyda någonting som sedan kan tydas vidare av andra.

Jag får ibland frågan varför jag jobbar mycket med anonyma röster, eller beskriver situationer utanför vår historia. Det är av av samma anledning som jag spekulerar, att jag vill skapa situationer där det inte finns någon förförståelse, där människor står nakna så som vi alla är under kläder, under erfarenhet, under kunskap och psykologi. Bortom hierarkier och yrken, bortom vänner och släkter, bortom bostad och hud. Bortom det som gör oss till främlingar eller bekanta.



Jag föredrar att visa människan som hon är, en lösryckt entitet med begränsad tid, att tillägna sig kunskap och förståelse, att göra sina begränsade val, med vetskapen om att varje steg vi tar, varje ord vi yttrar, reser i en riktning, vilken förstår vi inte alltid i stunden, men i historien blir det snart väldigt tydligt vem vi var, var vi var och vad vi gjorde.

Det är tankar som kan öppna klyftan till den djupaste svarta avgrund. Men. Det är också tankar som kan bjuda broar, stegar och bryggor. Platser att befinna sig på där möten med andra kan ske. 

Jag. Är bara jag. Och du. Är bara du. Men tillsammans gör vi skillnad. Oavsett om vi vill det eller inte.

Därför är det viktigt att förstå, att vi alla, vad vi än gör, utgör en del av historien och framtiden.

 Jag tror att de som inte längre berättar sina egna berättelser är de som då börjar hata andras. Lyssna därför, lyssna och tänk, men nöj dig inte med att lyssna och tänka. Berätta. Berätta om allt som är viktigt för dig. Det är också viktigt för någon annan.

 
Efter snart två år i denna underbara bygd, med alla dessa fantastiska människor jag har lärt känna eller bara mött, så har jag nu fått ge någonting tillbaka, av vem jag är, just dessa dagar. Snabbt och oredigerat, plågsamt men lärorikt. Tack för detta!

Nu är min tid i Sunnebloggen strax slut. När jag skrivit färdigt så ska jag gå upp i lanterninen och lyssna till vad Kafka, Tunström och Lagerlöf pratar om.

Sedan hoppas jag också att du, kära läsare, kommer dit och talar, att du blir en del av de hundra människornas berättelseväv, i Slottet, i Sunne, igår och idag. 

Nu kastar jag vidare stafettpinnen till Sunnebloggen. Ut i mörkret!

För deltagande i Slottet: http://slottet.me

För mer om mig, ska se till att börja fylla på information 2015: http://bocker.me


Sista bilden, fotograf Isak Svensson. Övriga bilder i den här posten har jag tagit själv under veckan som gick.
/Christofer Bocker

Nu gör Sunnebloggen ett uppehåll över jul och nyår och hälsar alla tillbaka igen i slutet av januari med många nya intressanta möten och berättelser.
Till dess önskar vi dig en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År


torsdag 18 december 2014

Reflektioner kring text och berättande

05:07. Tåget från Sunne. På väg mot Stockholm.
Igår kom jag hem strax innan klockan tio på kvällen, hann packa upp och svara på lite mail innan jag lade mig för att läsa och förbereda inför idag. Blåste ute. Ingen snö.

08:39. Stockholm centralstation. Möte med musiker om en idé till en framtida föreställning, frågade även om han vill vara med och arbete kring Slottet. Vi satt i ett mörkt hörn av ett mörkt café. Jag vaknade till. Diskuterade Mästaren och Margarita som jag efter tidigare läsning nu lyssnat på till och från Göteborg och till Stockholm. Försöker förstå anledningen till berättelsens omvägar. Bästa sättet att dramatisera den i två akter. Vad måste utelämnas. 

10:00. Dramatiska högskolan. Går genom tysta korridorer. Kaffet skvalpar ut över golvet. Ser fram emot de kommande tre dagarna. Blottlägga någonting hos mig själv. Finna tomrum jag inte visste fanns. 
12:00 Lunch. Någon sorts julbord. Lyckas lägga på någonting som tituleras som äggröra men smakar lutfisk. Är det jag eller någon annan som gjort fel?

13:00 Diskussion och reflektion kring våra texter och berättande, moralfilosofiskt, döden, livet, och något där emellan. 

Svart utanför fönstren. En person säger att det är vackra färger. Jag tänker att det är lerigt. Halt. Ensamt. Tomt och tyst. Höstmelankoliskt. En hund springer bland leran. Det skvätter om dess tassar.

16:00 Samtal med en vän. Pratar om de villkor som finns inbäddade i en text ur dess tänkta form, gentemot dess tänkta publik. Vad är en bloggtext, en roman, en novell, vilka krav ställer publik, form, författare, vad utgör grunden i vad jag vill berätta, här, nu, idag? Pratar med min vän om att skriva sig in i omöjliga positioner, situationer. Min rädsla för att skriva bort mig själv till en på förhand beställd publik. Svårigheter som handlar om rädslor som uppstår i mötet mellan förväntningar och ärlighet. Att våga påstå någonting. 

Planerar mitt utforskande arbete inför våren. Sista dagarna den här terminen i det klassrummet. 

Ikväll ska jag till Konstfack, även där sista veckan för i år. Första terminen som student på många år.

Stockholm centralstation
I helgen köpte jag filtar på överskottsbolaget i Göteborg, till Slottet, det var kallt förra veckan men nu har jag vid behov varma ullfiltar att ge de som kommer till divanen.

Det skvätter om mina skor när jag går mot tunnelbanan. Det glänser om bilarnas motorhuvar. Jag minns när jag var på Island. Kylan. Någonting svart och hotfullt. Storm. Svavel. November för två år sedan. Tiden är alltid närvarande. Spänner sin båge. 

Ser fram emot sömn och drömmar inatt./Christofer Bocker

onsdag 17 december 2014

Utmaningar

Varför gör jag det här, tänkte jag när jag vaknade.
Att skriva på det här sättet, oredigerat, snabbt, utan att läsa igenom de tidigare dagarna efter att de är publicerade, jag ska läsa alltsammans när jag är helt färdigt.
Varför bestämde jag mig för att göra på det här sättet. Det är obehagligt.
Jag som är van att sitta länge och tänka, göra små ändringar, tänka mer, innan texten möter läsare eller publik. Jag använder knappt Facebook av den anledningen, att det är så skrämmande, att skriva någonting hastigt, ogenomtänkt, som finns kvar. Och så gör jag det ännu värre för mig. Det här som jag skickar vidare och som sedan publiceras av redaktionen till bloggen. Jag mister kontrollen över vad jag gör, utan att ha hunnit bestämma mig för om det är färdigt eller inte.

Jag vet varför jag gjorde det, för att jag inte ville.
Jag har tidigare alltid tackat nej till att skriva i bloggar, just därför tackade jag ja nu. För att utmana mig själv.

Stenen är i rullning ... tärningen är kastad ... masten är bruten, båten driver fritt, hästen rymmer ur stallet, räven dansar över isen, gässen flyger upp och ner och så vidare ...

Dagen började med manusmöte kring en föreställning som är ett samarbete mellan streetdansgruppen Twisted Feet och Chalmers. Vi satt två timmar och diskuterade texten, ändringar och vart det är på väg. Premiär blir på Stora teatern i mitten av september nästa år. Jag har inte tidigare varit inblandad i en föreställning som är en så tydlig blandning av naturvetenskap och konst. Professorer och forskares idéer vrids och vänds i dans och dramatik. Perspektiven är skilda och erfarenheterna olika, allt som sägs får tillskott från helt nya och oväntade aspekter.
Nu vidare till nästa möte, ett utforskande av det förflutna.

Om några timmar ska jag inleda resan hem till Sunne igen. Dessa långa bilresor som numera har hemmet på andra sidan av sträckan innehåller alltid någonting meditativt över sig, en resa genom minnen och framtid.

Lampor svänger i vinden efter stormen Alexander, Kungsladugård, Göteborgskylan smiter in mellan kläderna./Christofer Bocker



tisdag 16 december 2014

Några sekunder i Kairo i april 2014

Jag möter den unge mannens blick.
Han står bakom sandsäckar. Framför ligger stålkors kring vilka det ringlar taggtråd.
Han har ansvaret för den tillfälligt öppnade vägspärren.
I hans händer ligger ett automatvapen med pipan riktad mot mig. Igår sprängdes tre bomber på universitetet. En polischef dödades och minst fem andra personer skadades.

Den unge mannen och jag.
Våra blickar som möts medan jag närmar mig honom för att passera. Plötsligt är vi så nära varandra, och samtidigt är vi nära våld, blod och krig, och totalt lugn, mildhet, fred, vi är nära allt detta på en och samma gång.
Han vet inte att jag är där för att delta i en konst och teaterfestival, samt för att samla material inför en kommande text. För honom kan jag lika gärna vara där för att komma så nära honom som möjligt och sedan försöka spränga honom.

Det var i april i år. I Kairo.
Idag spelades den sista föreställningen av Revolution på Angeredsteatern. Charlie som var i Kairo och arbetade när jag var där var också i Kairo under revolutionen 2011. I den här föreställningen har han som i vanliga fall arbetar med ljus, regi och text, valt att ställa sig på scenen. Berätta sin historia. 

Jag tänker tillbaka på ögonblicket med soldaten.
Det var bara ett av de ögonblick det här året består av, egentligen väldigt odramatiskt till skillnad mot en mängd andra ögonblick i mitt liv det här året, men ändå har det bitit sig fast.
Det var någonting i den unge mannens, nästan pojkens, blick, som dyker upp för mig då och då. Att han var beväpnad, med vapnet riktat mot mig, han siktade på mig, men ändå var det han som var rädd. Eftersom han visste vem han var, men inte vem jag var, medan jag visste vem han var och jag visste vem jag var.
För mig var rollerna enkla, självklara, för honom inte, för honom kunde mina steg mot honom vara sekunderna som skiljde honom från döden, och genom att jag visste att han hade de tankarna i huvudet medan han oroligt tittade på mig med pipan mot mig, så fanns det även några sekunders oro hos mig.
Tankar om död. Mitt i allt det vibrerande liv som omgav oss i soldiset bland virvlande damm, tutande bilar, rök, avgaser och matos några sekunder i Kairo april 2014.

Vad gör han nu, vems blick möter hans nu, vilka är hans val, drömmar och önskningar inför nästa år?
/Christofer Bocker

måndag 15 december 2014

Två år på varje plats

En dag för lite mer än ett och ett halvt år sedan, i piskande blåst och drivsnö, rullade en skåpbil hyrd i Göteborg in genom Sunne. Det var februari 2013. I förarsätet satt jag och tittade mig omkring bland den yrande snön.

När jag var tjugoåtta år gammal hade jag i snitt aldrig bott längre än två år på samma plats. Jag var van att vara kvar på en plats precis så länge som det tar innan jag känner den där underliga känslan i kroppen av att det är mitt hem, min plats på jorden. Sedan gick resan vidare.
 
Häromkvällen när jag gick hem från tåget infann sig just den där underliga känslan när jag gick längs Magasinsgatan genom Sunne. Jag kände mig hemma. 

Men. Redan första gången jag åkte genom Fryksdalen i en liten blå Skoda Felicia var det som om hjärtat öppnade sig när jag närmade mig bron som skiljer den nedre och övre delen av Fryken åt. Och redan då fick jag en känsla av att komma hem. Det är underligt, det närmaste min släkt varit Värmland var när morfar bodde i Karlstad under andra världskriget och de senare flyttade dit lagom till de fick sitt första barn. Men de flyttade efter några år till Göteborg på grund av arbete.

Idag åkte jag genom regn, blåst och mörker ner till Göteborg igen. Dålig sikt och trött stämning. De nya vinterdäcken smattrade mot asfalten. Så kom jag fram till kvällens första mål, en förvisning av Teatro Baós nya föreställning. Otroligt inspirerande med nycirkus, musik och magi. Efteråt satt vi och pratade bland scenografin, jag var tagen av vad föreställningen kommer att bli, måste se till att de kan komma förbi Sunne på sin turné!
Bilden nedan är från en av detaljerna i scenografin.


Teatro Baós

Det regnar och blåser här, har det börjat snöa i Sunne än? Jag längtar efter snötyngda granar och isande kyla i morgonluften. 

Nu ska jag förbereda mig inför helgens arbete. 

Tack för idag. /Christofer Bocker

fredag 12 december 2014

Unga begåvningar

Tiden tiden tiden.
Jag ska springa in fem minuter på tre minuter. Det har varit på sekunderna den senaste veckan. Klockan är 10:21 när jag har fått av mig skorna och sprungit upp till andra våningen i Ekebyskolan. Jag tittar in i klassrummet. Där sitter de elva eleverna.
- Var är er fröken?
Frågar jag försiktigt. I lärarrummet svarar de. Okej. Jag kör igång. Jag går in, presenterar mig och berättar att jag är där för att prata om berättande och om dramatik utifrån mitt yrke som dramatiker.
Läraren kommer in och tänder i taket. Hon presenterar mig igen och berättar att hon just var i lärarrummet och ringde efter mig.

Att få prata berättande och skrivande med en mellanstadieklass är så otroligt inspirerande, att sedan ha skrivövningar med dem är helt fantastiskt.
Jag ser ju aldrig mig själv skriva utifrån, som just nu, när jag skriver det här som du läser, så ser jag förmodligen ut ungefär som eleverna såg ut, tankfulla och engagerade, på jakt efter berättelsen. 

För några veckor sedan var jag med och skrev en föreställning i Göteborg, jag var där och arbetade med skådespelarna, skrivuppgifter.
Samma sak där, att se dem skriva, försvinna in i den inre världen som ska förmedlas till den yttre genom orden, det är magiskt.
Så lika de är, tänkte jag när jag tittade på eleverna, människor som skriver på ren inspiration får någonting vilt och flödande över sig, samtidigt som de lämnar orden, stilla och tysta på pappret efter sig. Men genom att läsa texten återskapas den kraft som fanns när den nedtecknades.

Bilden nedan är tagen av en elev.

Christofer Bocker på Ekeby skola

När skrivuppgifterna på Ekebyskolan var färdiga hade vi en frågestund och pratade om deras texter. De hade satt igång stora berättelser som inte alls var färdiga, och de ville fortsätta skriva.

Utanför fönstret föll snön, men när jag kom ut hade den redan smält. Jag sprang vidare till Slottet för att hinna till dagens samtal medan jag tänkte på vilken otrolig del av dagen det hade varit att sitta med dessa unga begåvningar och lyssna till deras tankar om berättelser och berättande.
Vilken lycka att få vara lärare!
Nu sitter jag i Slottet och väntar på nästa person till divanen.
För första gången den här veckan känns det som jag sprungit ikapp schemat, jag är för tidig, inte för sen. Nu hinner jag till och med ha min förberedelsestund.

Tack för idag. Läsare, elever och tiden.
/Christofer Bocker

torsdag 11 december 2014

100 sunnebors berättelser

Person 52. Slottet. Divanen. Och jag. Tillbaka i Sunne.
Jag har nyss suttit och lyssnat till en för mig okänd människas fria associerande, berättande och funderande under en timme. 

Timglasets små sandkorn rinner genom tiden. 

Sedan ungefär ett och ett halvt år så har jag suttit i lanterninen i Slottet i Sunne. Genom att sitta där och lyssna till hundra olika sunnebors berättelser, en timma var, så ska jag sedan använda materialet att skriva utifrån.
Från början tänkte jag att det skulle resultera i en pjäs, men jag blir allt mer osäker på vad det kommer att bli av det. Det är så rikt material att det kommer att leda till så mycket mer än en pjäs. Häromdagen fick jag frågan hur många som varit där, runt fyrtio svarade jag, men idag när jag räknade igenom var det person nummer 52 i ordningen som var på besök i divanen. 

Idag var det kallt i lanterninen.

Samtliga är anonyma, jag berättar inte vem som varit där, även om en del själva berättat. Men deras berättelser kommer att anonymiseras. Jag arbetar oftast så. Av flera anledningar, dels för att de ska kunna känna sig fria i vad de vill prata om, inte på förhand censurera sig, dels för att jag tycker det är intressant när en berättelse lösgörs från en person och blir sin egen.

Bilden nedan är på divanen i Slottet, tagen sekunderna före person 52 tog plats.
 
Divanen på Slottet

Bilen är hämtad från verkstaden. Understället är tvättat och ligger på tork.

Men. Nu ska jag gå och hämta ut ett par nya glasögon, sådant är spännande, vem blir jag nu? tänker jag när jag tar på mig något jag innan inte använt.
Jag blir inte någon annan för mig själv, men för dig, du som möter mig läser av mig på ett nytt sätt.
Det är som orden i en berättelse. Toner och ackompanjemang. Allt påverkar helheten.

Nu är tiden för mig, dig och bloggen slut för idag.
/Christofer Bocker

onsdag 10 december 2014

Konkreta planer på ny TV-serie

07:08 Skeppsbron. Gamla stan.
Jag ser mig omkring i mörkret och får syn på min vän. Vi skulle ha träffats 07:05 och han står med luvan till sin jacka uppdragen över huvudet. Han SMSar, till mig visar det sig när jag kommer fram. Jag ber om ursäkt för min försening och vi börjar gå. Fiskmåsarna guppar i det kalla vattnet.

Kan vi hålla högt tempo?
Jag har nämligen inte med mig någon varmare jacka, jag fick bråttom från Sunne igår, säger jag medan vi hastigt stegar iväg bland morgontrafik och Riddarfjärdsmörker.
Jag känner mig helt färdig, efter språngmarschen igår satt jag dessutom och skrev till klockan blev 03 och då hade jag inte ens börjat svara på mail. Jag var trött nu på morgonen. Promenaden blev drömlik.

Vi rundade Skeppsholmen och det var fortfarande mörkt.
Vi diskuterade en idé på en TV-serie som jag utvecklar tillsammans med vännen, regissören. Idén måste presenteras för producenten i veckan. Jag frös och tänkte att jag måste se till att vara varmt klädd den här vintern!

Vad arbetar en dramatiker med?
Det enkla svaret är att skriva dramatik, det svåra svaret ska jag utforska i den här bloggen.

Jag och regissören avslutar med att dricka kaffe och konkretiserar vad som behöver förändras innan dramat hänger samman, innan det är en helhet.
Plötsligt nickar han och säger att där kommer en av nobelpristagarna. Ikväll kommer de alla att vara samlade strax intill där vi nu sitter och dricker kaffe. Jag ser hur mitt ansikte speglas avlångt i den silvriga kaffekannan på bardisken framför oss.

Bilden nedan tog jag när jag närmade mig Mynttorget där jag passerar en eller två gånger varje dag jag är i Stockholm. Jag tycker det är intressant att gå där och stöta samman med de som har makten. Frågan idag är över vad de har makten.Kanske har de makten över sin egen maktlöshet.
/Christofer Bocker

Jag närmar mig Mynttorget




tisdag 9 december 2014

Dramatisk rivstart med Christofer Bocker

Sunne. Klockan är 11:06. Jag står på en landsväg i Mellby. Jag har lämnat in bilen på verkstad. Om femtioåtta minuter går tåget till Karlstad. Som är första delen av resan mot Stockholm.
Jag börjar springa.
Jag tänker: Jag har inte hunnit packa än, jag har inte tagit med mig visakortet så jag kan inte hoppa på tåget utan måste hinna hem också. Är det ens möjligt?
Jag slår upp min nuvarande position och begär en tidsuppskattning från Google maps. Det ska ta en timma och trettiofem minuter hem, och sedan tio minuter till innan jag är vid tågstationen igen.
Kan jag hoppa på tåget och försöka klara mig på de trettio kronor jag har i fickan tills jag kommer hem?
Nej, för jag måste skriva bloggen. Sunnebloggen. Som du just nu läser. Därför måste jag ha med min dator!

Så jag sprang. Och kanske är just du en av de bilister som såg mig komma joggande, svettig och panikslagen längs landsvägen in mot Sunne, i mockakavaj med en rödsvartrutig halsduk fladdrande bakom huvudet.

Jag tänkte flera gånger att det är omöjligt. Jag är för otränad i kroppen. Hela situationen går mig ur händerna. Det är hopplöst.

Men jag fortsatte. Jag gav inte upp.

Jag heter Christofer Bocker. Jag är dramatiker. Jag bor i centrala Sunne.
När jag fick frågan om att skriva i den här bloggen så bestämde jag mig genast för två saker.
Varje inlägg ska skrivas med timglas och jag måste avsluta innan tiden runnit ut, är jag mitt i en mening får jag avsluta den.
Och jag ska varje dag skriva på ren inspiration, jag vet inte alls vart det här kommer att ta vägen. Men nu har vi börjat.

Så här ser jag ut på det här kortet: Springande längs landsvägen klockan 11:42.


Christofer Bocker

Jag hann med tåget, och jag skriver det här från cafét på Konstfack i Stockholm. Mer om detta när tid finns!/Christofer Bocker

fredag 5 december 2014

En Västanå-dröm

Man måste ju få drömma, eller kanske man ska säga visionera.

Berättarladan - vackraste arbetsplatsen

Tänk att få samla hela Västanå Teaters verksamhet i Berättarladan! Tänk att slippa åka mellan Brårud och Berättarladan hela våren och sommaren.
Tänk att bara behöva EN uppsättning av en massa saker som telefoner, nätverk, skrivare, verktyg, hålslag……
Tänk att ha ett samlat arbetslag hela produktionstiden.
Så underbart!

1000 kvadratmeter oinredd vind
Det finns 1000 kvadratmeter oinredd yta ovanpå kostymutställningen.
Vår vision är att bygga ett vinterbonat skal innanför ladväggarna och flytta repetitionslokalen, kontoret, maskverkstan, ljudutrustningen, kostymateljén och kostymlagret från Brårud till Berättarladan.

Där skulle det också kunna bli ny vinterbonad scen och salong för ca 200 personer. Där skulle Västanå Teater kunna ha teaterskola för barn och ungdomar. Repetitionerna inför sommaren skulle kunna ske på två scener samtidigt. Lokalen skulle dessutom vara möjlig att hyra för teater, konserter och dagskonferenser.
Precis den scen som saknas i Sunne idag.

Berättarladan - samlingsplats i Fryksdalen
Kostymateljén som nu är pytteliten skulle bli en arbetsplats som motsvarar dagens krav på arbetsmiljö. Musikerna skulle få en studio där deras instrument mår bra och där de kan öva ostört.

Västanå Teaters verksamhet kan utökas och ger därmed flera arbetstillfällen. Även bygget i sig innebär arbete för fler.
Arkitekter har ritat och kommit med kostnadsförslag. Det blir dyrt.
Ansökningar har och ska skickas till olika institutioner och fonder.

En vision för Berättarladan
Håll tummarna! Hjälp oss att förverkliga vår dröm.
/Inger Stinnerbom

onsdag 3 december 2014

Fem saker ni inte visste om mig

  1. Jag sjunger på tre vinylskivor
    Under 70- och 80-talet samlade Leif och jag, tillsammans med Mats Edén, in mängder med låtar och visor hemma hos traditionsbärare i Västra Värmland. Vi åkte runt med bandspelare och spelade in. Till slut satt vi på en skatt! Detta måste visas upp, tänkte vi. Vi måste uppträda. Vi måste spela in en skiva.
    Den första hette Lika många fötter i taket som på golvet. Titeln anspelar på en beskrivning av dansen i Jösse härad, där man faktiskt slår klackarna i taket!
    Nästa skiva blev Hôppesving -lekar och visor från Mangskogen, med många nummer efter fenomenale Oskar Andersson i Rönninga.
    När den tredje plattan skulle spelas in hade vi startat bandet Groupa. Med skivan Av bara farten tog min sångkarriär slut. Men nu har jag börjat traditionsöverföringen i min tur till Hanna Kulle, skådespelerska på Västanå Teater. Det känns väldigt bra
    
    Vissångerskan Inger
  2. Jag kom alltid på pallen i skidtävlingarna i skolan
    Min pappa såg alltid till att jag hade bra skidor. Det fanns skidor att låna i skolan, men jag hade det senaste - råttfällebindningar! Nästan varje kväll frågade han om jag ville med runt elljusspåret. Självklart! Vi bar skidorna säkert en kilometer till spåret sen åkte vi. Pur njutning! Klart jag blev bra på skidåkning.
    Vi var tre tjejer som alternerade på platserna på prispallen under hela skoltiden. Jag var bäst i jobbigt före på jobbiga banor, sämst i praktföre och utför. Det säger väl en del om mig kanske.
    Nu tittar jag nog mest på skidtävlingar på tv:n men känslan inombords kommer alltid när de ger sig iväg och när tekniken stämmer så där underbart. Då ryser jag och får tårar i ögonen av välbehag
     
  3. Jag har kommit på 12.e plats i bugg-SM
    Vad gör man när en kompis helt plötsligt står utan danspartner nån månad innan bugg-SM? Gôrstolt och smickrad över att över huvud taget få frågan svarade jag självklart JAA. Jösses vad vi tränade. En dag fick jag hans armbåge i ena ögat och hade blåtira. 
    Väl förberedda åkte vi till Västerås och skulle slå allihop… Men det som hände var att när det väl blev tävling, då hade Bosse, som han heter, 50 % mer kräm att lägga på. Det kändes som jag hängde efter som i en rem. Istället för pallen blev det 12:e plats. Men kul var det i alla fall
     
  4. Jag älskar att fiska
    Finns det nåt mer rogivande än att sitta med ett metspö?! Mamma och pappa hade en barack vid en liten sjö norr om Torsby. Där fanns också en tjärad eka.
    Abborrar, gäddor och ål. Pappa åkte ofta moped dit efter jobbet och på helgerna. Även på vintern, med plaststrut för ansiktet. Han borrade hål i isen, pimplade och fick ryggskott.
    Hela familjen deltog också i fisketävlingar. Vi var bland de första i Torsby att ha tv, tack vare att pappa vann en på fisketävling.
    Fiskelycka
    Årets korta säsong i Berättarladan gav oss en välbehövlig semester. En veckas fiske i Leifs hemtrakter i Västerbotten. Underbar vila på Krutsjön
     
  5. Jag är FärjestadsfanMan behöver få skrika. Vi är så ordningsamma. Idogt arbetande. De flesta av oss i alla fall.
    När man arbetar med en konstnärlig process går man in i en bubbla. Man vill inte bli störd. Man är rädd om koncentrationen, om flytet. Det går åt mycket energi. Man vänder och vrider. Man diskuterar och använder varenda hjärncell känns det som.

    Färjestad, Färjestad
    DÅ är det gôtt att gå på hockey. Att sätta den konstnärliga processen på paus. Se andra människor. Se kamp. Se show. Spänning. Och att skrika. Upphäva sin stämma. Heja på sitt lag. Heja FBK!
/Inger Stinnerbom
 

måndag 1 december 2014

Jakten på det rätta tyget

Den vanligaste frågan jag får är utan tvekan, "vart får du alla vackra tyger ifrån".
Tyger till Misantropen

Och det ska konstateras att inte är det lätt.

Nu är det ju så att vackert inte är ett lätt begrepp att definiera.
Vackert för den ena är fult för den andra och det som är vackert i Gösta Berlings Saga är inte samma vackert som i Misantropen eller Kalevala.

Lyckligtvis finns Klässbols linneväveri som väver förstklassigt linne som passat till flera av föreställningarna i Berättarladan.

Nils Holgersson-tvätt
Självaste Kejsarn av Portugallien hade byxor och väst av Nobelduken! Och vad kan passa bättre än Klässbols schackrutan till döden i Gösta Berlings Saga.
Grundkostymeringen till hela ensemblen i Nils Holgersson var sydd av Klässbolslinne som vi själva färgat i grått.

Men tygaffärer är det annars väldigt ont om i Värmland.
Så vad gör man? Jo, man går i tygaffärer vart än man kommer både på jobbresor, privatresor och på semester. Arvika, Kil, Karlstad, Stockholm, Göteborg, Oslo, London, Paris och New Dehli.

Gösta Berlings Saga
Till Gösta Berlings Saga krävdes många meter enfärgad ull till kavaljerernas långrockar och många meter thaisiden till herrgårdsfröknarnas klänningar, kombinerat med en uppsjö av rutigt och randigt möbeltyg och blommig bomullskattun till liven.
Undrar hur många tygaffärer jag besökte för att finna alla dom variationerna. Dessutom metervis av matchande band och hundratals knappar.

En kulturgeograf från Karlstads universitet tyckte att det skulle vara intressant att studera tygernas väg från tillverkning via transporter över klotet till butikerna och fram till kostymateljén i Sunne. Den studien hade jag gärna velat läsa.

Blommiga skjortor till modiga män
Till min kollektion Blommiga skjortor för modiga män letar jag tygerna på webben. Jag visste att det skulle finnas många vackra blomtyger, men jag trodde aldrig att det skulle finnas så många modiga män. Skjortorna kräver vackra knappar som pricken över i. Röda knappar har visat sig vara en bristvara. Jag har länsat Värmland på röda skjortknappar. Som tur var fann jag det jag sökte i Skellefteå när jag var där i samband med Länsteatrarnas höstmöte. 

Måste förresten sluta nu. Dags att sy färdigt några skjortor som ska vara färdiga innan jul.
/Inger Stinnerbom

fredag 28 november 2014

Jag har en idol

Kanske är det kopplingen mellan arbetsterapi och teater som gör att jag gått i spinn på en bok av Matti Bergström.
Som före detta arbetsterapeut var jag tvungen att ha koll på människans anatomi, fysiologi och psykologi. Inte minst goda kunskaper om människan hjärna.

Men det var inte förrän jag började som kostymdesigner som jag upptäckte ”Hjärnans resurser -en bok om idéernas uppkomst. Vilket mästerverk!

Hans motto: Ju mer slumpen gagnar dina göranden, desto säkrare kan du vara att du är på rätt väg!

Selma har gjort kostymskiss
Boken handlar om människans viktigaste resurs, kreativiteten. ”…..en resurs som förmår föda nya tänkesätt och nya tankar, nya fruktbringande idéer för mänskligheten.”
Kreativiteten står för kommande tid.
Bergström menar att det nya uppstår i mötet mellan ordning och kaos.
Allt vad vi gör, säger han, har två källor: en rationell i kunskapsgeneratorn och en irrationell, kaotisk, i slumpgeneratorn.
Mira spelar trummor


Gässlingtårta

Nu undrar jag, uppmuntras inte bara den rationella kunskapsgeneratorn, ordningen i vårt samhälle? Missar vi då inte kreativiteten, som vi faktiskt behöver om vi ska komma på något nytt? 

Är det inte så att skolan fokuserar alltmer på kunskap och mindre och mindre på estetiska ämnen och ämnen som rör konst.

Bergström menar att om vi ska ta hänsyn till hur hjärnan fungerar så borde vi ha balans mellan tre olika typer av skolämnen: Kraftämnen, kunskapsämnen och värdeämnen.
Kraftämnen ska öka vår fysiska förmåga t ex slöjd, idrott och utflykter.
Kunskapsämnena ska föra in kunskap i hjärnans minnesförråd och träna logiken, t ex fysik, matematik och kemi.
OCH värdeämnena ska ge oss en helhetssyn på saker och ting och ger möjlighet att jämföra och bedöma deras värde.
Sådana ämnen är konstämnen som musik, dans och målning/teckning, skönlitteratur, historia, filosofi, religion samt språk och även lekar och sagor och olika hantverk.
Gässlingfest

Jag skulle kunna citera mycket ur denna fantastiska bok, men det är faktiskt bättre att ni läser den själva:
Matti Bergström: Hjärnans resurser ISBN 91- 88410-07-2
 /Inger Stinnerbom

onsdag 26 november 2014

Handlag, det man gör mycket blir man bra på

Det var ingen som lärde mig sy, som jag minns det. Men jag satt ofta trollbunden och tittade på när pappa sydde.
Att se hur han la tyget i knät, hur han höll tyget när han sydde knapphål eller hur hårt han drog i tråden när han sydde kråkspark var en ren skönhetsupplevelse. Ett sen länge inövat handlag. Det finns ingen genväg. Det man gör mycket blir man bra på.

Mitt handlag har jag inte ärvt. Det har jag själv arbetat fram genom att sy, sy, sy och sy.
Det jag fick var inspiration till att vilja hålla på.  

Som arbetsterapeut hade jag ett annat handlag. Ett handlag för att lagom lätt och lagom stadigt guida patienters rörelser när rörelseförmåga och balans är satt ur spel.
Det handlaget har man inte fått efter en treårig utbildning. Det måste också tränas många många gånger. Sjukgymnaster och arbetsterapeutkollegor sporrade varandra och ville veta mera och hade utbildningar tills alla hade speciella händer. De gav inspiration till att hålla på.

Jag unnar alla den tillfredsställelsen det ger att ha ett riktigt handlag med något, att känna att man har ”dom rätta chopsen” som min musicerande son skulle sagt. Det kan vara inom vilken verksamhet som helst. Men jag tror att i slöjd och musik finner man den lättast. 

En musiklärare som ville att eleverna skulle öva mera lär ha sagt: ”om du fikar mycket blir du bra på att fika”.

Vad lägger du din tid på?/ Inger Stinnerbom

måndag 24 november 2014

Krypa på golvet bland knappnålar och dammråttor, nej aldrig i livet!

Jag växte upp på Vitsandsvägen 5 i Torsby. I Hallströms skrädderi, ja bokstavligen i skrädderiet. Visserligen bodde familjen på övervåningen, men jag var nog mer tid därnere än däruppe.
 
Inger Stinnerbom
 
Min pappa ärvde skrädderiet av sin far Gustav. Fyra av Gustavs bröder var skräddare.

Mamma arbetade också i skrädderiet. Hennes mor gjorde vantar i tvåtrådsbindning med färggranna blomsterbroderier. Hennes faster var sömmerska.

Jag har fått ett tydligt och tungt arv.

 

Jag började sy till barbiedockorna, sen till mig själv, sen till mina klasskamrater.
Det var många som ville ha utsvängda byxor med låg midja i slutet på 60-talet i Torsby.

Kul var det att sy hela kvällarna med neddragna rullgardiner och samtidigt lyssna på melodiradion. Man lyssnade på blandad kompott av musik när det var få kanaler. Bra tror jag. Jag älskade Smoke Rings och Leif Anderssons hesa röst.

Men att se föräldrarna slita häcken av sig för att folk skulle få fina kläder till helgens bravader, utan att få tillräckligt betalt, gjorde mig upprörd och arg. Jag skulle inte krypa på golvet bland knappnålar och dammråttor för att nåla upp senaste kjollängden! Nej aldrig i livet!

Jag utbildade mig till arbetsterapeut. Jobbade i femton år och specialiserade mig på rehabilitering efter stroke. Jag var chefarbetsterapeut och trivdes bra med det tills arvet från Torsby kom ikapp mig. Jag hade hjälp många människor att finna sin kreativitet men hade totalt glömt bort mig själv. Jag var en tidsinställd bomb!

När frågan om att göra kostymer till en föreställning på Västanå teater kom, var det som att släppa ner en fisk i vattnet. Jag simmade energiskt iväg mot en ny karriär: Jag blev kostymdesigner och har nu gjort kostymer till ett 80-tal teaterföreställningar, de flesta på Västanå Teater.
/Inger Stinnerbom

fredag 21 november 2014

Att göra film om sitt liv

Det är många fördelar med att bo i Sunne jämfört med Oslo eller en annan storstad tycker jag. När vi precis hade flyttat hit tyckte jag att Sunne var så otroligt litet. Jag bestämde mig raskt för att det inte fanns någonting här, och åkte till Karlstad flera gånger i veckan.

Konstigt hur en plats kan växa så snabbt utan att egentligen ha växt något särskilt alls. I dag tycker jag Sunne har det mesta av det jag behöver och jag erkänner faktiskt att jag lätt kan tillbringa flera timmar i Sunne en ledig dag.

Jag hittar sällan nya kläder i storstäderna, men hittar det direkt hos Garderob. När barnen var små hade jag en fast amningsfåtölj hos Saffran. Ylva har såklart den bäste chokladen, och på Wienerkonditoriet frågar alltid damerna hur jag har det.

Mitt lilla favoritställe är ändå Skoshopen där jag köper alla skor till barnen. Föregående vecka fick jag låna med mig två par hem för att testa storlek, även om de var på rea. Samma dag var jag inom Inka musik för att få tips och råd om att tappa ljud ur en mixer.

Och har jag en dålig dag går jag inom Hembageriet för där luktar det så gott och man får ett så bra bemötande. Och tänk nu kan vi också gå på live standup hos Appelquist varannan onsdag, vilken lyx! 

Ja. det finns många pärlor. Bättre personlig service än den man får i affärer i Sunne ska man leta länge efter. Också älskar jag friheten med gratis parkering! Och i Östra Ämtervik där jag bor så händer det alltid något. Engagerade och driftiga människor i bygden ger mig energi. Det som jag saknade allra mest i början var människor från andra kulturer. Jag är så glad för att Sunne har önskat välkommen till så många flyktingar, och jag ser fram emot att lära känna flera av dem.

Jag vill avsluta mitt bloggande med att berätta lite hur det har varit för mig att jobba med projektet Min Historia det senaste året. Min Historia är ett koncept som jag tog initiativ till för två år sen. I projektet får människor i sorg bearbeta det de har upplevt genom att använda kameran som verktyg över en längre period.

Syftet är att deltagarna ska få bättre självinsikt och stärkt självkänsla, så det blir lättare att leva vidare i sorgen. Mitt företag Origo Film fick bidrag från Statens Kulturråd under satsningen ”Kultur för äldre”.

Tio människor från Värmland i åldern 70-88 år deltog i projektet. Alla fick låna var sin filmkamera för att filma hemma i fyra månader. Under tiden möttes åtta av dem till tre samlingar på Gunnerudsgården, där de lärde sig att göra sin egen film, samt dela sina berättelser med varandra under professionell vägledning.

Projektet blev avslutat med en filmpremiär på Teaterbiografen i september där vi visade de tio kortfilmerna för inviterade gäster. Att få leda detta projekt tillsammans med min man Mattias Westgård och Elisabeth Helvin, har för mig varit det största och mest berikande jag har varit med om i min karriär.











Alla har en unik historia att berätta och när allt komponeras ihop till en film med musik, fotografier och fantastiska berättarröster blir det obeskrivligt vackert. Jag beundrar alla som var med i projektet för deras mod och öppenhet. Så många olika och unika livsöden det finns bland oss.

Jag tänker särskilt på vår äldre generation. Tänk vilka historier de bär på som borde bli fortalt och dokumenterat för kommande generation. Jag hoppas flera får möjlighet att göra film om sitt liv. Själv filmade jag min egen mamma i sex år och sitter igen med så mycket värdefullt material.

Vi hade fantastiskt roligt under produktionen och berörde samtidigt svåra ämnen som vi aldrig hade pratat om utan filmkamerans närvaro. En uppmaning till er alla – filma, skriv ner eller gör ljudinspelning med människor som betyder mycket för dig och som kanske inte kommer att leva så länge.

Jag tror det betyder mycket för den som får berätta att någon visar intresse för ens liv och ger hon/honom bekräftelse. En skattkista full med unika berättelser från en tid som har varit. Jag vill fortsätta mitt arbete med att dokumentera personliga berättelser därför att jag tror det betyder så mycket båda för den som berättar, men också för mottagaren.

Flera berättelser från Värmland, eller kanske från andra sidan jordklotet…? Det får framtiden visa. Jag är i allafall redo att ge mig ut! J/ Gro

torsdag 20 november 2014

Berättelser från andra sidan

Sri Lanka var en av platserna jag gillade mest på vår resa runt jorden för tjugo år sen. Ett namn jag skrev upp i min kontaktbok den gången var den unga tjejen Dilini. Vi mötte varandra på en flickskola på ön där jag fick äran att lära tjejerna att spela basketboll. De fick ledigt från alla lektioner i flera dagar så de kunde spela basket med mig. Jätteroligt!

Jag hade alltid min basketboll under armen när jag klev i land efter veckor på sjön. Det var det perfekta sättet att komma i kontakt med andra ungdomar överallt i världen. Spelet blev vårt gemensamma språk och jag har spelat basket i länder som Mexico, Eritrea, USA, Australien, Tahiti och Portugal.














När vi kom till Sri Lanka frågade jag som vanligt vart jag kunde spela, och jag blev visad in till en mäktig kvinnlig rektor på en skola. Hon sade hon förstod vad jag ville, och bad mig komma tillbaka nästa morgon tills skolan. Lite förvånad blev jag då jag nästa dag blev mött av ett trettiotal unga tjejer i vita skoluniformer som stod redo på planen för att lära sig att spela basket. Och det var jag som skulle vara deras coach. Båda de och jag tyckte det var så kul att vi fortsatte att spela hela veckan.

Åren efter skrev Dilini och jag brev till varandra. När tsunamin rammade indiska oceanen 2004 hade jag inte hört något från Dilini på flera år. Hennes hemstad, Galle, blev mycket svårt drabbat, och jag kunde inte sova på nätterna. Vad hade hänt Dilini och hennes familj?

Jag sökte upp henne via en hjälporganisation och fick reda på att hon precis hade klarat sig från vågorna. Hon jobbade på ett hotell vid stranden och sprang upp för berget tillsammans med flera andra. Tre veckor efter befann jag mig på ett flygplan på väg till Sri Lanka. Jag vågade inte resa helt ensam, så filmkameran var självklart med!

Jag bodde hos Dilini och hennes familj som tog emot mig med öppna armar och behandlade mig som en nära syster. Vi åkte ut på en lång resa längs kusten för att se på alla ödeläggelserna. Jag filmade från morgon till kväll. Många ställen hade de inte hunnit städa än. Jag kommer aldrig att glömma lukten som trängde sig in i näsan så man ville kräkas. Det låg kläder överallt och lösa hundar sprang omkring bland soporna.

Aldrig förr har jag känt mig så hjälplös. Jag ville så gärna hjälpa människorna som nu hade förlorat allt. Jag hade inga pengar att ge bort. Men jag hade min filmkamera. I början kändes det som ett övertramp att filma dessa människor som var så sårbara och utsatta. Men sen insåg jag vilken gåva det var för dem att få berätta sin historia. Att känna sig sedd och bekräftad gav kanske några en liten ljusglimt i hopplösheten.

Jag filmade förälder som hade förlorat sina barn, en syster saknade sin bror, barn i tältläger grät efter att ha förlorat sin mamma eller pappa. Jag kommer så väl ihåg min känsla av avsky mot det samhället jag är en del av, som mötte mig strax jag klev av flygplanet på Gardermoen. Jag ville ropa ut högt ”Öppna ögonen! Titta ut i världen och lyssna!”.

Jag hade tagit till mig alla berättelserna och lagt dem där inne i mitt hjärta. Om kvällen lyssnade jag till Carolas underbara album ”Störst av allt” och försökte lägga det jag hade sett bakom mig. Efter några veckor blev livet som normalt igen och jag gick in i samma gamla spår som tidigare. Men något i mig hade börjat växa som senare skulle komma till att förverkligas i Sunne.

/Gro

tisdag 18 november 2014

Att våga göra saker jag är rädd för

Hur ofta går du utanför din egen komfortzon?  Vad händer med dig när du gör det?

Förra veckan filmade jag en show med Tor &David. De använder humor för att prata om seriösa ämnen genom monologer, samtal och musik. Teman de lyfter fram är bland annat mångfald och identitet.

I det stora och hela handlar det mycket om hur det är att vara människa. De är otroligt duktiga och deras poetiska texter om livet går rakt in i hjärtat. Jag fastnade särskilt vid deras tankar om att våga gå utanför sin egen komfortzon. Att våga göra saker man aldrig har gjort förut. De gånger man känner att det pirrar i hela kroppen av nervositet och man är livrädd och vill bara springa därifrån.

Tor ritade en stor cirkel på en whiteboard. Utanför cirkeln ritade han många prickar som skulle föreställa saker man gör där man inte känner sig trygg. Han sa ungefär så här; ”Det är vår rädsla som ger oss mod och när man vågar vara rädd växer man som människa. Ju flera gånger man vågar gå utanför sin komfortzon desto modigare blir man.”

Sen fortsatte han med att  hoppa runt på scenen och vifta med armarna. ”När du blir nervös, erkänn att du faktisk är skitnervös och att det inte gör något. Skaka på armar och ben lite så blir det lättare”.

Den bilden tog jag med mig när jag två dagar senare skulle hålla ett kort föredrag för 80 personer. Jag tycker inte om att stå på en scen och prata inför många människor, så för mig var det att gå utanför min egen komfortzon. 

Jag kan bli så fruktansvärt nervös. Den här gången i bilen på väg dit, sade jag till mig själv: ”Jag är nervös, men det här ska bli så kul! Jag ser verkligen fram emot att få stå där framme och berätta!

Jag ändrade min inställning och det gick jättebra. Jag var nervös ändå, men inte så mycket som jag brukar vara. Efteråt kände jag mig modig och glad. Jag har bestämt mig nu för att oftare våga göra saker som jag är rädd för. Bland annat vill jag försöka vara mera öppen och prata med människor jag inte känner. Våga vara nyfiken!

Segelbåten Origo som vi seglade runt jorden med















De allra bästa möten är de helt spontana tycker jag. När vi kom hem från vår långa segeltur var jag 18 år gammal. Spontan och nyfiken pratade jag ofta med människor jag mötte till exempel på tåget. Jag minns en gång jag hamnade bredvid en äldre man. Vi pratade i flera timmar och han berättade om sitt liv.

På resan hade jag alltid en liten notisbok och en penna i väskan. Där skrev jag ner namn och adress på människor jag mötte på min väg. Den är fylld med namn från olika delar av världen. Möten mellan människor. Vi har så mycket att ge varandra om vi bara vågar. / Gro J

fredag 14 november 2014

Den glamorösa TV-branschen...

Otroligt nog tyckte jag att det var jätteskönt att landa på Gardermoen till minusgrader och snö i luften. Jag älskar den friska kalla luften och hoppas på riktigt mycket snö i vinter!
Ni har vel hört att alla normen är född med skidor på bena? Det stämmer inte riktigt, men för mig var det faktisk så…
Jag fick mina första skidor då jag fyllde tre år, och var med i skidtävlingar från det året jag fyllde fyra. Sen dess har jag alltid gått mycket längdskidor. En härlig frihetskänsla att åka i spåren genom skogen.
Nästa helg jobbar jag på säsongpremiären i Bruksvallarna för SVT. Et jobb jag ser mycket fram emot!

Många kanske tror att det är glamoröst att jobba som fotograf i TV, men det är det nog inte här i Norden. Tiden man står vid kameran är mycket liten jämfört med tiden man riggar upp och ner all utrustning och kabel.
I flera dagar innan en världscup på skidor riggar vi flera kilometer med kablar genom skog och uppför branta backar (15 km kablar i Holmenkollen på 5 milen!). Jobben inkluderar också mycket tunga lyft sedan vi riggar våra kameror själva. Det är många långa dagar ute i all slags väder. Och när sändningen börjar står man där ute i skogen och väntar på att något ska hända.

Jobbet som fotograf är egentligen en låååång väntan. Man måste ha tålamod för mestadels av tiden händer det inte mycket. Men, när det först händer något måste man vara 100 % skärpt och koncentrerad för att zooma in på rätt skidåkare som passerar i full fart.

Varje kamera har et nummer. I fjor när jag jobbade För-VM i Falun hade jag kamera nr. 5 av totalt 35 kameror. Sändningen produceras från en OB-Buss (Outside Broadcasting) där producenten och många andra sitter och styr upp sändningen.
Särskilt när vi jobbar skidskytte, är det väldigt mycket prat i bussen som vi fotografer lyssnar till genom våra hörlurar. Det gäller att lyssna till rätt person (producenten) som säger vilket kamera som är nästa. Så i väntans tid måste man också koncentrera sig för att hänga med vart åkarna är någonstans.
Men man hinner filma ekorren i granen och ta sig en ljummen kopp kaffe från termosen och en bit Kvikklunsj (Norges tursjokolade nr.1, som Kexchoklad bara mycket bättre;).

Inte så glamoröst kanske att filma skidor. Men jag älskar mitt jobb av många orsaker. Jag får:
  • vara ute i naturen varje dag
  • jobba ihop med många underbara människor,
  • gå på skidor efter jobbet i perfekta spår
  • använda timmar på att vänta utan att göra någonting (när gör man det annars?)
  • uppleva att vara närvarande i nuet i sekunderna min kamera har rött ljus (On Air)
  • betald för att motionera
  • och jag får se många norska segrar och några få svenska också…
Ja det är många grunder till att jag glädjer mig vintern och kanske särskilt till VM i Falun 2015!
/ Gro Westgård


Gro Westgård på pass med kameran

onsdag 12 november 2014

Från segelbåt till hus på landet i Sunne


 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag fortsätter mitt bloggande från flygplanet på väg hem över Atlanten. Skönt med påfyll av energi från Floridas soliga stränder och morfars berättelser från sitt äventyrliga liv.
 
Min morfar var akrobat på cirkus innan han reste världen runt med båt och blev amerikan. Resfebern och rastlösheten ligger i generna... J
 
Så varför blev det Sunne? Det var kärleken som gjorde att jag flyttade till Sverige. Min man, är svensk, men har ingen anknytning till Värmland. Vi var på besök hos bekanta i Sunne och vi kände både två att det var något lockande med bygden.
 
Så da min man fick förfrågan om jobb hoppade vi på tåget. Nygifta och sökande efter en plats att slå oss till ro, hittade vi efter en stund vårt hus i Smedsby i Östra Ämtervik. För mig var det en väldigt stor omställning. Jag hade aldrig för bott på landsbygden, alltid mitt i storstan med affärer, caféer och biografer runt hörnet.
 
Jag har alltid tyckt om att vara där allt händer. Nu var jag ute i skogen, långt borta från min familj och vänner, med en tre månader gammal baby på armen. Jag som alltid har varit på farten och jobbat mycket.
 
Innan vi flyttade till Sunne, bodde jag fem år året runt i en segelbåt på Aker brygge i Oslo. Fem år utan varmvatten, kylskåp, dusch och toalett. Faciliteter hade vi i gästhamnen.
 
Det hände ofta att jag fick nya bekanta i omklädningsrummet eller när jag borstade tänderna på däck. Vi var över hundra personer som bodde i båt om vintern och vi blev som en stor familj, som en liten by i storstan. Måndagsöl på puben, julbord och gemensamma båtturer. En meter till närmaste granne.
 
När sommaren kom var det bara att kasta loss och segla på semester. Fem år utan att behöva köpa en endaste möbel. Att vara båtboer och filmare var min identitet. Vem var jag nu i Sunne...?
 
Jag var numera mamma på heltid som trillade barnvagnen ner till Fryken för att känna vatten under fötterna. Jag kände ingen här, och längtade tillbaka till Oslo. Men sen bestämde jag mig en dag för att varje onsdag gå till kyrkans barntimme i Ö. Ämtervik, och det blev min räddning. Deras öppenhet gjorde att jag kände mig inkluderad och några av de jag mötte där är i dag mina goda vänner.
 
Jag kände mig lugnare och började se mig omkring och ta vara på den vackra naturen kring mig. Turer i skogen gav mig mycket energi. Som mammaledig hade jag mycket tid att fundera och planera hur jag skulle få mitt företag att växa.
 
Mina kollegor sade alla att det inte går att försörja sig som filmare på landet. Att jag nog måste ha et vanligt jobb vid sidan om. Det de inte vet är att när förutsättningarna är dåliga blir jag som bäst. När jag får kämpa lite för att nå mina mål.
 
Som frilans TV-fotograf inom flerkamera på stora produktioner är det klart att de allra flesta jobb är i storstan. Jag jobbade i flera år på vikariat för NRK och en gång stod jag bland de första på listan över de som har rätt till fast anställning. Men när chansen kom valde jag att inte söka.
 
Jag ville satsa på egna produktioner och dokumentärfilm som ligger mig varmt om hjärtat. Jag ser nu i efterhand att i Oslo där möjligheterna är många känner jag mig liten, medan på en mindre plats som Sunne känner jag mig stor. Jag såg att det fantes utrymme för att förverkliga idéer och bestämde mig för att våga satsa.
 
Nu sex år efter är jag mamma till två underbara pojkar och försörjer mig 100 % som filmare i mitt företag Origo Film  Inga måndags-morgon-ångest över att måtta gå till jobbet.J Men jag har mycket att lära när det gäller att koppla ur och inte ta med mig jobbet hem. Och jag har en liten optimistjolle i Fryken

/ Gro