Två år på varje plats
En dag för lite mer än ett och ett halvt år sedan, i piskande blåst och drivsnö, rullade en skåpbil hyrd i Göteborg in genom Sunne. Det var februari 2013. I förarsätet satt jag och tittade mig omkring bland den yrande snön.
När jag var tjugoåtta år gammal hade jag i snitt aldrig bott längre än två år på samma plats. Jag var van att vara kvar på en plats precis så länge som det tar innan jag känner den där underliga känslan i kroppen av att det är mitt hem, min plats på jorden. Sedan gick resan vidare.
Häromkvällen när jag gick hem från tåget infann sig just den där underliga känslan när jag gick längs Magasinsgatan genom Sunne. Jag kände mig hemma.
Men. Redan första gången jag åkte genom Fryksdalen i en liten blå Skoda Felicia var det som om hjärtat öppnade sig när jag närmade mig bron som skiljer den nedre och övre delen av Fryken åt. Och redan då fick jag en känsla av att komma hem. Det är underligt, det närmaste min släkt varit Värmland var när morfar bodde i Karlstad under andra världskriget och de senare flyttade dit lagom till de fick sitt första barn. Men de flyttade efter några år till Göteborg på grund av arbete.
Idag åkte jag genom regn, blåst och mörker ner till Göteborg igen. Dålig sikt och trött stämning. De nya vinterdäcken smattrade mot asfalten. Så kom jag fram till kvällens första mål, en förvisning av Teatro Baós nya föreställning. Otroligt inspirerande med nycirkus, musik och magi. Efteråt satt vi och pratade bland scenografin, jag var tagen av vad föreställningen kommer att bli, måste se till att de kan komma förbi Sunne på sin turné!
Bilden nedan är från en av detaljerna i scenografin.
Det regnar och blåser här, har det börjat snöa i Sunne än? Jag längtar efter snötyngda granar och isande kyla i morgonluften.
Nu ska jag förbereda mig inför helgens arbete.
Tack för idag. /Christofer Bocker
När jag var tjugoåtta år gammal hade jag i snitt aldrig bott längre än två år på samma plats. Jag var van att vara kvar på en plats precis så länge som det tar innan jag känner den där underliga känslan i kroppen av att det är mitt hem, min plats på jorden. Sedan gick resan vidare.
Häromkvällen när jag gick hem från tåget infann sig just den där underliga känslan när jag gick längs Magasinsgatan genom Sunne. Jag kände mig hemma.
Men. Redan första gången jag åkte genom Fryksdalen i en liten blå Skoda Felicia var det som om hjärtat öppnade sig när jag närmade mig bron som skiljer den nedre och övre delen av Fryken åt. Och redan då fick jag en känsla av att komma hem. Det är underligt, det närmaste min släkt varit Värmland var när morfar bodde i Karlstad under andra världskriget och de senare flyttade dit lagom till de fick sitt första barn. Men de flyttade efter några år till Göteborg på grund av arbete.
Idag åkte jag genom regn, blåst och mörker ner till Göteborg igen. Dålig sikt och trött stämning. De nya vinterdäcken smattrade mot asfalten. Så kom jag fram till kvällens första mål, en förvisning av Teatro Baós nya föreställning. Otroligt inspirerande med nycirkus, musik och magi. Efteråt satt vi och pratade bland scenografin, jag var tagen av vad föreställningen kommer att bli, måste se till att de kan komma förbi Sunne på sin turné!
Bilden nedan är från en av detaljerna i scenografin.
 |
| Teatro Baós |
Det regnar och blåser här, har det börjat snöa i Sunne än? Jag längtar efter snötyngda granar och isande kyla i morgonluften.
Nu ska jag förbereda mig inför helgens arbete.
Tack för idag. /Christofer Bocker
Kommentarer