fredag 31 maj 2019

Lulan

Lulan klädhantverk, det är min verksamhet.
Lulan, för att det är så jag kallats. Klädhantverk, för att jag arbetar långt från klädkedjornas produktion och modets svängningar. Jag gör kläder som ska hålla länge. Både vad gäller kvalitet och stil.

Jag arbetar nästan bara med naturmaterial och mitt absoluta favoritmaterial är ull. Ull ger förhållandevis små avtryck på miljön, samtidigt som det har fantastiska egenskaper och går att använda till så många olika saker. Allt från isolering till trosor och grytunderlägg. Visste du att ullkläder nästan aldrig behöver tvättas? Det räcker att vädra dem och hänga dem lite fuktigt så gör lanolinet ( ullfettet ) och ullfiberns utformning att plagget liksom tvättar sig själv. Magiskt! Eller åtminstone miljösmart!
En av mina bästa produkter är Toppmössan som jag syr av återanvända ulltröjor. Det finns så många fina ulltröjor med bara en liten fläck på magen eller ett hål på ärmen, som gör att de inte kan lämnas till second hand. De tröjorna vill till mig för att få nytt liv!



Toppmössor under tillverkning.

Toppmössa i vårsolen.

Förutom att sy och sticka kläder med egen design, så gör jag också unika plagg på beställning.
Det kanske låter märkligt, men min drömkund är någon med kraftigt avvikande fysik. Jag tänker då på kraftig skolios, avsaknad av en arm eller liknande. Där blir mönsterkonstruktionen en utmaning som får det att vattnas i munnen på mig. Att kunna göra kläder som får den kunden att känna sig vackrast av alla, där avvikelsen får lyftas och bli en tillgång! Inte gömmas under stramande skjortrygg eller tomt fladdrande tröjärm. 
Att göra kläder som, precis som tanken med de genusneutrala barnkläderna, lyfter de egenskaper bäraren själv har eller önskar ha, utan en tanke på vad omgivningen förväntar sig eller tycker att man ska se ut. Skönheten i det unika!

Genom åren har jag tänkt mycket på hur motsägelsefullt det är av mig, att jobba med just klädproduktion. Vårt jordklot har det oerhört tufft och snart kommer även vi att märka av det. Här i Sverige. I Sunne.
Textilproduktionen spyr ut enorma mängder gifter, och gör av med osannolika mängder färskvatten som skulle behövas till livsmedelsförsörjning i stället. Vi behöver inte fler kläder. Jag lovar att du och jag skulle klara oss utmärkt i många, många år framöver, med de kläder vi har i garderoben idag.

Så hur kan jag rättfärdiga mitt yrkesval?Det kan jag inte. Inte helt.

Men när man jobbar som jag, med egen produktion i liten skala, blir det ingen överproduktion. Inga kläder som får kastas för att de blivit omoderna. Inga mängder av spillmaterial, eftersom jag kan anpassa det jag tillverkar efter vad jag har.
Det mesta jag gör har någon privatperson beställt.
Någon som i och med det valet låter bli att stödja barnarbete, långa transporter, onödig oljeutvinning och kemikalieanvändning. När jag påminner mig om det;
att jag erbjuder något närproducerat, något långsiktigt, något som minskar den riktigt ruskiga klädproduktionen och i stället får folk att tänka ett steg längre, då känner jag ändå att jag bidrar med något bra.
Jag vill inte sälja massor av kläder till dig.Jag vill att du ska hitta favoritplagg, som du använder tills det är utslitet. Då lagar jag det och så kan du ha det i många år till. ETT kvalitétsplagg istället för otaliga halvdana från en lågprisbutik. 


Det skulle kännas bra om vi alla kunde börja tänka så, i stället för att falla för låga priser och snabba trender. Eller förresten, det skulle inte bara kännas bra, det är nödvändigt!
Vi har så många vanor som vi måste acceptera att vi behöver ändra på om vi vill se en framtid för barn och barnbarn. Vi måste tänka, vid varje val vi gör. Det är inte längre hög status att köpa en massa grejer och flyga runt på semesterresor. Det har blivit som med rökning. För 40 år sedan var det coolt. 
Numera är det lågstatus att röka, men också att flyga, överkonsumera och ta bilen de där 200 metrarna som du kunde gå.

/Ulrika Lundgren


tisdag 28 maj 2019

Ulrika Lundgren. Klädformgivare, sömmerska och tillskärare samt slöjdlärare.


Inflyttad. Och jag ska erkänna att jag inte riktigt förstod språket då jag först kom hit. Men värmen och det positiva bemötandet som finns i alla stugor, gjorde att jag snabbt kände mig mer hemma här än någonstans tidigare.


En stor fördel med att bo på landet, långt från stadens nöjen och frestelser är att man inte behöver jobba så fasligt mycket för att klara sig ekonomiskt. Jag har genom åren kombinerat olika deltidsjobb. Mer ibland och mindre ibland, allt beroende på behov och barnens åldrar. Det har varit eget företagande samsat med kursledare i sömnad, lärare i maskinstickning och mönsterkonstruktion, arbete på öppen förskola, sömmerska i olika sammanhang, slöjdlärare och så förstås tillskärare och sömmerska på Västanå Teater. 
Jag hade ju den osannolika turen att det finns en teater här. Här, på den plats där jag, utan vidare planer, bestämt mig för att bo. En fantastisk teater som saknade tillskärare. Helt perfekt för mig som just tagit examen vid HDK Steneby. En högskoleutbildning inom kläder och formgivning, där jag på allvar insåg att det var kläder utanför modets strama gränser som jag ville arbeta med. Kläder som säger mera. Som har större betydelse men lämnar mindre avtryck.

Mitt examensarbete gjorde jag om genusneutrala barnkläder. När jag fick mitt första barn år 2000, slogs jag av hur könsstereotyp klädbranschen var. Redan bland bäbiskläderna var det strikt uppdelat i pojk och flickavdelningar. Till och med strumporna var olika! Inga mörkgröna strumpor till småflickor – Herregud, hur skulle det se ut! 
Ja, det här är ju knappast en nyhet för er som någonsin handlat kläder till barn. Och tyvärr är det fortfarande lika illa hos de flesta stora klädkedjorna. 
Varför inte bara hänga fram alla kläderna efter storlek och låta oss välja PRECIS VAD VI VILL? Visst, jag kan välja fritt även som det hänger nu, men det är ett himla jobb att ränna mellan de olika avdelningarna. De flesta orkar, hinner, vågar inte det. Vågar inte.
Det finns en stor rädsla för att inte genast kunna se om ett barn är pojke eller flicka. Vad skulle egentligen kunna hända?! Väldigt lätt glömmer vi att puffärmar och spets var oerhört manligt på 1600-talet. Att män i många kulturer idag, går i kjol. Att allmogens småbarn ända fram till början av 1800-talet gick i likadana koltar – klänningar. På ett foto av min pappa i början av 50-talet tror man sig, med dagens ögon, se en ljuslockig flicka med axellångt hår och rundad spetskrage på den bakknäppta blusen. När jag gick på dagis på 70-talet hade både pojkar och flickor strumpbyxor. Det är under en väldigt kort tid av människans historia som nuvarande klädkoder har varit gällande.

Jag vill ha barnkläder som tillåter barnet att bara vara barn. Utan att påverka det mot ett manligt eller kvinnligt ideal. En missuppfattning när man uttrycker sådana här genusfrågor är farhågan att pojkar inte längre ska få vara pojkar och flickor inte få vara flickor.  Jag vill inte utplåna könen. Jag kan inte, inte ens om jag skulle vilja, så ingen panik!
Här handlar det i stället om att erbjuda all världens möjligheter i stället för bara en. För både pojkar och flickor. Det är inget fel i om en flicka föredrar rosa klänning medan hennes bror vill ha tuffa byxor. Men kläder berättar mycket om bäraren och påverkar både vår självbild och hur vi blir bemötta. Jag tror att det är livsviktigt att varje barn får möjlighet till egen utveckling, utifrån dess egen personlighet och inte från förväntningar utifrån. Det gäller inom alla områden – tilltal, fritidssysselsättningar, uppmuntran av beteenden.

Men den nisch jag kan är kläder. Därför fokuserar jag på den biten och hoppas att ni andra, som är experter på andra områden breddar spektrat där. På det viset tror jag vi får starka, fria, glada, storsinta och kompetenta medmänniskor av dessa, som nu är barn. Och det vill vi väl ha?! Eller hur?


USAs forna president Franklin D. Rosevelt som barn.
Hur många idag skulle låta sina småpojkar bära de skorna?
 Klänningen? Frisyren? Och ändå lyckades han bli president!
Tänk på det ni, tills vi ses igen!


/Ulrika Lundgren


måndag 27 maj 2019

En karta över Fryksdalen

Heby, Västmanland september 1990
Barfota. Barren är mjuka men fukten och leran tränger upp mellan tårna. Svalkar kittlande.
Jag är alldeles för stor för att gå och drömma i skogen. Men bland träden finns lugnet och tryggheten, möjligheterna och drömmarna. Himlen är oändlig om man lägger sig ned i mossan och följer stammarna uppåt, uppåt och vidare…
Granar är pålitliga träd. De står där, gröna och vänliga, året om. Granskogen är alltid varm och välkomnande. Jag stryker med handen över den skrovliga stammen, varm av sol och tänker att jag alltid måste bo vid en granskog.



Vickleby, Öland februari 2001
Jag och min man sitter och tittar på en karta över Fryksdalen. Eller över Värmland, rättare sagt, för vi funderar även på Klarälvdalen. Där är det också fint, säger han, som bott där. Fast Fryksdalen har ett mjukare, mer kulturellt klimat. Låter bra, tycker jag. Både platserna har granskog. Det hade inte Öland. Det dyker upp en plats på kartan som heter Ivarsbjörke, som verkar ligga fint. Vad lustigt! Där borde ju vi bo, vi som precis döpt vårt barn till Ivar!
 

Ivarsbjörke station. Sen eftermiddag 13 augusti 2001
Vi kliver av tåget. Det gula tåget, med mönster av granskog i grönt. Lagom hårda säten. Lite diesellukt. Vi har varsin ryggsäck och vår ettåring i en överlastad barnvagn. Vi ska bo i ett litet torp som min svärmor nyligen köpt.
Glada över att äntligen vara framme i Värmland, där vi tänker oss att vi ska bo och verka, börjar vi gå åt det håll vi tror torpet ligger åt. Det är ganska långt, tycker jag. Så ser vi Lysvik lite längre fram. Oj då. Vi har gått ungefär 5 km åt fel håll. Ryggsäcken skär in i axlarna. Det börjar bli mörkna. Men ettåringen har i alla fall somnat. Vi vänder och går tillbaka. Passerar den gula stationen igen och fortsätter de knappa 2 km åt det håll som var det rätta. Framme till slut.
Det blev lite omständligt, men det är det som gör att jag fortfarande så tydligt minns detta, mitt första möte med min plats i Värmland. 

Tidigt nästa morgon ska jag ta tåget till Kil och ett vikariat som textilslöjdlärare.
Ofta blir det så där. Jag hamnar där jag hamnar och med lite tur blir det jättebra. Vi ville till Fryksdalen. Det fanns ett torp i Sunnetrakten. Ett tillfälligt jobb för mig och föräldraledighet för min man. Sen får vi väl se. 

Jag som sitter och skriver om förkärlek till granskogen och mitt första möte med Värmland är Ulrika Lundgren. Jag är slöjdlärare, klädformgivare, tillskärare och sömmerska. Under mina dagar som Sunnebloggare kommer du att få läsa om vad som gör mig arg. Vad jag brinner för och vad som får mig att gråta.

/Ulrika Lundgren


tisdag 21 maj 2019

"Jag bor i skogen och jag älskar det"

Fortsättning på förra inlägget. Läs gärna det först om du inte redan gjort det.














Utöver de “marknadsmässiga” aspekterna i sin historia om orren hade ju konungen faktiskt något att säga; är vi inte ärliga mot oss själva och den natur vi lever av kommer den att straffa oss. Är vi tvärtom i harmoni med den och ärliga med våra intentioner kommer den att belöna oss. Och tänk så rätt han fick.

Det här visste alltså folk för 60 år sedan som levde helt isolerade uppe i en liten by med 16 personer och närmsta affär 8 mil bort. Ändå har utvecklingen gått åt andra hållet. Det bekymrar mig. Mycket.

I Facebook-miljöer när jag sitter och diskuterar så kallas jag ganska ofta för miljömupp eller vänsterradikal miljömupp eller vänsterpack och miljömupp eller vänstervriden miljöextremist eller landsbygdshatande fjollträsksfjolla (med hänvisning till att jag inte vet något om miljö för jag är från betongen) med kommunisttendenser. Ja du hajar, välj och vraka i de olika orden och kombinera som du vill. Jag föredrar dock naturmupp och jag befattar mig inte med politiska epitet. Miljöer finns ju överallt. Äkta natur finns bara på vissa ställen. Och det är den jag oroar mig över.

Vi står inte utanför naturen och kan välja att stiga in när vi känner för det och “rädda” den. Vi är den. Vi är äkta natur. Vi är en del i evolutionen som stött på en enorm fördel (olja) och det har gjort att vi har kunnat utvecklas till det vi är idag. Men det har inneburit att vi i tillväxtens namn varit tvungna att bryta med vårt gamla liv. Men vi är inte desto mindre en del av det i alla fall.

Vi tror inte på magiska orrar längre. För vi behöver inte den sortens historier i vår tid. Vi vill höra annat idag. Om det handlar om att vi helt enkelt blivit tråkigare eller om att vi distanserat oss från de gamla historierna och deras ursprung låter jag vara osagt. Fast det är det sistnämnda. Så, vad är vår story idag egentligen?

Jag bor i skogen. Och jag älskar det. Men skogen har också blivit upphov till många sömnlösa nätter när jag hör skogsmaskinerna som fullkomligt ödelägger stora arealer runt omkring min gård. Varje brak från ett träd som kanske stått i flera hundra år gör ont. På riktigt.

Än så länge finns det skog kvar så att jag inte direkt kan se ett kalhygge. Men gränserna krymper stadigt. Men, jag har fått veta att det är så landsbygden kommer överleva. Att det handlar om ekonomi. Och så är det säkert. Men vad kostar det?

Skogen är inte träd. Träden är en del i ett ekosystem vi kallar skog som upprätthåller livsviktiga funktioner för oss och allt annat levande. På planeten.

Ju mer jag ser mig omkring i kommunen dyker det upp fler och fler kala fläckar i blickfånget på de omkringliggande bergen och dalarna. Stora ytor vars ena ben fullständigt kapats bort. Frågar man de som jobbar med skog så är det här ingen fara alls, utan den kala ytan (som enligt de flesta inom branschen egentligen inte alls är kal) blir istället en föryngring som blir till nya träd osv. Det är nästan som att man menar att vi gör ekosystemet en tjänst. Vi måste “ta hand om skogen”. Ju mer jag tänker på det så låter det väldigt märkligt. Men det kanske är så?

Jag är dålig på de tekniska definitionerna och ekonomiska aspekterna av vårt skogshuggeri. Jag har själv bara en liten plätt skog som funkar som vedförråd, upplevelser och en plats att tjuvröka på. Men, var det inte för skogen skulle jag aldrig valt att flytta just hit. Och får inte skogen stå kvar här kring min gård kommer jag att flytta härifrån.

Tar man bort något ur sin historia, sin story, som är grunden till att man har den från början, går det inte bara att ersätta den med något annat utan att fundamentalt behöva förändra hela sin självbild och sin story. För, vart ska sagorna växa när deras hem är borta?

/Jeppe Blomgren



måndag 20 maj 2019

Skogens konung - en storyteller av rang













Nu bor jag i skogen. Och det var ju drömmen. Skogen har alltid varit inspiration, mystik, myter, historier, upplevelser och en plats att få vara ifred på och något som för mig var äkta. Något ursprungligt.

En stor del av min släkt kommer uppifrån Västerbottens inland nedanför Marsfjällets fot. Min mormor växte upp där ute i vildmarken. Jag blev skedmatad med historier därifrån av henne sedan bebisåren. Om du någon gång sett eller lyssnat på Klungan och Mammas nya kille så vet du vad jag menar. Norrland är fullt av karaktärer per default.

Till exempel berättade mormor om orren i fjällskogen. Det var inte vilken orre som helst, utan DEN orren. Han var speciell. Han hade magiska krafter och kunde bland annat få de gamla att bli unga igen. Eller, han kunde få dom att bli av med sitt gråa hår i alla fall.

Min mormors kusin, som levde under det helt egna epitetet “Skogens konung”, träffade orren när han sin ungdoms dagar vandrade ute i den låglänta fjällskogen. Det är bara vissa utvalda som orren visar sig för. Men det är allt annat än ett fridfullt möte. Du förhörs om dina avsikter och intentioner med allt levande runt omkring dig. Du granskas och ställs mot väggen, mot dig själv. Svarar du rätt och orren anser dig värdig och en trogen tjänare av naturen så kan du äras med att till exempel få korpens svarta färg på ditt hår resten av ditt liv. Men han kan även straffa dig med hemskheter som jag inte ens vill beskriva i text.

Skogens konung svarade givetvis rätt på orrens frågor. Han fick från den stunden och resten av sitt liv korpens svarta färg på sitt hår. Den här historien spreds som en löpeld i socknarna kring Blaikliden på den tiden och när turisterna började komma i mer nära tid berättade konungen genast om sitt möte med den magiska orren. Det gjorde han ända fram tills han gick bort 1995.

Alla vi i släkten visste ju att det gick åt en hel del svart skokräm hemma hos konungen och han hade alltid en suspekt glans i håret. Men det var inget som brydde oss. Skogens konung var en storyteller av rang och det han berättade var så fantasieggande att det inte spelade någon roll om det var sant eller inte. Man ville vara en del av den världen han berättade om.

Det konungen gjorde då, på ett exemplariskt sätt, är det vi nu kallar för att bygga varumärke. Han var socknens helt analoga reklambyrå och berättade än den ena än den andra historien som gav bygden en identitet. Det byggde sällan på fakta men ursprunget var detsamma; skogen och fjällen och allt som befann sig där.

Han berättade historier som gav en känsla, som tog sinnet till platser vi inte är vana vid och triggande fantasin på den som lyssnade. Han knöt historierna till platsen och till sig själv. Han berättade historier som skapade nyfikenhet långt utanför gränserna.

Jag gör samma sak. Jag hjälper andra berätta sin story på ett sätt som väcker nyfikenhet så att andra vill köpa av dom. För det är så det funkar oavsett om du har en reklambyrå eller bara vill att folk ska tycka om dig. Det är något vi gjort i alla tider. Historieberättande är även en del av platsen jag lever på nu, Fryksdalen.

Historier är viktigt för att hålla samman, känna gemenskap. Vart vi hittar inspiration till historierna varierar självklart, men inte sällan kommer den från platser som varit otillgängliga för oss på så vis att vi inte riktigt förstått oss på dom. Dom har haft en inbyggd mystik och dramatik som vi har kunnat förvalta och berätta om. Som till exempel skogen.

Men förutom att konungen valde att berätta historien om hans svarta hår försökte han ju faktiskt säga något annat också. Något mycket viktigare...

/Jeppe Blomgren

Fortsättning följer...


fredag 17 maj 2019

"Här kommer ju alla veta vem jag är"

Efter bara några dagar här ute på landet insåg jag att ALLA(10) hade koll på precis ALLT jag gjorde. ALLT. Och dom var organiserade. “Jag såg du var uppe kl 03.04 i natt. Du måste varit riktigt kissnödig för det lös på toaletten lite för kort för att det skulle varit nummer två du gjorde, men lite för länge för att bara vara en vanlig kvällsdrill. Hade du tatt dig en extra kvällsöl?”...

Jag fick veta att det fanns något i byn som kallas “dödens triangel”. INGEN kom igenom den obemärkt. Det var tre kvinnor i byn som alla hade olika färdigheter i något som bara kan jämföras med ett väl utvecklat analogt övervakningssystem. De som spanade efter u-båtar på 80-talet i Mockfjärden har INGENTING på dessa damer.

Den ena känner igen alla bilars ljud som hör hemma i byn. Kommer en utomsocknes bil förbi går larmet direkt till de andra två och det sätts igång en analysprocess genast. Den andra har specialiserat sig på att kunna alla släktband, deras relationer med varandra, deras relationer med folk utanför den egna släkten, deras intriger, deras snedsteg, deras framsteg osv. Detaljerna var oändliga. Hade någon vänstrat med någon på andra sidan höjda så tog det fan inte mer än 5 minuter så fanns det nedskrivet på den här sidan. Den tredje var informatören och larmet. Hon har de andras egenskaper fast i lite mindre spetsig form men hon hade en höks överblick och bodde vid “infarten” till byn och fungerade därför som en alarmist till de andra två. Därav triangeln. Dödens triangel.

Plötsligt insåg jag att här ute är jag fullständigt blottad. Det fanns inga massor som jag kunde gömma mig bakom. Här kommer ju alla veta vem jag är. Här syns jag och hörs jag mer än någon annanstans. Jag hade helt missbedömt situationen i min iver att slippa storstadens tryck. Nu gällde det att sköta det här jävligt snyggt och försöka gå under radarn.

Men, fördelen med att vara från Lidingö när man just flyttat ut på landet och vill vara anonym…
















Nu har jag bott här ute på vischan i 15 år. Redan dag ett blev jag “Dragspeler’n” i byn. Någon hade ju hört att jag kunde spela gitarr och la då ihop ett och ett. Det var ändå ett snäpp upp från “knarkaren” så det tog jag som en komplimang. Det har blivit många smeknamn sedan dess. Och om jag tittar tillbaka och försöker se kopplingar mellan då och nu, här och där, så inser jag att det finns egentligen ingen skillnad alls mellan stad och landsbygd. Inte i grund och botten.

Allt vi alla vill är att hitta oss själva och förstå vårt sammanhang och vår roll, bygga vår identitet och ha koll på vår omgivning. Vi är rätt enkla av oss, vi människor. Men allt som sticker ut från vår världsbild kommer att analyseras och brytas ner. Vi kommer alltid vara skeptiska till sådant som är främmande. Till en början. Men får vi bara tid så kommer vi inte vara främlingar längre.

Jag märkte att i takt med att folk granskade mig här ute på landet, fick jag också en chans att lära känna mina granskare tillbaka. För det finns mer tid här på något sätt. Eller, det är färre människor som behöver lära känna han med i:et. Och därmed färre människor för mig att hinna förklara för. Sånt som man inte hinner med i storstan.

Vi är nog alla “Stockholmaren” någon gång i livet. Vi är nog alla en del av en sorts dödens triangel där vi granskar och organiserar oss för att göra vår plats till en bättre plats och försöker skydda det vi tycker är viktigt för oss. I all välmening. Även om det ibland inte blir så. Men i de flesta fall är vi nyfikna på varandra och det är ju något bra. Något livsviktigt. Utan nyfikenhet, som ibland misstolkas för rädsla, kan vi inte ha öppenhet och medmänsklighet.

Det är givetvis inget fel att vara rädd. Men det visar sig allt som ofta att vi inte har något att vara rädda för. Bara våra egna fördomar. Och dom finns överallt. Oavsett om vi bor i Göteborg eller Sveg. Men ger vi oss tid så kommer vi märka att allt vi vill är att fika och prata skit. För det är det som betyder något. Att berätta historier och finna sammanhang. Att få skratta och vara glada. Och det är den största fördelen med att på landet; att det finns tid till sånt.

I helgen svärs jag in i Dödens Triangel och kommer gå under täcknamnet “Dragspeler’n”. Men säg inget till någon. Det är hemligt.

/Jeppe Blomgren

torsdag 16 maj 2019

Fördelen med att vara från Lidingö och drömmen om landsbygden

Hej, jag heter Jeppe. Jag bor i skogskanten i norra Västra Ämtervik. Innan jag babblar på om om annat tänkte jag det är det lika bra att jag gör klart att jag är från Lidingö, så slipper det komma som en överraskning sen.

Fördelen med att vara från Lidingö när man bor i Lidingö är att ingen kallar dig för 08. Men det är väldigt viktigt att passa in i normen.

Jag passade inte in. Jag var en överkreativ människa som inte gillade att supa och festa utan jag spelade musik och slängde mig i kulturkretsar (läs hängde med andra punkare). I grundskolan ärades jag med epitetet “knarkaren”. Det var väl ett sätt för de andra Lidingöborna att sätta någon sorts identitet på mig. Jag älskade Star Wars och nästan allt kretsade kring det och det inspirerade mig till att börja berätta historier själv och jag hamnade i reklambranschen. Vilken jag är i fortfarande. Jag ska berätta mer om det i senare inlägg.

Problemet när man befinner sig på en plats där det är så vansinnigt många människor som i Stockholm är att ingen riktigt kommer ha tid att lyssna på dig när du försöker berätta varför du är som du är. Du själv kommer heller inte ha tid. Man har alltid fullt upp med annat. För egentligen är det helt ok att två personer, där den ena lyssnar på dödsmetall och lajvar och den andra snyter sig i tusenlappar, umgås och tycker om varandra. Men det måste finnas tid för att brygga över de mer ytliga attributen. Och när det inte finns tid blir allt genast polariserat och man gör uppror mot varandras livsstil. Det är ju lättare.







































Jag tröttnade på att vara Stockholmare. Jag ville slippa de stressiga massorna som jag upplevde hade koll på precis varenda steg jag tog. Jag orkade inte vara rebell längre. Det gick inte att få kontakt. Jag var för stressad och de andra var för stressade. Jag var trött på sura blickar som granskande kollade på mig i tunnelbanan när jag satt i en Star Wars-keps och döds-metalltröja som det stod “Remember kids, Satan loves you” på. Jag var trött på att aldrig ha råd med SL-kort och få planka i spärrarna hela tiden och jag var trött på att dricka oändliga mängder kaffe på olika fik för att fördriva tiden innanför stadens murar. För det var så det kändes. Som murar.

Drömmen var, och har nog i hemlighet alltid varit, att flytta ut på landet. Vissa hävdar dock att landet börjar vid Gullmarsplans tunnelbanestation, men jag ville långt bort där jag kunde vara mig själv och folk skulle lämna mig ifred. Jag menar, att bo bland två miljoner människor eller tio människor borde ju vara rätt stor skillnad tycker man ju. De där tio skulle ju inte bry sig ett dyft om mig. Drömmen var att få bli anonym. Så jag flyttade...

/Jeppe Blomgren




fredag 10 maj 2019

Fantastiska Italien!


Peter Lindgren under vandring i Italien

Hej! Idag hälsar jag er välkommen till Italien! I tisdags flög vi till Pisa och i onsdags morse tog vi tåget till Monterosso al Mare och Cinque Terre området (betyder de fem landen). Cinque Terre är en tolv kilometer lång kuststräcka med fantastiska vyer och byar! Den ligger strax väster om La Spezia i östra Ligurien, inte långt från Toscana. Räknat från nordväst till sydost radar fem små fiskebyar upp sig: Monterosso al Mare, Vernazza, Corniglia, Manarola och Riomaggiore.



Hela Cinque Terre-området förklarades 1997 som nationalpark och står bland annat på Unescos Världsarvslista. Området har tio mil vandringsleder som löper mellan byarna och i det omgivande landskapet.


Peter på vandringsled

Under onsdagen vandrade vi mellan de tre första byarna och övernattade i Corniglia med en fantastisk vy från hotellet. Det var svindlande vackert och dramatiskt landskap vi gick igenom. Längst bergens sidor har människorna odlat vindruvor, oliver och grönsaker på små terrasser, avskilda från varandra med små stenmurar, i 1000 år. Så här tidigt på säsongen är det gått om plats på lederna och vi har haft en underbart skön dag och kameran har fått jobba!



Byn Corniglia, som vi sov över i, ligger högt och vackert som den mittersta av de fem fiskebyarna. Byn ligger på en klippa cirka 200 meter över havet. I Corniglia är det en fantastisk panoramautsikt och byn är den minsta och lugnaste av de fem byarna.



Maten var superb och sällskapet likaså. Igår väntade del två av leden (minst lika vackert) innan vi återvände till Pisa, sen eftermiddag. Idag, fredag, har vi hämtat hyrbil för vidare färd mot Chioggia, Venedig, Rimini och San Marino. Hotell är bokade, förutom på söndag kväll då vi ska hitta något fint ställe i Toscana att övernatta på. På måndag stannar vi till i Florence, innan vi åker hem till Sunne på tisdag efter en förhoppningsvis rolig helg och måndag i fantastiska Italien!



Italien det tjugonde landet

Italien blir det tjugonde landet jag besöker, något jag egentligen skulle velat ha hunnit längre med. Men som livet varit har det inte alltid gått att prioritera resandet. Jag hoppas kunna resa ett bra tag till, så några fler hoppas jag kunna bocka av där rundresan i Canada och USA hittills varit höjdpunkten. Även Egypten och Belfast i Nordirland var fascinerade länder men också med stora segregeringar.

Sunne en fantastisk plats i sin litenhet

En annan pärla är Luxemburg; ett litet men naggande gott land i centrala Europa. Där har jag flera vänner och nu väntar besök från dem i sommar. Att resa ger perspektiv och kunskap, att lära känna människor från andra kulturer. Men var jag än har varit, är det lika skönt varje gång man åker förbi stamfrändemonumentet och ser Sunne breda ut sig framför ens ögon. Sunne är en fantastisk plats i sin litenhet. Här har vi Sunnebor mycket att vara stolta över och gemensamt ta ansvar för att fortsatt så blir fallet!

Detta blir mitt sista inlägg här på bloggen. Jag hoppas att jag har tillfört er något och att ni har lärt er lite mer om hur mitt liv har sett ut och gjort mig till den jag är.

Jag som valt Sunne i hela mitt liv, en som jag tycker fin plats att tillbringa sitt liv på och få se barnen att växa upp i. Även om resor, som denna jag och Ulrika nu gör, ger massor av fantastiska intryck och bidrar till helheten för ett bra liv.

Peter med ryggsäcken på

Stanna gärna upp och säg hej om vi råkar mötas någonstans, möten mellan människor är oftast berikande, hoppas vi ses framöver, stort tack för mig!
// Med vänliga hälsningar Peter Lindgren

onsdag 8 maj 2019

Att få kraft och mod i livet, utsikt och insikt….

Två veckor har snart gått, det har varit bitvis en emotionell ”berg o dalbana” inte minst att låta fingrarna tala åt hjärnan, när tankarna på allt som varit genom livet flugit runt inom mig. Mitt näst sista inlägg ska därför handla mer om vart jag väljer att tanka kraft, mod och endorfiner.

Att röra på mig är något som jag alltid gjort och utan rörelse mår jag inte bra, jag försöker röra på mig varje dag välja att gå/cykla när jag kan. Några rejälare träningspass varje vecka för att motverka förfallet men där jag finner mest lust är vandringar eller bestigningar av höjder!

Några år efter Julias bortgång valde vi att separera och jag har behövt tid för att finna mig själv igen. Jag mår idag bättre än på många år och glädjen är tillbaka inom mig. Vi fick också ett tredje barn tillsammans, Olle som nu är 5 år och lever varannan veckas liv hos mig och mamman, och som verkligen fått mig inse vad som är viktigast här i livet!


Men det var i denna tid när jag behövde finna glädjen åter som jag fann det i just naturupplevelser.

Vi har otroligt fina vandringsleder i kommunen, väl värda ett besök. Mina favoriter är Dolpstigen och Gruvleden men även att vandra upp för Gettjärnsklätten och se omgivningen, eller Tossebergsklätten och se på soluppgång. De är alla sagolika energipåfyllningar.
Ibland alldeles själv, ibland med sällskap, men att ha tid med sig själv på sådana platser och bearbeta tankar och livshändelser ger inte bara vackra utsikter utan också insikter. 

Bild från Gruvleden

Vy från Tossebergsklätten

Utsikt från Gettjärnsklätten

En annan absolut favorit jag har, är att när tiden är inne plocka skogens guld för att mumsa på, spara eller ge bort till sådana som inte längre kommer ut i skog och mark.

Kantareller
Nära mitt kontor ligger dessutom Fryken och breder ut sig söderut. Jag brukar vandra runt Kolsnäsudden och ibland sätta mig på något fint ställe och bara låta sol och vind fånga mig, höra vågskvalp eller fågelkvitter.
Där och då fylls man oftast upp med ny energi och känner tacksamhet för att man får vara en del av allt det vackra. Oftast fotar jag något som förstärker minnet. När dagarna är korta och mörkret är som värst kan man drömma sig tillbaka till den vackra tid på året vi just nu befinner oss i, och den färgexplosion vi får uppleva, genom att titta tillbaka i sparade foton.

Kolsnäs

Kolsnäs
Så ett råd om någon av er mår dåligt eller vill må bättre: Ut i naturen och framför allt rör på er kropp lite mer! Gå upp tidigt och åk till en plats för att se en vacker soluppgång eller nått annat sprakande färgrikt, så är jag övertygad att det kommer hända saker även inom er, som ni inte alls trodde kunna hända, och man får så mycket vackert på köpet!

Tack för att du tog dig tid att läsa! Peter

måndag 6 maj 2019

Att kunna glädja andra barn

Julias minnesfond har verkligen skapat glädje till andra barn i Sunne!

Julia Lindgrens Minnesfond
Sen första utdelningen 2013 till i år har snart 300 barn i skolålder, i Sunne kommun fått drömmar uppfyllda eller stipendier, och vi närmar oss 700.000: - i utdelade medel. 
Stipendierna fördelas på kommunens alla skolor till elever som främjar jämlikhet, kamratskap, solidaritet och rättvisa, totalt 14 stycken varje år lagom till skolavslutningen.
Vi hoppas och tror att fondens verksamhet gör skillnad.

När vi bestämde oss för att starta fonden kunde vi aldrig tro att den skulle växa och bli så stor, men det är ju tack vare er som skänker medel till den som den lever vidare.
I dagarna fick vi ett nytt tillskott som kommer att komma då skolornas ”operation dagsverke” i år skänker sina insamlade medel till oss, fantastiskt!
Är man på SPA och äter i år kan man med fördel betala för bordsvattnet, pengen skänks till fonden.
Initiativ som dessa finns det flera exempel på, och såväl företag som köpmän bidrar verkligen till att få inflöde, och många kontaktar oss för att få hjälp med en kondoleans.

Att vi försöker köpa allt som går lokalt i Sunne är för oss en stor självklarhet, men ibland är drömmarna större än så! Det är ett pussel att få ihop allt, något som vi håller på med just nu för årets utdelning, även detta år till cirka 40 barn.

Brev till fonden
Att läsa alla fina brev är så härligt och drömmarna är allt mellan himmel och jord. Att det finns kreativa barn i Sunne kan jag lova, men att välja ut bland alla inkomna brev är inte alltid enkelt. Däremot att kontakta dem som vi väljer ut och höra deras lyckliga tacksamhet berör oss alltid.

Utdelningen till barnen sker på ett näringsställe i Sunne och varje gång anordnar vi nått glass eller bakelsekalas tillsammans med dem och deras föräldrar. Det är barnen som ska stå i centrum tycker vi, så det är bara de inbjudna där, men vi har en väldigt fin kväll varje år.

Jag tycker att i allt det tragiska och ofattbara som hände vår dotter har ändå något fint tagit vid och på ett sätt fått Julias minne att leva kvar. 

Stiftelsen Julia Lindgrens Minnesfond sköts av representanter från Sunne Kommun, Fryksdalens Sparbank samt Julias mamma, pappa och storebror.
Vill man får man gärna lämna en gåva till stiftelsen, det finns två sätt:
Bankgiro 874-1308
Swish 123-082 05 06

Tack för att du tog dig tid att läsa, Peter

fredag 3 maj 2019

När det ofattbara händer


Januari 2012, under en semesterresa i Egypten hör vi första gången Julia säga att hon har ont i ryggen, vår 11 åriga dotter med ridning som största intresse och som växer fort för tillfället avfärdas till att börja med som något tillfälligt. Väl hemma igen fortsätter det onda och sen är det många besök hos vårdcentraler för provtagningar, kiropraktik och laserbehandling utan att det visar något eller hjälper henne.

Smärtan tilltar, främst nattetid och i slutet av mars orkar vi inte längre, hon låg på golvet i fosterställning när jag mötte henne och vi åkte ner till Centralsjukhuset Karlstad och krävde att hon skulle omhändertas och utredas. Vi hade föreslagits tid hos psykolog men visste att nått annat var fel och några dagar senare via en videokonferens med expertis i Göteborg fick vi det hemska beskedet, Julia har cancer och livet blev aldrig mer sig likt.

Julia Lindgren

Vi hamnade i en bubbla med sjukhusvistelse i Göteborg, smärta, hopp och förtvivlan men trots att man gjorde allt som stod i sin makt var det inget som kunde hjälpa vår fina dotter.

Kan än idag känna den smärta
som sköljde genom mig när vi fick beskedet att Julia inte för alltid skulle finnas med oss, det var fritt fall och allt trillade ihop. 

Vi firade Julias 12 års dag samtidigt som övriga barn gick på sommarlov, allt kändes så fel och orättvist och nån dag senare brast det även för vår tappra dotter som berättade att hon inte orkade kämpa mer och Maria fick berätta om Nangiala och vad som väntade.. några dagar senare på morgonen den 20 juni somnade sen vår vackra dotter och lämnade ett otroligt tomrum och saknad efter sig.

Tillvaron gungar och man tappar fotfästet totalt och man vill bara skrika det är inte sant, men det var sant och inget skulle kunna få henne tillbaka…

Alla drabbas av tragedier, några år tidigare hade jag tagit adjö av såväl svåger som båda mina föräldrar, den värsta av alla förluster är dock att förlora ett barn som förälder eller för ett barn att förlora sin mamma eller pappa.

Den dagen kom för oss och att krama och säga farväl till sitt barn kommer för alltid finnas kvar inom mig och för andra som drabbas av detta så ofattbara.

Julia hade under sin tid tillfört oss så otroligt mycket, hon var nyfiken på livet, ville så mycket och hade en enorm livsglädje. Av hennes kamrater hade vi även fått veta det vi själva förstått, hon stod alltid upp för jämlikhet, kamratskap, solidaritet och rättvisa även i skolan och på fritiden och trots att hon bara fick vara med i 12 år fortfarande idag väcker vackra minnen hos alla som lärde känna henne.

Under hennes sista dagar viskade jag en sak till henne och det var att trots att hon inte längre skulle vara med oss utan hos hästarna på de eviga ängarna med mina systrar o föräldrar och andra som gått före ändå skulle leva vidare hos oss.

Dagarna som följde var ett enda töcken, man var i chock, rädd att sova, rädd att bli tokig. Det finns en gräns som man inte kliver över förrän man måste, så blev det inte så någon mekanism har man som gör att man klarar det och ur detta töcken kom så budskapet att starta en minnesfond för att levandegöra Julia och ge andra barn möjligheter att uppfylla sina drömmar och Julia Lindgrens minnesfond var det som gjorde verklighet av det jag viskat.

gråt inte för att jag är död, jag finns inom dig alltid. Du har min röst den finns i dig, den kan du höra när du vill. Du har mitt ansikte, min kropp. Jag finns i dig, du kan ta fram mig när du vill, allt som finns kvar av mig är inom dig, så vi är jämt tillsammans”   Barbro Lindgren
                     

Tack för att du tog dig tid att läsa.

Pappa Peter                                                                                     



torsdag 2 maj 2019

Att hoppa utan att veta vart man landar

Redan under min skoltid fick jag chansen att börja på Posten.
Via en prao vecka fick man upp ögonen för mig, så sedan julen när jag gick i 8:e klass har jag jobbat där vid loven. Efter grundskolan fick jag erbjudande om fast anställning, men hemma var det dock fortsatt skolgång som gällde. Jag fick därför ytterligare två år i skolbänk, ett år jobb och ett år militärtjänst innan jag på 20 års dagen, ”nymuckad” blev väckt av ett telefonsamtal med erbjudande om fast anställning. Lycka!

Jag har haft samtliga uppdrag, upp till distriktschef inom företaget, som sedan mitten av 90-talet drivits som ett statligt aktiebolag med 2 motstridiga uppdrag: att se till att alla i samhället får samma service, samt ge ägarna avkastning.

Via en rad felbeslut, enligt mig, heter det sedan några år PostNord och företaget har nu blödande verksamheter i flera andra länder. PostNord vill alliera sig med andra länder trots att postmarknaden fortfarande inte är avreglerad i EU, förutom här och i några få andra länder. Mission impossible enligt min mening.

Efter några svåra år för mig (kommer i nästa inlägg) bestämde jag mig 2016 att avsluta. Jag ville inte lägga min tid och kraft på att effektuera beslut som togs ovanför mitt huvud i ett företag som var/är på väg åt fel håll. Många beslut kändes helt fel inom mig dessutom, men vad skulle jag göra…

Via en platsannons som gick rakt in i mitt hjärta och som jag läste av en händelse, tog jag mod till mig att ringa upp, och för första gången skrev jag ett CV för ett jobb jag inte blivit påtalad att söka. Bland väldigt många sökande blev jag utvald för intervju och fick dessutom tjänsten, fantastisk!


Jag hoppade utan att veta vart jag skulle landa men oj vad rätt det blev!
Sen oktober 2016 jobbar jag därför med alla idrotter, som idrottskonsulent åt Riksidrottsförbundet, via Värmlands Idrottsförbund och SISU Idrottsutbildarna i Sunne, Torsby och Munkfors kommuner. Ett fantastiskt jobb!


Oavsett vart jag får uppdrag brinner de som är där för sitt. Tillsammans med alla ideella krafter och föreningarnas kanslister jobbar jag med utveckling, utbildning och folkbildning för aktiva, ledare, föräldrar och styrelser i deras idrotter.
En dag är ingen annan lik och jag har ett enormt roligt och tillfredsställande arbete. Att se föreningar ta nya steg, nå nya mål eller göra en resa från nuläge till ett bättre nyläge är det inte mycket som slår. Jag gläds extra när något sådant händer inom idrotten.

Det viktigaste jag ser i ledarskapet är inte att bara lära ut en idrott, det är mera verktyget för att skapa en bättre individ. Barnet som kommer till föreningen med en vilja att lära sig en idrott kan mycket väl i framtiden vara kommunens nya lärare, polis, kommunalråd eller den egna företagaren. Därför är det ledarna lär dem i och bredvid själva idrottandet, så enormt viktigt.
När jag själv tänker tillbaka är det just dessa ledare jag minns, de som tog sig tid att lära känna personen Peter, vem jag var där och då. Jag träffar en del av dem fortfarande idag och jag blir lika glad varje gång, de var ju med och formade mig!
Samhället i stort har en uppgift att se till att medel finns för att fortsätta stötta föreningslivet och föreningslivet har som viktigaste uppgift att forma framtidens vuxna på bästa sätt. Det börjar och slutar alltid med gott ledarskap.

Ideella föreningar omsätter idag ca 82.000 årsarbeten, via cirka 600.000 ideella ledare och över 3.3 miljoner svenskar har ett medlemskap i minst en förening. Fantastiskt och helt unikt i världen!

Mvh Peter