"Här kommer ju alla veta vem jag är"
Efter bara några dagar här ute på landet insåg jag att ALLA(10) hade koll på precis ALLT jag gjorde. ALLT. Och dom var organiserade. “Jag såg du var uppe kl 03.04 i natt. Du måste varit riktigt kissnödig för det lös på toaletten lite för kort för att det skulle varit nummer två du gjorde, men lite för länge för att bara vara en vanlig kvällsdrill. Hade du tatt dig en extra kvällsöl?”...
Jag fick veta att det fanns något i byn som kallas “dödens triangel”. INGEN kom igenom den obemärkt. Det var tre kvinnor i byn som alla hade olika färdigheter i något som bara kan jämföras med ett väl utvecklat analogt övervakningssystem. De som spanade efter u-båtar på 80-talet i Mockfjärden har INGENTING på dessa damer.
Den ena känner igen alla bilars ljud som hör hemma i byn. Kommer en utomsocknes bil förbi går larmet direkt till de andra två och det sätts igång en analysprocess genast. Den andra har specialiserat sig på att kunna alla släktband, deras relationer med varandra, deras relationer med folk utanför den egna släkten, deras intriger, deras snedsteg, deras framsteg osv. Detaljerna var oändliga. Hade någon vänstrat med någon på andra sidan höjda så tog det fan inte mer än 5 minuter så fanns det nedskrivet på den här sidan. Den tredje var informatören och larmet. Hon har de andras egenskaper fast i lite mindre spetsig form men hon hade en höks överblick och bodde vid “infarten” till byn och fungerade därför som en alarmist till de andra två. Därav triangeln. Dödens triangel.
Plötsligt insåg jag att här ute är jag fullständigt blottad. Det fanns inga massor som jag kunde gömma mig bakom. Här kommer ju alla veta vem jag är. Här syns jag och hörs jag mer än någon annanstans. Jag hade helt missbedömt situationen i min iver att slippa storstadens tryck. Nu gällde det att sköta det här jävligt snyggt och försöka gå under radarn.
Men, fördelen med att vara från Lidingö när man just flyttat ut på landet och vill vara anonym…
Nu har jag bott här ute på vischan i 15 år. Redan dag ett blev jag “Dragspeler’n” i byn. Någon hade ju hört att jag kunde spela gitarr och la då ihop ett och ett. Det var ändå ett snäpp upp från “knarkaren” så det tog jag som en komplimang. Det har blivit många smeknamn sedan dess. Och om jag tittar tillbaka och försöker se kopplingar mellan då och nu, här och där, så inser jag att det finns egentligen ingen skillnad alls mellan stad och landsbygd. Inte i grund och botten.
Allt vi alla vill är att hitta oss själva och förstå vårt sammanhang och vår roll, bygga vår identitet och ha koll på vår omgivning. Vi är rätt enkla av oss, vi människor. Men allt som sticker ut från vår världsbild kommer att analyseras och brytas ner. Vi kommer alltid vara skeptiska till sådant som är främmande. Till en början. Men får vi bara tid så kommer vi inte vara främlingar längre.
Jag märkte att i takt med att folk granskade mig här ute på landet, fick jag också en chans att lära känna mina granskare tillbaka. För det finns mer tid här på något sätt. Eller, det är färre människor som behöver lära känna han med i:et. Och därmed färre människor för mig att hinna förklara för. Sånt som man inte hinner med i storstan.
Vi är nog alla “Stockholmaren” någon gång i livet. Vi är nog alla en del av en sorts dödens triangel där vi granskar och organiserar oss för att göra vår plats till en bättre plats och försöker skydda det vi tycker är viktigt för oss. I all välmening. Även om det ibland inte blir så. Men i de flesta fall är vi nyfikna på varandra och det är ju något bra. Något livsviktigt. Utan nyfikenhet, som ibland misstolkas för rädsla, kan vi inte ha öppenhet och medmänsklighet.
Det är givetvis inget fel att vara rädd. Men det visar sig allt som ofta att vi inte har något att vara rädda för. Bara våra egna fördomar. Och dom finns överallt. Oavsett om vi bor i Göteborg eller Sveg. Men ger vi oss tid så kommer vi märka att allt vi vill är att fika och prata skit. För det är det som betyder något. Att berätta historier och finna sammanhang. Att få skratta och vara glada. Och det är den största fördelen med att på landet; att det finns tid till sånt.
I helgen svärs jag in i Dödens Triangel och kommer gå under täcknamnet “Dragspeler’n”. Men säg inget till någon. Det är hemligt.
/Jeppe Blomgren
Jag fick veta att det fanns något i byn som kallas “dödens triangel”. INGEN kom igenom den obemärkt. Det var tre kvinnor i byn som alla hade olika färdigheter i något som bara kan jämföras med ett väl utvecklat analogt övervakningssystem. De som spanade efter u-båtar på 80-talet i Mockfjärden har INGENTING på dessa damer.
Den ena känner igen alla bilars ljud som hör hemma i byn. Kommer en utomsocknes bil förbi går larmet direkt till de andra två och det sätts igång en analysprocess genast. Den andra har specialiserat sig på att kunna alla släktband, deras relationer med varandra, deras relationer med folk utanför den egna släkten, deras intriger, deras snedsteg, deras framsteg osv. Detaljerna var oändliga. Hade någon vänstrat med någon på andra sidan höjda så tog det fan inte mer än 5 minuter så fanns det nedskrivet på den här sidan. Den tredje var informatören och larmet. Hon har de andras egenskaper fast i lite mindre spetsig form men hon hade en höks överblick och bodde vid “infarten” till byn och fungerade därför som en alarmist till de andra två. Därav triangeln. Dödens triangel.
Plötsligt insåg jag att här ute är jag fullständigt blottad. Det fanns inga massor som jag kunde gömma mig bakom. Här kommer ju alla veta vem jag är. Här syns jag och hörs jag mer än någon annanstans. Jag hade helt missbedömt situationen i min iver att slippa storstadens tryck. Nu gällde det att sköta det här jävligt snyggt och försöka gå under radarn.
Men, fördelen med att vara från Lidingö när man just flyttat ut på landet och vill vara anonym…
Nu har jag bott här ute på vischan i 15 år. Redan dag ett blev jag “Dragspeler’n” i byn. Någon hade ju hört att jag kunde spela gitarr och la då ihop ett och ett. Det var ändå ett snäpp upp från “knarkaren” så det tog jag som en komplimang. Det har blivit många smeknamn sedan dess. Och om jag tittar tillbaka och försöker se kopplingar mellan då och nu, här och där, så inser jag att det finns egentligen ingen skillnad alls mellan stad och landsbygd. Inte i grund och botten.
Allt vi alla vill är att hitta oss själva och förstå vårt sammanhang och vår roll, bygga vår identitet och ha koll på vår omgivning. Vi är rätt enkla av oss, vi människor. Men allt som sticker ut från vår världsbild kommer att analyseras och brytas ner. Vi kommer alltid vara skeptiska till sådant som är främmande. Till en början. Men får vi bara tid så kommer vi inte vara främlingar längre.
Jag märkte att i takt med att folk granskade mig här ute på landet, fick jag också en chans att lära känna mina granskare tillbaka. För det finns mer tid här på något sätt. Eller, det är färre människor som behöver lära känna han med i:et. Och därmed färre människor för mig att hinna förklara för. Sånt som man inte hinner med i storstan.
Vi är nog alla “Stockholmaren” någon gång i livet. Vi är nog alla en del av en sorts dödens triangel där vi granskar och organiserar oss för att göra vår plats till en bättre plats och försöker skydda det vi tycker är viktigt för oss. I all välmening. Även om det ibland inte blir så. Men i de flesta fall är vi nyfikna på varandra och det är ju något bra. Något livsviktigt. Utan nyfikenhet, som ibland misstolkas för rädsla, kan vi inte ha öppenhet och medmänsklighet.
Det är givetvis inget fel att vara rädd. Men det visar sig allt som ofta att vi inte har något att vara rädda för. Bara våra egna fördomar. Och dom finns överallt. Oavsett om vi bor i Göteborg eller Sveg. Men ger vi oss tid så kommer vi märka att allt vi vill är att fika och prata skit. För det är det som betyder något. Att berätta historier och finna sammanhang. Att få skratta och vara glada. Och det är den största fördelen med att på landet; att det finns tid till sånt.
I helgen svärs jag in i Dödens Triangel och kommer gå under täcknamnet “Dragspeler’n”. Men säg inget till någon. Det är hemligt.
/Jeppe Blomgren
Kommentarer