Skogens konung - en storyteller av rang

Nu bor jag i skogen. Och det var ju drömmen. Skogen har alltid varit inspiration, mystik, myter, historier, upplevelser och en plats att få vara ifred på och något som för mig var äkta. Något ursprungligt.

En stor del av min släkt kommer uppifrån Västerbottens inland nedanför Marsfjällets fot. Min mormor växte upp där ute i vildmarken. Jag blev skedmatad med historier därifrån av henne sedan bebisåren. Om du någon gång sett eller lyssnat på Klungan och Mammas nya kille så vet du vad jag menar. Norrland är fullt av karaktärer per default.

Till exempel berättade mormor om orren i fjällskogen. Det var inte vilken orre som helst, utan DEN orren. Han var speciell. Han hade magiska krafter och kunde bland annat få de gamla att bli unga igen. Eller, han kunde få dom att bli av med sitt gråa hår i alla fall.

Min mormors kusin, som levde under det helt egna epitetet “Skogens konung”, träffade orren när han sin ungdoms dagar vandrade ute i den låglänta fjällskogen. Det är bara vissa utvalda som orren visar sig för. Men det är allt annat än ett fridfullt möte. Du förhörs om dina avsikter och intentioner med allt levande runt omkring dig. Du granskas och ställs mot väggen, mot dig själv. Svarar du rätt och orren anser dig värdig och en trogen tjänare av naturen så kan du äras med att till exempel få korpens svarta färg på ditt hår resten av ditt liv. Men han kan även straffa dig med hemskheter som jag inte ens vill beskriva i text.

Skogens konung svarade givetvis rätt på orrens frågor. Han fick från den stunden och resten av sitt liv korpens svarta färg på sitt hår. Den här historien spreds som en löpeld i socknarna kring Blaikliden på den tiden och när turisterna började komma i mer nära tid berättade konungen genast om sitt möte med den magiska orren. Det gjorde han ända fram tills han gick bort 1995.

Alla vi i släkten visste ju att det gick åt en hel del svart skokräm hemma hos konungen och han hade alltid en suspekt glans i håret. Men det var inget som brydde oss. Skogens konung var en storyteller av rang och det han berättade var så fantasieggande att det inte spelade någon roll om det var sant eller inte. Man ville vara en del av den världen han berättade om.

Det konungen gjorde då, på ett exemplariskt sätt, är det vi nu kallar för att bygga varumärke. Han var socknens helt analoga reklambyrå och berättade än den ena än den andra historien som gav bygden en identitet. Det byggde sällan på fakta men ursprunget var detsamma; skogen och fjällen och allt som befann sig där.

Han berättade historier som gav en känsla, som tog sinnet till platser vi inte är vana vid och triggande fantasin på den som lyssnade. Han knöt historierna till platsen och till sig själv. Han berättade historier som skapade nyfikenhet långt utanför gränserna.

Jag gör samma sak. Jag hjälper andra berätta sin story på ett sätt som väcker nyfikenhet så att andra vill köpa av dom. För det är så det funkar oavsett om du har en reklambyrå eller bara vill att folk ska tycka om dig. Det är något vi gjort i alla tider. Historieberättande är även en del av platsen jag lever på nu, Fryksdalen.

Historier är viktigt för att hålla samman, känna gemenskap. Vart vi hittar inspiration till historierna varierar självklart, men inte sällan kommer den från platser som varit otillgängliga för oss på så vis att vi inte riktigt förstått oss på dom. Dom har haft en inbyggd mystik och dramatik som vi har kunnat förvalta och berätta om. Som till exempel skogen.

Men förutom att konungen valde att berätta historien om hans svarta hår försökte han ju faktiskt säga något annat också. Något mycket viktigare...

/Jeppe Blomgren

Fortsättning följer...