"Jag bor i skogen och jag älskar det"
Fortsättning på förra inlägget. Läs gärna det först om du inte redan gjort det.
Utöver de “marknadsmässiga” aspekterna i sin historia om orren hade ju konungen faktiskt något att säga; är vi inte ärliga mot oss själva och den natur vi lever av kommer den att straffa oss. Är vi tvärtom i harmoni med den och ärliga med våra intentioner kommer den att belöna oss. Och tänk så rätt han fick.
Det här visste alltså folk för 60 år sedan som levde helt isolerade uppe i en liten by med 16 personer och närmsta affär 8 mil bort. Ändå har utvecklingen gått åt andra hållet. Det bekymrar mig. Mycket.
I Facebook-miljöer när jag sitter och diskuterar så kallas jag ganska ofta för miljömupp eller vänsterradikal miljömupp eller vänsterpack och miljömupp eller vänstervriden miljöextremist eller landsbygdshatande fjollträsksfjolla (med hänvisning till att jag inte vet något om miljö för jag är från betongen) med kommunisttendenser. Ja du hajar, välj och vraka i de olika orden och kombinera som du vill. Jag föredrar dock naturmupp och jag befattar mig inte med politiska epitet. Miljöer finns ju överallt. Äkta natur finns bara på vissa ställen. Och det är den jag oroar mig över.
Vi står inte utanför naturen och kan välja att stiga in när vi känner för det och “rädda” den. Vi är den. Vi är äkta natur. Vi är en del i evolutionen som stött på en enorm fördel (olja) och det har gjort att vi har kunnat utvecklas till det vi är idag. Men det har inneburit att vi i tillväxtens namn varit tvungna att bryta med vårt gamla liv. Men vi är inte desto mindre en del av det i alla fall.
Vi tror inte på magiska orrar längre. För vi behöver inte den sortens historier i vår tid. Vi vill höra annat idag. Om det handlar om att vi helt enkelt blivit tråkigare eller om att vi distanserat oss från de gamla historierna och deras ursprung låter jag vara osagt. Fast det är det sistnämnda. Så, vad är vår story idag egentligen?
Jag bor i skogen. Och jag älskar det. Men skogen har också blivit upphov till många sömnlösa nätter när jag hör skogsmaskinerna som fullkomligt ödelägger stora arealer runt omkring min gård. Varje brak från ett träd som kanske stått i flera hundra år gör ont. På riktigt.
Än så länge finns det skog kvar så att jag inte direkt kan se ett kalhygge. Men gränserna krymper stadigt. Men, jag har fått veta att det är så landsbygden kommer överleva. Att det handlar om ekonomi. Och så är det säkert. Men vad kostar det?
Skogen är inte träd. Träden är en del i ett ekosystem vi kallar skog som upprätthåller livsviktiga funktioner för oss och allt annat levande. På planeten.
Ju mer jag ser mig omkring i kommunen dyker det upp fler och fler kala fläckar i blickfånget på de omkringliggande bergen och dalarna. Stora ytor vars ena ben fullständigt kapats bort. Frågar man de som jobbar med skog så är det här ingen fara alls, utan den kala ytan (som enligt de flesta inom branschen egentligen inte alls är kal) blir istället en föryngring som blir till nya träd osv. Det är nästan som att man menar att vi gör ekosystemet en tjänst. Vi måste “ta hand om skogen”. Ju mer jag tänker på det så låter det väldigt märkligt. Men det kanske är så?
Jag är dålig på de tekniska definitionerna och ekonomiska aspekterna av vårt skogshuggeri. Jag har själv bara en liten plätt skog som funkar som vedförråd, upplevelser och en plats att tjuvröka på. Men, var det inte för skogen skulle jag aldrig valt att flytta just hit. Och får inte skogen stå kvar här kring min gård kommer jag att flytta härifrån.
Tar man bort något ur sin historia, sin story, som är grunden till att man har den från början, går det inte bara att ersätta den med något annat utan att fundamentalt behöva förändra hela sin självbild och sin story. För, vart ska sagorna växa när deras hem är borta?
/Jeppe Blomgren
Utöver de “marknadsmässiga” aspekterna i sin historia om orren hade ju konungen faktiskt något att säga; är vi inte ärliga mot oss själva och den natur vi lever av kommer den att straffa oss. Är vi tvärtom i harmoni med den och ärliga med våra intentioner kommer den att belöna oss. Och tänk så rätt han fick.
Det här visste alltså folk för 60 år sedan som levde helt isolerade uppe i en liten by med 16 personer och närmsta affär 8 mil bort. Ändå har utvecklingen gått åt andra hållet. Det bekymrar mig. Mycket.
I Facebook-miljöer när jag sitter och diskuterar så kallas jag ganska ofta för miljömupp eller vänsterradikal miljömupp eller vänsterpack och miljömupp eller vänstervriden miljöextremist eller landsbygdshatande fjollträsksfjolla (med hänvisning till att jag inte vet något om miljö för jag är från betongen) med kommunisttendenser. Ja du hajar, välj och vraka i de olika orden och kombinera som du vill. Jag föredrar dock naturmupp och jag befattar mig inte med politiska epitet. Miljöer finns ju överallt. Äkta natur finns bara på vissa ställen. Och det är den jag oroar mig över.
Vi står inte utanför naturen och kan välja att stiga in när vi känner för det och “rädda” den. Vi är den. Vi är äkta natur. Vi är en del i evolutionen som stött på en enorm fördel (olja) och det har gjort att vi har kunnat utvecklas till det vi är idag. Men det har inneburit att vi i tillväxtens namn varit tvungna att bryta med vårt gamla liv. Men vi är inte desto mindre en del av det i alla fall.
Vi tror inte på magiska orrar längre. För vi behöver inte den sortens historier i vår tid. Vi vill höra annat idag. Om det handlar om att vi helt enkelt blivit tråkigare eller om att vi distanserat oss från de gamla historierna och deras ursprung låter jag vara osagt. Fast det är det sistnämnda. Så, vad är vår story idag egentligen?
Jag bor i skogen. Och jag älskar det. Men skogen har också blivit upphov till många sömnlösa nätter när jag hör skogsmaskinerna som fullkomligt ödelägger stora arealer runt omkring min gård. Varje brak från ett träd som kanske stått i flera hundra år gör ont. På riktigt.
Än så länge finns det skog kvar så att jag inte direkt kan se ett kalhygge. Men gränserna krymper stadigt. Men, jag har fått veta att det är så landsbygden kommer överleva. Att det handlar om ekonomi. Och så är det säkert. Men vad kostar det?
Skogen är inte träd. Träden är en del i ett ekosystem vi kallar skog som upprätthåller livsviktiga funktioner för oss och allt annat levande. På planeten.
Ju mer jag ser mig omkring i kommunen dyker det upp fler och fler kala fläckar i blickfånget på de omkringliggande bergen och dalarna. Stora ytor vars ena ben fullständigt kapats bort. Frågar man de som jobbar med skog så är det här ingen fara alls, utan den kala ytan (som enligt de flesta inom branschen egentligen inte alls är kal) blir istället en föryngring som blir till nya träd osv. Det är nästan som att man menar att vi gör ekosystemet en tjänst. Vi måste “ta hand om skogen”. Ju mer jag tänker på det så låter det väldigt märkligt. Men det kanske är så?
Jag är dålig på de tekniska definitionerna och ekonomiska aspekterna av vårt skogshuggeri. Jag har själv bara en liten plätt skog som funkar som vedförråd, upplevelser och en plats att tjuvröka på. Men, var det inte för skogen skulle jag aldrig valt att flytta just hit. Och får inte skogen stå kvar här kring min gård kommer jag att flytta härifrån.
Tar man bort något ur sin historia, sin story, som är grunden till att man har den från början, går det inte bara att ersätta den med något annat utan att fundamentalt behöva förändra hela sin självbild och sin story. För, vart ska sagorna växa när deras hem är borta?
/Jeppe Blomgren
Kommentarer