fredag 30 november 2018

Dags för något nytt - Nya möjligheter


Efter att ha jobbat för många andra, och varit med på att bygga deras dröm – var jag nu klar att bygga min egen dröm.  Men med vad?
Samtidigt hade jag börjat tänka på, att jag kanske skulle flytta tillbaka till Sverige. Då behövde jag en business jag kunde ta med mig.


Åter igen så kom det en möjlighet svävande förbi – det var en tidigare kollega från min tid på SAS hotellet i Bergen. Vi sprang på varandra på en reselivsmässa.

Bente & Ann-cin 

Hon frågade vad jag gjorde och om jag var öppen för en ny möjlighet - Öppen? Mitt intresse stod på vid gavel. Jag sa ju naturligtvis JA utan att veta vad det var – ville ju absolut höra mera för att avgöra om detta var något för mig. Jag har sagt det tidigare – allt för många säger NEJ tack innan de vet vad de säger nej tack till.
Sagt och gjort – vi hade möte dagen efter och så var jag i gång. På fotot är vi på en ”Convention i Spanien”.

När man letar efter ett nytt jobb eller en ny business möjlighet så finns det många likheter mellan dessa båda.



De fem 5 viktigaste punkterna som varje framgångsrikt företag måste ha.

Trender: Skall var inom en megatrend – inte en dygnsfluga. Skall jobba för dig inte mot dig. Exempelvis: hälsa och välmående, det kommer att helt säkert vara lika viktigt om 30, 50 100 år

      Företag: Du vill veta att du samarbetar/jobbar med ett pålitligt företag som är framgångsrikt och trovärdigt. Företaget har visioner och är förändrings villigt. Ex. KODAK tackade nej till patenten till digitalisering av foto för det hade de ingen tro på. Synd för dem – KODAK finns inte längre.

       Produkter: Viktigt att du själv tror på och har förtroende för produkterna. Att de är innovativa, unika och ledande inom sitt område.

Inkomst möjligheter:
Om du skall lägga ned arbete och tid, så ska du vara säker på att du får bra betalt/god förtjänst för arbetet du lägger ned.

Tajming:
Tajmingen måste vara rätt, men den är aldrig helt rätt. Tajming är något man ”tar”. Vill man något så tar man sig den tiden.  JA – så varför inte nu!?



Om vi ser på TRENDER nu 2018:
Många är medveten om sin hälsa och välbefinnande och vill bevara ett ungdomligt utseende och det är man nog om 30-50-100 år också.

Många ser efter och önskar sig en mera flexibel arbetssituation.
Sociala medier – vi kommunicerar genom sociala medier, vi handlar det mesta där etcetera...

Många vill ut och resa – har ett tidsbegränsat jobb ”ett GIG” för att tjäna nog pengar – reser iväg – när pengarna är slut så är det hem igen och ett nytt ”GIG” jobb – och så i väg igen. Pengarna tar slut när kassan inte fylls på under restiden.
Mera populärt att jobba åt sig själv och ha en ”Mikro business” ex UBER. 
Färre och färre kommer att vara anställda i framtiden – vi får klara oss själva.

 Återträff med 20 gamla utbytesstudenter i San Diego

När jag tog allt detta i beaktande så var beslutet enkelt – har nu en samarbetspartner som är seriös – innovativ - är en megatrend – möjlighet till god förtjänst – tar arbetet med mig runt i världen!

Samtidigt som jag nu bygger min dröm så hjälper jag andra med att bygga sin dröm. Detta kan jag göra i stora delar av världen samtidigt som jag reser och hälsar på vänner. I höst var jag i San Diego på en återträff med utbytesstudenter från mitt år på High School. Av 20 personer så blev det två som ville ha hjälp -vips så var jag igång med jobbet. Funderar du också på att göra något annat, något eget, hör av dig - du finner mig på Facebook.


Utsikt från takterrassen i Gamla Stan
Tanken på att flytta tillbaka till Sverige blev verklighet. Helt plötsligt fick jag erbjudande om en lägenhet i Gamla stan – den kunde jag bara inte säga nej till!

Jag hade ordnat så att jag inte är beroende av att vara på en bestämd plats. FRIHET! Så nu bor jag både i Oslo och Stockholm och testar om det till slut blir 100% Sverige.
Jag får nu hela tiden besked om att det behövs lärare i Sverige – jag som en gång blev utbildad till lärare.  Men – det är nog den enda ”möjligheten” jag tackar nej till.

Livet är spännande och man vet inte vad det bjuder på. Var nyfiken och säg inte nej utan att du vet vad du säger nej till – då kan du få vara med på mycket.

Tack för mig!
/Ann-Cin


onsdag 28 november 2018

Några år blev till 36 år jorden runt

Då jag kom till Oslo med Up With People trodde jag att här skulle jag väl bli några år och så tillbaka till Sverige för att till slut jobba som lärare – men så skedde det nu inte.

Efter tre år på Up With Peoples Europakontor så slutade jag och flyttade med min man till Bergen. Efter att ha jobbat internationellt så många år så tänkte jag att jobba på hotell blir skoj – nya gäster varje dag och många från utlandet.
SAS hotellet på Bryggan blev min arbetsplats, först på konferensavdelningen och sedan som försäljningschef. SAS Hotellet var en otroligt trevlig arbetsplats.
Efter 5 år så flyttade vi tillbaka till Oslo och fortsatte att jobba inom restaurangbranschen med marknadsföring.
Ann-Cin och The World

Återigen kom det en ny möjlighet jag inte kunde tacka nej till, fast många varnade mig för att detta projekt inte skulle fungera. Jag tyckte att detta var spännande och tänkte – blir det bara ett år så är det spännande att få vara med på ett nytt och unikt projekt. 
Min tidigare chef hos Up With People tog kontakt.

”The World”
Han jobbade med et nytt koncept ”The World”   http://aboardtheworld.com/
Världens första och enda fartyg där du kan köpa din egen lägenhet ombord! 
I stället för att ha 4–5 hem runt om i världen så har du här ett hem som konstant reser runt i världen och besöker unika platser. Än i dag är det inget annat fartyg som erbjuder denna möjlighet.
Mitt jobb blev att marknadsföra och sälja lägenheter till kunder i Europa, Afrika, Asien och Australien/New Zealand.

Det finns 165 lägenheter ombord från 30-300 kvm. Ombord finns det 4 restauranger, 3 barer, 2 pooler, tennisbana, gym, spa, frisör, bibliotek, golfsimulator etcetera.
Då lägenheterna har ordentligt kök så finns det också en Deli där du får handla frukt, grönsaker, kött, fisk, nybakat bröd, vin och allt annat du behöver.

Nyrårs afton vid poolen om bord på The World
The World reser konstant över hela världen; Antarktis, Bearing Sea, Nord Vest passagen, Madagaskar, Papua New Guinea, Spetsbergen …
Vid nämnda platser har det varit Expeditioner för dem som vill delta. Ett tiotal experter finns ombord, de håller föreläsningar och leder expeditionerna.
Jag har haft sådan tur, att få vara med ombord för att ta emot mina och mina kollegors kunder för visning innan något köp görs. Här har jag verkligen fått förena nytta med nöje. Tänk att få betalt medan jag har besökt spännande platser och upplevt fantastiska evenemang.

På toppen av en Sanddyna i Namibia, tungt att klättra upp
En höjdpunkt var "Amerikas Cup" i Auckland New Zealand 2003. 
The World var flaggskeppet som tog de tävlande båtarna ut till seglarbanan. Vi såg hela racet på väldigt nära håll!  Det var Schweiz som tog hem segern.

Sir Edmund Hillary signerade sedeln som har hans bild
Under Amerikas Cup fick jag den äran att träffa och äta middag med Sir Edmund Hillary, han var den första som besteg Himalaya. Han är en hjälte hemma på Nya Zealand och han var avbildad på deras 5 pundsedel, det brukar vara av döda kända personer. Jag hade en 5 pundsedel som han signerade.

En annan höjdpunkt var i Alaska, att på nära håll se både brunbjörn och svartbjörn. Vi hade med oss guide med gevär och så klappade vi med stenar så vi skulle skrämma bort björnarna om de eventuellt var på stigen framför oss.  Fascinerande att björnarna fångade lax i överfyllda laxälvar. De behövde inte anstränga sig så mycket.

I Abu Dhabi blev jag inbjuden till en eftermiddags ceremoni till en minister (del av kungafamiljen).
Det var en intressant seans, bara män och så jag och en annan kvinna som var med mig. Ministerns dotter är en av mina kunder och tidigare på dagen hade vi haft lunch tillsammans på The World. När hon kom, hade hon med sig 400 parfymflaskor som var presenter till ALLA om bord.

Nyårsafton på The World
Jag har fått vara med på två ”Monaco Grand Prix” evenemang där det på fredagskvällen är en stor välgörenhetsauktion där Formula-1 förarna visar fram kläder på Cat-walken. Det är en gästskara av både kända och okända människor, som spenderar mycket pengar på alla utrop.

Sir Jackie Stewart, legendarisk Formula-1 förare
 vid auktionen under Monaco Grand Prix
Vi hade donerat 2 veckor om bord på "The World" så jag var där och representerade "The World" och Prins Albert var naturligtvis där och representerade Monaco.


Efter 10 år så var jag klar för att göra något annat – och återigen så erbjöds det en ny möjlighet, och jag griper ju chansen när den kommer. Det är bara att hänga på – jag kan ju alltid ändra mitt beslut, tänker jag. (För många säger nej tack till en möjlighet utan att veta vad de säger nej tack till).
Jag kommer tillbaka med ett sista blogginlägg senare i veckan.
Ann-cin

fredag 23 november 2018

Efter gymnasiet

Jag bestämde mig som femåring att jag skulle bli lärare och det blev jag.  Karriären blev tre månader. Efter mitt år i USA och efter studenten så ville jag ju resa och hälsa på alla nya vänner runt om i världen. Fick då besked av mamma att först gällde utbildning och sen kunde jag resa hur mycket jag ville – så blev det –  lärarhögskolan i Karlstad. Efter tre år tog vi examen, men om min kompis Helen och jag skulle bli riktigt bra lärare, kunde vi inte gå direkt från skolan för att arbeta i skolan, hela livet blir ju bara "skolmiljö".

Vi åkte till Spanien och arbetade som reseledare. Jag hamnade på Costa del Sol och körde utflykter till Granada, Marocko och runt om i Andalusien. Att arbeta som reseledare är en fantastisk möjlighet för att få jobba i utlandet, få träffa en massa olika människor och hantera utmaningar. Det här var väl en erfarenhet inför lärarjobbet.

Min kompis Helen och jag skulle bli ännu bättre lärare – för nu hade vi sett en TV show med en internationell ungdomsgrupp som hette "Up With People". Ungdomar 18-25 år från hela världen, mitt i blinken för oss ! Vi kontaktade gruppens Europa kontor och en snöig januarikväll
körde vi min gamla folka till Säffle, såg en show, gick på intervju där och då.

Del av gruppen på scenen
Ett år blir till 6 år.  
Sommaren -79 flög vi till Tucson, Arizona. Bodde hos en värdfamilj, övade på showen sex dagar/veckan så familjerna såg inte så mycket av oss. Vi var 500 ungdomar från 30 länder som delades upp i fyra grupper. Den dagen vi lämnade Tucson, var det åtta bussar och fyra lastbilar som tog oss med på vår 1-års turné.


Cast A-79 gruppfoto 

 "Cast A -79" startade i Kalifornien, fortsatte till Oregon, Washington och British Colombia. Vi uppträdde i San Diego och då fick jag möjlighet att få träffa min värdfamilj och andra vänner från mitt år på High school.

Jag dansar "Clogg"
Vi hade 2-3 veckor ledigt under Jul & Ny år. Vi var några i gruppen som åkte med en Mexikansk kompis hem till henne familj i Mexiko City och firade jul. Vårens turné tog oss till Venezuela, Panama och Costa Rica. När gruppen samlades efter jul i Florida blev jag ombedd att åka före gruppen till Caracas Venezuela för att göra PR och ordna värdfamiljer.  Att göra PR för gruppen var en del av programmet – men på SPANSKA!  Detta var ju en utmaningen som jag inte kunde säga nej till. Man måste ju ta chansen när den bjuds.

Med spanskt lexikon, skrivna spanska fraser och en telefon så var jobbet i gång. Efter 3 veckor var allt klappat och klart, och gruppen anlände mitt i natten.Vi reste runt i Venezuela i 5 veckor, i militärbussar med hårda säten, ingen aircondition, men hade med oss en soldat med kulspruta. Vi var väl i goda händer...


Militärbuss i Venezuela

Vi reste till en ny stad var 2.e eller 3.e dag så detta betydde att vi bodde hos ca 80 familjer på ett år. Hade flera shower i veckan och flera ton av utrustning som vi själva fick sätta upp, Phuuh!
Venezuela var ett fantastiskt land med härliga människor – massa salsa dansande – god frukt …
(Fruktansvärt, vad som sker där nu och väldigt trist att prata med vänner som bor där fortfarande).
Vi fortsatte till Panama.


Ankomst till Panama med Venezuelansk militär flyg 

Här fick vi uppleva Panamakanalen, vi åkte från Colon till Panama City. Några av oss chartrade ett litet plan och flög ut till ön Contadora – landningsbanan sträckte sig över hela ön. Det var här Shahen av Iran bodde sin sista tid. I sista staden, Panama, blev väldigt många sjuka så 10 personer var kvar på sjukhuset, men trummisen lät vi inte var kvar. Han fick en hink bredvid  sig och så körde bussarna över fjället till Costa Rica.

På väg till ön Contadora i vårt chartrade flyg 

Costa Rica kallas Central Amerikas Schweiz. Här är mycket fridfullt. Här var vi i regnskogen, vandrade upp till vulkanen, besökte barnhem och mycket annat. 1980 tömde Fidel Castro sina sjukhus och fängelser, och sände dessa ut i båtar till diverse länder runt Karibien. Ett båtlast kom till San José Costa Rica. Vi gjorde ett litet uppträdande för flyktingarna på deras camp. Fick höra deras historier om livet på Kuba och blev bjudna på starkt och sött kubanskt kaffe.
Vårt år avslutades i Florida. Det var trist att ta farväl av 100 vänner som man levt så tätt med under ett år. Nu skulle jag hem och vara lärare – två år med andra aktiviteter var väl nog.

Nej, så blev det inte. Då jag fick erbjudande om att komma tillbaka och jobba med PR i Spansktalande länder, så jag kunde inte låta denna chans gå från mig, nu fick jag ju betalt också.
Nu blev det jobb i Mexiko, Portugal, Spanien, Peru och igen, Venezuela.
Efter tre år i två resväskor ville jag komma tillbaka till Europa och jobba med något med lite mindre resande. Så blev det, huvudkontoret till Up With People låg då i Oslo och där blev jag stationerad och jobbade med turnéplanering i Europa. Så härligt att ha egen lägenhet och vara på ett ställe mer än några veckor!  Ett år blev till sex år och så gick det till när jag hamnade i Oslo, via Syd Amerika, så jag flyttade inte bara över gränsen.

Hälsningar Ann-Cin

onsdag 21 november 2018

Ett år i USA

Ett år går så fort. Foto från graduation på high school.
Veckorna på high school i La Jolla, USA gick fort och den stora högtiden ”Thanks giving” spenderade jag med kompis Kari och hennes familj uppe i Mammoth Moutain – så härligt att få åka skidor i några dagar.

Svenskt luciatåg, fotat på stranden
Veckorna rullade på och naturligtvis firade vi Lucia.
Alla svenska utbytesstudenter hade en Lucia föreställning på ett av universiteten i San Diego. Kari och jag bakade lussekatter och pepparkakor till vårt eget lilla Luciatåg i La Jolla, för våra värdfamiljer och på skolan.
Helt plötsligt var det jul.
Det var en härlig känsla att få uppleva jul i solen och ta ett dopp i Pacific Ocean på julafton, jag bodde ju direkt på stranden. Min värdfamilj hade svenska anor så här firade vi julafton med massa svensk mat.

Ann-Cin på sin 19-årsdag
med mamman i värdfamiljen.
Den här vintern 73-74, då var det stor oljekris i världen.
Fick brev från kompisar som klagade över 12 grader varmt i sovrummet, bilar körde inte på vissa dagar etcetera. Då var det skönt att vara i soliga Kalifornien och ha det varmt.

Vi utbytesstudent gjorde en hel del utflykter till bland annat indian reservat, universitet UCLA och Mexico.
Shiva från Peru och jag ordnade så vi kunde åka upp till San Fransisco under påsken, fick bo hos studenter på Berkely university och gjorde många turer in till San Fransisco.

The Prom, graduation festen
Året fick ett slut och i juni hade vi Graduation och avslutnings fest ”The Prom”.
För att gå på festen måste man ha en date så jag blev bjuden av en kille som hette Tom. Det var middag och dans på ett flott hotell och kvällen/natten avslutades med fest ombord på en båt som kryssade runt i San Diego Bay.
Ett år går så fort men oj vad mycket man fick uppleva när man ser tillbaka. Nu var det en massa farväl och tårar.

Pappa tyckte att jag skulle besöka släktingar då jag ändå var i USA. Han skickade mig en biljett för Greyhound bussar så jag kunde resa från västkusten till östkusten under en månad. Det var bara att hoppa på och dra iväg.

Första etappen var på 36 timmar, Los Angeles till Denver. Satt på bussen hela tiden förutom några korta stopp i små städer ute på landet. I Denver hade vi släktingar som jag aldrig hade träffat men de tog emot och jag hade jätte trevligt med besök upp i Rocky Mountains. Efter några dagar var det dags att sätta sig på bussen igen. Nu, 38 timmar, Denver till Minneapolis. Igen blev jag mött av släktingar jag aldrig träffat, blev körd runt i svenskbygderna och fick hälsa på släktingar till farmor och farfar. Här pratades det engelska med svensk accent.

Efter Minnesota var det inga flera släktingar att hälsa på. Jag skulle ju flyga hem från New York och på vägen dit gjorde jag en tur till Niagara Fallen. Hade sett pappas super-8 filmer från USA 1960 och hade blivit väldigt fascinerad av detta vattenfall.


Efter Niagara Fallen kom så slutdestinationen New York.
Här skulle jag vara ensam några dagar och bo på hotell. På hotellet sprang jag på en svensk tjej som jag hade träffat en gång förut, i San Diego. Nu hade jag ju en kompis och det var några dagar kvar till hemresan. Vi vandrade Manhattan på kors och tvärs – upp i Empire State building – ut till Frihetsgudinnan – museum -barer – shopping.

Det blev en bra avslutning, på ett år som utbytesstudent i USA!
Hälsningar Ann-Cin

tisdag 20 november 2018

Grip chansen när den kommer, du kan alltid ändra dig efteråt

Hej jag heter Ann-Christin ”Ann-Cin” Harr.

Jag räknar alltid Sunne som platsen jag kommer från, men har bott både i Kil och Forshaga innan det blev Sunne och Gräsmark. Jag blev nog rastlös redan som liten.

Jag har sedan jag var liten varit intresserad av och nyfiken på människor, andra kulturer och att resa och få uppleva världen. Jag har nog ärvt detta av min pappa. Han tog alltid med sig människor hem som han hade träffat på både här och där, och då var det väldigt naturligt att de skulle med hem till oss.

Pappa var flera månader i USA då jag var ungefär 5 år.
Han hade fått strängt besked från mig att han inte fick komma hem om han inte hade med sig en speciell sjömansdocka som jag hade sett på kontoret där han beställde sin ”Amerika biljett” till fartyget Gripsholm.
Han hade med sig både Sjömansdockan och en riktigt fin ”Amerika docka” med rosa sidenklänning! WOW! Jag har dessa kvar än och det var nog då jag beslutade att jag också en dag skulle till Amerika. Lite visste jag då att jag till och med skulle komma att bo där.

Mellan 2an och 3an på gymnasiet fick jag möjligheten att åka som utbytesstudent till USA och den möjligheten lät jag inte gå från mig. Grip chansen när den bjuds!
Vilken känsla det var att en dag i slutet av augusti sätta sig på flyget i Göteborg mot Kalifornien tillsammans med min kompis Kari.
Att komma från Värmlandsskogarna till palmer, hav och konstant sol var en fantastisk upplevelse och vilken vinstlott att just hamna på stranden i Kalifornien när det fanns värdsfamiljer över hela USA.

Vi var åtta utbytesstudenter på La Jolla High School, utanför San Diego. Fyra från Sverige, en från Brasilien, en från Nya Zealand, en från Peru och en från Ghana. Jag var dålig i engelska, men den kom sig ganska fort, då det bara var att prata på.

Fotot är taget högst upp vid "The crockiest street in the world" i San Fransisco.
High school var ju lite annorlunda från gymnasiet hemma. Här kretsade mycket runt sport.
Skolans ”football team” hette The Vikings. Det var skoj att gå på matcherna på varma kvällar. Strålkastare lyste upp spelbanan, cheerleaders fick igång publiken, vi åt popcorn och drack Coca Cola och hejade på ”The Vikings”, allt kändes mycket amerikanskt.
Vi utbytesstudenter gick nog alla snabbt upp i vikt. Var ju inte vana med stor Big Mac, stor fries och stor milkshake, och åt nog lite mer än vad vi brukade göra.

Som utbytesstudent fick jag välja vilka ämnen jag hade lust på, jag skulle ju inte söka universitet i USA och inte fick jag tillgodoräkna detta år som del av gymnasiet.
Ämnena blev: public speaking, drama, artclass, gitarr lektioner, american history och naturligtvis engelska.
Jag var ju inte så bra i engelska när jag åkte till USA men det visade sig att grammatiken från tråkiga engelska lektioner hade satt sig och kunskapen kom fram. Jag var bättre i engelsk grammatik än många av mina klasskompisar - det kändes väldigt bra.

Imorgon ska jag berätta mer om mitt år i USA.
Hälsningar Ann-Cin

fredag 2 november 2018

Att julpynta och förbereda inför våren


Snart är det jul, åtminstone känns det så när man kliver in i butikerna nu. Allt julpynt är framme. Julmust och glögg. Jag börjar så smått tänka på det där med julklappar och pyssel och sådant.

Men vid skrivbordet är det vår. Nu är det hög tid att förbereda nästa säsong och vårens nyheter.

Handryckt tyg med mönstret Spira. Ett av mina allra första mönster.


Det är lite konstigt det där, att i maj och juni sitter jag och tecknar julmotiv och vid den här tiden på året jobbar jag inför vår och sommar. Men det har jag inget emot, jag vill alltid ha lite vår och spirande frisk grönska i vardagen, om så inte ute i naturen så åtminstone i tanken och på skrivbordet.

Ha en fortsatt fin höst på er och tack för mig!
/Marléne

torsdag 1 november 2018

Mässor och utställningar

Jag sitter ofta hemma vid skrivbordet och datorn och telefonen. Det blir mycket ensamjobb. Men jag deltar också på mässor och ibland marknader och utställningar. Då är det desto mer socialt. Det är roligt att få respons på det jag gör och direktkontakt med kunder. Det ger nya tankar och idéer.

Mr Ban och Sachiko från Scandinavian Pattern Collection, mina samarbetspartners i Japan, hälsar också på.


Att vara med på mässor innebär förstås mycket förberedelser, allt från att ta fram nya mönster och produkter, fota dem snyggt, fixa med presentationsmaterial och inbjudningskort med mera. Jag behöver bestämma hur jag vill att min monter på mässan ska se ut och fixa saker till den. Väl på plats ska montern inredas och sedan börjar själva arbetet på mässan.

Min man David hjälper mig att bära in alla saker till montern på Formex, Stockholmsmässan, och skruvar snabbt ihop borden. Sedan är det bara att jobba på :-)


Det är roligt att möta mycket människor och man får många nya bekantskaper, både kunder och kollegor.

Det är främst Formex på Stockholmsmässan jag brukar vara med på. Den är öppen i fyra dagar, cirka 8 - 9 timmar per dag, så det känns i fötterna och kroppen efter ett tag.

Man blir som en liten familj med sina montergrannar under de där intensiva mässdagarna. Man bjuder på kaffe, småpratar och peppar varandra.

Designerkollegan Helena Bengtsson, till vänster, tittar förbi. Trevligt!


När mässan är slut känns det ändå väldigt skönt att återvända hem till de lugna Värmlandsskogarna igen:-)
/Marléne