torsdag 29 mars 2018

The Big Apple

New York, ja, det var där jag hamnade. Häftig stad!
Fick nypa mig själv i armen ibland för att fatta att jag faktiskt befann mig i The Big Apple. Man kände igen sig direkt, för hur många filmer och TV-serier var och är det inte som utspelar sig där? NY-baserade Seinfeld är fortfarande min seriefavorit.

Nödvändiga kartor för att hitta i New York
Mamman var från Sverige och jobbade för Alitalia, pappan var polis och satte upp stränga regler för var jag fick röra mig. Flickan jag skulle passa hade nyss fyllt ett år– och jag hade precis noll erfarenhet av barn. Hon överlevde dock det hela, och numera håller hon och jag kontakt via Facebook.

Underbar liten sann berättelse från New York och England!
Fick oerhört många och skrev lika många brev under detta år.Vår brevbärare visslade varje gång det fanns något till mig, och det fanns brev till ”the Swedish girl” nästan varje dag. Träffade två andra svenska au pair-tjejer, och vi har fortfarande kontakt. Vi kanske inte ses så ofta längre, men vi hörs då och då. Och nej, vi pratar icke USA-minnen, det har vi pratat färdigt om.

Min trevlige mailman i NY
Passerade förresten the Dakota Building ett flertal tillfällen, utan att fatta att John och Yoko Lennon bodde där. Så nära och ändå inte….

Beatlesfan? Forever.
Varför inte göra som i Norge förresten, läsa en påskekrim? Har ni inte läst Husdjuret av Camilla Grebe så kan jag varmt rekommendera den. Utsedd till 2017 års bästa kriminalroman av Svenska Deckarakademin och till och med rekommenderad av Leif GW Persson.
Själv ska jag ta mig an den senaste av Helene Tursten, har inte hunnit med den förut. Men vad säger ni, bor Helene Tursten i Sunne?! Hade jag ingen aaaning om…!

Glad Påsk!

Glad Påsk!
Hälsningar Helene Norrby

onsdag 28 mars 2018

Ibland är det skönt att vara galen

"Aliquando et insanire iucundum est"

På somrarna jobbade man, det gjorde alla.
På första sommarjobbet kröp jag på jordgubbsfälten vid Södra Borgeby, och dit cyklade man.
Roligt hade vi i raderna och vacker solbränna på ryggen fick vi på köpet – för visst var det väl alltid soligt och fint på sommarloven förr?
Vi fick dessutom äta hur mycket jordgubbar vi ville!
Det ville vi. I två dagar. Nu för tiden tycker jag det är rätt gott igen.

Andra sommarjobbet var i affären på Mårbacka. 
Dit cyklade man också, en mil dit och en mil hem. K och jag skulle jobba i den del där man då sålde vykort, små souvenirer och lösgodis.
Vi fick äta hur mycket godis vi ville!
Det ville vi. I två dagar. Bjud mig på vad du vill, men snälla, inte på just lösgodis. Bara så att du vet.

Sommaren därpå, jobb på hembygdsgården hos Eva Ritzén.
K och jag gick omlott, så vi träffades inte så ofta. Vi gjorde nämligen annars nästan allt tillsammans. Alltid.
Klänningar att ha i fina sammanhang, bröllop etc, fick vi sy själva. K var bra på att sy, så hennes klänning blev jättefin. Tur att bilden är gammal och blekt, min tålde nog inte att synas i sömmarna.

Redo att servera vid ett bröllop!
Att jobba i kassan på Domus var också bra, och man räknade noga timmarna med OB-tillägg. Där kunde man också få jobba extra på helger och övriga lov, vilket vi gjorde i flera år.

Idag är ju den gamla Domusbyggnaden ombyggd till ett väldigt fint bibliotek.
Perfekt att det ligger precis i centrum, och lätt tillgängligt för alla.
Självaste Gert Wingårdh har ritat vilket inte gör inte saken sämre, och Klenells glaskonst är verkligen alldeles unik. Att dessutom ikonen Leonard Cohen har skänkt en litografi till kommunen är ju dessutom en riktigt fantastisk historia.

Gymnasiedags. Stjerneskolan i Torsby, ett självklart val för de flesta av oss.
K och jag valde treårig humanistisk linje, halvklassisk variant. 
I första hand för att få åka till Rom i trean, i andra hand kanske för att vara lite annorlunda.
Annorlunda tillsammans förstås, alltid tillsammans. Att vi ändå fick en rejäl dos av latinkunskaper av läraren Rolf Kylander var kanske inte något vi förstod då.
Vet ju inte hur det hade gått i livet om jag inte hade vetat vad  till exempel dessa citat betyder:
Cave quid dicis, quando, et cui 
(Betänk vad du säger, när och till vem)
eller
Aliquando et insanire iucundum est 
(Ibland är det skönt att vara galen)

I Torsby lärde vi också känna B, och vi tre delade så småningom en liten lägenhet i Torsby. Den låg mitt på Järnvägsgatan och blev en samlingspunkt för alla vi kände och för den delen även dem vi inte kände. Vi tyckte det var toppen, det tyckte inte våra grannar och vips så fick vi flytta.  Vänskapen med B har däremot hållit sig genom alla år.

Här tragglades det minsann också. 
Dagen efter studentfesten åkte jag till Stockholm på intervju för jobb som au pair– och fick jobbet eftersom jag verkade så glad och såg så pigg ut (???). Dags att packa väskorna för ett år, spännande....

Hälsningar Helene Norrby

måndag 26 mars 2018

Jag åker fortfarande hem till Sunne

Sunne. Hem till Sunne, mitt Sunne. Ja, för så är det. Jag åker fortfarande hem till Sunne.

Helene Norrby heter jag som fått den stora äran att gästa bloggen de närmsta två veckorna. Till vardags är jag faktiskt inte så där väldigt nostalgisk av mig, men nu började tankarna märkligt nog vandra bakåt, till min barn- och ungdomstid. Föräldrarna bor sedan många år i Karlstad och min bror i Lysvik – men några riktigt goda vänner bor fortfarande kvar i Sunne (och Karlstad) och vi träffas med tämligen ojämna mellanrum. Mycket trevligt!

Tage Åséns fina Jul i Sunne.
Publicerad med benäget tillstånd av konstnären.

Karina Johanssons härliga målningar av Sunnes kiosker.
Publicerade med benäget tillstånd av konstnären. Karina skriver trevliga böcker också!

Gerda Jansson, Hilding Ståhlbrand och Arthur Johannesen, våra lärare på Skäggebergsskolan, känns kanske igen? 

Arthur lyckades med konststycket att få oss alla engagerade och intresserade av i alla fall nästan allt. Fotografering och framkallning, brännboll och baseball.
Muntlig framställning, idag en självklar sak i skolan, det var det inte då.
Han åkte även som enda vuxen med oss till Norge för att åka skidor i fjällen. I sexan, med 20-talet elever! Modigt. Det var då jag lyckades med konststycket att bränna sönder Gudruns mammas nylonmorgonrock på ett el-element samt glömma kvar mina skidor när bussen kom och vi skulle åka hem. Bra jobbat.

Klass 3, Skäggebergsskolan, 1967
Arthur, ja – då måste man förstås även nämna basket.
Så roligt vi hade!
Träningar varvades med seriespel, och vi var väl inte så där väldigt bra. Vann vi tio gånger under alla dessa år så är det högt räknat. Motståndarna kom från bl a Arvika, Hagfors och Karlskoga och de var alla överlägsna.

Skidor åkte vi i Finnfallet, och våra föräldrar turades tappert om att skjutsa oss dit. Många liftkort blev det under åren!

På Fryxellska spanade vi i första hand in killarna, i andra hand gjorde vi faktiskt som lärarna sa.
Tack vare Björn Larsson kan jag fortfarande rabbla samtliga tyska prepositioner som styr ackusativ och/eller dativ, även om det så skulle vara mitt i natten. Att komma till hans lektioner utan att ha läst på läxan och kunna glosorna, det gjorde man bara en gång.
Det gjorde jag. En gång.
Gerd Hällén var en hejare på att levandegöra engelskan, och att vår stackars religionslärare (Ekberg, hette han så, möjligtvis?) stod ut med våra många fnitteranfall är fortfarande en gåta.

Ja, här tragglades det....
/Hälsningar Helene Norrby

fredag 23 mars 2018

Ett steg utanför min invanda vardag


Birgitta på utflykt med vänner


Fick besök hemifrån i omgångar under de två sista månaderna i Thailand och har fått tillfälle att dela med mig av mina smultronställen i värmen och solen. Julafton firades på stranden med mina nära och kära, vilket var precis det jag önskade mig i julklapp.

Solnedgång i Huay Yang. Sista kvällen i byn

Den sista veckan innan jag reste hem njöt jag av värmen så mycket jag kunde innan resan tillbaka till vintern och kylan i Sverige. Den 5 januari lyfte planet från Bangkok med mig ombord med destination Stockholm. Hade köpt en vinterjacka i Hua Hin, för att kunna möta kölden som jag levt så länge utan, men höll ändå på att frysa ihjäl då jag inväntade bussen som skulle ta mig från Arlanda till Karlstad fram emot natten. Tyckte lite synd om mig själv just då om jag ska vara ärlig. Kom hem till Sunne klockan 04 och tyckte ändå att det var rätt ok att komma hem till mitt eget hem och mina nära och kära. Och till min lilla katt Mimmi.

Började åter jobba på dialysen och har nu helt och fullt funnit mig i min vardag igen på hemmaplan, även om mina tankar nästan dagligen går tillbaka till Thailand. Vintern här hemma känns ovanligt lång och kall och jag fryser varje dag. Försöker att åter bli vän med vintern med hjälp av skidåkning under vackra vinterdagar, och snart är det vår ...

Härlig skidtur på Rabakkoberg i Lekvattnet

Avslutningsvis:
Det jag tar med mig från mitt äventyr är att jag vågar ta steget utanför min invanda vardag och njuta av livet som sådant. Har lärt mig att inte ta något för givet utan leva i nuet. Och vem vet, kanske får jag möjlighet till nya äventyr. Tack för mig.
/Birgitta

Möjlighet till nya äventyr ...

torsdag 22 mars 2018

Hämta energi och finna inre frid


Utflykt till floden Kwai. Provade på en riktig djungeldusch


Under min tid i Thailand har jag fått möjlighet att uppleva flera äventyr och underbara upplevelser som jag har beskrivit lite mer om i min reseblogg, som jag har skrivit på under detta halvår. Lärde känna många nya människor som jag har tagit till mitt hjärta. Vi har gjort många utflykter och aktiviteter. Bland annat har vi sett en del av Bangkok på cykel, vilket jag varmt rekommenderar då man får se och uppleva olika samhällsskikt i denna otroliga storstad. Vi har besökt Cha Am och övernattat på ett guesthouse och unnat oss två dagar med behandlingar på ett spa. Vi har varit sjösjuka på en dags havskryssning. Har i olika konstellationer uppsökt tempelgrottan Phraya Nakhon Cave som är lika magiskt att se varje gång.

Tempelgrottan Phraya Nakhon Cave. En magisk syn


Lunch i Huay Yang, min favoritplats på jorden

Har också tillsammans med vänner eller ensam tagit tåget för 25 baht söderut till Huay Yang, min favoritplats på jorden. Där har jag hämtat energi och funnit inre frid. Att få vandra längs kilometerlånga stränder där man knappt möter någon annan än ens egna tankar. Det är stärkande för själen. Tillsammans med vännerna har jag också uppsökt andra stränder, strax utanför Hua Hin, för att komma bort från stadens brus och liv. Vi har uppsökt marknader och shoppat massor av billiga klänningar, som sen lämnats till välgörenhet vid hemgång då det med all sannolikhet inte är något som kommer att användas hemma i Sverige.


Anantasila resort. Strax utanför Hua Hin


Templet på apberget i Hua Hin

Varje middag åt vi på restauranger. Har inte rört en gryta eller stekpanna på ett halvår och det har i sig varit underbart. På min gata i stan, det vill säga Soi 94, finns många restauranger i olika klass men har konstaterat att Thailand är ett land rikligt på mat i alla former. På Soi 94 räknade jag också alla massagesalonger och kom fram till att det enbart på den gatan fanns 19 stycken. Massage är mycket billigt i Thailand och nåt man har råd att unna sig ofta. Själv kostade jag på mig detta varje vecka, vilket var nödvändigt då man blir rätt stel efter åttatimmars arbetspass vid datorn.

Morgonstund vid havet, Hua Hin
Man hinner göra mycket och uppleva många saker på ett halvår och jag är glad att jag har bloggat för att inte glömma vad jag varit med om. Och jag har planer på att träffa en del av mina kollegor i sommar, då vi ska försöka få till en liten cykelsemester på Österlen i Skåne.
/Birgitta

måndag 19 mars 2018

"Ibland kan det räcka att bara lyssna"

Många människor och många symtom och lidanden möter man i telefonen i varje arbetspass. En del lite enklare där man kan hänvisa till vårdcentraler, närakuter och även ge egenvårdsråd enligt rådgivningsstödet. Ett mycket värdefullt arbetsverktyg att följa för att kunna ge sjukvårdsrådgivning.  Sen förekommer lite svårare fall som hänvisas till akuten och även psykakutmottagningar. Man möter människor i kris och får då ta del av svåra människoöden.

En röst i natten

Vissa är mycket ensamma och vill bara få prata med någon. Ibland kan det räcka att bara lyssna. I mångt och mycket har det dock varit säsongsbundna sjukdomsfall och skador. I somras var det oerhört många fall av fästingbett, getingstick, utslag och idrottsskador samt olyckor på bland annat studsmattor. Fram emot hösten florerade förkylningar, magsjuka och så småningom fall av influensa. Har blivit varse om oerhört långa väntetider på akutmottagningar och svårigheter att komma fram till vissa vårdcentraler samt svårigheter att få hjälp när någon mår dåligt psykiskt. Har även fått samtal om en "second opinion" efter besök på vårdcentraler och akutmottagningar.

Ett mycket lärorikt arbete har det varit och vissa sjukvårdsråd har satt sig i ryggmärgen. Många av dessa råd har jag nytta av i mitt ordinarie jobb och även bland övriga bekanta. 
/Birgitta

fredag 16 mars 2018

Äventyret kan börja

Efter en lång och skakig resa med bland annat bilpunktering på vägen till Arlanda och många luftgropar på väg till Bangkok, som killade rejält i magen, och på det en 20-mils bilresa ner till Hua Hin, kom jag äntligen fram till destinationen för mitt kommande halvår. En 30-gradig värme mötte mig som fick mig väl till mods. Blev skjutsad direkt till hotellet där jag möttes av en thailändsk tjej som gav mig instruktioner om hur de närmaste dagarna skulle se ut. Fick några dagar på mig att landa på plats innan jag skulle påbörja min utbildning och introduktion för jobbet på 1177. Sonderade närmaste omgivningen och gjorde mig bekant med några blivande kollegor som också bodde på hotell Initial.

Utbildningen för det nya jobbet var väldigt intensiv då man bara fick tre dagar på sig att försöka sätta sig in i datasystemet för rådgivningsarbetet. Inte helt lätt kan jag säga och vill med det också nämna att liknande utbildning för 1177 i Sverige sträcker sig över två månader. Hade efter dessa tre dagar dock möjlighet att ha en mentor vid varje arbetspass som man kunde fråga vid osäkerhet. Efter ett tag kände jag mig ändock mer och mer hemtam med systemet och blev till slut tillräckligt effektiv på jobbet.

Underbar fritid


Min fritid där borta var oslagbar.  Kändes verkligen som semester varje ledig dag
/Birgitta




torsdag 15 mars 2018

Drömmen blir verklighet

Jag tvekade inte en sekund när jag såg jobbannonsen i Vårdfocus om arbete med 1177 i Thailand. Ända sen jag första gången var i Thailand på semester, har jag älskat det landet. Skickade iväg en ansökan till rekryteraren på Medical för detta arbete, nästan direkt efter att jag läst annonsen. Dröjde dock två månader innan jag hörde nåt om min ansökan. Jag hade nästan gett upp tanken om detta, när jag i början av januari fick frågan via mejl om jag fortfarande var intresserad av jobbet. Mitt hjärta tog ett rejält skutt när jag förstod att min dröm att få arbeta i Thailand skulle kunna vara en verklighet. Nästa steg var att kolla upp möjlighet att få tjänstledighet för ett halvår, vilket i sig kändes som en omöjlighet då man arbetar inom vården. Men jag fick positiv respons från min chef och det vara bara att börja förbereda allt inför äventyret.

Birgitta vid vattenfall


När jag allra ödmjukast tackat ja till tjänsten för 1177 i Thailand, följde en tid med många administrativa förberedelser. Sköterskelegitimation på engelska från Socialstyrelsen, examensbevis och utdrag från polisregistret på engelska, alla arbetsintyg, ansökan om visum och sjukvårdsförsäkring och diverse annat. Sen skulle det förstås ordnas med allt hemma med hus och kattvakt och autogiro på alla fakturor. Det var en hektisk tid, dagen för avresan började närma sig och likaså min nervositet inför det okända.

Äventyret börjar

måndag 12 mars 2018

En sjuksköterskas äventyr i Thailand



Birgitta fick chansen att arbeta som sköterska i Thailand

Jag heter Birgitta Jönsson och arbetar som sjuksköterska på dialysmottagningen på Torsby sjukhus sen snart tio år. Ett arbete jag trivs mycket bra med. Jag har bra arbetskollegor och upplever att vi har ett bra teamwork. Våra patienter kommer till oss två till tre gånger i veckan för dialys, så vi lär känna dem väl. Vi hoppas att de trivs hos oss trots att de måste komma hit i ur och skur.

Äventyr i Thailand

Dock fick jag möjligheten att göra en liten avstickare i mitt arbete som sköterska, när jag fick chansen att uppleva äventyret i Thailand för ett halvår. Ett halvår fyllt med nya erfarenheter och intryck. Något jag aldrig har ångrat att jag hoppade på och kommer att bära med mig för resten av livet. Har sedan mitt första besök till Thailand älskat det landet och burit med mig en dröm att få arbeta där som sjuksköterska. Trodde dock inte att detta var möjligt förrän jag fick syn på jobbannonsen i tidningen Vårdfocus under en fikarast på jobbet i Torsby.

Birgitta har drömt om att få jobba som sjuksköterska i Thailand


fredag 9 mars 2018

"Sunne är inte som någon annan plats jag känner till"

Min tid på Sunne-bloggen är till ända. Tusen tack för att ni har läst och brytt er! Jag säger inte att det hade varit tråkigare att skriva om ingen hade läst texterna, men det hade det.

Jag skulle vilja påstå att de här veckorna har varit som en resa för mig. Vilken klyscha, tänker nån. Ja, verkligen! Som en sån där resa som tjugoåringar gör till sydoastasien för att hitta sig själva. Det har varit lite av ett äventyr, det har varit varmt och svettigt, det höll bara på i två veckor så jag lyckades inte riktigt hitta mig själv ändå och i söndags åt jag wok. Men framförallt har det varit väldigt, väldigt roligt. Och lärorikt.

Länge sen var det väl jag tänkte så extremt mycket på fenomenet Sunne. Precis som Zlatan är Zlatan och koriander är koriander så är Sunne unikt. Det är inte störst, bäst eller mest händelserikt. Men det är intressant, det väcker känslor och är sig självt. Det är lika mycket kulturinstitutioner som raggarbilar, lika mycket naturvyer som pappersbruk. Det är inte som någon annan plats jag känner till.

Sunne är Sunne. I det avseendet kan alla andra gå och duscha.

Trevlig helg!

/Björn Edgren

torsdag 8 mars 2018

Basketball High

Det dunkar rytmiskt av en baskagge genom väggen. Ljudet av fötter som stampar i golvet på läktaren utanför. I omklädningsrummet är stämningen spänd, minst sagt. Jag sitter med huvudet nedböjt och tittar på mina basketskor och högt uppdragna strumpor. Aldrig i hela mitt liv har jag varit så nervös.

För någon vecka sedan var vi med Fryxellskas skolbasketlag i Mora. Vi spelade magiskt, vann stort och gick vidare i skol-sm. Då spelade vi, som vi sa, utan press på bortaplan. Nu är det raka motsatsen.

Husqvarna, staden med basketgymnasium, är på besök i Sparbankshallen. Alla elever på Fryxellska har fått ledigt för att komma och titta och stötta. Sunne. Klapp klapp klapp. Sunne. Klapp klapp klapp.

Det här är något nytt, något annorlunda. En fullsatt sporthall. Representera sin skola. Alla man känner tittar på. Det känns som en amerikansk high school-film. Här finns chansen att bli en skolhjälte för all framtid.

Kanske kommer jag göra 40 poäng när vi vinner som underdogs. Undrar vilken bild på mig som kommer stå i troféskåpet i skolkorridoren (troféskåpet som alltså ännu inte finns, men kommer finnas där i framtiden). En vägg i kafeterian över skolans idrottshjältar. Evig ära och berömmelse. Kommer de döpa om skolbasketturneringen efter mig? Björn Edgren Memorial Trophy kanske? Vad vet jag? De kommer säkert på något bra.

Vi springer in i hallen. Speaker. Raketer i taket. Det är som att spela i jävla NBA. Samtidigt. Benen är gelé. Känslan i bröstet är inte laddning. Det är fullständig skräck.

En kort stund senare har vi förlorat med hundra poäng. Jag gjorde fyra, och stegfel sju gånger. Efteråt är analysen glasklar. Vi är bättre på bortaplan grabbar. Vi fick prova på amerikansk high-schoolkultur i några minuter. Det var väl ändå ingenting för oss.

/Björn

onsdag 7 mars 2018

Sunne - även för den urbana hipsterturisten

Allt är perspektiv. Vad är egentligen skillnaden mellan ett pittoreskt sunkigt snabbmatshak på Manhattan, och en kôrvkiosk på Tôrge i Sunne? Det handlar såklart till stor del om förväntningar och inställning.

Så hur skulle det bli om vi tog den urbana hipsterturistens ögon och applicerade dem på några platser i Sunne (inte bokstavligen givetvis, vi ska inte lägga folks ögon på hotell Nilsson-tomten) - alltså, om vi gör en resebeskrivning ungefär som Lonely Planet skulle göra den - på de där platserna som inte är så överturistiga utan istället helt genuina? Ungefär såhär, tänker jag mig:

Frykenvägens slut. Vid slutet av Frykenvägen, allra längst norrut, mot Askerudsviken till, finns en liten gräsplätt, omgiven av björkar. Bakom träden sluttar det brant ner mot vattnet. Därifrån ser sjön oändlig ut, omgiven av skog och ängar. En sommardag kan man sitta där och höra rasslet från björklöven i den svala skuggan - varför inte korka upp en Pabst Blue Ribbon och njuta av lite medhavd pankofriterad tofu doppad i grönkåls-skyr? Har du tur kan du se (och framförallt höra) en lokalinvånare klippa gräset lite längre bort.

Gamla kyrkogården. Det kan låta konstigt att besöka en kyrkogård för nöjes skull, men gamla delen av Sunne kyrkogård, med sitt magnifika lugn och sin enormt höga allé är den perfekta platsen för en sommarpromenad. Det är otroligt vackert. Låt funderingar sväva iväg upp genom trädkronorna i allén och känn dig för en stund som Göran Tunström själv. Kanske sätter du dig på en parkbänk och skriver dikter i en liten läderinbunden second-hand-skrivbok?

Ta gamla vägen. För att ta sig till Sunne söderifrån åker de flesta (som har bil) på den västra sidan om Fryken. Det är en snabbare, nyare och rakare väg – men vi rekommenderar istället att du tar the scenic route. Från Kil tar du östra sidan, landsortsidyllen kommer slå dig med häpnad. Kor står utplacerade längs vägen för perfekta fotomöjligheter. Om du frågar snällt kan du säkert få mjölka någon av dem. Glöm inte din polaroidkamera med foton för 50 kr/styck.

Fryksdalsbanan. Du har ju förstås inget körkort, men det är inget problem. Fryksdalsbanan erbjuder nästan lika mäktig utsikt som bilvägen på andra sidan sjön. Lös en biljett direkt på stationen i Karlstad och se till att ta ett säte på rätt sida för utsikt (numrerade platser är inte en grej här). Gör en bingo av de olika pittoreska stationshusen! Men varning - se till att inte åka för långt så du hamnar i Torsby, där finns inget att se.

Gå på bio. Teaterbiografen är en av världens äldsta bevarade biografer, byggd på 900-talet av omkringresande Tibetanska munkar. Köp en biljett och lite lokalt snacks (Snickers) och du kommer njuta lika mycket av lokalen som av filmen (om det är en bra film). På ryggen av varje stol finns namn ingraverade på guldskyltar som du kan ta med dig hem som souvenirer.

Bråruds industriområde. Ännu finns områden relativt nära centrum som inte är helt gentrifierade. Råa, osminkade Bråruds industriområde ger ett nästan industriellt intryck med sina fabriker och verkstäder. Varför inte slå upp några klappstolar och spela ett härligt parti Zombicide Prison Outbreak mitt i denna vibrerande stadsdel? Det är inte helt lätt att hitta en lakto-ovo raw food-juicebar här, men om du gör det kommer det vara värt letandet.

Fotnot: Ovanstående guide lämnas med varm hand över till Sunne turism utifall att intresse finns att skapa en guidad hipstertur. Jag skickar faktura.

/Björn

tisdag 6 mars 2018

Gå Knut

Sunne, 1994
Gatorna fullständigt svämmar över med barn. Några är Batman, andra är Kajsa Anka eller Turtles eller ett troll. En hel del är bara gubbar eller gummor. Samtliga bär på en plastkasse. Det råder en samlad upphetsning. Det är inte omöjligt att det är den viktigaste dagen på hela året.

Uppsala, 2009
Vad menar du med att gå Knut?
Nej, men, gå ut som Knutgubbe liksom?
Knutgubbe?
Ja? På Knut?
Vad pratar du om?

Sunne, 1994
Vi går målmedvetet runt i kvarteren. Där är det ingen idé att gå in, det vet jag, enligt ryktet är de förvisso hemma men de släcker alla lampor för att slippa dela ut godis. Och lite längre bort här ska man absolut inte gå, för där får man bara clementiner. Hemska tanke.

Uppsala, 2009
Menar du alltså att du aldrig har hört talas om Knut?
Jo, jag har hört talas om både namnet och högtiden, men jag har aldrig hört talas om att man skulle fira den på något sätt.
Men, vaddå? Det var ju en av de största grejerna på året när man var barn.
Vad gjorde man då?
Klädde ut sig och gick runt och fick godis.
Tänker du inte på påsk?
Men nej! Knut!

Sunne, 1994
Jag är Zorro. Jag har precis varit i drömhuset. Färdigpackade påsar med nappar, dumleklubbor, jordgubbssnören, zoo och mjölkchoklad. Dessutom ytterligare en påse med popcorn. Allt ligger tryggt i min kasse. Som en tyst zombieapokalyps driver vi runt och tömmer varje bostad på allt som innehåller socker.

Uppsala 2009
Varför fick man godis?
Öhm, det vet jag inte riktigt…
Gjorde man något i gengäld? Gav en present?
Nej…
Hotade med bus?
Nej…
Man bara var utklädd och fick godis?
Ja.
Och alla vuxna var med på det här?
Ja, jag antar det.
Och vad var det ni firade?
Det vet jag inte… Knut?
Och kopplingen mellan högtiden Knut och att klä ut sig och att få gratis godis är?
Ja, det vet jag inte riktigt.
Sa ni nått särskilt när ni plingade på de olika husen?
Nej, oftast plingade man bara på och stod tyst när de öppnade och väntade på att de skulle lägga godis i påsen.
Så en stor mängd helt maskerade personer plingar på, utan att säga något, och de belönas med godis?
Ja.
Ok, det låter helt normalt.
Det är så himla sjukt att du aldrig har hört talas om det här.
Visst, vi kan säga att det är det som är det sjuka med det här.

/Björn

måndag 5 mars 2018

Klättkampen

Ett tydligt minne är att jag som barn alltid hade väldigt svårt att skilja mellan Gettjärnsklätten och Tossebergsklätten - de två kanske viktigaste utsikts- och höjdpunkterna (pun intended) i Sunne. Numera vet jag förstås bättre, men det minskar inte mitt behov av att försöka besvara den fråga som gäckat bygdens stora tänkare i alla tider (antar jag) - vilken av klättarna (klätterna?) är egentligen bäst?

För att utröna detta på ett rättvisande sätt har jag bestämt mig för att bedöma de båda klätterna (klättsen?) utifrån ett antal kriterier nedan och tilldela dem poäng från + till +++++.

Så se detta som det slutgiltiga ordet över vilken klätt som egentligen är Sunne kommuns allra bästa klätt. Sen behöver ni aldrig undra över det igen (vilket jag förstår att ni gjort sjukt mycket).

Nedanstående jämförelse kan med fördel också användas som turistguide i framtiden, på TripAdvisor eller så.

HÖJD
Den här kategorin bedömer klätternas respektive höjd. För att få +++++ krävs att det är jävligt högt. Jag har valt att mäta höjden över havet, för att det är så man gör (eller jag har egentligen inte mätt höjden, jag har googlat den).

Gettjärnsklätten: 305 meter över havet. Det är ganska högt. Men samtidigt skulle det inte ta Usain Bolt mer än 30 sekunder att springa rakt upp (om man räknar med att berget ligger ner på marken, att han inte springer stigen utan fågelvägen och att han orkar hålla sin världsrekordfart på 100 meter 3 gånger i sträck).
++

Tossebergsklätten: 343 meter över havet. Utan tvekan högre än konkurrenten. Betyget dras dock ner av att det finns väldigt många andra berg som är högre, Kilimanjaro till exempel, som är 5892 meter över havet. Det ligger ju inte i Sunne kommun i och för sig, men låt oss ändå ha respekt för faktumet.
+++

LÄGE
Här har jag bedömt hur bra till respektive klätt ligger för att man ska kunna ta sig dit. Nu skiljer ju det sig åt väsentligt beroende på var man åker ifrån - om man till exempel är i Stöpa är ju Tossebergklätten +++++ och Gettjärnsklätten inte alls så nära. Bor man i Tokyo är läget i princip likvärdigt (dåligt). För att det ska bli enklast utgår vi från det mest centrala av allt - Pizzeria City i Sunne.

Gettjärnsklätten: 16,1 km på Gräsmarksvägen, 20 minuters bilfärd (3 timmar och 18 minuters promenad). Smidigt med bil, snirklig och spännande väg. Inte gångavstånd (kan i och för sig diskuteras, allt är gångavstånd om man har tid).
++++

Tossebergsklätten: 18,5 km på E45, 18 minuters bilfärd (3 timmar och 53 minuters promenad). Längre sträcka på kortare tid (om man inte går, då är det plötsligt längre), bredare och rakare väg om man gillar sånt. Smakskillnad skulle jag säga, det blir oavgjort här.
++++

TOPPENS TILLGÄNGLIGHET
När man väl är framme vid klätten - hur lätt är det att ta sig upp?

Gettjärnsklätten: Det är brant och man måste gå.
+

Tossebergsklätten: Man kan åka bil hela vägen.
+++++

UPPLEVELSE PÅ VÄGEN UPP
Hur kul, spännande eller intressant är det att ta sig upp på toppen?

Gettjärnsklätten: Naturupplevelse med vandring i skog och på en brant stig. När man kommer upp kommer det kännas som att man åstadkommit något i sitt liv, vilket väl rimligen är en känsla att sträva efter för de flesta.
+++++

Tossebergsklätten: Har man en skruttig bil kan det bli jävligt spännande. I övrigt inte så intressant. Man får lock för öronen också.
++

UTSIKT
Hur vackert är det när man väl är där uppe?

Gettjärnsklätten: Utsikten mot sjön Rottnen är storslagen, men man kan mest se åt ett håll. Det är lite störande för man vet inte vad man missar åt andra hållet.
++++

Tossebergsklätten: Oslagbar. Utsikt åt alla håll som kan förstärkas genom att gå upp i ett utkikstorn. Fryken brer ut sig majestätiskt. Är det Sveriges vackraste utsikt? (Troligtvis inte)
+++++

SELMANAMN
Klättarne förekommer båda i Selmas Lagerlöfs Gösta Berlings Saga - men hur bra är deras sagonamn?

Gettjärnsklätten: Dunderklätten. Ett namn som för tankarna till både Dunderklumpen och Dundermusen (Danger Mouse). Båda barnprogram. Fan nu kan jag inte få Dundermus-melodin ur huvudet. Dundermusen! Dutututurututu. Dundermuseeen!
++++

Tossebergsklätten: Gurlita klätt. En sammansättning av det moderna engelska slangordet för tjej, Gurl, och förkortningen för informationsteknik, it, gör att namnet känns hypermodernt. Man undrar dock lite varför det plötsligt ska vara särskrivet och inte heta Gurlitaklätten vilket förvirrar en aning.
+++

NÄRHET TILL AMERIKANSK DINER
Finns det någon amerikanskinspirerad 50-talsrestaurang med rosa och turkos dinerinredning i närheten som serverar burgare, shakes och pommes i korgar?

Gettjärnsklätten: Nej.
+

Tossebergsklätten: Ja.
+++++

NÄRHET TILL GETTJÄRN [gett-shärn]
Hur nära är det till metropolen med Sunne kommuns kanske bästa namn?

Gettjärnsklätten: Nära, om än faktiskt inte riktigt så nära som man skulle kunna tro.
++++

Tossebergsklätten: Verkligen inte nära.
+

EXTERN ANALYS 1
Här låter jag min sambo Ullis, som inte är infödd, men som besökt båda klätterna ge sin samlade bedömning.

Gettjärnsklätten: Heter det inte Getkläppen? En härlig kulle där man kan låtsas som att man “vandrar” när man egentligen tar en promenad i uppförsbacke. Fin utsikt över Getkläppsdalen.
++++

Tossebergsklätten:
Här är det lätt att få motorstopp på vägen upp om man inte har en förare som är snabb på pedalerna. På toppen belönas man med en väldigt grötig gröt och baconbitar om man vill. Väldigt mycket granar.
+++


EXTERN ANALYS 2
Här låter jag filosofie doktor Carl Michael Carlsson vid Uppsala Universitet, som varken hört talas om klättarna eller vet vad det är för något recensera dem.

Gettjärnsklätten: Tveksamt på alla sätt, skulle jag säga. Japansk mat i all ära, men det finns ju inte direkt budget att köra hela slåttermaskinen själv. Handen på hjärtat hade jag väntat mig mer, men Gettjärnsklätten är ju ändå alltid Gettjärnsklätten, det får man aldrig glömma. En trea.
+++

Tossebergsklätten: Ja, alltså, det finns inte mycket att säga. Tossebergsklätten kammade hem stavettan i år igen. Att se 300 minkar sula varandra till döds är något av det vackraste en människa kan erfara. Välförtjänt femma.
+++++

SLUTRESULTAT
Gettjärnsklätten: 31 plus
Tossebergsklätten: 37 plus

Storslam för Tossebergsklätten! Sunnes bästa klätt 2018. Prisceremoni kommer ske i utkikstornet längre fram. Eventuell vinstskatt betalas av vinnaren. Resultatet bör men kan inte överklagas. Eventuella klagomål på poängsättningen kan ställas direkt till Sunne kommuns växel.

/Björn

fredag 2 mars 2018

Noterat från jordgubben

Ja, du förstår vi ska ha lite gäster ikväll.

Jag nickar artigt till svar. Det är en fredag. Det är juli. På Kvarngatan står en väldigt stor jordgubbe. Och i densamma står jag. Det ser ut lite grann som i TV-serien Arrested Development tänker jag mig i efterhand, bara det att där står de i en banan istället (“There’s always money in the banana stand”). En gammal lärare passerar.

Det är grillkväll.

Ser jag töntig ut där jag står? Absolut, det gränsar rimligen till socialt självmord som femtonåring. Tycker ändå att det är ett helt ok sommarjobb. Ja, faktiskt. Utomhus med tak över huvudet. Obegränsat med Corona (jordgubben, inte drycken). Dessutom perfekt överblick över centrala Sunne. Ser människor som går på lunch, uppträdanden på Teatertorget, kan räkna raggarbilarnas varv. Vara i händelsernas centrum.

Jag tar en liter. Och sen så, ja, lite semesterfirande vettu...

Det där förbryllar mig. Det händer hela tiden, människor som berättar sina planer för jordgubbspojken. En ytligt bekant till familjen går förbi. Vi hejar. Jag frågar inte vad han ska göra men får veta det ändå.

Hej, hej. Ja, jag ska hem till min granne på middag ikväll förstår du.

Där är den igen. Den icke efterfrågade avsiktsdeklarationen. Alla ytligt bekanta vuxna som går förbi levererar den. Beror det på att jag är en särskilt förtroendeingivande person som människor gärna öppnar sig för? Beror det på att jag står i en stor jordgubbe?

Nej, såklart inte. Det beror på att jag står utanför entrén till Systembolaget. Jag blir helt enkelt som en liten portiér till en plats i vuxenvärlden man tydligen inte får lov att besöka utan en väldigt tydlig anledning. Han ser vad jag gör, tänker de. Bäst att jag förklarar varför.

Aldrig har jag fått en bättre inblick i det sociala livet i en ort. Ska du göra en studie i sociologi har jag ett klockrent tips - ställ dig i en gigantisk jordgubbe utanför Systemet en hel sommar. Och samla på lite citat.

Nej men du vet det är ju inte bara jag som ska ha det här, vi blir fler ikväll.
Boeuf bourguignon. Det här ska vara i grytan alltså.
Jag använder flaskorna till att kavla bulldeg.
Det är för desinfektion av köksytor.
Jag gick fel.

/Björn

torsdag 1 mars 2018

Riddarfesten

Jag minns det klart och tydligt, vi promenerar från Leran, jag och Carl (alltid jag och Carl), till Sundsbergs gård, små som vantar är vi. Han i rustning och hjälm med en stor sköld, jag i någon sorts mer lärd man slash adel slash gycklar-outfit, med ett plastsvärd i bältet och en lila ullmössa med gulddetaljer vi köpt på Gotland.

Det är den så kallade Riddarfesten. En dag då lajvare från hela Sverige tar med sig sina pottor, krus, penningpungar, mungigor och hästar och kommer till Sunne. Dagen då alla Sunnes barn klär sig i medeltidskläder, smakar på smaklös rovsoppa och provar att lyfta svärd. Det är Medeltidsveckan i kondensat.

Jag ska vara ärlig och säga att jag inte minns om det var en engångsföreteelse eller något som pågick år efter år. Jag vet inte om jag själv var där en gång eller tio. Men, my God, så jag minns att jag var där.

Med stora ögon såg jag tornerspel med frustande hästar, stora lansar och riddare som skrek Owaga, attack! Medeltiden var på riktigt och den fanns där bara för mig. Man kan misstänka att jag i vuxen ålder skulle ha lite svårare att fascineras av dessa glesskäggiga män i koftor och brynja och kanske haft vissa ideologiska betänkligheter över att köpa ett Tors hammare-halsband.

Men just där och då var jag herre över hela världshistorien, mitt i mitt eget Sunne, och på något sätt som jag minns än idag så kändes det som att hela jordklotet snurrade med Sundsbergs gård som mitt. Det är fint, kommer jag ihåg att jag tänkte, att alla de här människorna har kommit just hit. I bakgrunden hördes en lergök.

/Björn