Jag åker fortfarande hem till Sunne
Sunne. Hem till Sunne, mitt Sunne. Ja, för så är det. Jag åker fortfarande hem till Sunne.
Helene Norrby heter jag som fått den stora äran att gästa bloggen de närmsta två veckorna. Till vardags är jag faktiskt inte så där väldigt nostalgisk av mig, men nu började tankarna märkligt nog vandra bakåt, till min barn- och ungdomstid. Föräldrarna bor sedan många år i Karlstad och min bror i Lysvik – men några riktigt goda vänner bor fortfarande kvar i Sunne (och Karlstad) och vi träffas med tämligen ojämna mellanrum. Mycket trevligt!
Gerda Jansson, Hilding Ståhlbrand och Arthur Johannesen, våra lärare på Skäggebergsskolan, känns kanske igen?
Arthur lyckades med konststycket att få oss alla engagerade och intresserade av i alla fall nästan allt. Fotografering och framkallning, brännboll och baseball.
Muntlig framställning, idag en självklar sak i skolan, det var det inte då.
Han åkte även som enda vuxen med oss till Norge för att åka skidor i fjällen. I sexan, med 20-talet elever! Modigt. Det var då jag lyckades med konststycket att bränna sönder Gudruns mammas nylonmorgonrock på ett el-element samt glömma kvar mina skidor när bussen kom och vi skulle åka hem. Bra jobbat.
Arthur, ja – då måste man förstås även nämna basket.
Så roligt vi hade!
Träningar varvades med seriespel, och vi var väl inte så där väldigt bra. Vann vi tio gånger under alla dessa år så är det högt räknat. Motståndarna kom från bl a Arvika, Hagfors och Karlskoga och de var alla överlägsna.
Skidor åkte vi i Finnfallet, och våra föräldrar turades tappert om att skjutsa oss dit. Många liftkort blev det under åren!
På Fryxellska spanade vi i första hand in killarna, i andra hand gjorde vi faktiskt som lärarna sa.
Tack vare Björn Larsson kan jag fortfarande rabbla samtliga tyska prepositioner som styr ackusativ och/eller dativ, även om det så skulle vara mitt i natten. Att komma till hans lektioner utan att ha läst på läxan och kunna glosorna, det gjorde man bara en gång.
Det gjorde jag. En gång.
Gerd Hällén var en hejare på att levandegöra engelskan, och att vår stackars religionslärare (Ekberg, hette han så, möjligtvis?) stod ut med våra många fnitteranfall är fortfarande en gåta.
/Hälsningar Helene Norrby
Helene Norrby heter jag som fått den stora äran att gästa bloggen de närmsta två veckorna. Till vardags är jag faktiskt inte så där väldigt nostalgisk av mig, men nu började tankarna märkligt nog vandra bakåt, till min barn- och ungdomstid. Föräldrarna bor sedan många år i Karlstad och min bror i Lysvik – men några riktigt goda vänner bor fortfarande kvar i Sunne (och Karlstad) och vi träffas med tämligen ojämna mellanrum. Mycket trevligt!
 |
| Tage Åséns fina Jul i Sunne. Publicerad med benäget tillstånd av konstnären. |
 |
| Karina Johanssons härliga målningar av Sunnes kiosker. Publicerade med benäget tillstånd av konstnären. Karina skriver trevliga böcker också! |
Gerda Jansson, Hilding Ståhlbrand och Arthur Johannesen, våra lärare på Skäggebergsskolan, känns kanske igen?
Arthur lyckades med konststycket att få oss alla engagerade och intresserade av i alla fall nästan allt. Fotografering och framkallning, brännboll och baseball.
Muntlig framställning, idag en självklar sak i skolan, det var det inte då.
Han åkte även som enda vuxen med oss till Norge för att åka skidor i fjällen. I sexan, med 20-talet elever! Modigt. Det var då jag lyckades med konststycket att bränna sönder Gudruns mammas nylonmorgonrock på ett el-element samt glömma kvar mina skidor när bussen kom och vi skulle åka hem. Bra jobbat.
 |
| Klass 3, Skäggebergsskolan, 1967 |
Så roligt vi hade!
Träningar varvades med seriespel, och vi var väl inte så där väldigt bra. Vann vi tio gånger under alla dessa år så är det högt räknat. Motståndarna kom från bl a Arvika, Hagfors och Karlskoga och de var alla överlägsna.
Skidor åkte vi i Finnfallet, och våra föräldrar turades tappert om att skjutsa oss dit. Många liftkort blev det under åren!
På Fryxellska spanade vi i första hand in killarna, i andra hand gjorde vi faktiskt som lärarna sa.
Tack vare Björn Larsson kan jag fortfarande rabbla samtliga tyska prepositioner som styr ackusativ och/eller dativ, även om det så skulle vara mitt i natten. Att komma till hans lektioner utan att ha läst på läxan och kunna glosorna, det gjorde man bara en gång.
Det gjorde jag. En gång.
Gerd Hällén var en hejare på att levandegöra engelskan, och att vår stackars religionslärare (Ekberg, hette han så, möjligtvis?) stod ut med våra många fnitteranfall är fortfarande en gåta.
 |
| Ja, här tragglades det.... |
Kommentarer