måndag 20 december 2021

Sunnebloggen tar julledigt

Sunnebloggen tar julledigt några veckor. Varmt välkommen tillbaka i januari för nya spännande möten med nya bloggare.

God jul och Gott nytt år!

Frykensundet i Sunne.


fredag 17 december 2021

Från högvakten till befattningsutbildning och välbehövligt jullov

I skrivande stund är jag på väg hem till Sunne för ett välbehövligt jullov på 3 veckor. Det är nu 4 månader sedan inryck, även fast det känns som 4 år. Jag har fått uppleva så otroligt mycket och träffat helt fantastiska människor. Vi är verkligen som en stor familj på 57 personer, och jag vet att många däribland är vänner för livet. 

Efter högvakten började vi med befattningsutbildningen och eftersom jag är på en Stab- och trosspluton så har nästan hela plutonen börjat med trossutbildning. När jag är klar med mina utbildningar så kommer jag vara Kompanistab-gruppchef. Något jag ser väldigt mycket fram emot är Cold Response 2022 i Norge. Det är en stor NATO-övning som nog kommer vara en väldig upplevelse att få delta i. Men innan dess väntar väldigt mycket träning och utbildning.

Ett minne jag kommer bära med mig för resten av livet var när vi hade överlevnadsutbildning och skulle sova i bivack med en stridsparskamrat en natt. Det blev jag och min fina vän Tarberg som skulle överleva natten. Vi började bygga vår bivack i spöregn och allt gick fel kändes det som. Vi slet och slet och fick tillslut ihop en väldigt fin sovplats. Helt plötsligt öppnar himlen upp sig och vi får se den vackraste solnedgången, som belöning kändes det som. Grädden på moset var när vi fick krypa ner i bivacken tillslut och göra upp en eld och ligga där och prata och prata kvällen lång.

Jag glömmer inte heller när vi en helg hade patrullfälttävlan. Vi gick långa sträckor med tung packning mellan olika stationer där olika tävlingar skulle utföras, och vi var uppe länge och hade mörkerorientering. Allt som allt gick vi över 6 mil med tung packning på 2 dagar. Jag minns när vi tog en kort vila mellan 2 marschpass, och jag satte mig på packningen i ett dike, utan att jag märker det så faller jag bakåt och somnar, sover i 10 minuter innan det var dags att marscha vidare i natten. Det fina med allt detta är att trots att alla är totalt slutkörda, och har ont precis överallt, så peppar alla varandra och hejar på den som är i en svacka. Alla finns där för varann när det gäller.




Det sista minnet jag vill dela med mig av är också från den patrullfälttävlan-helgen. Vi hade varit upp många, många timmar, gått mycket och mycket fysiskt arbete. Sen fick jag äntligen lägga mig i tältet och sova, jag tror klockan var runt 11, jag fick sova en timme, sen skulle jag upp och sitta infartspost som det heter, man postar infarten till förläggningen. Där satt jag en timme, sen skulle jag in i tältet och sitta eldpost en timme. Den timmen brukar gå väldigt fort! Jag har alltid tyckt att det är mysigt att sitta framför elden, och då brukar jag passa på att skriva brev till min kille i mitt block. Sen skulle jag äntligen få sova när klockan var 02.00. Jag hann bara lägga ner huvudet på liggunderlaget 30 sekunder max innan jag hör hur det skriks ELDSTÄLLNINGAR! Med de menas att fiender har upptäckts i närområdet och då ska man ta sina grejer och springa ut till sin redan bestämda plats och vara beredd att verka med sitt vapen. Men där låg vi i blötan och spanade och spanade, ingen kom. Sen avbröts det och vi fick en ny order om att omgruppera. Så det var bara att riva förläggningen och marscha iväg sen på en timmes sömn, sen var det dags för nästa dag.



Jag har fått många frågor om hur det är att vara tjej och göra lumpen. Jag tror att jag har haft otroligt mycket tur med vart jag hamnade och med vilka. Jag hamnade i en pluton med ovanligt mycket tjejer, och killarna är inget annat än respektfulla, accepterande och bara rentav superbra! Vi har många kvinnliga befäl och vår plutonchef är kvinna. 

I min pluton har vi en väldigt bra jargong och ton. Dock har jag hört att det inte ser lika bra i andra plutoner. Vad det beror på kan jag inte svara på. Men jag tror att hela försvarsmakten är på väg mot ett mycket mer välkomnande klimat för kvinnor. Heja försvarsmakten säger jag! Och heja alla starka kvinnor!!


Jag har även fått frågan många gånger om det görs någon skillnad på kvinnor och män. Och svaret är nej. Alla bär lika mycket, alla går lika långt, alla sover tillsammans och alla duschar på samma ställe. Den enda skillnaden kan vara att tjejer kan få längre toalettbesök för att till exempel byta mensskydd (vilket förövrigt tjejerna får gratis nu för tiden, bindor och tamponger).

Nu när mina 2 bloggveckor är slut för denna gång så vill jag tacka för att jag fick möjligheten att göra detta, och tack till alla som har läst! Det har varit jättekul att få skriva här och dela med mig lite. Om jag skulle få med allt jag ville skriva om så hade jag nog behövt 10 veckor till:) Men nu ska jag njuta av ett härligt jullov!! God jul och gott nytt år på er alla!

//Alexandra





onsdag 15 december 2021

Från fältvecka i skogen till högvakt vid Stockholms slott

Efter tre månaders grundläggande soldatutbildning var det dags
för min pluton att stå högvakt vid Stockholms slott.

Efter att få landa lite i denna otroliga omställning och mitt nya liv så började jag faktiskt gilla det. De 3 första månaderna innehöll grundläggande soldatutbildning. Så vi lärde oss grunderna i allt och framförallt hur man lever ute i fält, och strid.

Att leva ute i skogen är något väldigt speciellt. Elektricitet, rinnande vatten, tak över huvudet och toalett är något jag aldrig kommer ta för givet igen. Jag minns vår första fältvecka. Det regnade hela veckan och tältet var inte helt vattentätt. Många blev sjuka då det var kallt och blött konstant och vi inte fått in de rätta rutinerna än.
Vi var mycket på skjutfältet och sköt vilket jag tycker är superkul! Speciellt eftersom vi har jättebra instruktörer. En tanke jag tänkt på mycket dock är att det är lätt att glömma bort varför vi tränas i allt detta. Man blir lite verklighetsfrånvänd när man står på skjutbanan och har kul och skjuter mot en pappfigur. En pappfigur som egentligen ska föreställa en levande människa.

Cirka 3 månader efter inryck var det dags för min pluton att stå högvakt vid Stockholms slott. 

Högvakt vid slottet

Innan dess tränade vi mängder med exercis för att allt skulle se perfekt ut. Den perioden var faktiskt väldigt rolig även fast det var jobbigt med långa dagar och massa drillande. Här har vi en bild på hur en lunchrast kunde se ut mitt mellan två pass av träning.

En tupplur på soffan mellan två pass av träning

Man står högvakt en vecka i taget, och postpassen är två timmar åt gången. Personligen tyckte jag att de två timmarna på natten gick fortast och på dagen gick det långsammare. Väldigt mycket turister kom!



Roligaste med veckan tyckte jag nästan var att få hissa flaggan, det var så otroligt fin utsikt från taket på slottet.



Vi hade väldigt kul under högvakten och allt gick bra. Ett väldigt ärofyllt uppdrag som jag är så tacksam för att ha fått uppleva.



/Hälsningar Alexandra


tisdag 14 december 2021

En tuff start i den militära världen

Andra dagen i konungens tjänst satte tonen för resten av de kommande 3 veckorna. Det kan ha varit den stressigaste dagen i mitt liv som jag minns den.
Vi som uttagna gruppchefer sattes i rollen med en gång. Det var nog det värsta för min del. Att vi skulle leda en grupp på 6 personer genom något vi inte visste ett enda dugg om. 

"... en pluton med väldigt vettiga och underbara människor, samt väldigt bra befäl"

De tre första veckorna var inte roliga för mig. Den militära världen krockade allt för hårt med mitt liv och med mig som person. Inget var som jag hade föreställt mig och jag kände inte att jag platsade in i den verksamheten.
Jag visste att detta skulle bli jobbigt innan jag ryckte in, men mest fysiskt var vad jag trodde, utan en tanke på den mentala biten. Det var nog därför det blev en sån stor krock för mig. Man kan aldrig föreställa sig hur det är eller ens förbereda sig på det. Från första dagen är det en hel 360 som man överraskas av. 

En tuff omställning både fysiskt och psykiskt

Jag tyckte att befälen skrek väldigt mycket och ställde omöjliga krav på oss, speciellt gruppcheferna. Man var konstant stressad, och fick väldigt lite sömn. Vi gick upp innan 5 vare dag, hade tuff utbildning hela dagen för att komma i sängs oftast som tidigast midnatt.
Man skulle ta in det nya livet med rutinerna, lära sig av de tunga utbildningarna samtidigt som man skulle försöka skapa relationer till 56 andra människor som man ska bo med de kommande 10 månaderna. 

Det var väldigt påfrestande även fysiskt. Fötterna gjorde så ont så man visste inte vart man skulle ta vägen, hela kroppen vara bara i konstant smärta, man hade blåmärken över hela kroppen, jag minns att jag fick stressutslag över hela benen, och som grädden på moset så skar jag upp halva handen andra dagen.

Ont överallt och blåmärken över hela kroppen.

Under dessa 3 första veckorna mådde jag väldigt dåligt, men jag hade samtidigt väldigt kul med alla runtomkring mig. Jag insåg snabbt att jag hade haft turen att hamna i en pluton med väldigt vettiga och underbara människor, samt väldigt bra befäl.

Hälsningar
Alexandra


fredag 10 december 2021

Hejdå-festen, resan och inryckningen

En vecka innan jag skulle påbörja värnplikten så hade jag som en liten hejdå-fest med festivaltema. Jag skulle vilja dela med mig av alla de härliga bilderna jag har.

Här var jag nervös och förväntansfull så jag höll på att spricka. Allt jag tänkte på dagarna långa var inryck och mitt kommande år. I detta läge var jag tacksam för mina kompisar som gjort lumpen innan mig för tips och trix, många bra råd som var välbehövliga. Men framförallt min kära pojkvän som är anställd soldat. Det hade nog inte känts lika bra ifall jag inte fått så mycket stöd och bra ord från honom. 







Då var dagen kommen. 9e augusti. Dagen som  jag som tänkt så oändligt mycket på. Jag fick inte sova många timmar den natten. 04.20 var jag uppe och packade det sista innan min kille skulle köra mig till Karlstad. Jag var så nervös hela resan mot Enköping.

Min första anteckning under värnplikten, som jag skrev på tåget när jag nästan var framme:
"Nu har jag rest sen sex imorse och tåget är framme i Enköping om 15 minuter. Det är svårt att inte känna av fjärilarna i magen! Det är jag och sex andra killar som ska till samma ställe, jag har pratat lite med de andra, de verkar trevliga och till och med mer nervösa än mig. Konstig kontrast att nu sitta och sminka mig med Dior och om några timmar kommer allt med utseende vara glömt och oviktigt. Jag känner mig mest förväntansfull och spänd!"
  
När jag kom till vakten så blev vi mottagna av flera grönklädda som kontrollerade leg och bockade av mitt namn på listan. Vi var många förväntansfulla och nervösa unga vuxna som inte hade nån aning om vad vi hade gett oss in på. Jag glömmer aldrig när en vad som såg ut att vara en gammal veteran inom försvarsmakten, öppnar grinden och ska släppa in oss på regementet och säger när det var alldeles tyst ”Välkommen till försvarsmakten” med allvarlig ton. Då kändes det på riktigt för första gången. Allt efter det minns jag bara som ett stort luddigt moln. 

Vi fick gå vidare till nästa station vilket var inskrivning, där fick vi bli fotograferade och jag fick min namnbricka ”Rekryt Philipson”, det var så overkligt att se. Efter det fick jag gå vidare till förrådet och hämta ut all utrustning jag skulle behöva det kommande utbildningsåret. Det var 2 proppfulla stora sopsäckar som sedan skulle inrättas perfekt i mitt tilldelade skåp.

Jag var en av de första att anlända till min kasern, alltså den byggnad jag skulle bo i. Och när jag klev in i mitt logement som jag skulle bo i så möttes jag av en livfull liten skåning som var lika förväntansfull som jag, och som även skulle komma att bli en av mina bästa vänner i plutonen. Hela dagen var tillägnad att lära känna varandra och stället vi skulle bo på. Jag minns när hela plutonen ställde upp i korridoren att jag tänkte ”Herregud så många människor, alla dessa kommer jag aldrig hinna lära känna”. Men oj, nu efter 4 månader kan jag säga att vi är en stor, stor familj på 57 personer!! 
Första dagen var rätt lugn, inte alls som andra dagen eller resten av de kommande 3 veckorna.






/Alexandra





torsdag 9 december 2021

Värnplikten. Ett ämne jag har många tankar om.

Mitt namn är Alexandra Philipson, 22 år, och jag är född och uppvuxen i Sunne!
När jag fick frågan om att skriva på den här bloggen tänkte jag mycket på vad jag kan dela med mig av för intressant, och direkt tänkte jag på lumpen.


I skrivande stund har jag varit värnpliktig i 4 månader. Under dessa 4 månader har jag fått väldigt många frågor om livet här, så jag tänkte att det blir det ämnet jag delar med mig av här. Hoppas det blir intressant att läsa. Värnplikten. Ett ämne jag har många tankar om. 

Min resa började för några år sedan när jag började tänka tanken på att det här med lumpen kanske skulle vara nåt intressant. Det har jag många kompisar som gjort. 
Men direkt kommer ju de där tankarna som berättar för en att man inte räcker till. Mina största bekymmer var väl att jag inte trodde jag hade vad som krävs i fysisk styrka och kondition. Visst har jag dansat mycket i mitt liv och gått på gym till och från. 
Men så en dag hände det nåt, ett helt nytt tankesätt, istället för att ge upp innan jag ens försökt så bestämde jag mig för att ge mig fan på det och i alla fall ge det ett försök. Ett år tog det sen fick jag åka till Stockholm för att mönstra. Alltså genomgå ett antal tester och prövningar så som fysisk styrka och mental förmåga. 

 Det börjar med ett 2 timmar långt inskrivningsprov, där man prövas i logiskt tänkande, ordförståelse och rumsuppfattning. 
Sedan får man träffa en psykolog och prata igenom sin uppväxt, sitt liv och allt därtill. 
Man får även träffa en sjuksköterska som man utför styrketestet med, även EKG, syn- och hörseltest. 
Sen träffade jag en läkare som gjorde sista bedömningen innan det konstaterades att jag var lämpad för värnplikten. 
Jag kunde inte tro min öron faktiskt. Jag vet att jag hade jobbat för mitt mål länge men det kändes så långt bort. Så det sista som händer innan man får åka hem är att man får träffa en handläggare som bestämmer utifrån provresultaten vilken befattning man är bäst lämpad för. I mitt fall blev det logistikgruppchef. Jag återkommer till just gruppchefsrollen. 

Jag åkte från Plikt- och prövningsverket med världens bästa känsla. Jag minns när jag skuttade ut därifrån och precis fått tillbaka min mobil och kunde inte vänta tills jag fick ringa alla och berätta om att min dröm gått i uppfyllelse! 
Mamma var den första jag ringde, oj vad jag grät. Därefter mina kompisar. 
Det var en sån otrolig känsla att vara så stolt över sig själv och även alla runtomkring en likaså. Det var otroligt att det man tränat för i ett år nu var avklarat. Nu var det bara 11 månader kvar till inryck på Ledningsregementet i Enköping.
Hälsningar Alexandra



fredag 3 december 2021

"Cirklar sluts och annat öppnas upp"


Om det inte vore pengarna kan
väl ingen förespråka kalhyggen?










I vintras har i stort sett all skog runt mitt hus avverkats. Jag har fått utsikt åt flera håll, kanske till och med ser till Norge nu, och det är fint. När snön låg var det vackert. Men när snön smälte var det inte vackert längre. Hjulspåren är djupa, bäckarna sönderkörda och det ser förfärligt ut överallt på marken. Tjädern, tofsmesarna och talltitorna borta. 

Jag har försökt röja stigen till Bymossen men det är nästan omöjligt att gå runt på kalhygget, eftersom det är så mycket ris och hjulspår. Jag vet att det kommer bli bättre och utsikten är fin, men ändå, om det inte vore pengarna kan väl ingen förespråka kalhyggen? Mitt på hygget stod i somras en solros. Stolt och vacker som en manifestation mot den förstörda marken.

Stolt och vacker som en manifestation mot den 
förstörda marken stod en solros mitt på hygget.










I somras ställde jag ut igen på Galleri Björken. Ni som läste mitt första blogginlägg kanske minns att det var i samband med att jag hängde utställningen i Sunne 2016 som gjorde att jag kom iväg på visningen och köpte Vassberg. 

Jag har fått ett så fint välkomnande och många har hjälpt mig med massor av olika saker. Jag kommer aldrig kunna återgälda all hjälp. Sommarens utställning var ett litet försök från min sida att ge i alla fall något tillbaka till bygden.

Sommarens utställning var ett litet försök från
 min sida att ge i alla fall något tillbaka till bygden.










Allt verkar hänga ihop på något märklig sätt. Cirklar sluts och annat öppnas upp. I somras reste jag, min mamma, bror, moster och morbror på en tur upp till Lekvattnet. Spännande att ta del av mer om finnskogskulturen. 

Vi åkte vidare till Kvarntorp och åt nävgröt till lunch. Vi satt och tittade ut över nejden och pratande om finnskogen och svunna tider. Någon av oss fick idén att försöka hitta min mamma och mosters farfars föräldrahem. Ingen av oss hade varit där sedan tidigt 70-tal, men vi beslöt oss för att försöka, så turen fortsatte mot Tinnhöjden. 

Vi hittade huset och stod där på gårdsplanen och tittade oss omkring och plötsligt slår det mig, det är ju Kymmen där nere! Samma sjö som jag ser från mitt hus. Det blev nästan kusligt, som om mina rötter fångat in mig utan att jag förstått det. Jag må ha köpt ett hus uppe på ett berg, men samtidigt längre ner i den värmländska jordens rötter än jag fattat. 

Jag må ha köpt ett hus uppe på ett berg,
men samtidigt längre ner i den värmländska
jordens rötter än jag fattat.
 











Så kan jag bara lära mig att vara snabbare på att bjuda på kaffe och överlag bli lite modigare med bilkörning och maskiner blir det nog riktigt bra! 

Tack för inbjudan att gästblogga och tack till er som läst. Hej då!

/Anna Olsson

Anna Olsson är tacksam för all
hjälp hon fått i bygden.



torsdag 2 december 2021

"Musinvasion, pandemi och ny vattenläcka höll på att knäcka mig"

Det bara vällde ut möss ur lådan
med mattrasor. Så äckligt! 










Förra årets musinvasion höll på att knäcka mig. Jag tog nog säkert 300 möss i fällorna. De smutsade ner och förstörde massor innan jag lyckades förstå var de tog sig in och fick tätat. 

Det krafsade i en låda med mattrasor så jag förstod att det var en mus i den. Jag drog ut lådan på trappen och välte den så musen skulle kunna springa ut. Men det bara vällde ut möss, säkert 30 stycken i den. Så äckligt! 

Bakom elementen såg jag svansar sticka fram och det krafsade över allt i väggar och tak. När det var som värst kändes det som Egyptens gräshoppor i bibeln. Då tänkte jag att detta går inte att stoppa utan nu går jag, stänger dörren och kommer aldrig mer tillbaka.  

Det var inte bara musinvasion utan också, eller framför allt pandemin som gjorde livet svårt för oss alla förra året. När vi uppmanas att hålla avstånd, inte resa och inte umgås med någon utanför hushållet upptäcks nästa vattenläcka. Golvet i köket behöver brytas upp och bytas ut. 

Pandemin till trots fick min pappa rörläggare komma och byta ut det trasiga röret. Försäkringsbolaget installerade en högljudd avfuktare. Vissa stunder är det mindre roligt att vara husägare. 

/Anna Olsson

Vissa stunder är det mindre roligt att
vara husägare. En ny vattenläcka
och golvet i köket måste bytas ut.