fredag 4 september 2015

En dag på Ridgedale

Idag har vi planterat ut 30 äkta kastanjträd. 
Dessa har vi dragit upp från speciella frön köpta av Badgersett farm i USA, och kan tänkas komma från den härdigaste kommersiella sorten äkta kastanj på marknaden. 
Det är mycket osäkert ännu hur dessa kommer att klara klimatet och det kan dröja mycket länge innan vi får någon som helst skörd. 
För att få fröna att gro har vi stratifierat dem i kylskåpet, det vill säga vi har utsatt dem för en köldperiod som efterliknar vintern och sedan planterat dem i "rot-tränare"; djupa avlånga krukor med ett hål i botten där rötterna luftbeskärs så vi undviker rotsnurr. 

Ändå tycker vi att det är viktigt att testa och bidra till växtförädlingsarbetet av nya grödor som kan spela en viktig roll i framtiden.
Kastanjen är en särskilt intressant gröda för den är dels en flerårig trädgröda och är dels hög i kolhydrater/låg i fett, en sammansättning som liknar våra vanliga sädesslag.

Ur ett hållbarhets-perspektiv är trädgrödor att föredra, till skillnad från säd går de att odla utan årlig energislukande plöjning av jorden. 
Plöjning i den omfattning den sker globalt bidrar också till enorma förluster av matjord till den grad att vi riskerar att inte ha någon matjord kvar om bara 60 år
Börjar man sen fundera på vad denna matjord representerar för alla livsformer på jorden, klimatfrågan och så vidare så....blir man inspirerad till att provodla kastanjer! 
 

I vårt experiment-nöt-fält växter nu 80 framtidsträd; det är valnöt, pekannöt, hjärtnöt.

Detta är också mycket intressant för våra kursdeltagare. Här på bilden: Fotini från Grekland, Katrine från Danmark, Louisa från Tyskland och Naomi från Canada. 




torsdag 3 september 2015

"I naturliga system infinner sig hälsa och balans"

Vi är ganska nya här i Sunne, så jag får ta och presentera mig;
Yohanna Amselem heter jag, flyttade till Sunne kommun under våren 2014 tillsammans med min partner Richard Perkins.

Yohanna Amselem och Richard Perkins driver jordbruk i Västra Ämtervik
och har kurser i permakultur design  med deltagare från alla världens hörn.















Vi kom med målet att starta ett litet jordbruksföretag; att producera det som inte längre kan tas för givet nämligen enkla sunda närproducerade råvaror, vi kom för att utforska förutsättningarna och metoderna för en småskalig produktion i samklang med jorden och omgivande ekosystem och dela med oss av våra kunskaper och ständiga läroprocesser. Vi kom inte minst för att skapa oss ett gott och rikt liv.

Vår gård ligger utanför Västra Ämtervik, en fastighet på 10 hektar. Sedan vi kom har allt gått mycket snabbt. Vi startade en omfattande kursverksamhet i det som kallas permakultur design, med deltagare från alla världens hörn redan första året. Parallellt har vi utvecklat gårdsverksamheten och under detta år lanserat våra första produkter; gräsbetesägg och gräsbeteskyckling.

Förunderliga är vägarna som leder oss till olika val i livet. Både jag och Richard har nog alltid gått vår egen väg. Frågor vi ställt oss är hur kan vi möta våra mänskliga behov och leva gott på jorden? En sak är säker, vi är beroende av vår miljö; biosfären, våra omgivande ekosystem. När vi förstör den intrikata väv av liv som så ansträngningslöst tjänar våra grundläggande behov av; rent vatten, ren luft, nedbrytning och omvandling, pollinering och hälsa och så mycket mer vi inte ens tänker på, är det som att  skjuta sig själv i foten.

Insikten om att jordbruk världen över, det vill säga människans produktion av mat, är en av de största bidragande orsakerna till den snabba förstörelsen som pågår pekar direkt mot vart vi kan finna lösningar. Som konsumenter kan vi påverka positivt genom att köpa det som produceras på ett sätt som gynnar omgivningen. Som producenter kan vi hitta nya vägar.

I permakultur design, det som vi lär ut och praktiserar, talar man om att ha naturen självt som ledstjärna. Naturen producerar ständigt, skapar biomassa genom fotosyntes och bryter ned, omvandlar, gör näring tillgänglig igen. I naturliga system infinner sig hälsa och balans. Finns det här några grundläggande principer vi kan dra nytta av?

Vi kan se att den starka väven vävs av en mångfald av relationer mellan en mångfald av inneboende arter,organismer och funktioner, när en tråd brister återstår många åter.

Vi kan se lokala kretslopp av näringsämnen, vi kan se att energin som omsätts är förnyelsebar och kommer i första hand från solen. Från det drar vi slutsatsen att det är element som ett hållbart system bör innehålla.

Jag ser fram emot att skriva fler inlägg under kommande veckan där jag kan förklara lite mer, men även få dela med mig av den rika vardagen på Ridgedale Permaculture.

Torsdagar är vår torgdag, så nu behöver jag kila!

/Yohanna

fredag 28 augusti 2015

Lev livet!

Satt och läste igenom mina hittills skrivna inlägg. Slås av tanken att jag kanske låter som en riktig dystergök. Har ju skrivit att det här får mig att må bra och det här får mig också att må bra. Det är ju inte så att jag går runt och mår dåligt mellan fjällvandringar och fisketurer. Tvärtom faktiskt, jag trivs fantastiskt bra med livet. 

Det är väldigt skönt att kunna säga att jag faktiskt är 43 år så jag gör som jag vill. Inte bry sig så mycket om vad andra tycker och tänker om mina beslut. Det där var ju lite svårare, i alla fall för mig, i yngre ålder. Då skulle man försöka passa in i den perfekta mallen. Skönt att den tiden är förbi. Förr gick jag in i ett rum och funderade på vilka som skulle gilla mig, nu går jag in i ett rum och funderar på vilka jag gillar.

Vi matas dagligen av budskap om att leva livet och vara tacksam för det vi har. Men hur många orkar egentligen ta in det där. Det är väl sällan polletten trillar ner förrän vi själva, eller någon anhörig, drabbas av sjukdom eller olycka. Nej, vi skulle nog försöka bli bättre på att gå ut och leva livet! Göra saker som vi tycker är roliga och omge oss av människor vi tycker om och inte bry oss så mycket om allt det andra. Kör, bara kör!

Nu skiner solen ute, och en helg med familj och vänner väntar. Kan inte bli bättre! Det har varit väldigt roligt att blogga och jag är tacksam för att jag fick chansen.

Trevlig helg, tack och hej!/Gabriel Montgomery


torsdag 27 augusti 2015

Ut på tur, aldrig sur, fjällvandring får mig att må bra

Fjällvandring är en annan aktivitet som får mig att må bra. Nu är jag så lycklig lottad att även Jessica gillar att vandra, det är ju faktiskt väldigt roligt att göra saker tillsammans. 
Även när det gäller vandring så inser jag att det är enkelheten och flykt från vardagsstress som lockar.
Hur skönt är det inte att få krypa in i tältet och få i sig lite varm mat efter en hel dags vandring. Frystorkad mat som man inte funderar på att stoppa i munnen hemma vid köksbordet smakar helt plötsligt underbart
Bacon, bönor och ägg till frukost, gäller att ladda med kalorier
Man lägger sig när det mörknar, går upp när det ljusnar. 
Vi pratar nog sällan med varandra så mycket som vi gör när vi vandrar, om allt mellan himmel och jord, sånt där som kanske inte alltid hinns med i vardagen. Det finns ju inget som stör, inga telefoner, inga måsten eller krav.

För några veckor sedan bar det av till Jotunheimen. Tänk att att endast fyrtio mil från Sunne så finns det vyer som man bara drömmer om att få se i verkligheten. 
Vi packade bilen med tält, sovsäckar och mat för ett par dagar och drog iväg. Första anhalten blev fjällstationen i Spiterstulen där vi slog upp tältet och gjorde oss redo för att bestiga nordens högsta berg Galdhöpiggen (2469 möh)
När vi vaknade på morgonen hade kondensen på tältet frusit, det var lite kallare än vi räknat med.

Vandringen uppför Galdhöpiggen är egentligen ganska tråkig, det är uppför, ännu mera uppför, uppför i stenblock, uppför i snö. Men vad gör väl det när man har bestämt sig för att nå toppen. Och upp kom vi, och vi hade väldigt tur med vädret. 
Milsvidd utsikt och solen sken mest hela tiden. Att det sen finns en stuga på toppen med servering gör ju inte saken sämre (och ett fungerande wifi också för den delen). 
På toppen av Galdhöpiggen, högre upp kommer man inte i Norden
Det var ovanligt mycket snö kvar på berget så på nervägen kunde vi sitta på ”rava” och åka hundratals meter. Jo, jag vet att jag skrev att vi inte är skapta för att sitta på rava, men det finns stunder när det okej.

Vi tog en vilodag och fortsatte sen till Gjendesheim. Vi skulle gå Bessheimen, vilken antagligen är Norges mest kända vandringsled. 
Alltså, här önskade jag att jag hade läst på lite mer. Jag har nämligen blivit en smula höjdrädd på äldre dagar. När jag insåg vidden av det hela så började jag bli rejält osäker på om jag överhuvudtaget skulle fixa det. 
Vid foten av själva eggen, det var alltså den där smala bergskammen vi skulle över
På själva ”eggen” är det nämligen rätt smalt att gå på och VÄLDIGT brant ner på bägge sidor. Jag googlade faktiskt på dödsfall + besseggen kvällen före vi skulle gå och tydligen så har inget (officiellt i alla fall.) dödsfall inträffat där. Jag tvivlar starkt på Wikipedias trovärdighet där... Nåväl, med Jessica i förarsätet och jag bakom så kom vi över den där eggen. 
Jag låg verkligen som en krabba och blåhöll i alla stenar jag såg. Några timmar senare, tillbaka vid tältet och med lite mat i magen så kändes allt väldigt bra igen.

På väg uppför eggen, inga ”fartränder” i kalsongerna,
men sannerligen inte långt ifrån!

På toppen kommer belöningen!
/ Gabriel Montgomery

tisdag 25 augusti 2015

Vi är inte skapta för att sitta på "rava"

Helgen har tillbringats i Dalarna, närmare bestämt mellan Sälen och Mora. Vi var ett riktigt ”gött” gäng som skulle springa dom nio milen från Sälen ner till Mora.
Vasastafetten heter det och det innebär att tio lagdeltagare ska dela på sträckan. Jag gillar att göra sådana här saker i lag. Det blir en skön energi i en grupp när man vet att man ska genomföra något som kommer bli jobbigt men alla är helt inne på att man lyckas.
Det bästa med det här laget är att ingen sätter press på någon annan. Alla sätter sina egna mål och sen peppar man varandra för att nå dom. För egen del har det varit sparsamt med träning under sommaren. Det är likadant varje år, det finns för mycket annat roligt som prioriteras och det fina med träning är att det drabbar bara min egen fysik, ingen annan behöver lida.

Att träna ger mig, som fisket, sinnesro. Jag behöver inte springa så jag spyr för att få den känslan, det kan räcka med en promenad i raskt tempo. Nu blir det sällan promenader utan löpning, cykling eller längdskidåkning.
Det spelar ingen roll vad man ägnar sig åt bara man rör lite på sig. Jag tror att om alla rörde på sig, låt oss säga tre gånger veckan, så skulle behovet av antidepressiva läkemedel i Sverige sjunka ordentligt. Detta är nu en högst personlig tanke och inget jag har några som helst siffror på så gå nu inte i taket om du inte tänker likadant.

Vardagsmotion är verkligen inget man ska underskatta. Jag tog körkort ganska sent i livet och första året gick jag upp TIO kilo, det är rätt mycket för mig som är tämligen tunn. Att jag slutade gå och cykla skulle göra en sådan stor skillnad trodde jag verkligen inte. Tänk på det nästa gång du står inför valet hiss/trappor och bil/cykel.

En annan sak jag är facinerad av är hur min hjärna fungerar när jag blir trött. Jag har genomfört några (för mig) långa lopp. Fast jag vet att det kommer bli jobbigt och att bryta inte är något alternativ så kommer samma tankar varje gång.
Det kan låta ungefär såhär i mitt huvud:

Negativa tankar: -Öhh, hallå! Vad håller du på med. 42 km löpning är inte sunt för dig. Lägg dig ner och dö.

Positiva tankar: - Sätt ena foten framför den andra och andas, svårare är det inte.

Negativa tankar :- Varför gör jag det här??? Det är inte ens roligt. Vem ska jag imponera på och vem bryr sig om att du gör det här.

Positvia tankar: Häng i nu, varje steg är ett steg närmare målet.

Sådär håller det på. Man hittar någon positiv tanke och försöker hålla fast vid den. Sen kommer det en negativ tanke och man försöker mota bort den. Sen, plötsligt, står man där i mål och funderar på om man inte ska ta och anmäla sig till nästa år igen.

Nu vill jag passa på att göra lite reklam. 
Varje sommar anordnar vi ett motionslopp. Start hemma på gatan, löpning på Sundsberget, cykel till Finnfallet, upp och ned för skidbacken, cykel hem. Först tillbaka på Åkarevägen tänder grillen. I år var vi fjorton deltagare. Alla är välkomna så håll ögonen öppna nästa sommar och häng gärna på.
/Gabriel Montgomery

Ett riktigt gött gäng!!! Många skratt och skön stämning hela helgen.



fredag 21 augusti 2015

Gösexplosion

Gösfisket i Fryken har exploderat sista åren. Förr fiskade alla gädda men nu tror jag nästan de allra flesta är ute efter gös. Varför? Dels rymmer Fryken numer ett relativt gott gösbestånd och sen är det en helt fantastiskt matfisk
För egen del är det den fisk jag helst blir serverad.

Gösen är en ganska tråkig fisk att trolla efter, den bjuder sällan på någon större kamp förrän dom blir lite större. 
Många verticaljiggar gösen, det innebär att man letar upp en specifik fisk med hjälp av ekolodet och sen använder endast ett spö och fiskar på den, lite svårt att förklara hur men att man typ ”pimplar” på den med ett gummibete (jigg). 
När man verticaljiggar använder man mer flexibla spön, tunnare linor och mindre rullar och därmed blir kampen med gösen väldigt mycket mer kännbar. Vi har i Sunne några riktigt, riktigt duktiga fiskare som verticaljiggar.

Själv är jag en medioker gösfiskare även om jag ständigt försöker förbättra mig. Jessica visar verkligen upp ett stort tålamod med mig under gösfiskesäsongen som pågår både natt som dag under dom varmaste sommarmånaderna. Under premiärveckan för gösfisket i år var det verkligen minimalt med sömn.

En vanlig och ganska felaktig bild av trollingfiskare är att vi får oerhörda mängder fisk. Det får vi inte, i alla fall inte undertecknad. Dessutom släpper jag tillbaka nästan all fisk jag får, något som är vanligt bland sportfiskare. 
Självklart plockar jag med matfiskar hem, men inte alls i sådana mängder som folk tycks tro. Numer är gösen fredad under leken och jag tror och hoppas att detta kommer visa upp positiva resultat om några år. 
Fryken är en oerhörd resurs för alla som tycker om att fiska, det vore verkligen synd om fisketrycket blir för högt och fiskbeståndet minskar.

Jag fiskar så länge det finns öppet vatten. 
På hösten blir det gäddfiske och när vattentemperaturen sjunker så trollar jag efter Öring. Jag brukar fiska så längde det finns öppet vatten i Fryken. 
Förra vintern var perfekt, då frös det aldrig.

Har man en trollingbåt så behöver man aldrig vara ensam. 
Väldigt många frågar om dom får följa med ut och jag försöker verkligen se till att alla får en tur. I alla fall om dom har ett genuint fiskeintresse istället för ”dricka öl på sjön” intresse.
/Gabriel Montgomery

En nöjd Lucas Martinsson med en fin matfisk.

Gösfilé med knaperstekt bacon, smörstekta kantareller och mild citronsås.
Har antagligen fött upp fler än det tagit död på!

onsdag 19 augusti 2015

Jakten på 10 kilo Esox lucius

Jag ägnar mig mest åt trollingfiske. 
Utan att gå in djupare på trolling så kan man sammanfatta det med att man har ett antal spön (mellan 6-10st), som man släpper ut och sen kör man runt med båten. ”Ro drag” hette det förr och de flesta förstår nog vad jag menar. 
Jag kör dock inte runt på måfå utan har en strategi för att hitta fisk. Allt från väder, vattentemp, vind till vattendjup och bottenstruktur spelar in. Ett ekolod underlättar betydligt för hitta fisk.

När jag började trollingfiska så var det endast gädda jag sökte. Gäddan eller Esox lucius som den heter på latin är en riktig rovfisk som oftast inte ger sig utan en rejäl kamp innan den(förhoppningsvis) kan tas upp i båten. Det gällande svenska sportfiskerekordet (spöfångad) är i dagsläget 19,34 kilo, en fisk fångad i Vättern 1999. 
Att få en gädda på över tio kilo är lite av en magisk gräns. Det finns de som fiskar ett helt liv utan att lyckas. 
Själv hade jag fantastiska förutsättningar i form av Fryken som rymmer ett stort antal stora fiskar. Jag hade inte så mycket kunskap om trolling och ingen jag kände heller så jag fick prova mig fram. Många timmar på sjön blev det och jag var nästan manisk i jakten på storgäddan. Fick ett antal på 8-9 kilo men det ville sig inte riktigt. 

Men så en dag i början på augusti så hände det!

Det blåste hårt och var mulet, hörde åskmuller långt borta och tänkte att jag ger upp och åker hem. Tog en sista sväng över grundet jag fiskade på (det blir många sista svängar på varje fisketur), när spöt böjde sig och något satt på kroken. Kände direkt att det var något stort och adrenalinet pumpade ut i kroppen. 
Efter en ganska lång kamp där gäddan rusade ner på djupare vatten flera gånger så kunde jag lyfta upp den i båten. 10,21 kilo och jag skrek som ett barn. 
Om någon hörde mig så funderade dom nog på om allt var som det skulle. En vuxen man står i halv storm och skriker rätt ut i vinden. Känner att jag blir röd i ansikte bara jag tänker på det.

Efter det så har det blivit ett gäng över tio och känslan är fortfarande skön när det händer. Häromkvällen fick min vän Magnus drilla upp en över tio kilo och det är NÄSTAN lika roligt att få se någon annan göra det som att göra det själv.
/Gabriel Montgomery 

Grymma 132 cm lång, tyvärr smal som en sticka och vågen stannade på 11.6 kilo

tisdag 18 augusti 2015

Jag älskar att fiska

Jag skulle kunna skrivit gillar att fiska, eller tycker om att fiska men då hade jag ljugit.
Nu när jag ska blogga om ämnet så har jag börjat fundera på varför jag fiskar och varför jag älskar det. Jag tror att det är flera saker som spelar in. 
Allt ifrån att det är avkopplande till någon sorts kamp mellan mig och fisken. Många långa timmar när det inte händer något, sen händer allt på en gång. Spöt böjer sig, rullen tjuter, adrenalinet flödar och plötsligt så känns dom där sex, sju händelselösa timmarna rätt okej. 
En sak är i alla fall säker, min syn på fiske har ändrats ganska radikalt genom åren. Men vi tar det från början.

Mitt första minne av fiske är att jag står vid något strömmande vatten och metar med ett klassiskt rödvitt flöte. Pappa fick sätta på masken och att jag skulle kroka av någon av aborrarna själv var aldrig aktuellt. Pappa fick nog inte fiska så mycket själv dom där gångerna, mest sätta på mask, trassla upp linor och kroka av aborrar. 
Det fortsatte med det första egna kastspöt, första egna båten, en lite större båt och några fler spön, ännu större båt och ännu fler spön. Jag får ofta frågan om jag fiskar mycket, svaret blir väl i stil med ”hur långt är ett snöre?” 
Fru Montgomery tycker jag fiskar mycket, själv tycker jag att jag fiskar lite mindre än lagom.

I början var det verkligen inte viktigt att få fisk. Det var bara spännande att stå där vid stranden och tänka att jag faktiskt hade chansen att få fisk. 
Man blev äldre, skaffade båt och och det började det bli viktigt att få fisk. Någonstans där övergick det lustfyllda fisket i att man börjar mäta sin ”prestation” gentemot andra fiskare. Det gällde att få mycket och stor fisk. 

Nu mer är jag tillbaka på ”ruta ett” och tycker inte det är särskilt viktigt att få fisk (även om jag en del dagar kan får rätt kraftfulla återfall). Det räcker helt enkelt med att komma ut på sjön ett par timmar, koppla av och njuta.
Nu har jag ärvt pappas roll. Tar ibland med Vera ut på kortare turer, trasslar ut linor och fiskar inte så mycket själv. Hon verkar tycka att det är ganska kul, så länge det finns saft o bullar i alla fall...
/ Gabriel Montgomery

Det blir inte mycket bättre än så här
Fika är viktigast än så länge