onsdag 18 juli 2018

Sunnebloggen har tagit semesterledigt

Sunnebloggen har tagit semesterledigt och är tillbaka vecka 35. På återseende!

fredag 15 juni 2018

Lata dagar med lönnsirap


Sommaräng

Sommarlovet har börjat för barnen, och snart är det även dags för mig att ta ledigt. Vad framtiden kommer att innehålla, det har jag lärt mig att inte sia om. Den kommer att vara spännande oavsett! Och in i den tar jag med mig alla erfarenheter från livet hittills. En sak är säker, jag kommer att vara i fritidshuset i Stöpa, i skogen eller ute på sjön, så mycket som det bara går!

När vi är lediga och har tid över, lagar vi gärna pannkakor. Jag lämnar min familjs recept, som vi allra helst äter med lönnsirap och bacon.
Tack för mig!
/Holly

Glutenfria, ganska grova pannkakor

   5 ägg
   4,5 dl mjöl (blanda 2-3 sorter som finns hemma: bovete, teff, durra, skrädmjöl till exempel)
   1/2 dl potatismjöl
   1 mogen banan, mosad
   En nypa salt
   Cirka 1l mjölk
Låt smeten stå minst 20 minuter. Stek pannkakorna. Lägg en rad med stekt bacon och en rand med lönnsirap tvärs över pannkakan och rulla ihop. Njut!

torsdag 14 juni 2018

Veterinäryrkets för- och nackdelar

Jag hade fått för mig att jag skulle bli veterinär. Det började med att jag som tonåring fick jag hjälpa pappa med att medicinera hästen med penicillin i fem dagar. Jag tog emot en enorm spruta med vit medicin som jag tappert började injicera i halsmuskeln på honom. Men något gick snett och jag vaknade och insåg att jag istället låg i dammet i hagen. Jag hade, enligt pappa, kastat mig raklång och cirka två meter bakåt medan jag svimmade. 

Hollys häst fick till slut sin medicin


Denna procedur var jag duktig på att upprepa. Jag svimmade min väg igenom veterinärutbildningen. Första gången det hände var jag praktikant på djursjukhuset, och jag gick sommarens första rond. När vi kom till stallet luktade det rengöringsmedel och kroppsvätskor allt på en gång. Denna gång fick jag en hjärnskakning, för djursjukhuset hade inte jordgolv. Nästa gång det hände var då jag lärde mig att lägga permanentkanyl i frambenet på en hund. Plaströret, med en nål i mitten, som skulle in i venen på hunden såg ganska lång ut. Jag lärde mig att jag hade lågt blodtryck och att känna igen den yra, varma känslan. Det fungerade bra att sätta mig istället för att kasta mig våldsamt åt olika håll och skrämma arbetskamrater. Och när jag blev van med olika arbetsmoment, gick yrseln också över.

Svenska språket en utmaning

En annan utmaning jag hade under studietiden var det svenska språket. Jag fick söka till veterinärlinjen men behövde klara av TISUS-testet, Test I Svenska För Utländska Studenter. Jag hade redan hållit på med svenskan i snart tre år, så det gick bra. Eller gjorde det egentligen det? Jag kollade igenom ett nollningsprov vi skrev i början av veterinärlinjen, och där hade jag stolt skrivit min bästa gissning på svaret till frågan: vad är dräktighetstiden för nötkreatur? Och mitt svar var: 60 slag per minut. Som tur var, hade vi i huvudsak engelsk kurslitteratur! 

Språkutvecklingen fortsatte under studietiden och jag blev en duglig kliniker efter alla sommarjobb och praktikperioder. Däremot var jag inte förberedd på värmländskan. När jag kom ut på resor i Klarälvdalen insåg jag att svenska inte var ett språk, utan flera olika. Jag räknade ut en överlevnadsstrategi, vilket inbegrep att kartlägga var samtliga människor som hörde till gården befann sig. Om jag samlade information från både fru, man och barn så var chanserna goda att åtminstone någon av dem kunde prata för mig begriplig svenska! 

Hollys hamiltonstövare


Jag var bra på att läsa av djuren. Ibland lyssnade jag inte på mina instinkter däremot. Jag har en juldekoration som hänger i julgranen varje år. Det är en liten julgran i trä, med handmålad text där det står ”Förlåt, från Sigge 2008”. Den julaftonen hade jag beredskap i distriktet och det ringde angående en golden retriever med en sårskada som skulle undersökas och sys. Hunden behövde få lugnande medel och jag hade som rutin att sätta på munkorg på samtliga sederade hundar. I detta fall, sa ägarna, men måste du? Han som är så snäll, vi lovar att hålla i ordentligt. Jag hade visst hört att golden retriever av hankön toppade statistiken för veterinära bitskador, men jag lyssnade inte på förnuftet och chansade. Och hur slutade det? Det slutade med min hand i hundens mun, följt av ett uppföljande besök till sjukhuset för att undersöka min nya sårskada och ta en stelkrampsspruta.

Journaler som skrivs mitt i natten

Att vara veterinär har sina för- och nackdelar. Jag har både arbetat på distrikt där veterinären gör allehanda olika saker, som att tvätta stövlar och inventera bland mediciner. Jag har också arbetat på ett större djursjukhus, där varje sekund av veterinärens arbetspass optimeras för att tömma akutmottagningen, fullt belamrat med sjuka djur, och journaler skrivs mitt i natten efter avklarat arbetspass. Mycket av arbetet kretsar kring avföring, till exempel. Man frågar djurägaren om bajsets form, frekvens och färg. Man inspekterar avföringen och ibland tar man avföringsprover. Hos de stora djuren rektaliserar man, och hos de små handlar det ofta om att tömma analsäckar, som hos hund luktar rutten fisk, om du inte har känt doften förut. Även om yrket inte är så glamoröst, väger fördelarna tyngre än nackdelarna. Förutom djurkontakten har jag dessutom känt glädjen av att både komma i kontakt med och hjälpa trevliga människor
/Holly

tisdag 12 juni 2018

Fjällkor och höns


Vår vackra Snäcka


Det startade med höns. När vi flyttade in i ett hus som vi hyrde medan vi letade gård fanns det en liten hobbyflock kvar efter de gamla hyresgästerna. Tuppen och två hönor var av rasen gammalsvensk dvärg och två hönor var större och helsvarta. Under sju års tid hade vi en flock som bestod av deras ättlingar. Huvudstjärnan i besättningen var mammahönan, jag skulle tippa på att hon blev närmare fem år gammal. År efter år, på våren, oavsett vilken höna som började ruva, var det hon som tog över ansvaret för de sista dagarna och för uppfostran av kycklingarna.

Skånska blommehöns

Vid ett tillfälle fick vi med tre tuppar av rasen skånsk blommehöns hem i bilen från Västra Götaland. Vi tyckte det var dags att bredda flocken och debatterade just hur vi skulle välja den lämpligaste tuppen av alla tre.

Några av våra höns


Men som det mesta i livet, löste det sig av sig självt. Vi öppnade transportlådan ute på tomten, för att släppa ut tupparna någon meter ifrån flocken, som gick ute och pickade i sig vårens läckerheter. Hönorna skulle få träffa dessa ungherrar på öppen mark, för att minimera skador, tänkte vi. En tupp stannande kvar på i transportlådan, trots att den var öppen. Den andra gick ut i lugn och ro och närmade sig hönorna, la huvudet åt sidan, kluckade lågt och började sedan leta godsaker på marken. Den tredje sprang i full fart, galandes, raka vägen ur lådan, tvärs över tomten och rakt in i skogen. Tuppen gol sedan var trettionde sekund under flera timmars tid. Han hade minsann inte bestämt sig för att komma tillbaka till flocken, insåg vi. Iklädd gummistövlar och shorts gav vi oss ut i vår nygallrade skog på jakt efter tupp. Vår nya granne anslöt sig också och efter någon halvtimme fick vi tag i honom, han hade till slut försökt gömma sig i lite ris (fullt synlig för mig). Och på det viset blev tupp nummer två utvald till den nya gårdstuppen, vilket visade sig vara ett ypperligt val, för han var en mycket fin tupp.

En ko så vacker inuti

Senare blev vi också med kor. En dag kom en granne och sa att hon hade tre gamla fjällkor, och kunde de inte få komma och bo hos oss när grannen skulle flytta? Javisst sa vi, vi hade betesmark som vi ändå funderade på att utnyttja. Och på den vägen kom det sig att våra dagar under tre års tid kom att handla om diskussioner kring parningar, tjurar, mockning, ensilage och så vidare. Även den här flocken innehöll en ”favorit”, en ko så nyfiken och intensiv och snäll, så hon släppte först ungtjuren till sig för att dia och sedan några månader senare födde hon en egen kalv. Trots att hon exteriörmässigt hade sett sina bästa dagar, eftersom hon hade fött många kalvar, var ganska överviktig och ena spenen var sned, var hon så vacker inuti.

Ett jordnära liv

Hönor och kor tillsammans bidrog till att vi i några år åt ägg med orangea gulor och nästan gul grädde och mjölk. Vitamin- och antioxidantrik mat skulle jag tro, då hönorna fick äta så mycket insekter och grönt de orkade och korna gick på ett slyrikt skogsbete (med betoning på ordet skog!). Det som djuren, det jordnära livet och våra kloka grannar lärde oss kunskapsmässigt var ovärderligt.
/Holly

fredag 8 juni 2018

Inte ens en grundsten ...

Min morfar hette Algot. För mig var det ett exotiskt namn. Jag visste inte riktigt vad det innebar att heta så. Vi träffades aldrig. Ändå kände jag en stark koppling till honom eftersom han dog, exakt på dagen, sex månader innan jag föddes. Algot föddes år 1900 i Bohuslän, i närheten av Lilla Edet. Han var, enligt uppgifter från mina släktingar, en blid och rar människa, så jag antar att han var en blid och rar pojke också. Han levde sina första elva år i Sverige. Hans pappa var sjökapten och därför bodde morfar mest med mamma och storebror. De hade det tufft. Familjen hade samlat sin potatis genom att rensa det som var kvar av storbondens potatisåker efter skörden. Det sägs att morfar åt potatis varje dag i hela sitt liv. Hans favoritmat, utöver det, ska ha varit fiskhuvuden. Han var duktig på att klämma fram de saftiga kindmusklerna. Enligt släktingarna ska han ha fått sitt första par skor när han kom till Amerika. Det vittnar om att livet i Sverige var hårt på den tiden.

Grundsten till ett gammalt hus


År 1996 åkte mamma och jag till kyrkan där morfar döptes. En släkting till en gammal farbror var i kyrkan den dagen (det var skolavslutning i kyrkan när vi kom). Farbrodern mindes min morfars familjs torp. De visade oss stället där torpet hade stått, min morfars hem. Där var det bara ett kalhygge nu, det fanns inga tecken på att något hus hade stått där. Inte ens en grundsten.

Rester av en gammal timmervägg
Morfar gifte sig i Amerika med Thelma, vars familj också hade lämnat Sverige. De fick tre flickor och bodde med sin familj i Gloucester, en fiskeby på USA:s östkust. Livet där var inte heller lätt när mamma växte upp, för då var det krigstid. Mamma föddes ju år 1939. Min mamma fick inte möjlighet att lära sig svenska. Det var ett språk hennes föräldrar talade med varandra när de ville vara lite hemliga, men barnen, de skulle inte bryta på europeiska. De skulle lämna det tuffa livet bakom sig, antar jag.

Min morfar hade utbildat sig och hade ett bra jobb i Amerika, och det skulle hans döttrar också göra. Min mamma åkte till Montreal för att gå på McGill universitet och där träffade hon sin man. När jag så småningom kom till, en sladdis, hade mamma och pappa redan valt att lämna oroligheterna i Quebec bakom sig. På den tiden var det nästintill inbördeskrig mellan fransk- och engelsktalande i området. Således föddes jag i Kelowna, cirka 750 mil ifrån Lilla Edet.

I de Värmländska skogarna, ser jag ofta tecken på att det har bott folk på platser som inte längre brukas. Det som ligger kvar är kanske någon enstaka grundsten, eller delar av en stenmur. Jag känner en samhörighet med de människor som försökte skrapa fram ett liv på ödsliga platser, för min släkt har också kämpat för överlevnad och valt att vandra vidare.
/Holly

En gammal brunnspump.
Tecken på att det har bott människor på platsen någon gång i tiden 

torsdag 7 juni 2018

Furugolv, brännässlor och blå blåbär

Idag tänkte jag dela med mig av några lärdomar jag har fått med mig från min tid i Värmland.


Skandinavisk prägel med furugolv

Furugolv är underbara

Furugolv =sant. För någon uppväxt i Kanada, och i synnerhet på 1970-talet, är detta en ganska revolutionerande tanke. Folk fullständigt älskade heltäckningsmattor på den tiden. Min bästis föräldrar hade till och med ryamattor i sina badrum. I Kanada är mjuka träslag inte något man lägger golv av, kanadensiska trägolv ska vara hårda, till exempel i ek. Att komma till Värmland och se äldre hus med gamla furugolv var omskakande. Saken kom till sin spets när vi skulle ta itu med det gamla vardagsrumsgolvet i mitt nyinköpta hus i Stöpa. Med hjälp av kunniga grannar och tålmodig personal i färgaffären, förstod jag så småningom hur vi skulle göra. Vi skulle slipa, luta, olja och såpskura golvet. Och mycket riktigt, golvet blev så vackert att vi fortsatte och lade furugolv i flera rum i övriga huset också.

Intrycket spred sig. Min syster och hennes familj, som också bodde i ett äldre gårdshus i Stöpa under ett halvår, har anammat byggstilen och lagt trägolv av Douglas gran, med egensågade plankor, i merparten av sitt nybyggda hus i Kanada. Huset är enormt vackert och kommer att åldras fint tack vare den ljusa, skandinaviska prägeln.


Brännässlor innehåller ett eget motgift

Jag hade kraftig brännässelskräck som nysvensk. I min barndom fanns det inte så mycket ogräs omkring mig. Pappa var en passionerad fritidsträdgårdsodlare och tomten närmast huset sköttes med stor omsorg. I äppelodlingen var det noga att bekämpa allt ogräs och hålla gräset kortklippt för att hålla undan gophers (jordekorrar), som annars åt på rötterna på träden så de så småningom dog. De närmsta 6 hektaren omkring mitt hus var således ständigt brännässelfria under min uppväxt.

Oavsiktligt förde jag ett nitiskt bevakningsbeteende vidare till mina barn. De lärde sig att vråla högt vid synen av nässlor och tyckte utslagen de fick ibland var olidliga. Detta fortsatte tills vår dagisfröken visade mig hur hon hade gjort för sonen den aktuella dagen, då han hade bränt sig på nässlor. Barhänt rullade hon bladen mellan tumme och pekfinger tills de saftade sig, och sedan baddade hon sina fingartoppar och sonens ömmande kroppsdel med den gröna saften. Och det funkade! Det uppstod inga domningar eller smärtor. I och med detta tog hon omedelbart bort vår anledning att föra krig mot brännässlor. Efter det var nässlorna hanterbara och jag till och med gjorde nässelsoppa på våren och gödselvatten till växthuset av nässlor som fick ligga i vatten ett tag.

Holly hade "brännässelskräck" innan hon av en dagisfröken
fick lära sig att hantera dem

Svenska blåbär växer i skogen och är blåa

Vill man plocka blåbär i Okanagan Valley måste man leta i en trädgård, för de växer inte naturligt i dalen. Där är den naturliga floran Ponderosatall och bunchgrass, det vill säga en ”Westernfilmsbiotop”. Kring vår gård gick det att på våren plocka förvildad sparris, men annars var man tvungen att odla den mat man ville skörda. De blåbär pappa ömsint skötte om och vattnade dagligen, torra sommaren igenom, de var gröna i mitten. Därför är det för mig en stor förmån att gå ut i skogen i Värmland och komma hem med bär som jag själv har sluppit ta hand om!

Över tid har jag också förstått kulturen kring bärplockning. Samma person som hittar till vartenda sten i bygden och får fisken i sagan att växa med 20 centimeter per år, talar på ett helt annat sätt när det handlar om bärfångster. Det kan låta så här: ”jag hittade lite bär uppe i skogen”. I bärsammanhang innebär ordet "lite" minst ett tiotals liter. En vag, allmän beskrivning av häradet där bärplockningen ägde rum framkommer också. Kanske inte så mycket när det gäller blåbär som hjortron, men även om den lyckade bärfångsten ägde rum 50 meter nordväst om älgpass 80, så är det sällan en sådan plats beskrivs med den precisionen. Och med åren har jag också lärt mig att tala på bärplockares vis.
/Holly

tisdag 5 juni 2018

De vackra bergen, den väldiga sjön ...

Bakgrund

När jag läste inledningen till Gösta Berlings saga häromdagen, fick jag se mina egna känslor kring Sunne tryckta i ord. Selma Lagerlöf beskriver Fryksdalen så här: ”alla dessa tre, den långa sjön, den rika slätten och de blåa bergen, bildade det vackraste landskap och göra så än. Likaså är folket än idag kraftigt, modigt och välbegåvat”. Det är samma intryck jag har fått av Fryksdalen, de vackra bergen, den väldiga sjön och folket som både har många goda idéer och är väldigt handlingskraftigt.

Holly finner många likheter mellan sin hembygd, Kelowna, och Fryksdalen.
Här en bild över Tossebergsklätten med odlingsmarker i förgrunden

Från Kelowna, Canada

Varför just jag, en tjej uppväxt i Kelowna, Canada, cirka 24h restid bort, inklusive tre flygningar och några timmars vistelser på olika flygplatser, kom till Sunne, beror på några slumpvisa händelser. Först, som tjugoåring och skogsvetarstudent i Vancouver, kom jag på att jag ville åka på utbytesår. Jag hade tänkt mig Australien, men terminstiderna var för olika de kanadensiska, så jag letade efter en annan möjlighet. Det blev Sverige istället. Min mamma hade ju svensk härkomst och jag ville lära mig mer om svenskt skogsbruk, eftersom det pratades mycket om hur industrin hade kommit längre i Sverige jämfört med Kanada. Jag kom till Uppsala och läste några kurser, men där fanns det inte så mycket skog! Så jag bad att få komma till Umeå istället, där sa de att det fanns mycket skog.

Hollys familjs äppelodling, med Okanagan Lake i bakgrunden


Hollys pappas trädgård, med berget Black Knight i bakgrunden

En stilig värmländsk pôjk

Under tiden jag läste där, träffade jag många trevliga människor. En dag höll en stilig värmländsk pôjk upp dörren för mig. Hade jag inte träffat honom, hade jag aldrig kommit på att åka till Värmland överhuvudtaget. Men han hade spenderat en hel del tid i Sunne som barn och ungdom. När vi skulle slå oss ner efter att studierna var avklarade, fick vi möjlighet att jobba i Sunne, och strax därefter köpte vi en gård i Stöpafors. I Stöpa känns det lite som hemma. På båda platser finns ett berg som vaktar över byn och en lång, vacker sjö i dalen.

Sjön Okanagan Lake

En del av hjärtat

Nu har vissa saker fört oss vidare, men en del av hjärtat finns i Stöpa, i de ändlösa tallskogarna, stinna med bär och svamp, och det härliga bad- och fiskevattnet.

Vi hörs nästa gång!
/Holly

fredag 1 juni 2018

Varför är du så tyst?

"Du som hade allt att säga, säger ingenting Dina tankar hörs ändå.
Din tystnad säger allting dina läppar vill du inte just nu kan förmå"

Citatet är de inledande raderna ur låten Varför är du så tyst av Thåström från 1989. De har varit talande för detta blogguppdrag, som önsketänkande och som realitet. Att alltid ha så hiskeligt mycket att säga och orera om, och sen inte få det nedskrivet och välformulerat är vitt skilda saker, då finns en önskan att tankarna hörs ändå. Dock, att vädra sina tankar för Sunnes medborgare, då räcker inte tystnaden och den säger sannerligen inte allting. Men faktum är att just dessa veckor så tycks inte tankar och fingrar kunna förmå.

Text är ju fascinerande, hur den kan förflytta oss till en annan plats, en annan tid bara genom att förflyttas från papper (eller skärm) till ens eget medvetande. Hur den kan lära oss saker, få oss att skratta eller gråta. Vissa har den där hjärnan, det där hjärtat och den skarpa pennudden som kan göra allt detta. Dessa två veckor har jag inte varit i närheten av dem, faktiskt inte ens på samma planet. Det skulle ha blivit tio stycken “omvälvande”  inlägg om natur, konst, vinylskivor, jämställdhet, fryksdalingarna, bedårande grannar och fårklippning.

Men. Jag som hade allt att säga, säger ingenting.

Kanske beror det på värmen. Kanske på allt arbete med gården och djuren. Kanske på att just denna tid är det i ateljén det som berättar skapas, och kanske är detta en period där bilden faktiskt säger mer än tusen ord. För på övervåningen i ladan, med åtta stycken fönster i söderläge, i den överhettade ateljén där sägs precis allt det som finns att säga, utan en enda stavelse. Ni som läser denna blogg kanske hade fått ut mer om innehållet enbart bestått av bilder. Fem bilder per dag i tio dagar, 50 000 ord, inte illa.

Därav så blev jag ingen bloggare på heltid, men det finns andra forum där bilderna får tala och orden har mindre betydelse. Instagram, det är ett sätt att utrycka tankar, om än mer esoteriska och sublima. Där finns möjligheterna att experimentera sig fram med kameran, ljus och mörker samt att stöka med alla filter de tillhandahåller.

Så avslutningsvis delar jag med mig av ett gäng av dessa bilder samt tackar för förtroendet att få uttrycka mina tankar här.

Allt gott till alla som önskar andra allt gott.

/ Andreas Poppelier
Ivarsbjörke, Sunne, Värmland. 1 juni 2018