tisdag 30 september 2014

Full fart - ny start

Hej HOPP!
Så himla kul att vara tillbaka och skriva för SunneBloggen!

Mitt namn är Christopher Bergström och jag jobbar som dansare, koreograf och producent. Här får ni en inblick i mitt liv som egenföretagare inom nöjesbranschen.

Efter årets ¨jobbigaste¨ helg så startar jag veckan starkt med ett möte gällande en videoinspelning, en dansrepetition med en artist och ett produktionsmöte med en regissör som jag jobbar med inför en stor spännande produktion 2015.

Med andra ord. Det är bara att hoppa in i karusellen som snurrar värre än virvelvinden just nu.
Välkomna! Var god spänn fast er för nu åker vi! :)

I helgen som precis gick ingick en stor modesatsning för ett av Sveriges största köpcentrum där jag producerade en dansmodevisning lördag och söndag. 11 av Sveriges absolut bästa dansare visade höstens mode i en fartfylld show.

Så otroligt kul när kläder visas på ett mer ¨levande¨ sätt än det traditionella med ¨vanliga¨ modeller som går. Berns och Café Opera fick smaka på dans och även ett företag som hade en award i Stockholm fick uppleva ¨BRANDED Dance Concept¨ i ett skräddarsytt dansnummer speciellt för dom. www.facebook.com/brandeddanceconcept

Öm i musklerna, skadad axel och otroligt trött på grund av för lite sömn är baksidan efter en sådan fullbokad helg. MEN allt det går över och jag är så otroligt tacksam över att jag har det jobb jag har. 

Jag har så roligt och jag får träffa olika människor på olika platser och tillsammans med andra kollegor och dansare inspirera och underhålla olika typer av människor och publik, DET är drivkraften och plåster på såren.

Vad driver dig?
Vad gör att skador och träningsvärk blir en baggis för elitidrottare?
Vad gör att negativa kollegor inte påverkar dig i personalrummet varje dag?
Vad är din anledning? Vad är ditt ¨varför¨ ?

Jag tror att det är otroligt viktigt att påminna sig om det ibland även om man brinner för det man gör och trivs med sitt jobb. En påminnelse och klapp på axeln.
-¨BRA ÅT MIG för att jag gör något jag själv älskar, som betyder något för någon, gör skillnad och påverkar!¨

Det är DU värd att påminna dig själv om. 

Som sagt, veckan startade starkt och det ska ni få höra mer om imorgon.
Här är lite bilder från helgens uppdrag.

Jag önskar er en superstart på veckan!

/Chris

Fotografer: Maximilian Borovic, Oscar Jettman, Stage Academy:






 
 

torsdag 25 september 2014

Min bok - ett lokalproducerat kulturpaket

Den 6 juni hade jag boksläpp i cafét på Mårbacka. Det kom mycket folk och jag fick signera min bok. Precis som en riktig författare fast en oerfaren nybörjare. 

Skrivit har jag gjort genom hela mitt yrkesliv, men det är stor skillnad på att skriva en utredning eller rapport eller ett beslutsunderlag och att skriva något underhållande som folk självmant vill läsa.
Men nu har jag gjort det och är nöjd med resultatet. Ett förlag har gett ut den, bara det en framgång. Konsum Värmland har sålt den på Obs och på COOP, Akademibokhandeln, bokhandeln vid torget i Karlstad, Fernlöfs bl a och på nätet. Ingen kioskvältare precis men vad mer kan jag begära efter en debut vid min ålder.

Jag har skrivit om Alma på Mårbacka, min mamma som var husjungfru under storhetstiden på 1920-talet.
En berättelse om ett hushåll i ett märkvärdigt hus med en husmor som var både världsberömd författare och storbonde. Fest och vardag i en osannolik blandning sett ur ett underifrånperspektiv som inte är vanligt.

Det har blivit en vacker bok.
Jag har skrivit den, men helhetsintrycket av en bok har mycket med formen att göra. Den helheten har utformats av KM-idé i Södra Gunnerudstorp. Duon Kjell Sundström och Marie Söhrman har bland annat genom arbetet med min bok på allvar etablerat sig som säkra och professionella formgivare i bokbranschen.

Boken innehåller ett stort antal recept från köket på gamla Mårbacka. Birgit Hemberg i Visteberg (och Nacka) och Sussie Eklund i Svenserud - Granne med Selma - har svarat för granskning, provbakning och fotografering.

Jag vill nämna detta som ett uttryck för att vi på den så kallade landsorten med kvalificerad teknik och kompetens på skilda områden, har samma goda möjligheter som varhelst annars att utföra kvalificerade tjänster och bra produkter. Som till exempel en vacker bok. 

Inga-Lena Klenells glasgrafik "Mitt bibliotek"
Nu är jag på Bokmässan i Göteborg för att presentera min bok för en ny publik. På fredag eftermiddag står jag på scenen i den stora och populära Värmlandsmontern som Region Värmland står för och där allt skrivet i och om Värmland kommer upp i offentlighetens ljus.
Jag kommer att vara ordentligt nervös, men jag vet att jag har mycket att berätta om gamla Selma och hennes vakthund, den barska fröken Lundgren och hushållet på Mårbacka. Allt sett från lilla Almas underifrånperspektiv.
Jag behöver nog något stärkande, helst före! /Matts Nilsson

onsdag 24 september 2014

Om Selmalandet

“Vi är alla framtrollade ur Selma hatt”. Det säger författaren och teatermannen Lars Löfgren om det värmländska berättandet. Den som har sina rötter och sin identitet i det värmländska landskapet slipper henne inte. Hon sitter på sina stensocklar och betraktar oss, vi vandrar i miljöer som hon skrivit om, vi delar ut priser i hennes namn, vi bor på hotell som hon lånat ut namnet till eller beställer en Selma-pizza bakad av en turk från Kurdistan.

Från början visste jag inte att jag satt under Selmas hatt. Jag förstod med tiden att det var något speciellt med Mårbacka eftersom folk från hela landet, ja hela Europa kom farande i sina bilar och vi kunde sitta i vägkanten och anteckna bilnummer från A till BD och somliga förstod vi oss inte på för de kom från främmande länder som vi bara hört talas om i folkskolan.
Var de tillräckligt ovanliga kunde man kasta sig på cykeln och studera dem närmare på parkeringen på Mårbacka. Där stod också Selmas chaufför som visste allt om bilar, svenska och utländska. Fast Selma själv var ju död sedan många år.

Min pappa var irriterad av alla turister som i sina bilar rörde upp damm och kastade ut saker som hamnade i höet och kunde skada djuren. Men på kvällarna läste han Selmas böcker och kunde långa stycken ur dem utantill. En kluven inställning till berömdheten. Och mamma som varit husjungfru i Selmas nybyggda hus.

Länge nöjde jag mej med att se Selma Lagerlöf som traktens affischnamn och den som tillsammans med Svante Påhlsson på Rottneros lagt grunden till den värmländska turistindustrin. Hade läst några av hennes böcker men haft för bråttom för att förstå allvar och djup.
Men för femton år sedan trängde hon sig på mej. Började arbeta med Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris. Har sedan dess läst väldigt mycket av det som skrivits om henne. Hennes litteratur är beskriven och analyserad på längden och tvären, där finns inte längre så mycket att tillägga, förutom för litteraturforskarna förstås som hela tiden finner nya perspektiv.

Men om Selma i lokalsamhället Mårbacka-Östra Ämtervik-Sunne-Värmland finns inte alls så mycket dokumenterat. Det intresserar mej alltmer ju mer jag läser på. Att hon var ett enastående driftigt fruntimmer (hon använder själv det uttrycket) är alla överens om, men i vilken miljö och under vilka omständigheter hon verkade är inte så välkänt.
Hennes romantiska beskrivningar av folk och landskap i Gösta Berlings saga har fört tusentals turistbussar till Fryksdalen. Att hon sedan 1920-talet varit turistmagneten i Värmland och Sunnebygden och en av de viktiga förutsättningarna för näringslivsutvecklingen med handel, service, boende och industri tänker vi inte alltid på. Det är samband som det skulle vara lockande att fördjupa sig i.

Gösta Berlings saga med Per Myrberg, en fullständigt enastående hembygdsskildring.

Den som fullt ut vill bli förförd av Gösta Berlings saga skall lyssna till Per Myrbergs enastående fina inläsning av boken från 2004. En fullständigt enastående hembygdsskildring. Man kan bli tårögd för mindre./Matts Nilsson

tisdag 23 september 2014

Inte lätt att orientera sig i prepositionslandet

Om att bo i eller på, kanske när
I Södra Ås bor vi i, på eller när. En tid för inte så länge sedan bodde vi i postlådor med nummer som Kungl Postverket bestämde åt oss. Det blev ganska mycket gny över detta och i slutändan blev det bestämt att den som ville fick lägga till sitt gårdsnamn till byadressen och göra det till officiell adress som Skatteverket sedan fastställde.
Men räddningstjänsten behövde ju ett nummer på huset eller gården för ambulansen eller brandkåren att hitta. Så numer bor jag i Södra Ås 180 När Alfred, lite långt och omständligt men så vill jag ha det.
Mina närmaste grannar bor På Åsen och På Hagen. På en ås bor man förstås men på hagen? Kor och får betar i hagen men människor bor på. Det är inte svårare än så, åtminstone inte i Södra Ås. Anders och Kerstin bor på Kuul, det är i sin ordning liksom att Bromans bor på Vaal. Rune Murare bor i Kvarna fast det är omöjligt rent praktiskt och Jan Åkare bor i Gata fast den går alldeles utanför huset, ve Gata hade varit bättre.
Kerstin och Lennart däremot bor Där Ner i Åsen, inte på som Sylvia och Carl Axel.
Monika och Bert Åkes hus är både i Backen och på Backkuul.
Per Sundqvists mamma växte upp i Brôten men han och Gudrun bor nu på Brôten.
Det är inte mycket att säga om detta men inte är det lätt för en invandrad att orientera sig i prepositionslandet. Inte lätt heller att förstå att Bosse sitter upphöjt på Sions Berg.

Svårast verkar det vara att bo när - eller når som det hette förr. När i betydelsen hos är ett mycket värmländskt, kanske t o m fryksdalskt sätt att uttrycka sig. Jag bor När Alfred, är du inneboende hos Alfred, har någon frågat, eller kanske betyder det nära, är det en granne som heter så? Och vem är Alfred? Då jag förklarar att det är min farfar, frågar man: Så han lever? Jag förklarar att han varit död i åttio år, då säger man: Då kan du ju inte bo hos honom! 

Nej men jag vill gärna bevara namntraditionen. Före honom hette stället När Måns åtminstone i hundra år men under Alfreds tid blev det ändring på det. Det var inte han utan hans samtid som gjorde det. Min far hette Nils och en gammal vän i familjen adresserar fortfarande julkortet till Matts när Nils när Alfred, ja det är svagheten med personnamn i gårdsnamn.

Detta var en lokal kulturhistorisk betraktelse. Mera kultur nästa gång./Matts Nilsson

måndag 22 september 2014

Om kulturen i livet

Före femtio hann jag inte, därefter ganska mycket. Vet inte så noga hur det började men i mitt småbondehem fanns det både dragspel och böcker och min far var en hejare på att berätta så att både han själv och folk skrattade och trivdes. Han ville aldrig gå hem då han var på kalas. Han läste böcker hela tiden och hade Stockholmstidningen för att följa med i världen. Något kanske det smittade av sig.

Ås missionshus betydde mycket under tonåren. Vi var minst ett tjugotal ungdomar och pastorn Gerhard Wall tog oss ut i världen. Till Stockholm och Oslo för första gången i livet, runt södra Norrland och runt Vättern i Jönssons buss. Det var min första lärdom om allt det som fanns utanför och bortom min horisont. Det väckte också nyfikenheten.
Det är svårt att veta hur insikten uppstår om kulturens betydelse i våra liv, men det är en upplevelse, inte så lätt att sätta ord på, förstås också ett intresse. Mitt kulturintresse är brett, tämligen vidöppet, men jag ägnar mej bara åt det som är roligt eller vackert, det får gärna vara lärorikt.

Jag har en egen upplevelse av kulturens läkande kraft. Tämligen misslynt lämnade jag mitt arbetsliv. Lämnade en organisation i kaos och oreda där varken politiker eller tjänstemän klarade av de svårigheter som uppstod. Missmodig över min egen insats och i tvivel om min förmåga.

Men i det ideella föreningsarbetet finns alltid plats för friska pensionärer och jag inledde min mentala rehabilitering genom att ta plats i Sunnes folkliga kulturliv.
Vid det här laget har jag lagt ner tusentals timmar på att leda och delta i ideellt arbete för hembygdsförening, litteraturprisstiftelse och Sunnes kulturvecka utan att ångra en enda.
Det har stärkt min självkänsla, givit mig personlig glädje och jag har bidragit till mina medmänniskors välbefinnande. Det är inte dåligt.

På hösten 1983 flyttade jag till Karlstad efter femton år i Stockholm. Vår son Ola, då sexton år, flyttade med mej, han började på Sundstagymnasiet. Han och jag bodde i en torftigt inredd lägenhet på Hagaborgsgatan, hustru och mamma var kvar i Upplands Väsby för att vänta ut dottern som gjorde sitt sista gymnasieår. Jag hade fått ett kvalificerat jobb som skulle kräva mycken tid och koncentration. Ola skulle få klara sig mycket på egen hand, det var vi införstådda med.

En kväll kom han hem, han hade fått stryk. Han hade stött ihop med ett par killar på bron över till Gubbholmen. De hade inte gillat det de såg. Att han gick i min gamla överrock, hade långt hår och inte lät som man gör i Karlstad. Under mer än en månads tid gick han till skolan, sedan direkt hem. Gick aldrig ut mer. Satt hemma med mej som satt med mina papper och inte visste varken ut eller in. Hade något hänt med honom som inte jag förstod? Jag var både tafatt och orolig.

Det var då kulturen grep in. En bildlärare såg honom och såg var han hade sin talang. Tog med honom i skolans teatergrupp som satte upp det årets spektakel. Plötsligt var långt hår och en sliten överrock inget att bry sig om längre. Kanske var det till och med en tillgång./Matts Nilsson
Olika, när kulturen griper in kan det till och med vara en tillgång.

fredag 19 september 2014

Värmländsk identitet

Jag känner mej väldigt värmländsk. Det finns så mycket som är fint och gott med Värmland.
Öppet och lättsamt folk, ibland också roliga, ganska få är vrånga och ogina. Strävsamt och företagsamt folk, annars hade inte så många rest till Amerika. En rik industri- och kulturhistoria där kulturen klarat sig bättre än industrin. Skrivkonsten blommar med namn som Lagerlöf, Fröding, Tunström, Tursten, Lars Andersson och andra. Och vår självbild är god, ibland alltför god.

Lars Andersson i Mårbackas bibliotek 
Hade Norge varit med i EU hade nog regionen Värmland-Östfold varit den krona bland Svea rikes länder som förrförrförra landshövdingen Eliasson tyckte kunde klara sig på egen hand utan att slå sig ihop med andra. Inte ens kommunikationerna mellan Värmland och Norge är prioriterade längre.
I senare tid har det visat sig att ingen riktigt vill ha Värmland. I ekonomiskt avseende är vi inte längre så intressanta för andra. Vår arbetsmarknad utvecklas inte så bra och omvandlingen för det gamla industrilandskapet till informations- och tjänstesamhälle går inte smärtfritt. Värmland omnämns allt oftare som ett avfolkningslän.

Ibland är vi odrägligt stolta över oss själva och det kanske är det som behövs då utvecklingen inte längre går vår och landsbygdens väg. Vi har haft valrörelse och gamla begrepp som regionalpolitik och balans mellan stad och land finns inte längre i det politiska språket.
Idén att stå upp då man sjunger Värmlandsvisan är en sed som säger att vi är lite bättre än andra. Andra säger att man gör det för att visa sin stolthet över det värmländska. Folk utifrån förstår sig inte på detta, men hänger med för att inte bli uttittade. Det samma gäller mej själv. Det är uttryck för samma tanke som att man i kyrkan skall stå upp för att vissa psalmverser är högtidligare än andra.

En sak att vara stolta över om man bor i Sunne och norrut är vårt finska påbrå. Det talas inte mycket om det men om man har sina djupa släktrötter i den delen av Värmland kan man vara ganska så säker på att det finska blodet svallar i de flesta fryksdalingar och finnskogingar. Vi vet inte alltid om det, men ny släktforskningsteknik gör upptäckter hela tiden och klarlägger våra blodsband med 1600-talets invandrare i de värmländska vildmarkerna.
Så snart de kom åt gifte de in sig i svenska familjer och försvenskade sina vanor. Suhoinen-släkten från Lövåsen i Lysvik är ett gott exemplet, som idag har tusentals ättlingar spridda över hela världen, många av dem fortfarande i Sunne kommun.
Sedan något år vet jag att jag är en av dem. Redan tidigare visste jag att min farfars mormors farfars mormors farfars far hette Mats Eskilsson Puuroinen, invandrad till Nås i Västerdalarna och född 1590. Några droppar blod från Savolax både från far och mor.
Sunne kommun håller tills vidare stånd mot avfolkningstrenden. Nu tack vare invandringen.
Om några hundra år kommer några sunnebor att säga: Ja, min mormors farfar, han kom från Syrien.
/Matts Nilsson

torsdag 18 september 2014

Skogens träd bröts som stickor eller lade sig till ro, hängande på varandra i försåtliga ställningar

Det är förhöst och jag sitter på en stubbe i skogen. Jag brottas med kullfallna träd och har sällskap av en orangeröd motorsåg och min traktor. Tanken är att jag själv skall ta tillvara de enstaka träd som ligger utspridda lite här och där. Där träden har brötat ihop sig och ligger huller om buller skall Mellanskog få hjälpa till med sina maskiner. Där är det farligt att vistas. Ofta vid sådana här kaostillfällen brukar någon gubbe stryka med.

Det var på eftermiddagen den 4 augusti som allt hände på fem minuter. Jag satt vid min dator med haspen på det öppna fönstret och läste min e-post som numera till tre fjärdedelar består av meddelanden som jag inte bett om. Vädret var varmt och vackert och sommarmolnen masade sig makligt fram över himlen.
Plötsligt lossade fönsterhaken av en vindby från öster, ett ovanligt vindhåll, och fönstret slog igen med en smäll. I nästa minut for grenar och löv genom luften och den första kaskaden av vatten svepte fram över uthustaket utanför mitt fönster. Vattnet föll inte, det forsade med vinden som ett moln längs taknocken.
I nästa ögonblick kom åskknallen. Rakt över huvudet som det kändes. Nu faller flaggstången, det var en första tanke, det hade hänt en gång tidigare vid oväder. Och den stora lönnen som står framför huset och som är lika gammal som jag själv är, kommer den att stå pall för detta infernaliska oväder?

Det blev stor förödelse på många håll och det gick snabbt. Det var länge sedan jag känt mej så liten och hjälplös som under den åskstorm som följde. Den var den värsta jag upplevt under mitt nu tämligen långa liv. Oroligt satt jag på verandan och väntade på hustrun som på hemväg från Sunne satt fastlåst i bilen med ett träd liggande över vägen i Rådom.

Solrosorna låg manglade efter marken men repade mod sedan de fått nya pinnar att stödja sig mot. Skogens träd bröts som stickor eller lade sig till ro, hängande på varandra i försåtliga ställningar. Det är vemodigt då sådant händer med de träd som vi vårdat, men det går ingen nöd på oss. Det går att reparera fast det tar några generationer och vi klarade oss alla undan med blotta förskräckelsen och ingen kom till allvarlig kroppslig skada.


Det är vackert där jag sitter på min stubbe. Träden har lagt sig till ro i björnmossa och lingonris. På håll kan jag se några överlevande kantareller som lyser i samma ton som björkens fallna löv. Jag har ställt min kaffekopp tillrätta i mossan och rör ner en sockerbit med en torr kvist. Jag har glömt skeden hemma.
Jag är svettig och varm men min arbetsdag skall inte bli lång.
Handlaget sitter i.
Hela mitt vuxna liv har jag gått mellan skrivbordet och skogen och konditionen är fortfarande hygglig. Då jag sitter där bland mina rotvältor tänker jag på nytt på den överväldigande tanke som slog mej under ovädret den 4 augusti.
Trots att vi styr och ställer och planerar är det bra att naturen då och då påminner oss om vem som bestämmer i slutändan. /Matts Nilsson

tisdag 16 september 2014

Årets smartaste by!

För sjunde gången var det frågesportsmästerkap på Sjösala i Östra Ämtervik i lördags. Det är en kraftmätning i allkunskap mellan byarna i Östra Ämterviks gamla kyrksocken eller Östra Ämterviks kommun som den hette före 1952.
I alla år har jag varit med endera som deltagare i Södra Ås-laget på tre personer eller kontrollant i ett konkurrerande lag. En gång tidigare har vi vunnit.
 
Inspiratörer Eva och Tommy Larsson
Frågorna rör allt mellan himmel och jord, geografi, musik, natur, litteratur, ja vad som helst och de är formulerade av folk utifrån och arrangör för det hela är Bygdeutveckling i Emtervik med strävsamma paret Eva och Tommy Larsson som inspiratörer.

Inpå 1950-talet fanns ett nittiotal kommuner i Värmland, nu sexton. För vår del togs första steget 1952 då Östra och Västra Ämtervik och Sunne köping bildade Stora Sunne kommun och några år senare kom Gräsmark och Lysvik till och nuvarande Sunne kommun bildades.

Det är märkligt så lite sådana administrativa beslut betyder för vår tillhörighet. Det är 62 år sedan vi alla blev Sunnebor. Kommunal ekonomi och administration och kommunala tjänster är sedan dess gemensamma, men vår identitet verkar inte vilja hänga med. När det gäller vår identitet är vi som en enda stor motståndsrörelse. Vi är inte sunnebor vi är i första hand östemtingar. Så därför får ingen delta i vår frågesportävling som inte är skriven på adress i Östra Ämtervik. Det är en ganska radikal och separatistisk tanke. Men ändå så trevlig!

Jag har stött på tjänstemän i kommunen som inte kan förstå varför vi envisas med att påminna om att gamla Selma var född och bodde i Östra Ämtervik. Mårbacka ligger ju ändå i Sunne och det vore bättre om vi kunde säga det. Åtminstone utåt, det skulle gynna varumärket.
Selma själv var en smula obeslutsam. I sina tidiga brev skrev hon Mårbacka, Östra Emtervik och datum, men sedan hon börjat leverera mjölken till mejeriet i Sunne blev det Mårbacka, Sunne, det var där posten och telegrafen fanns. Lena Gynnemos första åtgärd som ny intendent blev att ändra tillbaka. Så nu heter det Mårbacka, 68696 Östra Ämtervik, som för hundra år sedan. Fast då utan postnummer.

Den som bor i tätorten bor förstås i Sunne, men mentalt bor vi andra i Gräsmark, Lysvik och förstås i Östra Ämtervik. Det blir tydligare så, fast alla bor vi ju i Sunne kommun men det är mer för att det är bestämt så. Det är möjligt att vi är värst här på östsidan. En hoper företagare med bondegener och föreningar för alla möjliga ändamål, alla håller ihop och Selma kastar en sagorik skugga över alltsammans. Det skapar en stabil identitet till nytta för helheten Sunne.

Hur det gick med frågesporten? Jo vi vann! För andra gången. Två poäng före Fölsvik, det var tight.
Det betyder inteckning i vandringspris, en stor butelj Champis och en belyst skylt med texten “Årets smartaste by” och kanske en notis i Fryksdals-Bygden.
Åtta tävlande lag, nya för i år var Skacksjö City och Skacksjö United. Joel Feltenmark spelade pausmusik och vi drack kaffe och köpte åror. Publiken var 25 personer och behållningen gick till nya flyktingmottagningen på Gylleby. En bra lördagseftermiddag på Sjösala i sagorika Östra Ämtervik.
/Matts Nilsson