fredag 20 januari 2017

Dansen kom att bli en central punkt i mitt liv

Att dansa var en dröm som jag hade som liten, men att dansa ansågs inte vara så fint för pojkar där jag är uppväxt. Pojkar skulle se till att stärka ekonomin med riktiga arbeten. När jag kom till Sverige började jag ägna mig åt dans då jag hade mycket fritid. Väntan på beskedet om att få stanna i Sverige kom att bli lång, mycket längre än vad vi trodde.

För min familj tog det nästan sex år att få beskedet om att vi skulle få stanna i Sverige. Under tiden hade vi inte rätt att hyra en film på videotek runt om i Sverige eller låna en bok på biblioteket då vi inte hade våra fyra sista siffror utan levde som flyktingar.

Vi fick flytta till femton olika ställen och städer runtom i vårt fina Svearike. Jag har sett platser från Ystad till Luleå; Malmö, Hammarstrand, Borlänge, Sandviken, Hofors, Falun, Laxå, Hultsfred, Kumla, Örebro och återigen Falun. Även flyttar inom samma stad förekom. Flyktingförläggningar stängdes och vi fick flytta dit det fanns plats. Det är ungefär det som pågår idag med alla boenden som stängs då Migrationsverket mobiliserar om.



















Dansen kom att bli en central punkt i mitt liv. Det gjorde att jag fick kompisgäng med liknande intressen och jag kunde också komma i kontakt med Sverige och svenska världen på det viset. Mitt svenska språk var inte så starkt och då fick jag ta kroppen till hjälp helt enkelt. I det lärde jag mig att också ta kontakt med människor. Dessutom kom jag i kontakt med olika fritidsgårdar som ville att jag skulle hålla olika danskurser. Dansen blev allt och kom att bli min nya identitet.

Året var 1999 då kriget var slut i Kosova. Mina föräldrar kom inte riktigt in i det svenska samhället och de bestämde sig för att åka tillbaka trots att de hade uppehållstillstånd i Sverige.

Jag hade inte varit med om att bestämma min resa hit till Sverige, men fick nu vara med och bestämma att jag ville vara kvar här. Jag läste estetiska programmet på gymnasiet och hade sista året kvar i Falun på Harldsbogymnasiet.

Mina föräldrar accepterade mitt beslut och jag fick vara kvar i Sverige utan att ha en riktig plan för min kommande framtid. Vid den tiden dansade jag streetdance på fritiden och hade ett gäng i Falun som hette ”Bojsenburgs revysällskap”. Vi skulle uppträda vid något som heter ”Ungdomsrevyer” i Eskilstuna. Där gjorde jag en koreografi som handlade om robotar som väcktes till liv.

Efter föreställningen träffade jag en man som kom fram till mig. Han var imponerad över det han hade sett och undrade var jag hade gått i skolan. ”Nej, detta gör jag som hobby” svarade jag. ”Jaha ja, men jag kommer att ta kontakt med dig för du ska gå i skola, unge man, och studera vidare med detta som du håller på med”. Jag trodde att han aldrig skulle höra av sig igen, men det gjorde han.

Terje Stoud Platou Thoresen hjälpte mig så att jag fick göra
intagningsprov på Kulturama och Balettakademien i Stockholm
tre månader efter att tiden hade gått ut.
















Denna man heter Terje Stoud Platou Thoresen och han hjälpte mig komma in på Kulturama och sedan Balettakademien i Stockholm. Han ordnade så att jag fick göra intagningsproven tre månader efter att tiden hade gått ut. Proven gick bra och jag kom in på skolan. Mitt liv tog ett nytt kapitel som jag kommer att berätta mera om nästa gång.

//Ardhon Bujupi

Mitt liv tog ett nytt kapitel som jag berättar mer om nästa gång


onsdag 18 januari 2017

Less inombords på pengar

För lite drygt två år sedan så var jag i Afrika. I landet Zambia. Resan gjorde vi tillsammans med utbildningen på Klarälvdalens folkhögskola som jag gick (socialpedagoglinjen med inriktning på omvårdnad).
















Denna resa kom att bli ett monument i mitt liv som jag alltid kommer att bära med mig. Den påminde mig själv om vem jag var. När jag kom hem sedan så skrev jag ihop en sammanfattning som vi hade i uppgift som skolarbete och några rader vill jag dela med mig av.

"Någonstans i all misär som jag hade runtomkring mig som barn, så hade jag ändå drömmar som jag ville uppfylla. Jag kom allt närmare mina drömmar. För varje bråk som uppstod hemma så flydde jag in i drömmarna. Jag såg mig själv som en framgångsrik person. Jag klippte papper i sedelstorlekar och gjorde sedelbuntar av det. På mina sedelbuntar var det alltid de högsta beloppen.

Mina självgjorda sedlar skulle vara lösningen på alla problem som familjen hade. De skulle köpa mycket mat så jag gjorde en ännu större bunt. Sedan skulle mina sedlar få mina bröder hem som var utomlands för att jobba och som jag saknade så. De skulle inte behöva vara utomlands nu. Det behövde de inte när jag gjorde så mycket sedlar. Jag gjorde mycket pengar.

Faktum var att jag gjorde så mycket pengar att jag en dag hade glömt att lämna dem hemma och hade med mig dem till skolan. När skolkamraterna såg det så resulterade det i att jag blev utskrattad för mina låtsassedlar som jag hade gjort. När jag gick hem sen så minns jag att även som barn så var jag less inombords på pengar.

Pengar hade splittrat familjen. Pengar hade fått min far att inte må så bra och ägna sig åt drickandet. Pengar satte alltid begränsningar för hur mycket man fick äta. Pengarna gjorde så att min äldste bror gick bort med anledning av att inte kunna ge honom den vård han behövde.

Pengarna gjorde så att jag aldrig hade nya kläder. Pengarna gjorde att vi inte hade medicin när det behövdes. Pengarna satte begränsningar för att umgås med de man ville umgås med som liten. Man passade inte in riktigt.

Pengar var ett stort ämne i min familj. Ändå visste man att det var just pengar som vi inte hade. "Pengar finns inte och då finns det inget liv" brukade det sägas runtomkring mig. Vi var inte ensamma om det i Kosova på den tiden. Fattigdomen var och är grym."

Vi har dock mycket att lära oss av Afrika. Den glädje som sprids i Afrika är tydligt att man inte kan köpa med pengar. 
















Jag ställde mig frågan hur det kommer sig att vi föds där vi föds, hur kommer det sig att jag kände mig så utanför när jag var i Afrika? Utanförskapet grundade sig på att jag var vit. Jag kunde inte påverka att jag såg ut som jag gjorde. 

Det var väldigt spännande att uppleva detta och jag önskar att alla fick uppleva det. Så att vi kan se att hudfärg, kön, religion och sexuell läggning inte kan definiera oss som människor.
Goda handlingar från en till en annan kan det. Som Moder Theresa brukade säga. "Fred börjar med ett enkelt leende" samt "Vänta inte på ledare, gör det ensam, från person till person."

Jag vet att jag lovade er att berätta om hur jag hamnade i Sunne, Men jag har fått friheten att skriva vad jag vill och idag ville jag skriva om det här. Ha tålamod det kommer nästa gång. Tack.

// Ardhon Bujupi

måndag 16 januari 2017

Som vara pånyttfödd i Sunne

Hej
Mitt namn är Ardhon Bujupi och jag är 34 år gammal. Jag kom med flyktingvågen år 1992 till Sverige ifrån Kosova. Det var mestadels människor som kom från Balkan vid den tiden. Det var många som ville undan den serbiska regimen och deras förtryck att etniskt rensa människor. Ungefär 80 000 flyktingar kom till Sverige det året. Jag kom tillsammans med min bror, mina två systrar, min mor och min far.

Jag har bott till och från i Sunne sedan år 1999, men permanent sedan 2007. Jag bor i ett läge på en topp som har utsikt i princip över hela ”lilla Paris” som jag brukar säga. (Lilla Sunne alltså). Jag har min fru Sara, min son Elton och min dotter Emira som jag värdesätter väldigt högt.



















Jag har fått förfrågan att skriva något om mig för er som läser Sunnebloggen och jag ser fram emot att dela min historia med er. Jag ger mycket av min lediga tid till mina barn. Det känns väldigt skönt för mig som förälder att kunna ge dem så mycket tid som möjligt.

Mina barns uppväxt skiljer sig mycket från min egen.  Att se mina barn växa upp i en välfärd som i Sverige där de har tillgång till frihet, kylskåp, värme om nätterna och mat känns som att vara pånyttfödd. Att kunna duscha dem om kvällarna och leka med dem strax innan läggdags känns som att leva om på nytt, jag får uppleva en barndom som jag skulle haft, och som borde vara en rättighet för alla barn världen över.

Leksaker och rätten att vara barn var något som jag bara kunde drömma om. Att sedan läsa en godnattsaga tillsammans med dem i sängen lär mig väldigt mycket. Jag tror starkt på det som Michael Jackson brukade säga: att barn borde lära oss vuxna och inte tvärtom. Vi behöver vara mer lyhörda, endast lite styrande och spendera mycket tid tillsammans med våra barn så kommer vi framåt i världen bättre än vad vi gör. En värld med mindre krig och missförstånd.

Jag kommer att gå in på hur det kommer sig att jag just hamnade i Sunne nästa gång, men jag vill bara skriva några rader till innan det.

När vi började vår resa och flykten till Sverige, med två väskor och en väg utan återvändo var det så att vi hade många tårar på våra kinder och förkrossade hjärtan över det som vi lämnade bakom oss. Många sådana dagar har passerat i mitt liv och djupt i min själ har det satt spår.

Inte många länder har jag varit i, men det känns som att jag har sett allt. Jag orsakade inget fel och älskade det som jag hade innan. Jag har gått igenom en stor förändring i mitt liv, men inget förändras märkligt nog. Idag är det precis lika illa i världen och många flyktingar finns ibland oss på våra gator utan adresser och något att tillhöra mera än bara namnet flykting.

Jag brukar säga ”en gång flykting, alltid flykting”. Kanske låter det negativt, men en flykting förstår vad jag menar. En som har lämnat en identitet, ett arv, en del av sin ålder i ett land och anpassar sig i ett annat.

Det finns hopp för en flykting att hitta ro i en ort som Sunne.

/Ardhon

 Utsikt över hela ”lilla Paris” som jag brukar säga. (Lilla Sunne alltså)


torsdag 15 december 2016

Julledigt för Sunnebloggen

Sunnebloggen har tagit julledigt. Vi återkommer under januari 2017!
God jul och Gott nytt år alla läsare, önskar vi på Sunne kommun.

torsdag 17 november 2016

Låt kreativiteten flöda och följ ditt hjärta

Speciellt när vinterns kyla och mörker sprider sig över vårt avlånga land är det viktigt att hålla kreativitetsflödet uppe och hitta på roliga saker! Viktigt för mig i alla fall, men skulle tippa på att läkare, psykologer och annat kunnigt folk skulle instämma att det höjer livsgnistan.

I förra bloggen berättade jag lite om familjemedlemmarna på gården och visade foto på huset där vi bor. Men det är snarare huset där Lisa och Ronja och möjligtvis katten Luna bor mest…

Lisa skojar och kallar oss särbos, för jag spenderar mer tid 30 meter bort, tvärsöver tomten från huset, i den fina 216 kvm stora ladan med stort L! Där nu även Fred och Bosse bor ju…

Jag har alltid älskat gamla lador, ett stort utrymme med oändliga möjligheter. 
Min första tanke när jag såg ladan var att göra om den till en ”konstlada” eller någon slags ”upplevelse-lada”! Ett ställe där man kan leka och klättra runt, skapa konst och inbjuda till konstvisningar, musiktillställningar och dans etc.
Jag vill göra om hela ladan i sig till ett stycke konst!

Ladan
Denna underbara välbevarade ladubyggnad brann tydligen ned och återbyggdes på -40 talet.

Den hade ett jättefint stall som vi inte har behövt göra någonting med, annat än att skjuva ett par åsnor med lite hö och vatten så var det utrymmet utnyttjat!

Ladan är ju förstås oisolerad och därmed ”lite” kylig att hänga i om vintern. Av kostnadsskäl kan vi ju inte isolera och värma upp hela ladan även om jag skulle önska det!
Men ett litet isolerat utrymme tänkte jag ändå att vi skulle ha där och det utrymmet skulle bli min - så länge drömda om - ateljé!
Så den började jag skapa så snart vi flyttade in.
Det var mycket rivnings arbete till en början, då jag valde att bygga den i det risigaste rummet i hela ladan, troligtvis gamla svinstian…
Med denna ateljé kämpade jag hela förra vintern, och först framåt sommarn började det ändå likna något i stil med vad jag tänkt mig och det blev klart för in-flytt!

Tyvärr hann jag aldrig ta någon bild på hur rummet såg ut från första början men så här såg bygget ut kring juletider i fjol:



För att slutligen se ut så här:



 
Det finns fortfarande lite små detaljer i rummet att slipa på men jag fick så bråttom att möblera och flytta in konsten så fort mattan var lagd och väggarna var målade!

Så med detta isolerade ateljérum har vi skapat oss kreativitet förutsättningar inför vintern. Här kan man nu sitta å måla å pyssla medans november slasket pågår utanför.... och närmaste grannar är två åsnor!

Som ni redan fått lite försmak på…. och vissa av er kanske även tittade in på café Megafon förra månaden där jag hade konstutställning, så gillar jag att måla.
Här följer några bilder på vad som kan skapas en trist ruggig vinternatt på en stilla skogs gård i Värmlandsskogarna..






Nu måste jag ju även få framhäva vintertidens faktiska härligheter också!
Kommer det bara en dump med snö och solen tittar fram ett par timmar som får hela landskapet att glimra magiskt likt tusentals små diamanter, så sitter jag inte inne i ateljén och trycker längre…
För utöver konstskapande så har jag även ett brinnande intresse utav utförsåkning!
Sååå brinnande att på fredagskvällar, när de flesta människor unnar sig en välförtjänt lugn helg med popcorn hemma i tv soffan, så sätter jag takboxen på bilen och pruttar 5-6 timmar norrut, för att tidigt nästa morgon vara först att lägga två spår nedför ett puderbeklätt berg!

Det är få saker som slår friheten av att utmana gravitation och centrifugalkraften genom att dundra ned för mäktiga berg på ett par skidor! Och jag känner att det gör mig frisk och stark av att vistas fjällmiljö.

För att öka på spänningen och glädjen har jag även börjat tävla i Skicross!
En väldigt kul skidsport som går ut på att ta sig ner för en utmanande snabb bana, full av hopp och velodrom-svängar, före sina 3 motståndare som befinner sig samtidigt i banan..
Kring dessa tävlingar har jag även lärt känna många fina nya vänner, som alla delar samma glädje för skidåkning. Skicross är även en väldigt publikvänlig sport, då det händer mycket hela tiden i banan + att man får en trevlig frisk dag på fjället och kan äta lunch i våffelstugor.. så jag rekommenderar varmt att åka å kika på en tävling om ni får chansen.

Här är några bilder från en tävling på ”hemma berget”  - Hovfjället

morgon på berget


skicross bild, starten

skicrossbild med skidåkare, startandes

Martin i Åre! 
Så nu hoppas jag att jag har inspirerat er lite i alla fall inför den långa, mörka, kalla, eländiga vintern! …hade inte jag älskat den så mycket, så hade jag aldrig bott kvar på den här longitud 60 graden!! 
Hörs om ett par dagar! / Martin Skogli

tisdag 15 november 2016

En solskenshistoria

I det här mörka november rusket vill jag sprida min solskenshistoria..
Mitt namn är Martin Skogli och jag är nyinflyttad i Sunne.

Det var förra året som jag och min flickvän Lisa bestämde oss att nu får det vara nog Stockholm! 
Det blev för stressigt och dyrt...+ att vi kände för att bilda familj och att då vårat barn skulle få växa upp bland djur och natur.
I augusti förra året åkte vi och hälsade på några vänner här i Sunne, och kikade samtidigt på om det fanns något fint boläge i krokarna....och det visade det sig att det fanns.

bild på huset i Bäckalund
Via hemnet dök denna lilla skogsfastighet upp, det ligger strax utanför Bäckalund, upp mot Hällsjön och både jag och Lisa blev förälskade i gården sekunden vi åkte ner för att kika på det. Jag tror vi båda kände direkt att "här ska vi bo"!
Priset på denna välbevarade gård med 4 hk mark var också behagligt! Det var inte svårare än att sälja vår 60 kvm lägenhet i storstaden,  + få såpass mycket pengar över i affären att det gjorde oss skuldfria på köpet!
Allt gick väldigt fort....på en månad satt vi helt plötsligt i vårat hus mitt ute i skogen, fria från stressen såväl ekonomiskt som bilköer och försenade tunnelbanor!

Yrkesmässigt var det heller inga problem att flytta mot strömmen. Jag är snickeriutbildad och bestämde mig för att starta en egen liten firma som heter - Skogli Snickeri. Även inom detta område är Värmland mycket lugnare miljö att jobba i än Stockholm, mindre tidspress och trevliga skojfriska värmländska kunder :)
Att ha egen firma tillåter mig även att bara ta de jobb jag känner för och även vara ledig när jag känner för att lägga energi hemma på gården.

Lisa blev gravid ganska direkt vi flyttade hit!, och i juni i år föddes får fina dotter Ronja! därmed har Lisa tagit en välförtjänt paus från arbetslivet... innan så jobbade hon inom livsmedelsbranschen och var butikschef för ett hemköp i Tullinge, utanför Stockholm.

Ronja
Lantlivet blir enklare ju större familjen är, så för att fylla ensamheten har vi utöver barn även skaffat några djur som växer i takt med Ronja.
Först dök det upp en liten katt, som heter Luna, hon fångar allt ifrån möss till småfåglar och ekorrar!

Sedan fylldes det på med en hönsflock, som nu ger massvis med ägg, så vi måste nog öppna upp för äggförsäljning snart! annars gör jag även målarfärg av ägg..

Sist men absolut inte minst så köpte vi även två stycken åsnor att dela livets mörka och ljusa stunder med!



Dom döpte vi efter våra fäder - Fred och Bosse-, jag hade länge drömt om att äga en åsna, men jag erkänner att det var ett spontan köp! (Vi köpte dem via blocket från en djurpark i Östersund... för er som undrar kostade de 7 500kr styck)
Alla som kommer på besök frågar vad vi har dem till egentligen!...och mitt enda svar brukar just vara det - "att dela livets bördor och höjdpunkter med.." likt familjemedlemmar!
Dock bör tilläggas att de är unga ännu då! dom är bröder och Fred (den svarta) är 2 år, och Bosse (grå) är 1 år... om 2-3 år kan vi börja rida in dem och lära dra kärror etcetera.
Jag ångrar inget iallafall, och jag känner på mig att jag en dag kommer veta meningen med varför vi skaffade dem... kanske om oljan tar slut i världen och alla andra får gå, då har vi våra ferrarri-åsnor ;)
tills dess så står de här ute på Sätterstad (Heden) å betar å mår gött iallafall... när dom inte är på rymmen förstås!
Så ni som bor i Bäckalund området... Ser ni ett par åsnor i trädgården nån dag så vet ni vart de hör hemma!

Åsnorna Fred och Bosse
Detta var del 1 i denna bloggsession från Martin Skogli, i nästa del ska jag berätta mer om vad vi sysselsätter oss med för att förgylla dagarna + mer bilder på den o-omtalade ladan..

ses! mvh martin skogli

fredag 11 november 2016

En lycklig familj

Idag åkte jag hem tidigt från ateljén eftersom jag visste att Jakob och Torsten var hemma. Då vill jag bara hem. Jag kan tycka att det är jättesvårt att koncentrera mig, när jag vet att de är hemma och myser. Så det blev spårvagnen hem tidigt på eftermiddagen.

Genom hela stan monteras det julbelysningar som jag bara väntar på att de ska tända. Vi har ju ingen trädgård, så någon adventsgran blir det inte, men vi har ju Liseberg på utsidan, och de är ju experter på julljus.
Just nu vill jag att det ska bli första advent så att jag kan gå all in på julen. Då ska här jul bakas och jul pyntas! Jag ska ha julklapps tillverkning med Torsten och hans bästa kompis Inez och vi ska äta sjukt mycket risgrynsgröt! Konstigt nog har jag aldrig sett fram emot julen så mycket som i år.

Men det vi längtar allra mest efter just nu är ju bebisen! Det känns som att det är väldigt långt till mars, allra längst för Torsten. Han längtar så efter att få bli storebror, och det är roligast av allt. Han är överlycklig.
När jag och Jakob var på ultraljudet så visade barnmorskan på skärmen:
”-Titta va bebisen sträcker på benen, oj vilka långa fina ben!”
Då säger Jakob med lite tjock röst  ”-Jaaaa, och titta där är näsan….”
På riktigt!!
Han är ju sjuksköterska!!
Hahahahaaa! Jag kan inte minnas när jag hade ett så hysteriskt skrattanfall sist.
Vi ville inte veta könet på bebisen, men nog vet jag att det inte sitter näsor mellan benen på spädbarn! :)

Det var många värmlandbesökare på släktgården i Näs då vi gifte oss!

Jakob är underbar. Han har grundat mig på ett sätt som jag inte riktigt kan förklara… Vore jag inte redan gift med honom så skulle jag fria med en gång! Jakob är den mest jordnära människa jag känner, och jag beundrar hans sätt att se på livet och människor.
Han har väl fått det från mina svärföräldrar, för de är likadana.  Att komma upp till Norrland första gången var som att komma hem. Jag älskar dom, de är fantastiska.
Min svärfar jobbar i sin skog, de bor på en släktgård precis vid havet som varit i familjen i elva generationer, och han mutar mig med både gård, katt och traktor ”-Bar ni flytt upp så få du huse å kattn.” (Kisen är nämligen en helt ljuvligt lat och tjock katt som jag älskar).
Och jag kan inte säga att jag inte är frestad…. Det skulle vara underbart att vara nära dem…. men det blir väldigt långt till Värmland…

Största kärleken av dem alla! Torsten praktiserar i trä verkstan på Stenebyskolan.

Vi får se var vi hamnar. Jag vet bara att livet är en himla massa vardag, och att är det någonstans jag trivs så är det just i vardagen, med mitt arbete och min familj. 
Nu ska jag gå och sätta mig i soffan bredvid Torsten som ser på ”Junkplaneten” och teckna.
Det bästa av två världar.

Ha det bäst!!!
/Helene

torsdag 10 november 2016

Donald Trumps hårsvall

Det blir ju automatiskt så att man vaknar på fel sida när USA väljer Donald Trump till president. Jag har pluggat i USA, och jag tycker att det är ett fantastiskt land på många sätt och jag har träffat så mycket bra människor där, men kom igen … Vad hände?

Jag har precis avslutat ett projekt på Boråstapeter som pågått i ett år. Det har varit grymt! Jag har aldrig jobbat med tapeter innan, och det har varit skitkul att lära sig om olika trycktekniker på papper, tapetkunden och produktionen. Dessutom har jag trivts så jäkla bra med mina kollegor. Det är ju viktigast av allt! På köpet har jag blivit tapetmissionär! Jag är alltså 35 år gammal, ganska inredningsintresserad (även om mitt eget hem är något styvmoderligt behandlat) och aldrig tapetserat innan, men nu tvivlar jag på att jag någonsin kommer att måla en enda vägg igen.

Hursomhelst så är jag numera tillbaka i ateljén som jag delar med andra formgivare och konstnärer, och resten av hösten kommer jag att arbeta med förberedelser inför Heimtex 2017. Det är en av de största, viktigaste internationella mässorna för privat och offentlig textil och inredning. Den går av stapeln i Frankfurt. Det är ett stort projekt som kräver mycket förberedelse och arbete, och jag gör det tillsammans med Johanna Skånmyr på Studio Gul.

En återkommande kund på mässor är franska 3suisses. Här är mitt mönster ”Piony” på bäddtextil.

Mässor är ett jättebra sätt att komma ut och träffa kunder från hela världen, och det är nödvändigt eftersom marknaden här hemma är liten. Det är en stor investering för ett litet företag som mig, men det är också väldigt viktigt att komma ut och få se att mitt arbete står sig där ute i världen, och jag har sålt mönster till alla möjliga länder på det viset. Det är otroligt roligt när det kommer återkommande kunder, och även om jag är helt slut efter varje mässa, så tar det inte längre än att vi sitter på planet tillbaka hem innan vi börjar diskutera vad vi kan hitta på till nästa gång.

Jag vågar inte riktigt cykla till ateljén på morgonen nu eftersom det är halt. Annars så cyklar jag hela vintern, när jag inte är gravid vill säga. På Kaptensgatan i Majorna delar jag ateljé med både andra formgivare och konstnärer, och det är viktigt att ha någonstans att åka på morgonen. Det är ett sätt att få struktur på arbetet och det är viktigt att ha någon att äta lunch med, eller någon som man kan be om kritik på det man håller på med, eftersom man lätt blir lite insnöad när man arbetar med ett projekt.

Mönstret ”Ljung” för 3suisses.

ALLA mina mönster tecknar jag för hand och bearbetar dem sen i datorn. Jag skulle inte kunna jobba om jag skulle utgå från ett dataprogram när jag ska göra mina mönster. Det är ofta i lusten till olika medium som allt börjar. Min akvarellåda är en av mina trognaste partners, men det kan lika gärna vara så att jag upptäcker någon ny färg, penna eller papper som ger inspiration till nya mönster.

Det är något i det repeterade mönstret som fascinerar mig, och jag märker att jag gör rapporter (det vill säga repetitioner av något som kan fortsätta i oändlighet) av allt jag ser runtomkring mig. Det kan vara en magisk horisont, mönster i isen eller ett nertrampat tuggummi på asfalten när jag sitter och stirrar ner i backen och väntar på spårvagnen. Eller Donald Trumps hårsvall. Joo, det är sant!!! Jag är nog helt arbetsskadad.
/Helene