Känns bra att vi snart blir Sunnebor igen

Hej!
Jag heter Johanna Lundkvist och skall blogga här i två veckor framöver, kul tycker jag!

Jag tänkte först presentera mig själv lite. Jag är uppväxt i Bjälverud som ligger norr om Sunne, där har jag bott fram tills för fem år sedan. Flytten gick då till Karlstad, eftersom studier på universitetet i Karlstad väntade. I februari detta år började jag praktisera på Sunne kommun, något som nu gått över till en projektanställning. Jag har verkligen tyckt och tycker att det är jätteskoj. Jag och min sambo Martin är båda från Sunne och har pluggat på universitetet i nästan fyra år.

I januari förra året fick vi en liten Astrid, som över en natt blev det viktigaste och mest värdefulla i våra liv. För ganska exakt ett år sedan flyttade vi in i vårt hus i Karlstad, men saker och ting ändrar sig och under vintern växte tanken på flytt till Sunne fram.

Under alla universitetsår har vi pendlat en hel del, fram och tillbaka på helgerna och vi har aldrig slutat att kalla Sunne för hem. Resandet avtog heller inte i julas, då jag äntligen efter flera års uppehåll blev hästägare igen. Hästen är nämligen uppstallad hos mina föräldrar i Bjälverud.

För min del kommer Sunne alltid att vara speciellt och det känns verkligen bra att vi ska bli Sunnebor igen. Jag ska heller inte sticka under stol med att det kommer bli skönt att få Astrids mormor och morfar, respektive farmor och farfar på närmare håll.

Vi letar nu ivrigt efter nytt hus, nära Sunne tätort, med stallmöjligheter. Det här med husletande är inte helt enkelt. Det är mycket som skall stämma och vi är dessutom två som ska tycka lika – inte alltid det lättaste. I det här fallet känns det ändå tryggt att min sambo är i mäklarbranschen. Tyvärr kan inte ens han trolla fram den där perfekta lilla gården och även om det då och då dyker upp något på hemnet, har det hittills alltid funnits något som vi anmärkt på. Letandet fortsätter!

Drömgården...

Fram till månadsskiftet juni/juli nu pendlar jag med tåg mellan Sunne och Karlstad och det fungerar väldigt bra, tidsmässigt är det perfekt för frukost, nyhetsuppdatering och förberedelse för dagens arbetsuppgifter.

I kommande inlägg tänkte jag bland annat skriva om min stora passion och intresset för hästar, mitt jobb på kommunen och kanske något om min underbara Astrid. Hoppas ni hakar på och följer med på denna tvåveckorsresa!

/Johanna

Lyckliga människor trots dåligt väder

Igår var hela dagen fylld av lyckliga människor trots dåligt väder, och det är kanske inte så svårt att lista ut varför. Skolavslutning, student och niornas bal.
Tänk vad länge alla längtat efter gårdagen och så var den äntligen här! Själv tycker jag att året har gått väldigt fort, men jag har självklart hunnit längtat efter skolavslutningen och 9 veckor med ledighet! 

För mig kommer allt vara som vanligt efter sommarlovet, förutom att Brobyskolan ska slås ihop med Brobygrafiska så att jag kommer byta skola och kanske tyvärr även en del lärare. Men för de som slutar 6:an, 9:an och förstås de som tar studenten är känslan antagligen helt annorlunda, då de inte kommer tillbaka till något som är som vanligt och har lämnat sin gamla skola och flera år med studier bakom sig.

Efter avslutningen igår släppte vi i 1:an och 2:an ut ballonger för studenterna när de sprang ut, vi såg när de åkte flak och på kvällen var jag även och kollade på mina kompisar i nian som skulle på bal. Så det gick ju inte att göra annat än att vara avundsjuk på studenterna och längta tills om två år då det är min tur, eller längta tillbaka till förra året när jag slutade nian och fick gå på en så himla rolig bal.

Det här var mitt sista inlägg, så ni får njuta ordentligt av sommaren! Läsa böcker, bada, sola, grilla och allt annat som hör till sommaren.

/Olivia

Saknar cykelväg på naturskön sträcka

Nu på sommaren brukar jag ofta cykla till Sunne. Mellan Rottneros och Sunne finns det en fin cykelväg iordning, men ingen mellan Ämtervik och Rottneros. Men istället för att cykla längsmed 45:an till Rottneros brukar jag ta små vägar och då cyklar jag Sjögata, sen förbi Öjerviks station, på en sommarstugsväg längs med ett gärde och genom allén till Öjerviksgård.

Den här vägen tycker jag är en av de finaste platserna att cykla på då det är så otroligt fint för på ena sidan av vägen är det skog på andra sidan går vägen för det mesta bara några meter från Fryken. Så om det är en varm sommardag så är det bara att slänga sig i sjön.

Det enda som gör att vägen blir besvärlig är att det saknas cirka 40 meter väg efter man cyklat förbi Öjervik station. Detta gör vägen farlig då det är en ganska djup ravin och som det är nu måste alla som går/cyklar den här vägen gå på järnvägen under den här sträckan.

Så om det skulle finnas en bro, eller bara en gångstig på sidan så skulle den antagligen ännu fler cykla den här fina vägen under sommaren istället för att ta bilen.

För nu är det knappast den väg man väljer om man cyklar med barn, eller rekommenderar för turister på grund av att man måste vara uppmärksam eller ha koll på tågtiderna, och det är ju slöseri när vi har en så himla fin cykelväg!

/Olivia





Bilden från en cykeltur längs med
 Sjögata en sommarkväll förra året.



Volleyboll håller högsta klass i Västra Ämtervik

Volleyboll är inte en särskilt stor sport i Värmland. Därför är det roligt att det är populärt i just Västra Ämtervik! Vi har under många år varit med i flera ungdomsmästerskap och i år har vårt lag spelat i division 2 och kvalat oss vidare till U-17 och U-19-SM.

Under säsongen var det U-19 SM som var det som gick allra bäst. Då vann vi först kvalet och blev rankade etta i västra Sverige. Under kvalet spelade vi på topp och det kan ha varit de roligaste matcherna i mitt liv.

Under själva SM slutade vi på en tionde plats och det var vi nöjda med, det är inte dåligt att lilla Västra Ämtervik är bland de 10 bästa lagen i Sverige. Flera av de andra lagen har spelare som under säsongen spelat i elitserien och superettan.

Vi har inte lika stora trupper som de andra lagen, vi är ganska få spelare, inte heller tränar vi lika många timmar, men kanske är det just för att vi känner varandra och spelat ihop sedan vi gick på lågstadiet som det går så bra. Alla i laget har gått på samma skola och därför vuxit upp med varandra och med volleybollen. Vi vet hur vi alla tänker, vad vi kan och kämpar för varandra.

Bilderna är från U-19 SM

Men Västra Ämtervik är ett namn som börjar bli mer känt i volleyboll Sverige, då Linn Nilsson tog elitserieguld i år och är uttagen till landslaget, Anniken Rådström ska spela U-21 och U-23 VM i beachvolleyboll båda två med Västra Ämtervik som moderklubb.

/Olivia

Nya kompisar från Berlin fick uppleva Sunne

Förra veckan hade vi Tysklandsutbyte på skolan och det var så himla kul! De var 13 tyska elever som kom hit till Sunne och bodde här i en vecka. Det som var extra kul är att de bor i Berlin och vi här i Sunne, så jag kan tänka mig att det var en stor skillnad för dem som bor i en av Europas största städer och kom hit till landsbygden.

Vi hittade på en hel del aktiviteter med dem, dagen efter de kom åkte vi till Ängen och gick en promenad i skogen och åt våfflor det blev väldigt lyckat. Men man kan ju undra vad de tänkte när vi åkte upp till Ängen på den krokiga grusvägen, skog överallt och knappt något hus på hela vägen… och så mitt ute där i ingenstans låg en våffelstuga.

Vi cyklade även till Aplungen där vi grillade och badade, en strand i Berlin är inte så lätt att få för sig själv så det var något de uppskattade. Vi var även till Södra Viken och grillade kolbullar, till Torsby där vi badade och besökte Finnkulturcentret, de besökte Mårbacka m.m

Så vi hade fullt upp hela veckan, men det var roligt och jag lärde känna nya kompisar. Caroline bodde hemma hos mig under veckan. Hon tyckte det var roligt att vi kunde hitta på så mycket här, då vi i princip kan vara vart som helst och hitta på något. Hon tyckte även att det var lite konstigt att alla känner varandra och säger hej till varandra, och att vi så ofta mötte någon som jag var släkt med.

Och sen förstås tyckte hon att allt var väldigt grönt, att luften var väldigt friskt och att det var väldigt tyst. Nästan lite för tyst, då hon sa att hon var van med att somna till ljudet av trafik och människor.

Jag längtar redan mycket till september då vi ska besöka dem i Berlin!

/Olivia

Olivia Larsson presenterar sig

Hej, jag heter Olivia Larsson är snart 17 år och bor i Västra Ämtervik. Jag ska blogga här i två veckor, vilket ska bli kul!

Till att börja med så kan jag berätta lite om mig själv, som de flesta andra tjejer i Ämtervik så har jag tillbringat många timmar av mitt liv i vår lilla gympahall där vi tränar volleyboll.

Om 10 dagar har jag gått klart första året på Naturvetenskapslinjen på Brobyskolan i Sunne, där jag trivs jättebra. Det har varit ett roligt och lärorikt år med mycket plugg så nu kan jag inte göra annat än att längta efter sommarlov.

Förra veckan hade vi Tysklandsutbyte på skolan, ett tjugotal elever på min skola hade elever från en tysk skola som bodde hemma hos oss och i höst ska vi åka till Berlin och hälsa på dem, men jag kommer skriva mer om det i ett annat inlägg.

Annars är jag intresserad av miljöfrågor och försöker väl inte påverka jorden allt för mycket i min vardag, jag äter vegetariskt, handlar mycket secondhand och nu när det är sommar så cyklar jag för det mesta.

/Olivia

Sociala medier

Förundras lite över hur sociala medier fungerar. Jag använder Facebook ganska flitigt och är med i både privata och jobbrelaterade grupper. De flesta inlägg jag delar är endera politiska, forskningsinriktade, miljörelaterade eller lite tramsiga.

Om mig kan man finna ut att jag inte har fyllt i någon relationsstatus, jag drar politiskt åt vänster, har 1 barn, bor på landet och är 39 år.
Av denna information har facebooks annonsörer bestämt att jag ska bombas med information om;

1. Bli smal!
2. Bli extra smal på magen
3. Köp underkläder, gärna med stora kupor (?)
4. Ta bort oönskad hårväxt med mer eller mindre smärtsam metod
5. Köp klänningar/köp bröllopsklänning
6. Kapa hem en före detta polisman (?)
7. Kapa hem vilken man som helst
8. Skaffa gravid/barnförsäkring

Hur kom de fram till det här? Min kollega, som är gift både i statusinformation och verklighet, får helt andra annonser…

Mig veterligen har jag aldrig klickat på dessa annonser så jag förstår inte riktigt var de samlar upp denna väldigt fokuserade information?

 

Funderar på om jag ska göra ett test.

Klicka i att jag är gift och jämföra det med att sen klicka i singel. Det kan i och för sig skapa en del oreda i vänkretsen om de tror jag gått och gift mig utan att FÖRST lägga upp en blid på själva frieriet.

 

 

Men, även om jag inte riktigt tycker att Facebook träffat rätt i målgruppen här så får man väl vara glad över att de ändå verkar ha hoppet kvar.

Fortfarande spirar tron på att jag, efter viss ansträngning, kanske kan lyckas piffa till mig, släpa hem en karl och få ännu en unge

Så om ni framöver ser mig slät och smal med supermal mage och stora bröst i klänning släpandes på en gammal polisman, då vet ni att nu har Anna klickat på varenda annons i Facebooks sponsrade flöde.

 

Avslutar denna lilla reflektion med att citera en riktigt cool dam;

“I'm old enough and cranky enough now that if someone tried to tell me what to do, I'd tell them where to put it.”

D. Parton

 

Ska också passa på att tacka för mig! Det har varit blivit både tramsigt och allvarligt och jag har faktiskt haft riktigt roligt!

Ha en underbar sommar!!!!
//Anna

När ett litet barn blir svårt sjuk

För drygt två år sedan hände något hemskt, det som blev vårt före och efter. Vår Elliot blev sjuk, riktigt sjuk. Mitt på dagen, efter att vi matat änderna i sundet, fick Elliot en stroke inne på Coop. En sketen vattkoppsinfektion där viruset även angrep kärlväggar var orsaken. Man läser ju om sådant, att barn blir väldigt sjuka, men man tror ju liksom inte att det ska drabba ens egna barn… det gör det dock tyvärr ibland.

De första dygnen var helt chockartade, ingen visste något, läkarna var förvånade över stroke hos ett så litet barn. Allt jag kunde tänka på var att han måste överleva! Han bara måste överleva! Och det gjorde han, hjälten min.

Fortfarande är det väldigt jobbigt att tänka på den där tiden, hjärtat knyter alldeles ihop sig av ångest. Någonstans längst därinne i själen blev nog något lite hårdare än vad det var innan, som att erfarenheten av mitt sjuka barn trasat sönder en liten bit. Själen, eller vad det nu är som är jag, känns lite som en nyläkt sårskorpa, den håller ihop men petar man på den går det lätt sönder.
Alla reagerar väl olika men talesättet ”det som inte dödar härdar” stämmer inte alls på mig. Den oro som Elliots sjukdom befäste i mig gör mig definitivt inte starkare men förmodligen mer ödmjuk och med ett vidare livsperspektiv.

Jag är så fantastiskt tacksam över att ha honom här, att känna honom och förundras över hur fantastisk han är. Många saker som tidigare skulle ha oroat eller stört mig bekommer mig numer inte nämnvärt. Vad är väl lite skit i hörnen eller en missad deadline? Inget, i jämförelse!

Min hjälte

Idag är Elliot är pigg och frisk och förutom de restsymptom han har kvar i form av en svag arm och ett lite svårkontrollerat ben är han tipp topp. 

För att Elliot ska få tillbaka sin funktion i arm och ben krävs träning. Nya kontakter måste skapas mellan hjärna och kropp och för att det ska ske måste man lära om en gång till.
En träningsform som visat sig mycket effektiv för barn med neurologiska skador som förvärvade hjärnskador, cp och liknande är Konduktiv pedagogik en typ av intensivträning kanske mer känd som Move & Walk eller Petö.

I Värmland finns inte det, det finns dessutom inga avtal med de landsting som har Konduktiv Pedagogik så man kan inte heller bli skickad med vanlig remiss. Om vi hade bott i tex Stockholm eller Göteborg hade Elliot fått träna det i 3 veckor, 2 gånger/år. Nu får vi istället själva betala för den träningen tillsammans med resor och uppehälle.
Jag betalar såklart allt jag har för att Elliot ska få den träning han behöver men det är orimligt att man i vissa län inte alls får möjligheten medan man i andra får det som en självklarhet.

Nu är vi några föräldrar som ska försöka jobba för att jämna ut dessa orättvisor och med detta blogginlägg kanske vi kan värva några fler kämpar och eventuellt tända ljuset hos en och annan politiker!

Bortsett från den specifika träning vi kör för att stärka arm och ben lever vi idag som vilken småbarnsfamilj som helst. Mycket av träningen gör Elliot dessutom på förskolan, underbara förskolan! Hade vi inte haft fröknarna på Bengster hade vi nog gått under, det gör så mycket att ha dem ombord. De fattar hur viktigt det är med träning och vi föräldrar har helt tiden känt trygghet och uppbackning från deras sida. Stort tack till er fina fröknar!

Ja, mycket har återgått till det vardagliga fast han får stå ut med en hel del vår unge. Det har blivit många timmars träning, oändliga sjukhusbesök, en hel del läskiga blodprov och annat otyg men det är sällan Elliot gör någon större affär av det. Det är värre för mammahjärtat… När Elliot blir lite äldre ska jag förklara för honom hur mycket jag faktiskt beundrar hans mod och hur hans coola personlighet och styrka faktiskt hjälper mig att klara av det här. Han är för alltid min stora hjälte!
Ta hand om er!

//Anna