onsdag 27 maj 2020

Våryra på torpet

Det här att ha ett torp med tillhörande både skog och flera byggnader ställer både en massa krav men även en stor tillfredsställelse, speciellt när fastigheten har rötter bakåt i släkten sen mitten av artonhundratalet.


Torpet Högåsen
Fram till slutet av 1970-talet fanns det inga andra vägar till torpet än steniga gångstigar och så förstås sjövägen med dess naturliga brister vår och höst. Nu finns det bilväg men den snöröjs inte vintertid och är därmed inte farbar med bil förrän efter tjällossningen.
Bortsett från allt löpande underhållsarbete så är det tre viktiga saker som måste fixas för att vistelserna där ska bli så mysiga och gemytliga som vi och övriga gäster förväntar oss.

Vedhuggningen 
Alla som har erfarenhet av vedeldning vet att veden ska vara torr för att ge värme och trivsel och för att den ska bli det säger bondepraktikan att den ska vara kluven och upplagd i hög senast på skärtorsdagen. Det kräver sin man att pulsa 2-3 kilometer i snömodd för att göra i ordning kommande års vedbehov i tid men en fantastisk känsla av tillfredsställelse när vedhögen är klar.

Vedhögen
Risvasar inför abborrmetet 
Sjön ingår i ett större fiskevårdsområde som är så jättestort att en eller annan risvase, även i ”min” sjö” läggs ut med helikopter!  Själv föredrar jag att hålla liv i 7-8 fiskeplatser helt på egen hand genom att varje vår förnya risvasarna med nyutspruckna björkar blandat med någon risgran. Allt för att jag egoistiskt ska locka dit firrarna som jag sen lurar fast på kroken och resultatet blir en underbar måltid ute i det fria.

Gräsklippningen 
På något vis utökas mitt behov av klippta gräsytor för varje år så gräsklippningen är både tidsödande och konditionskrävande. Men oj vad fint det blir när det är klart och en fantastisk trivselfaktor både för mig själv och andra.

När de här tre ”tunga” aktiviteterna är gjorda kan jag med gott samvete luta mig tillbaka i stolen, svepa en öl och tycka att livet inte är så jäkla dumt trots Coronatider.

Bengt Algotsson

måndag 25 maj 2020

Kung för en dag

Under några år i början på 2010-talet hade jag ett speciellt förtroendeuppdrag direkt anslutning till Brogårdens äldreboende i Sunne. Bakgrunden var att min fru Lisbeth arbetade på Brogården och man planerade en ”Nobelfest” för de inneboende på Nobeldagen den 10 december.

Festen skulle vara högtidlig med trerätters måltid med tillhörande faciliteter, utdelning av ”Nobelpris” och inte minst med inbjudna externa gäster och Hans Majestät Konungen och Kronprinsessan Victoria som hedersgäster och prisutdelare.
Av för mig okända skäl fick jag förfrågan att ikläda mig rollen som Kung och kronprinsessan gestaltades av en person ur personalen. 

Nobelmiddag på Brogården
Festligheterna gick av stapeln mellan 12.00 och ca. 15.00. De boende med personal samt en del anhöriga, drygt ett 100-tal personer, kom till festligheterna uppklädda i festkläder och man såg att deras ögon glittrade av förväntningar över att komma på Nobelfest och inte minst att komma på samma fest som Kungen och Kronprinsessan!

Kung för en dag
I sammanhanget ska sägas att flertalet av middagens gäster var i hög ålder och med varierande grad av sjukdomar. Fascinerande var att få vara med på de här festerna, se gästernas förväntansfulla ögon, se hur man skötte sig exemplarisk under en flera timmar lång måltid följd av tal med tillhörande prisutdelning och inte minst inramat med sång och musik.

Som Kung iklädd mörk kostym och sidenband över bröstet gick jag runt och pratade med många gäster och där någon såg på ”Konungen” med stora ögon och var stolt över att få prata med densamme men samtidigt konstaterade: ”att du ser inte riktigt ut som på TV”. 

Det var ett hedersuppdrag som jag fick förmånen att genomföra några år och som gladde mig och förhoppningsvis även de som jag fick vara Kung för en dag för.

Bengt Algotsson 

fredag 22 maj 2020

Åldrandets fördelar

 Är man är mitt uppe i livet med familj, hus och arbete då känns det här med pensionering avlägset och om det gör sig påmint så är det mer i raljerande ordalag att man kan tänka sig att sluta ett antal år före ordinarie pensionsålder.

Minijoggen i Sunne engagerade många föreningar
När det sen är så dags då känns det plötsligt lite snöpligt och man konstaterar krasst att arbetslivet är ändå ganska kort, synd eftersom det är nu som man tror sig besitta både erfarenheten och kunskapen om hur allt verkligen hänger ihop.

Nu om inte förr är det dags att aktivera sig på hemmaplan, i föreningslivet, med sina fritidsintressen med mera.

En sak som man absolut inte får glömma är att hålla kontakten med sina gamla arbetskamrater.  Telefonen tystnar naturligtvis men det är upp till dig själv att vidmakthålla kontaktytan till ditt gamla jobb och gamla arbetskamrater, de har inte tid, så om inte du gör det dör kontakterna ut fortare än du tror. Synd i så fall eftersom det varit en så stor del av ditt tidigare liv!

Aktiviteterna på hemmaplan kan vara att göra det byggnadsunderhåll som blivit eftersatt, bygga ut, om eller till vid sommarvistet med mera.

Sen till det absolut viktigaste, aktivera sig i det ideella föreningslivet, det kitt som framförallt håller liv i landsbygden. Föreningarna finns i en uppsjö, idrottsföreningar, hjälporganisationer men framförallt landsbygdsföreningar som hembygds- väg- jakt- och fiskeföreningar med mera.
Dina arbetsinsatser är mycket välkomna och uppskattade, den enda nackdelen är att engagemangen tenderar att vara på livstid!

Förutom att ens arbete är välkommen så ger alla de här uppdragen ofta en viss fysisk aktivitet men också en nödvändig ”hjärngympa”, inte minst viktigt för att hålla knoppen i fortsatt trim.
Det kanske trevligaste med att åldras är ändå att man med ålderns rätt vet bäst om det mesta, både lokalt och ute i stora världen.
När sen yngre generationer kommer med radikala lösningar på svåra frågor då kan man alltid le i mjugg och tänka tyst för sig själv: ”den lösningen kan ni försöka med ni ungdomar, det där har vi provat förr och det lyckades inte då heller”.

Bengt Algotsson

onsdag 20 maj 2020

I skuggan av Corona

Våren 2020 går till historien som den tid när hela världens vändes upp och ner på bara någon vecka. Själv minns jag Asiaten i slutet på 1950-talet och hur man pratade om den men inte särskilt mycket mer liksom alla de senare ”pandemierna” som Hongkong- och Svininfluensan med flera men inte vändes hela världen upp och ner för det.


Under mina år i södra Sverige minns jag hur jag i samband med en skogspromenad med en äldre herre gick förbi ett torp och han berättade att där dog en hel familj i ”Spansken” runt 1920-talet.
Det var en tragisk historia och vi stod tysta en stund framför torpet innan diskussionen gick vidare om mer vardagliga ting.
Den här minnesbilden visar att historia och tidigare erfarenheter är färskvara och att särskilt obehagliga saker vill vi gärna glömma fortare än vad som ibland är nyttigt.

Åter till Coronautbrottet våren 2020.
Vi hörde under vintern talas om ett utbrott i Kina men det är långt borta i öster och vi har vår fantastiska sjukvård att förlita oss på om den ändå skulle komma något virus ända in i vårt eget ombonade västerland.

Det var bara ett par detaljer vi glömde i sammanhanget. Under de senaste 3–4 decennierna har vi och alla andra länder blint förlitat oss på ett fritt flöde av varor och tjänster och i den heliga minimeringen av alla lagernivåer, alltifrån försvarets beredskapslager, till livsmedelslager, oljedepåer till skyddsutrustning för sjukvårdspersonalen så stod vi bokstavligt talet nakna när Coronaviruset slog till och protektionismens klor grep tag i alla beslutsfattare världen över.

Nu började den balansakt som vi är mitt inne i nämligen att minimera dödstalen samtidigt som de ekonomiska hjulen på något sätt ändå måste hållas igång. I detta ekorrhjul sitter man nu som 70-plussare med karantänförmaningar med ett minimerat umgänge, avstånd till de man träffar ute och man vet inte vad som är värst, en lång karantän över flera månader eller en coronasmitta som man förhoppningsvis klarar eller i bästa fall en befriande vaccinering någon gång framåt årsskiftet.

Väntan på att gräset ska växa så man får komma ut och klippa gräsmattan och att vägen till torpet ska torka upp har aldrig varit så efterlängtad som Coronavåren 2020.

Bengt Algotsson 

måndag 18 maj 2020

Bengt Algotsson presenterar sig på Sunnebloggen

Året var 1985.
Som utbildad skogstjänsteman hade jag 1985 jobbat drygt 10 år i södra Sverige och hade nu fått en tjänst på Värmlands Skogsägare med placering i Torsby. Familjen bestod vid det här laget av förutom mig själv min fru Lisbeth, tvillingarna Åsa och Ylva 13 år och sonen Henrik 8 år och bostaden var en villa i Habo ett par mil norr om Jönköping.

Bengt Algotsson bloggar 18-29 maj 2020
Mina rötter är i Tyngsjö i Dalarna och Lisbeth med rötter i Geijersholm så visste vi en hel del om Värmland och det kändes därför naturligt att vi sökte bostadsort i den expansiva och trevliga orten Sunne.

Mitten på 1980-talet var en down period på fastighetsmarknaden och det visade sig omöjligt att sälja huset i Habo utan jätteförlust och plan B blev att jag och tvillingarna flyttade in i en lägenhet på Bäckgatan så att de fick börja högstadiet i rätt klass från början medan Lisbeth bodde kvar med Henrik så han fick avsluta lågstadiet i samma klass.
Därmed fick vi ett respitår att försöka sälja huset för att sen ordna bostadsfrågan i Sunne till sommaren 1986.

Sagt och gjort,  jag och flickorna (13 år!) flyttade in i en lägenhet på Bäckgatan i juli månad och de började högstadiet i augusti. Allt flöt på bra, barnen fick många och trevliga kompisar, skolarbetet gick också bra liksom mitt eget nya arbete men ojojoj vad många kontroverser far hade med familjens tonårsdöttrar!
Enligt deras egen bedömning hade de världens värsta och dummaste föräldrar som inte fick göra någonting som alla andra fick och det hjälpte inte ens att ringa hem och fråga mamma för hon var nästan lika dum som pappa!

Ett år går fort och under hösten 1986 flyttade familjen till nuvarande bostaden på Kornvägen och huset i Habo förföljde oss i ytterligare ett år innan vi fick det sålt.

Arbetet som skogstjänsteman har flutit på via Skogsägarna i Värmland till Mellanskog med placering i Falun och sedermera i Uppsala. Under arbetssejourerna utanför Värmland har vi löst bostadsfrågan med veckopendling i drygt 10-talet år.

Som hyfsat aktiv pensionär ägnar jag mig åt lite jobbuppdrag, arbete i den egna skogen, det egna huset och torpet, jakt och fiske, föreningsuppdrag samt inte minst att ha åsikter om det mesta.

Vet inte om det är det sistnämnda som gjort att jag blivit vidtalad att låta skrivklådan få utlopp i Sunnebloggen under veckorna 21 och 22 i slutet på maj.

Bengt Algotsson

fredag 15 maj 2020

Vi vet aldrig vad som väntar runt hörnet















Idag är mitt sista inlägg i Sunnebloggen.

Bilden med alla höbalar symboliserar för mig numera rikedom och trygghet. Jag tänker på den extremt torra sommaren för två år sedan. Precis som alla andra med djur så var vi rädda och osäkra på hur vi skulle klara vintern med foder till våra kor. 

Nu gick det bra, tack vare att alla försökte hjälpas åt. De som hade foder över kunde dela med sig. Och känslan av rikedom och trygghet förra sommaren när höskörden maxade så att vi har hö i ännu ett år.

Vi vet aldrig vad som väntar runt hörnet. I sommar blir det hemester och det ska också bli spännande. Håller tummarna för sol och värme så att vi kan umgås utomhus.

Än ligger vår båt på land, men snart så åker den i.














Jag tänker avsluta bloggen med att säga hur glad och lycklig jag är att bo i Sunne och Värmland, speciellt nu i coronatider och orostider. Tänk vad lyckligt lottade vi är som har hela vår fantastiska natur strax utanför husknuten. 

I Fryksdalen har vi dessutom Fryken som vi kan bada i, eller fiska i. Och inte har vi det trångt heller, så att hålla avstånd är inget problem.

Jag vill önska er alla en härlig helg!

/Åsa Rådhström




onsdag 13 maj 2020

Hedemorahöns på gång, vad ska Mamma Mu tro om det

När barnen var små så älskade de böckerna om Mamma Mu och alla hennes galna upptåg. Mamma Mu städar, Mamma Mu åker rutschkana, favoriterna var många.

På vår gård har vi idag vår egna Mamma Mu. Från kohagen studerar hon alla våra upptåg så fort vi kommer ut. Jag kan inte låta bli att fundera över vad som rör sig i huvudet på vår ko när hon så nyfiket och tålmodigt står och tittar.

Mamma Mu tittar på
Just nu så ömsom snöar det, ömsom tittar solen fram. Jag känner att mina planer på att plantera dom nyinköpta hallonplantorna, får nog vänta tills imorgon.

Fruktträd i blom
Om någon undrar hur det gått med hönsinköpen så kan jag meddela att vi fick ge upp planerna på höns och istället rikta in oss på kycklingar. Så i slutet av nästa vecka så ska vi hämta 10 nykläckta kycklingar av den svenska lantrasen Hedemorahöns.
Barnen är överförtjusta. Även om detta innebär att vi vår vänta på ägg i 4-5 månader så kommer vi att ha väldigt tama hönor när de växt till sig.

måndag 11 maj 2020

Bikupan och hönshuset är inflyttningsklart

Nu är kupan på plats och det surrar i trädgårdens blommande körsbärs- och plommonträd.

Bikupan är på plats
 Vi har även börjat göra om lekstugan till hönshus. Maken tog hjälp av snickaren Andreas Backman för att få till ett utanpåhängande isolerat värprede. Då får vi större utrymme inne och vi kan plocka äggen utifrån genom en lucka.

Lekstugan förvandlas till hönshus
Under söndagen var det dags att lyfta det blivande hönshuset på plats

Vår yngsta dotter Ingrid bjöd på lite snacks
när trädgårdsarbetet drog ut på tiden i lördagskväll. 
Jag börjar längta efter fest. Coronaisoleringen känns evighetslång just nu. Nåja, vi är ju inte isolerade som i våra grannländer men det var länge sedan man kunde dra ihop ett gäng vänner och träffas under trevliga former.

Jag längtar också efter mina föräldrar som jag inte träffat sedan jul. De är ju egentligen hjältarna under pandemin. Våra äldre föräldrar som helt fått isolera sig. Dagliga telefonsamtal räcker en bit men nu vill jag ses.
Men att resa 40 mil för att samtala genom fönstret känns sådär. Jag får ge mig till tåls och invänta sommar och varmare väder i Hudiksvall så kan vi umgås utomhus i varje fall. Tacksam att mina föräldrar har varandra, alla har inte någon att dela isoleringen med.
Hälsningar Åsa Rådhström