torsdag 28 april 2016

En inställd spelning är en spelning det också

En inställd spelning är en spelning det också. Ett användbart uttryck från en av mina favoritartister. Passar bra när veckan snart är slut och jag har inte hunnit med några blogginlägg. För mycket på jobbet och ensam med två barn på kvällarna har satt käppar i hjulet.

Jag som skulle försökt få in någon mix om Sunne och att den bästa tv-serien som går just nu hade premiär i måndags. Eller att även om några tycker att det inte händer så mycket i Sunne för tillfället, händer det mer än vad jag hinner med att vara på.

Sedan skulle jag lagt in något om min grafiska dåtid och om vackra fastigheter som snart byggs här.
Om min musiksmak och vad nytta den haft.

Alla avstånd:
Åtta minuter med bil till härlig skidanläggning.
Fem minuter med cykel till en stor badanläggning.
En minut gångavstånd till centrum och mitt arbete.
Och i morgon skall jag åka 45 minuter för att garva åt en Sunnepôjk.
Alla sträckor är hyfsat korta om jag jämför vad resten av befolkningen får göra.

Jaja jag får väl ta allt detta en annan gång. Precis som Uffe gjorde med sin spelning.
"En inställd spelning är en spelning det också eftersom det väcker känslor som saknad, irritation och bitterhet. Och de inställda konserterna är ju det enda folk pratar om, så något måste de ju betyda”."

/Rickard

fredag 22 april 2016

Sista ordföranden i SKUTT

Att finna någon som vill lägga ner sin tid ideellt i en förening är inte enkelt, om det så är att sitta i styrelsen eller hjälpa till som medlem. Vi har alla mycket att göra och att lägga på en uppgift till i kalendern är inte enkelt.

Paradoxalt finns det väldigt många som arbetar i föreningar. Tack vare det har vi internet ute i bygden, underhållning på kvällar och helger och möjligheten för barn att utöva näst intill den idrott de vill. Jag är oerhört tacksam för allt alla gör. Jag tror och hoppas de får mycket tillbaka. Kanske är det att bygden får leva, att de kan ha kvar företaget, se sina eller andras barn/barnbarn utvecklas eller att man träffar många nya vänner som berikar ens liv.

Jag har suttit som tillförordnad ordförande i SKUTT sedan december i fjol, då dåvarande ordförande flyttade från Sunne, fram till i går då vi valde Lars Ramström som ny ordförande. Då valde medlemmarna även att vi ska ändra namn till mitt • sunne.  Så här skriver Kelly Lansman, Maja Larsson och Patrik Larsson, de studerande från Brobygrafiska, som arbetat fram det nya namnet och den grafiska profilen som vi kommer använda:

"Vi tycker att det är viktigt att ha ett namn som talar om vad föreningen sysslar med. Att man redan när man hör namnet kan tänka sig vad det är för typ av förening. Därför är det viktigt att använda Sunne med i det nya namnet. Vi ville också få ett namn som kändes personligt. Efter mycket funderingar blev det till slut Mitt Sunne. Ordet mitt kan stå för flera olika saker. Sunne ligger MITT i Värmland. Orten ligger MITT emellan sjöarna Mellan-Fryken och Övre Fryken. Föreningen jobbar främst med centrumutveckling, mitt är ett annat ord för centrum. Mitt som i min stad, Mitt Sunne. I loggan har vi också lagt till en punkt efter mitt. Man ska alltså kunna läsa mitt punkt Sunne för att återigen förstärka att de jobbar med centrumutvecklingen."

Med det lämnar jag med varm hand över mitt • sunne till Lars Ramström och önskar honom lycka till. Själv tar jag ner skylten som sista ordförande i den tidigare centrumföreningen SKUTT.

Trevlig helg!

/Rickard Lindqvist


onsdag 20 april 2016

mitt • sunne

En tydlig grafisk profil tycker jag är mycket viktigt. Kanske är jag skadad av att ha arbetat i den grafiska branschen under i stort sett hela mitt vuxna liv och tillbringat många berikande år på Brobygrafiska.

Jag tycker det är viktigt att något känns igen. Om det så är ett välkänt M eller en karaktäristisk gångstil. Båda gör att du på långt håll ser vad eller vem det är. Oavsett om du vill stanna till för att äta/prata eller ta en omväg för att slippa. Både M:et och gångstilen har ett värde och om man vill sticka ut och kännas igen är det mycket värdefullt om andra direkt kan se vem man är. Det är nödvändigt att vara medveten om sina tillgångar och ta tillvara på dem.

I dag, 20/4, har vi årsstämma för centrumföreningen SKUTT. Där väljs en ny ordförande som skall ta ansvaret för en förening som har cirka 65 medlemmar.  SKUTT är en ekonomisk förening vars medlemmar är kommunen, fastighetsägare och företagare.

Företagarna kommer till större delen från handeln, men även från caféer, restauranger, boenden, banker och andra företag som ser nyttan med att Sunne har ett levande centrum. Mycket av arbetet görs ideellt av medlemmar och styrelsen, men vi har även en driven projektledare på timmar som arbetar med Sagolika sommar och Sagolika jul.

I kvällens stämma kommer vi, förutom att välja nya styrelsemedlemmar, rösta om en grafisk profil och ett nytt namn på föreningen. Jag blev invald i styrelsen för två år sedan. På ett av de första mötena jag deltog i tog vi fram västar som vi skulle bära när vi sålde lotter på den årliga rullskidtävlingen. Vi började diskutera logga, färgval och typsnitt på västarna.








SKUTT, som står för Sunne Kommun Utvecklas Tryggt Tillsammans, har en logga med tre prickar i olika storlekar. Vi hade inte någon förklaring vad de tre prickarna stod för och ingen grafisk profil att rätta oss efter. Ingen färgkod, inget typsnitt och inget direkt kännemärke som gör att folk på långt håll ser att det är vi.

Efter en dialog på styrelsemötet om avsaknaden av en tydlig grafisk profil tog vi kontakt med Brobygrafiska för att höra om deras studerande kunde ha något projektarbete som stämde bra överens med vårt behov.

Som tur var hade en yrkeshögskoleklass ett projekt som passade in i vad vi sökte. Kursen skulle gå om två terminer. För en förening med begränsade resurser finns inte möjlighet att anlita ett produktionsföretag som levererar på dagen. Vi får vara väldigt lyckliga att det finns en kreativ skola med studerande som får toppjobb på reklam-, produktions- och designföretag över hela Sverige efter två års studier. Så två terminers väntan passade oss perfekt.

De studerande gjorde en enkät och fick reda på att folk inte kände till oss på nära håll. De kunde inte lista ut vad SKUTT var. Några trodde SKUTT riktade sig till barn tack vare en vit kanin som bar samma namn i en svensk klassisk serietidning. De studerande kom därför med ett förslag att vi även bör byta namn.

Flera grupper arbetade med olika förslag under våren och vid en redovisning i november 2015 fastnade våra medlemmar för namnet mitt • sunne och dess grafiska profil. Till det hör en färgkod, typsnitt och en utskärning av Sunne kommuns vapen som tydligt visar för betraktaren vilka vi är.
Jag tror det hjälper oss att marknadsföra Sunne.

/Rickard Lindqvist





måndag 18 april 2016

Sunne - Värmlands Berlin

Västanå teaters Lomjansguten 2015 i Berättarladan.Foto Håkan Larsson.














Under ett besök i Stockholm träffade jag en journalist från Ekot som kallade Sunne "Värmlands Berlin" när han hörde var jag kom ifrån. Och vem är jag då. Jag är Rickard Lindqvist. Född 1974, uppvuxen i Sunne och för tillfället driver jag vårt familjeföretag i fastighetsförvaltning. Tack vare det har jag kommit i kontakt med Sunnes centrumförening SKUTT där jag än mer ser möjligheterna av samarbete på en liten ort.

Sunne är en kittel av olika näringar så som grafisk, skog, papper, verkstad, handel, turism och kultur. I lokal media kan man läsa att syftet med försäljningen av Kolsnäs är att öka turismen och se till att Sunne återtar platsen som Värmlands mest självklara destination.

Läser jag en annan sida finner jag Urban Edbergs glädje att guida turister i Värmland och han tar stor hjälp av kulturen, berättartraditioner och värmländska skrönor. Kulturturism växer och där har vi en guldgruva att ösa ur. Mycket händer redan i Sunne, men jag tror det kan hända ännu mer bara vi är fler som hjälper till.

Journalisten som myntade uttrycket Värmlands Berlin såg Västanå teater, Alma Löv med manusutbildning, muralmålningar, alla konstnärers vackra arbete under påsk och kulturveckan. Då har jag inte ens nämnt både levande och döda författarstorheter.  Kulturlivet är så stort i lilla Sunne. Så stort att man får nypa sig i armen för att förstå det. Jag blir lätt hemmablind och ser inte värdet av kulturen som finns här och hur mycket det gör för bygden. Sedan finns det de som gör otroligt mycket, men skulle de få lite hjälp kunde de göra mycket mer.














Som fastighetsägare kan man även göra nytta för att besöksnäringen skall gå bra. Lars Ramström köpte och rustade upp Slottet så det kan kallas just slott igen. Anders Magnusson lät Marja i Myrom måla den spektakulära muralmålningen på teaterväggen. Båda skapar intresse som lockar turister att komma in i Sunne. För där har vi haft problem enligt en handelsutredning som gjordes nyligen. Vi har mycket kultur i kommunen, men inte i centrum. Vi vill ha fler turister i centrum som nyttjar våra restauranger, caféer och butiker.

I centrumföreningen SKUTT arbetar vi för att finna samarbeten för att fler turister skall hitta hit. Till exempel låta Västanå teater synas i Sunne under våren med något litet i början, till att synas mer och mer inför premiären så alla nyfiket ser att det snart spökar i Berättarladan. Ett annat exempel kan vara att låta Påskrundans alla utställningar finnas som smakprov i butikerna. Eller att vi lyfter olika teman inför guidade turer så turister ser att kulturen lever i Sunne. Vi försöker komma på vad vi kan göra och har du en idé vill vi gärna höra den.

Jag älskar de härliga blomsterarrangemangen som vi har i Sunnes centrum. I dem finns roliga texter att läsa och det ser jag att många gör. Tänk att ta det ett steg längre. Vi har och har haft så många författare i Sunne vars texter skulle kunna lyftas fram. Nedsatta i marken, tryckta på skyltar, projicerade på väggar eller kanske som ljud i strategiskt placerade högtalare. Som här med Freddie Wadlings vackra Värmlandsvisa

Värmlandsvisan är skriven av en Sunnepôjk. Ja, Anders Fryxell föddes i Dalsland och dog i Stockholm, men under en tid hade han Sunne som sin hemvist, så givetvis hör Värmlandsvisan till det som kommer från Värmlands Berlin.

/Rickard Lindqvist


fredag 15 april 2016

Två pojkar på flykt från Afghanistan

När jag var nitton år reste jag runt i Grekland tillsammans med min dåvarande pojkvän. Vårt sista stopp i landet var Patras, en stor hamn som på den tiden var den stora slussen för flyktingar från Mellanöstern att ta sig västerut.
Vi såg mängder av flyende människor i hamnen, där de försökte ta sig ombord på färjorna. Och vi såg hur illa behandlade de blev av den lokala polisen. Vi vågade inte gå nära, vi gick ombord på vår färja så fort vi kunde.
Samtidigt som vi gick ombord smög två pojkar från Afghanistan sig in i bagageutrymmet. När jag och min pojkvän var uppe på däck och njöt av åkturen, låg pojkarna under våra ryggsäckar, rädda för att bli upptäckta, rädda för att göra minsta ljud.

Vi träffade dem på tåget som tog oss från färjans slutstation i Italien över gränsen till Frankrike, och de berättade för oss vad de hade varit med om.
I tre månader hade de försökt komma ombord på färjan i Patras. Det här var i februari. De hade sovit utomhus i sina tunna jackor när det bara hade varit några plusgrader på natten och de hade ätit vad de kunde hitta i soporna. Poliserna hade slagit dem med batonger så fort de hade fått tillfälle.
De sa att de var arton år gamla men de såg mycket yngre ut, kanske för att de var så korta och så smala.

Vi delade matsäcken vi hade med oss från Grekland med dem.
De blev väldigt glada. De tackade artigt och jag kände mig illa till mods när jag tänkte på att ingen hade gett dem någonting på väldigt länge.
De var på väg till England, de sa att de kände någon där.
Det här var i februari och de hade inget mer med sig än de tunna kläderna de hade på sig. Vi skulle till samma hållplats men de gick av tåget innan oss. De vågade inte passera gränsen till Frankrike med tåg, de föredrog att gå till fots.

"Har ni pengar?", frågade jag dem när de gjorde sig redo att lämna tåget.

"Nej", svarade de.

"Vill ni ta mina pengar?", frågade jag dem och tog fram min plånbok.

De såg chockade ut.

"Nej", svarade de. "Du behöver inte ge oss något mer, du har redan gjort tillräckligt för oss. Tack så mycket för maten du gav oss, vi hade inte ätit på länge."

Vi önskade dem lycka till och vinkade till dem genom fönstret. Jag vet inte hur det gick för dem. Jag minns inte ens deras namn.
Idag kan jag göra mer för att hjälpa flyktingar än vad jag kunde då. Jag kan välkomna dem till min hemort. De ber inte om mycket.
Och alla kan hjälpa till. Alla kan göra skillnad. /Cecilia Ramström

onsdag 13 april 2016

Han vill inte skaka hand med mig för att jag är kvinna

Mahers bror heter Mahmoud och vill inte skaka hand med mig för att jag är kvinna. Jag visste inte det. Jag har kramat honom när han har kommit till Megafon, precis som jag alltid kramar hans bror och kusiner. Det var antagligen därför han slutade gå dit.
Han förklarade det här för mig en sen kväll hos Abd på perfekt svenska. Av alla syrier jag har träffat är han den som har minst problem med språket, han talar helt flytade.

"Jag vill inte göra dig ledsen, Cecilia", sa han, "men det här är min religion och jag måste respektera min religion".

"Det är okej", sa jag.

"Är det säkert att du inte blir ledsen?"

"Nej, du behöver inte oroa dig. Det är bra att du säger det till mig."

Samma kväll gav Mahmoud mig en lång lektion i det arabiska skriftspråket, den bästa jag har fått hittills. Jag kände att jag började förstå, både arabiska och Mahmoud.
Jag är så glad att han berättade det här för mig. Precis som flyktingarna måste lära sig om våra seder och respektera oss när de kommer hit måste vi lära oss att respektera dem.
Vi är olika, men vi kan vara vänner ändå. Jag tycker väldigt bra om Mahmoud och jag tror att han tycker bra om mig med. (Han har börjat dyka upp på cafét igen.)
/Cecilia Ramström

måndag 11 april 2016

"I Syrien är vi alla bröder"

"Titta, Cecilia", sa Maher. "Det här är Damaskus."
Han visade mig en vacker siluett av en stad med antika hus och torn i solnedgången. Så som Damaskus hade sett ut innan kriget kom.

"Jättefint", sa jag.

Maher blev tårögd. Det hade han inte blivit en vecka tidigare när han visade mig bilden på sitt sönderbombade hem. (Det var första gången jag såg honom så.)

"Så fort kriget är över tänker jag åka hem igen!", sa han med forcerat bestämd röst.

"Jag med!", sa Abd.

"Jaha", sa jag och blev ledsen jag med. Ledsen över att mina nya vänner bara gick väntade på att få åka hem.

"Ja, Cecilia", sa Abd, "jag jobbade hela tiden i Syrien, här har jag inget jobb. Jag tycker inte om att bara sitta hemma, jag tycker om att jobba."

"Okej", sa jag med en suck.

Abd kände vad jag kände.

"Du kan också få följa med till Syrien!", sa han.

"Va? Jag?", sa jag. "Ja, jo, det skulle jag kanske kunna göra!"

Jag hade inte tänkt i de banorna förut. Jag funderade en kort stund på om jag skulle trivas i Syrien och kom fram till att jag tror det. Det var Mahers ord som fick mig att vilja besöka landet: "Muslimer, kristna och judar. I Syrien är vi alla bröder."/Cecilia Ramström

fredag 8 april 2016

Jag känner ett litet lyckorus varje gång mina fördomar blir motbevisade

Det tog ganska lång tid för mig att förstå hur religiös Mohamad är. Han är en pigg och glad tjugoåring som bjuder mycket på sig själv. Jag är inte van vid att se sådana svärma för religion. Varje gång någon av oss nämner Koranen rättar han oss (alltså inte bara mig, utan även de andra syrierna) och säger 'Koran karim'. Den Heliga Koranen.
Mohamad läser Den Heliga Koranen varje dag och jag har en känsla av att det är hans religiösa studier som tänder ljusen i hans ögon. För varje gång någon närmar sig ämnet lyser de extra starkt.

Den 27 januari, på Förintelsens minnesdag, i år anordnade jag en pacifistisk manifestation på Teatertorget.
Ett hundratal Sunnebor samlades för att tända ljus för krigsoffer. Jag höll tal och jag ville inte bara prata om Andra Världskriget, jag ville inte bara tända ljus för de som dog i koncentrationslägren.
Jag ville tända ljus för alla, för de som dog för längesen men också för de som dör idag.
Jag var så nervös när jag skulle tala. Jag darrade på handen när jag tog mikrofonen, men jag lyckades hålla rösten stadig. "Vi känner alla till Andra Världskrigets fasor", sa jag en bit in i talet. "Vi har fått lära oss om dem i skolan sen vi var små. Men jag tror ändå att vi behöver påminna varandra om det här ibland. Så att vi kan hindra historien från att upprepa sig. Jag blir påmind om Andra Världskriget varje gång jag läser tidningen. Jag ser många kopplingar från det förflutna till vad som händer idag."


Efteråt kramade mina vänner om mig och sa att det inte alls hade märkts att jag var nervös. Mohamad sa att jag var duktig och frågade om vi skulle tända ljus i kyrkan också.

"Nej...", svarade jag. "Jag vill inte säga åt er att gå till kyrkan eftersom ni är muslimer. Det skulle kännas fel av mig."

"Vi har inga problem med kyrkan, Cecilia!", svarade Mohamad. "När jag bodde i Damaskus bodde flera katoliker på min gata. De är mycket trevliga människor. Och jag tycker att kyrkan i Sunne är jättefin."

Jag blev glad. Jag känner ett litet lyckorus varje gång mina fördomar blir motbevisade. Flyktingarna har en förmåga att tända ljus också i mina ögon.
/Cecilia Ramström