fredag 5 februari 2016

Till Fryksdalen längtar jag så fort jag är borta
































En av mina stora kärlekar är Lilly (Erik kommer på andra plats ;)
En fläng rondellhund. Helt underbar.
Ett av mina bästa inköp.




















Här vaktar Lilly ett enormt stort område Fryken. Fryksdalen är en vacker plats, det är hit man längtar så fort man varit borta ett tag. Borlänge där jag vistas under veckorna är bra när man vill var anonym och bara vara. Där kan jag gå vart som helst och ingen känner mig. Ibland är det skönt.













När jag kommer hem till Sunne är det viktigt att få träffa dem man saknat. Det har blivit allt jobbigare att vara hemifrån. Det ska bli gött när utbildningen är färdig.

Jag brottas med skuldkänslor (det är något jag ger mig själv) när jag är borta för länge. Därför har det varit viktigt för mig att inreda min studentlägenhet på mitt sätt, så jag trivs.












Vissa saker som en Amazon, PW, ett bulligt kylskåp, gamla tidningar, en skida och en ratt har satt prägel i lägenheten. Tidningsurklipp från 50-talet tapetserade jag köksväggen med, en ratt och navkapsel från en PW hänger på väggen, Skidan har jag gjort en ”klädupphängare” av och spegeln är en gammal dörr. Alla lampor och möbler i lägenheten har jag tillverkat själv, det är mitt sätt att känna mig hemma.





















Fritidsintressen har jag inte haft tid med. Jag har ju tillsammans med fyra andra föräldrar drivit friskolan Ekeby Skola i Sunne, ideellt styrelsearbete. Det har varit mycket tidskrävande, intressant och lärorikt. Vi har ökat elevantalet med över 100%. Fantastiskt suveränt bra jobbat av oss och all personal. Många kanske inte vet det, men vi har faktiskt över 15 anställda.

Annars är mopedrallyt i Östra Ämtervik och Gräsmark jäkligt kul. Mina största segrar är att jag kom etta..två gånger, jag lyckades med bedriften att ha samma varvtid på en av momenten. Det var på sekunden lika. Hur jag klarade det är en gåta?

Här flyger Karina förbi på Ås-
rakan i Ämtervik, tätt följd av
Johan och sist kommer Erik.























Givetvis krånglar det till sig ibland och
givetvis långt inne i Gräsmarksskogarna,
tur att Ingmar har ett survival kit.























































Måla måste jag, annars dör jag. Det är ett sätt att slappna av och tänka på annat. Jag har provat yoga, ”not for me”, för jag kan inte tänka på ingenting.




















I framtiden hoppas jag att få jobba i byggbranschen, eventuellt rita och komma med idéer till byggnationer. Just nu har jag praktik på ByggDialog i Karlstad och det är intressant att följa olika yrkesgrupper i en organisation.

Tack för ordet.

Med Vänliga Hälsningar:
Anna Samuelson



torsdag 4 februari 2016

Roligast är Halloween-målningar...

Vi har haft målerifirma tillsammans i över 15 år jag och Erik. Jag har undervisat i hantverk och bild samtidigt på olika skolor. Geijersskolan i Ransäter och kulturskolan i Sunne var väldigt roliga arbetsplatser och jag är väl mest känd för mina ansiktsmålningar.

Vi målar både exteriör
och interiör

















                                 




Detta är Erik som tapetserar
en fondvägg.























Här var jag på Strandvägen i
Stockholm och restaurerade
gamla spegeldörrar. 























Äldre måleritekniker och åter-
bruk intresserar mig. Skåpet är 
gjort av en gammal dörr som 
jag sedan målat.
























Här har jag först spacklat med väggspackel
för att få upp strukturen av en
stor lilja på en vägg i ett vardagsrum.
















Sedan målat med olika glans och
ljusgrå toner. Tanken var en tv-vägg.













Väggskåp som jag ritat
utifrån glasburkar ”reda” som sen
Magnus Andersson snickrat.






















Det händer att jag fått
målat olika dekorer på väggar.
En vit tiger bland björkar. Akryl.























Detta är en tatuering som
jag gjort förlagan till.
Jag tycker det är roligt
att testa olika saker.
























På olika evenemang har jag målat på barn :)


















Roligast är Halloween.






















Här är jag och Johanna ordningsvakter
på Ekeby skolas Halloweenfest.















/Anna

onsdag 3 februari 2016

Han vägde 724 gram...

När jag var 27 år fick vi i vår familj en kris. Det var både hemskt och lycka samtidigt. Den 7 december 1999 började det och inte förrän i slutet på april kunde jag känna lite hopp om framtiden. Dock tog det ända fram till 2005 förrän jag kunde känna mig trygg och riktigt glad igen.












Det var Kristoffer som kom i graviditetsvecka 24. Han vägde 724 gram. Som förälder i detta läge vågar man inte hoppas på något. Han var så liten och tunn att vi visste inte riktigt hur vi skulle bete oss. Han slutade andas och fick ligga i respirator, han blev sjuk och det var en berg- och dalbana. Jag var orolig och Erik fick peppa mig hela tiden. Tur att vi var två. Kristoffer fick en synskada av tiden i kuvös och fick laserbehandlas i Örebro.

Nu har han ett öga som fungerar det andra ser han mycket lite på. Jag kan ärligt säga att jag var så orolig att jag blev sjuk, då är det tur att man har ett stort socialt nätverk. Min mamma fick ta ledigt från sitt arbete och jobba med Kristoffer. Jag fick en postdramatisk chock och fungerade inte över huvud taget.













Han var en envis grabb och växte till sig. Det finns ingen som jag lärt mig så mycket av som Kristoffer. Vilken karusell och härva jag fick reda ut för att ta reda på vad som är bäst för just honom eftersom han inte följde den normala utvecklingskurvan.

Denna grabb kunde alfabetet när han var två år och kunde namnet på alla planeter samt världens alla flaggor. Ni förstår väl vilken utmaning att bli mamma och pappa till en miniprofessor!
Jag tänkte att Astrid Lindgrens filmer är bra och allmänbildande. Det visade sig att eftertexterna hade han pluggat in och därmed alla namn på skådespelarna.
En riktig filur är han.
























































Nu är han längst i familjen och har större fötter än sin storebror. Han har kommit i kapp på alla plan och till hösten ska Kristoffer börja på gymnasiet. Hans önskan är Brobyskolan.


Här är storebror Alexander som
även har titeln morbror (till Vincent).













tisdag 2 februari 2016

"Fin-kulturen" bestämmer vad som är fint eller fult

När jag var liten trodde jag att jag skulle bli konstnär när jag blev stor.

Åtta år var jag när jag skrev det i ”mina kompisar-boken”. Jag har provat det. Jag tröttnar så fort jag löst gåtan med en viss teknik. Då måste jag testa en ny. Jag har ingen egen stil riktigt och är fruktansvärt spretig i mitt uttryck. Ingen kan säga vad jag är för något. Det är viktigt att folk vet vad man är annars blir de osäkra. Det jag är säker på är att jag vill ha är en fast inkomst och tyvärr är konstnärskapet en ojämn inkomst.

Sen har jag blivit petad på av en del konstnärer och kulturmänniskor så jag har blivit frustrerad om vad konst och kultur är. De flesta kulturarbetare är toppen, men tydligen finns det ful-kultur och fin-kultur. Jag är ett osäkert kort tydligen. Därför utövar jag konst för min egen skull och inte för att andra ska tycka om det. Jag tror det finns 80 % ful-kultur och 20% fin-kultur och det är fin-kulturen som bestämmer vad som är fint eller fult.

Kopparplåt testade jag i somras. Ni ska få se här steg för steg.
                                             
Modellen


















Utklippning i kopparplåt som jag bockat.























Efter att jag hällt på
olika ämnen som gjort
att plåten ärgade
Färdigt hästhuvud
i koppar.






















Som blir en lampa

















.


Jag har klippt ut profilen i plåt efter en skiss jag gjorde från en häst som jag tyckte var snygg i formen. Sedan bankat och slagit plåten så den blev bucklig där jag ville.
Borrat 1000 hål för att den ska fungera som lampa. Tog en halv vecka.

Detta träd är gjort av olika sorters ståltråd med pärlor. Trädet är 45 cm högt. Typ...luffarslöjd.

























Stillebenmåleri i mitt kök. Det är här jag satt hela förra terminen och ”nö-målade”. Jag kan inte sova så bra, tänker alldeles för mycket och då målar jag. Nu har jag fått annan hjälp mot sömnproblem så nu tar jag två tabletter och poff så sover jag. Det underlättar.
Min hjärna tänker alldeles för mycket på kvällen. Den kommer på bra idéer eller ställer till bekymmer.

En kvinnas attiraljer heter tavlan och är målad i akryl.































Jag har ju dyslexi och jag läste inte min första bok (från början till slut) förrän jag var 25 år. Jag var 30 när jag gick litteratur- och skrivarprofilen i två år på Geijerskolan och det var då jag kom på att jag visst kan skriva.

Man måste först kunna läsa för att få ett bra skriftspråk. Gissa om jag läst böcker när jag väl knäckt koden! En stund i livet tänkte jag på att skriva och illustrera barnböcker.





















/Anna

måndag 1 februari 2016

Det är inte det att jag inte kan, det tar bara längre tid...

Jaha... ni kanske undrar hur det är att gå i skolan då när man är 43?

Jo vars, jag är ensam kvinna i klassen. Det pratas rätt så mycket om skotrar, hockey och toalettbesök. (Alltså det är inte klokt, de ser och hör på skoterfilmer och kollar annonser varje dag!) Eftersom att jag inte kan något om skotrar så har jag lagt fokus på hockeyn. Jag har väl aldrig blivit så patriotisk som när jag flyttade till Dalarna! Jag har heller inte förstått att de inte älskar Färjestad. Det fick jag reda på förra året.

- Men Anna! Har du inte förstått att ALLA hatar Färjestad?
- Nä.
- Du är så naiv!

Det är blodigt allvar, sport! Jag har fått uppdatera mig och verkligen stoltserat när Färjestad vunnit matcher. Jag har till och med köpt en tröja med FBK på. Då kräktes de nästan. Sen lägger jag upp bilder på matchresultat på FB och addar dem. Då blir de sura, vilket jag tycker är kul.

Det där med toabesök kanske intresserar er. Det är mystiskt med män. De ska alltid berätta när de ska på toa! Själv så smyger jag iväg i hemlighet. Män måste ha hälften så stor blåsa, det är nästan vetenskapligt bevisat enligt mig.

Jag är näst äldst i klassen. Det är egentligen inga problem. Det är bara när vi ska göra grupparbeten i datasalen som det bara säger SWOOCH så är det färdigtryckt på tangenterna och jag har inte fattat hur de gjorde. Det är genant att fråga två gånger, så det undviker jag.

Vad läser jag för kurser?
Vi har haft CAD. Ett ritprogram. Vi har Hans som lärare, en lugn och metodisk man, och tur är väl det. Jag fick inte ordning på mitt ritverktyg... det bara fortsatte att göra streck... till slut var hela skärmen full av ett virrvarr. Jag fick nog. Jag skrek till Hans att hade inte musen suttit fast i snöret hade den flugit i väggen!

En gång råkade jag trycka på en knapp så hela min ritning bara försvann! Då kom Hans till undsättning, han bara ler åt mig och fixar till det. Vad är det för fel på penna och papper, då är det ju bara att sudda! Det är inte det att jag inte kan, bara att det tar längre tid. Jag fick godkänt i kursen.













Vi har  olika föreläsningar som följs upp av eget arbete, seminarium, projektarbete och rapportskrivning. På bilden har vi installationsteknik, nytt ämne för denna läsperiod.

Det är en byggteknisk utbildning.
- Å va i hela friden gör en estet där?
Det har jag frågat mig 100 gånger.

Så fort det kommer till olika uträkningar kommer paniken. Vi kan ta byggkonstruktioner som ett exempel. Hållfasthetslära. Man ska räkna ut olika moment för laster. Jag förstår vad som ritas på tavlan, men jag kan inte räkna ut det. Jag ser hur det blir. Men så kan man inte tänka på en högskola.

Jag fick 11 av 60 på första tentan. Blev skitförbannad på mig själv och gick till en ingenjör och frågade om hjälp. Det tog fyra dagar tills jag blev kompis med formelsamlingen. Jag måste ju ständigt ifrågasätta allting. Det är dumt, men jag måste. ”Vet ni det har suttit en massa gubbar och tänkt ut formler och så är det”. Det går inte att ifrågasätta. När jag väl insett detta lekte jag att det var en slags rebus och helt plötsligt kunde jag räkna.
- Hookes lag och Einstein kan ta sig i röven!
JAG FICK EN FYRA I BYGGKONSTRUKTIONER!
50 av 60 och blev så lycklig att jag grät!




















Det finns ju ämnen som går galant utan några problem, t.ex. vägteknik, byggmaterial mm. Det är inte enkelt, men det går bra. Jag läser extra kurser för jag vill ha ihop 180 hp varav 120 hp är byggtekniskt. Jag tror jag klarar det. Det betyder att jag läst ihop tre års studier på två år. Jag vill ju ha valuta för det lånet jag tar.

Det är främst ledarskapskurser och affärsplanering samt projekt som jag vill ha 60 hp i. Kan jag sedan leta reda på ett universitet som har kandidatexamen i bygg så ska jag försöka mig på det.
Jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor.

Känslomässigt är det otroligt arbetsamt att vara student, ibland vara hellycklig ett par timmar och ha ångest resten av dagen. Men det är väl så det är att studera. Som det stod i en psykologibok jag läste:
ångest är ett tecken på vitalitet och kreativ kraft! Tyckte jag lät bra eftersom jag spenderar 75% av dagen att vara orolig.

/Anna

fredag 29 januari 2016

Som en spegelvänd kopia av mig själv

Det där med pappa är ju nästan fånigt!












Han är som en spegelvänd kopia av mig själv. Däremot tror jag inte att han var ett troll som jag var när han var liten. Den genen måste komma några generationer tillbaka.
Pappa är en förebild på många sätt och han var en otroligt modern pappa på 70-talet. Han var med oss ute och åkte skridskor, lekte och hittade på roliga saker. En pappa på heltid faktiskt.















Han lät mig vara med i garaget och greja och han sa sällan nej. Jag fick hålla på, mixtra och prova olika verktyg. Både mamma och pappa var tillåtande. Jag satt uppe på nätterna och körde rally med symaskinen. De sa inget fastän att ljudet var störande. Det fanns alltid bra ritpapper och olika sorters färger. Vi tilläts greja och hålla på. Experimentera i köket fick vi, det bjöd på överraskningar när de kom hem + en massa disk.

Nackdelen med att vara lik sin far är att under tonårstiden visste alla vem jag var, jag kunde inte ljuga om vad jag gjorde, för det kom fram ändå. Jag fick inte heller skäll när jag körde av vägen och kvaddade hans bil, han var nog bara lycklig att det gick bra.












Pappa är en ”görare” han kan nästan allt som man kan göra med händerna. Trä och sten är hans bästa material. En praktisk man som älskar sin trädgård.















Den här stenmuren har han byggt. Pappa älskar sten. Det är som att bygga lego för honom, han får ihop det så det håller och är stabilt. På bilden är det min man Erik som krattar grus.

/Anna