måndag 23 maj 2016

Ibland måste du våga för att vinna

Ett tidningsurklipp från Fryksdalsbygden när jag kommer
hem med mina vänner från Musikallinjen Sandviken och
gör ett uppträdande på Teaterbiografen.


















Hej
Det var dansen och teatern som gjorde att jag tog steget att lämna Sunne. Efter nian flyttade jag till Sandviken (2 mil från Gävle) för att gå musikalteaterlinje.

Att det blev just Sandviken beror nog på att det var ”lagom” stort. Att en av våra kändisar i Sunne (Johan Gustavsson) gick där gjorde det inte sämre utan det kändes tryggt att ha någon jag kände till, på plats.

Jag kommer ihåg att jag var så glad och stolt efter min audition och jag fick svaret att jag kommit in.
Idag finns dessa typer av skolor och linjer på flera ställen i Sverige, vilket visar att intresset är stort. Men då jag sökte fanns det endast 3 musikallinjer i Sverige på gymnasienivå.

Att flytta hemifrån som femtonåring var självklart en utmaning. Men jag var så orädd som 15-16- åring. Min känsla var då att det var skönt att lämna Sunne, här fanns inget för mig, nu skulle jag se världen. Om jag hade vetat då hur fel jag hade och att det var här som jag skulle bo och uppfostra mina barn tjugo år senare.

Att man växer som person när man får uppleva nya platser och människor det vet jag nu. Jag är så tacksam idag att jag vågade ta steget och tro på det som jag var övertygad om då. Jag skulle jobba som musikalartist eller dansare, det skulle jag bara.

Mitt råd till yngre läsare är: Ta chansen och ge er ut och se världen, utveckla er själv, möt nya människor och kulturer. Viktigast är att du kommer ihåg vart du kommer ifrån och att du alltid är välkommen HEM igen, för hem det har Sunne alltid varit för mig.

Efter gymnasiet gick min resa vidare mot Göteborg och Balettakademin. Jag fick vara med i flertalet dans-, musik-, tv- och teaterföreställningar dessa år. Idag när jag sitter och tittar på melodifestivalen eller någon annan gala och en kompis dansar förbi eller ställer upp med ett bidrag så blir jag både stolt och förbannad.



































Ja jag erkänner, lite avundsjuk och arg blir jag när jag ser en gammal klasskompis eller vän som lyckades. Det krävs så mycket i artistbranschen, det räcker inte med att du är bra. Du behöver ha talang, jobba hårt, vara bäst när det gäller, ha utseendet, kontakterna och ”det där lilla extra”.
Kanske hade jag delar av detta och kanske till och med allt, men jag var inte en av de som lyckades inom den karriären.

Mitt liv ville något annat eller det är i alla fall vad jag säger till mig själv idag när jag har distans.
Så nu vet ni alla mina showkompisar därute. Jag är ”avis” på er och även SÅ STOLT.

År 2001 hände det som inte fick hända, jag fick en elektrisk stöt genom kroppen. Det var inte vilken stöt som helst utan de som var med har återberättat att jag såg ut som Snurre sprätt i tecknade serier när han åker på en rejäl puff. Ni vet när han sitter fast med händerna, skakar och det ryker ur öronen.

Exakt vad som hände kommer jag inte ihåg och det tar alldeles för lång tid att återberätta här. Men för att dra det kort så var det ambulanshelikopter, vistelse på Östersunds sjukhus, oändliga besök i Gävle och Uppsala sjukhus, stor stöttning från familj och mängder av tårar då mitt liv förändrades rejält.

Jag fick ett sänkt immunförsvar i samband med detta och åkte, året efter, på mängder av sjukdomar. Det slutade med att jag fick besöka olika idrottsläkare som sade att min karriär var slut. Jag kunde inte jobba så fysiskt, min kropp skulle inte orka det.

Jag gav inte upp så lätt, utan försökte lång tid fast min kropp skrek NEJ!
När jag slutligen förstod att detta inte skulle fungera så tog det mig hårt. Jag slutade på Balettakademin, flyttade hem från Göteborg för att bo inneboende hos mamma och där tog det lång tid att komma på fötter igen.

Första tiden ville jag inte gå ut och möta folk, det kändes som jag hade misslyckats. Det var så många som trodde på mig och nu kunde jag inte uppfylla det. Jag kommer ihåg min mamma som satt på sängkanten och pratade med mig i timmar. Du kan göra andra saker, du är bra som du är och så vidare. Just då kunde jag inte tro på något som min mamma sa.

Jag hade även min vän Gunbritt Westin som stöttade mig.  Hon fanns där, ställde inga krav och vi kunde både skratta och gråta tillsammans.Vi gick långa promenader med våra hundar och efter en tid började jag få min energi tillbaka och inse att kanske, ja kanske finns det något annat för mig.
Det var då som jag råkade träffa på Peter Olofsson.

Han berättade för mig att han och Lena Schullström (ägare Garderob och Alice) skulle till Smögen för att driva en säsongsbutik inom kläder och textil, åt företaget New Wave.
Vill du hänga på?
Men jag kan inget om klädförsäljning, var mitt svar.
Du kan lära dig sa Peter.
Ok, när åker vi var nästa fråga?
Imorgon klockan 06.00.

När jag satt i bilen på väg till Smögen dagen efter så pirrade det i magen. Jag kommer ihåg känslan ännu, undrar hur det här kommer att gå?
Ibland måste du våga för att vinna.
Vi hade en kanonkul sommar och jag fick verkligen lära mig av de bästa.

Tack Peter och Lena för att ni lade grunden och hjälpte mig förstå att det var inom sälj jag skulle lägga mitt fokus.

// Ulrika



fredag 20 maj 2016

Några utvecklingstips

Idag vill jag ge några korta och bra tips på utveckling. Jag har själv använt dagen till att utvecklas och samlat ny lärdom. När jag i mitt yrke ”ger” mycket av mig själv till andra så är det också viktigt att fylla på sin egen verktygslåda samt sin energi.
Något som jag gör sedan 5 år tillbaka är att lägga in några timmar i min kalender varje månad för reflektion. Vad har gått bra och vad har gått dåligt. Det som gick bra skriver jag ner och försöker ta med mig till framtiden så jag gör det igen. Det som gått mindre bra, funderar jag runt. Varför blev utfallet som det blev och hur kan jag göra det annorlunda nästa gång.
Detta kallas UBI (upplevelse baserad inlärning). Fungerar både i arbete och privatsituationer.

Tips 1, Bok
En bra bok som jag läste för många år sedan, som verkligen gjort skillnad för mig:
Good to Great av Jim Collins
Den här boken passar dig som driver företag, dig som leder andra men även den som bara älskar att utvecklas. En bok som inspirerar och ger eftertanke.
Den handlar om hur företag som borde ha samma förutsättningar kan ha så olika resultat. Varför är vissa bolag bra medan andra är riktigt bra.
Hur leder man andra människor på ett framgångsrikt men framförallt hållbart sätt. Hur leder jag mig själv på bästa sätt. Läs den!

Tips 2: Föreläsning/föreställning
Har många kollegor i branschen som är duktiga föreläsare och som verkligen inspirerar. Svårigheten är att både vara rolig, beröra och ge den som lyssnar något att ta med sig därifrån, som går att använda sig av. Men denna kille har verkligen allt och sedan är det bara ett plus att han är värmlänning.
Har du inte lyssnat till Claes Hallberg så tycker jag du ska göra det. Att få luta sig tillbaka en stund och skratta så magen värker är underbart.

Nästa vecka ska jag skriva mer om vad som hände efter jag lämnade Sunne vid 15 års ålder och vad som jag gjort fram tills idag. Hoppas du hänger med!

Kvällen spenderar jag i soffan med familjen framför Let´s Dance finalen. Då min Elvis älskar att showa, så blir det en hemgjord scen där han dansar och sjunger i reklampauserna. Det vill man inte missa!



Bilden är från -07 när jag och mina kollegor på Bestseller skulle dansa salsa vid ett kundevent. Självklart fick vi gå skola hos Tobias Wallin och hans fru Helena. Funderar fortfarande på varför ingen ringt från Let´s Dance och önskat att vi ska göra come back. J

Trevlig helg!





torsdag 19 maj 2016

Entreprenör och småbarnsmamma

Del 3
I detta inlägg kommer jag hoppa fram i nutid och berätta om hur det kan se ut 2 helt olika dagar i entreprenören och ”småbarnsmorsans” liv.

Tisdag

Klockan ringer vid 06.00 och min tanke blir, det kan inte vara sant att det är morgon. Då vår lilla fröken på 6 månader har fått sprutor dagen innan så har det inneburit att det varit 3 timmars sömn. Att stänga av klockan och somna om ligger nära till hands, men då jag vet att det blir en lång dag och mycket ska uträttas så kliver jag upp.


"Farmens" kycklingar

Skyndar mig att utfodra djur. Sigrid vår älskade hund ska på promenad samt få mat. Vi har precis fått fem kycklingar på ”farmen” så de blir andra anhalten. In igen och väcker mina juveler. Elvis som är vår stora kille är morgonpigg och hoppar upp. Otis vår tvååring vill helst bli buren överallt då han precis insett att Bonnie (vår 6 månaders) inte är på öppet köp utan kommer att stanna kvar. Med ett barn på varje höft går jag ner och startar blöjbyte och frukost, tandborstning, kläder och så vidare. Puh äntligen i bilen, jag fixade denna morgon också.

När jag lämnar mina stora killar på förskolan Hasselbol så möts jag av pigga och glada pedagoger som gör allt för att lämning ska gå smidigt. TACK säger en stressad mamma som kastar sig iväg med en liten tjej i bilstol över armen. ”Kånkar” in den tunga stolen med Bonnie i bilen och sätter mig för att andas. Vart ska jag nu?

Börjar färden mot Karlstad och ett möte tillsammans med en kund som önskar utveckling med sitt ledarteam i höst. Lämnar mötet och är tacksam för att jag har världens bästa lilla tjej som skötte sig strålande på säljmöte och kanske det var just hon som gjorde så affären gick i hamn.

Teammöte

Så vad är det jag jobbar med egentligen? Jag jobbar största delen med organisation, lag och individutveckling. Detta är iallafall vad det står på min hemsida.

Men vad är det egentligen jag gör?
Mitt jobb handlar inte så mycket om vad jag gör, utan mer vad personerna jag jobbar med gör. Om det ska bli en bestående förändring är det upp till varje individ att själva ta tag i sin utveckling fast med vägledning. Mitt jobb går ut på att ”väcka” lusten och viljan hos människor att utvecklas.

Att få ”aha” upplevelsen, det är något jag behöver jobba på. Det är alltid lättare att titta ut genom fönstret vad alla andra gör fel än att titta sig i spegeln och fråga, vad kunde JAG gjort annorlunda.

I mitt jobb är det svårt att berätta innan exakt vad resultatet ska bli. Många önskar att jag ska berätta vad bolaget kommer öka i pengar, eller om jag har något fint stapeldiagram som visar resultatet om ett år. Visst vet jag vad som brukar bli resultatet, men jag kan aldrig lova det. Det är upp till varje individ. Det jag kan lova är att det inte blir en utbildning med bara teori utan en mix av många praktiska övningar samt verktyg du kan ta med dig och prova i din dagliga miljö. Känslan är så viktig, om du ska ta med dig något därifrån.

När jag sitter i bilen på väg hem, så ringer jag några samtal till kunder som jag har kommande veckor samt planerar kvällen.

Väl hemma igen så kastar jag i en tvätt och steker pytt i panna samtidigt som jag sjunger: En sockerbagare han bor i staden.. Bonnie älskar den sången just nu.10 minuter senare kommer Johan och grabbarna in genom dörren. Jag sätter mig i soffan och myser med barnen en stund och berättar att ikväll jobbar mamma, men imorgon så är vi lediga tillsammans. Det har alltid varit viktigt för mig att berätta för barnen vad som kommer att hända och ske även om de inte alltid förstår.

Bär ut väskorna i bilen och är så glad för att ingen blev ledsen, så jag slipper åka till jobbet med det dåliga ”mammasamvetet”. Höjer musiken och sjunger med till David Guetta och Zara Larssons nya låt (kanske hellre än bra) men känns som jag är 20 igen och tankar mig själv med massor av energi.

Ikväll ska jag jobba ihop med ett härligt gäng. Det är unga människor med sådan lust till att utvecklas. Detta gäng har jag jobbat med i lite över 1 år och det är så häftigt att få följa deras utveckling. Ikväll jobbar vi med ämnet Sälj, ett av mina absoluta favoritämnen. Service, gästen i fokus och hur ”DLX:ar” vi våra gäster. DLX:ar står för att ge Det Lilla Extra som gästen/kunden ej förväntar sig.

Under kvällen så får jag lära mig flera nya saker och jag blir lika imponerad varje gång. Helt otroligt att få gå till jobbet och själv få utvecklas samtidigt som jag får betalt. Under året som gått har vi jobbat mycket med kommunikation samt relationerna vi har till varandra i laget. Jag är helt övertygad om att önskar vi få ett starkt lag som gör goda resultat så måste vi veta vart vi har varandra samt att vi pratar med varandra och inte om varandra.

Väl hemma igen vid 22.45 så pussar jag på barnen som sover gott samt har ”strategimöte” med Johan om kommande dagar. Sätter mig vid datorn för att blogga, inser att jag tycker det är så kul att få dela med mig av mitt liv. Jag som alltid sagt att skriva det är inte min grej utan det är att tala. Får en idé om att kanske borde jag skriva en bok. Skrattar för mig själv och påminner mig om att detta var typiskt mig, impulsiv och sätter gärna igång hundra saker samtidigt. Inser att jag ska sova några timmar istället.

Onsdag
Blir väckt 05.30 av Otis som står vid sängen och säger: yogurt mamma. Tar upp han i sängen och lägger han under täcket och tänker Sov ”unge” sov. Då tittar han på mig med stora ögon som han hört vad jag tänkt och säger: pussar mamma, älskar mamma. Känner hur hela hjärtat blir varmt och önskar att tiden stannade.

Inser då att idag ska vi vara hemma jag och barnen och mysa och bara ha en lugn och skön dag. Morgonen går på med frukost, tre blöjbyten (japp jag har två blöjbarn), disk, hönor, hund, tvätt, borstning av tänder och så vidare.

När jag sätter mig på toalocket för att själv borsta tänderna så hör jag skrik från köket. Nej Otis så får du inte göra. Springer till köket, trampar på en legogubbe, AJ! På plats i köket ser jag ett juicepaket över golvet och en gul vätska som rinner ut på trägolvet ner i springorna. Ramla juice mamma, säger Otis.

Jag torkar golvet och försöker att se glad ut och säger det gör inget, det är sådant som händer. Medan jag torkar har Otis förflyttat sig till hallen. Då hör jag samma lilla kille säga: Oj mamma, kiss golvet. En snabb tanke är: Vad får jag för en två-åring på blocket? Tar mig samman och inser att det var jag som sa att han skulle vara utan blöja, vi tränar nämligen att gå på toa. Jag säger återigen: sådant som händer. Det var den lugna sköna dagen.

Vi får på oss kläder och kommer ut. Samtidigt kommer kusin Theodor och min svägerska Helena. Vi tar en fika vid sandlådan. Barnen leker, blåser såpbubblor och vi sitter och bara har det gott med en kaffe och får prata en stund. Just då känner jag att jag har hittat hem. Jag kan inte ha det bättre än precis här, med de jag tycker så mycket om.

Elvis, Bonnie och Otis
På eftermiddagen kommer mormor för att vara hos barnen när jag åker på styrelsemöte med Sunne musik och revyförening. Känns roligt att planera kommande året i teaterbiografen samt få höra att vi slagit rekord på antal besökare sedan renoveringen i höstas. Tur att det finns så många människor som kämpar för att vår fina biograf ska finnas kvar i Sunne.

Åker vidare på ett möte till för att sedan stressa hem och avlösa mamma. Har någon timme innan det ska läsas och sovas. Slutar framför dator med papper som ska skickas till revisorn, schema som ska läggas in till förskola samt bloggen. Tittar på klockan, oj hur blev den 23.45, tänker kan jag sända in texten nu, de måste tro på Sunne Kommun att jag är tokig. Inser att jag är lite tokig och har ett liv där det händer mycket med många järn i elden men det är mitt liv som jag valt å jag älskar det.

/Ulrika

tisdag 17 maj 2016

Hej
Jag är Sunnetjejen som växte upp på Brobyäng med Mamma, Pappa och min storebror.
Redan som mycket liten förstod min bror att denna busiga och kreativa lilla tjej kommer jag att behöva hålla ett öga på genom livet. När jag skulle döpas frågade prästen min bror vilka namn jag skulle få. Daniel svarade då Anna HIMLA Ulrika som det skulle vara den självklaraste sak i världen. Jag är glad att prästen valde att ändå döpa mig till Anna Hilma Ulrika.

Jag och min bror Daniel, som alltid funnits vid min sida.
















Vid sidan av mamma fick jag tidigt vara med och prova nya saker. Allt från laga mat, baka, ”tantgympa” i Rottneros gymnastiksal till mulleskolan (där mamma var en mycket omtyckt mulleledare).

Det absolut viktigaste som jag upplever mamma gav både mig och min bror var tron på oss själva och att vi duger precis som vi är. Detta är dock något som är lätt att säga, men något jag kämpar med varje dag och jag tror många gör med mig.

Kraven på mig själv har alltid varit höga och jag är glad att jag idag lever med en person som påminner mig ofta om att jag inte behöver vara perfekt och bäst på alla områden. Kryp upp i soffan och släpp mailen eller dammsugaren det löser sig, dammtussar och email ligger kvar imorgon också. Brukar vara några välkända kommentarer.

Min pappa är entreprenör och tog tidigt med både mig och min bror, för att vi skulle lära oss att man får ingenting gratis utan det är hårt jobb för att lyckas.
Jag kommer ihåg hur jag bara några år gammal fick följa med pappa ut på hans resor till kunder när det skulle levereras en fyrhjuling.

Att detta kunde ske både en söndag eller julaftonsmorgon var inget som var konstigt i vår värld. Service och att ta hand om våra kunder var självklart.

Jag ska medge att i tonåren var det mer än en gång jag var irriterad på pappa när han jobbade långa dagar och alltid svarade i telefonen även om det var familjesemester.  Pappa var en av dem som bar runt på en tegelsten under 80-talet, ja ni som är yngre än 25 år vet inte vad detta är men det var starten till mobiltelefonen. En stor tung svart låda med sladd som mynnade ut till en stor telefon. Den gick inte att ha i fickan men gjorde att man var tillgänglig.

Det var först många år senare när jag själv kom in i karriären och började sälja, som jag förstod vikten av service. Att vara tillgänglig för mina kunder samt att hålla det jag lovar och att alltid ge Det Lilla Extra, det är grunderna för lyckat sälj, enligt mig.
Idag inser jag att jag har många likheter med min far och glädjen till jobbet och mitt entreprenörskap är något jag är stolt och glad, att jag fick ta del av tidigt.

På pappret startade jag mitt första bolag 2006, men att sälja har alltid funnits i mitt liv.
Jag minns särskilt ett starkt minne när två små entreprenörer vid en ålder av 8 år hade bestämt sig för att måla och sälja korgar vid Torsbymarten för att ”dra in storkovan”.

Jag och min barndomsvän Helene Ekblom satt ofta i vår lekstuga hemma på gården och målade korgar, brödknivar ja allt man kunde måla på. Det estetiska och praktiska har jag alltid älskat.
Helene var nog den som hade talangen för själva målningen men jag hade affärssinne och idéer.

En tuff liten tjej -84




















När vi satt där en kväll kom vi på vår affärsidé. Eftersom våra nära och kära alltid köpte våra korgar så borde det ju gå att sälja till alla. Vem skulle inte vilja köpa våra produkter?
Att vi hade nära och kära som säkert gav en peng ibland för att vara snäll, tänkte vi inte på.

Då jag hade hört att min pappa skulle visa sina maskiner på Torsbymarten, så fick jag en idé. Kanske kunde vi ha ett bord där och sälja våra målade grejer.  Sagt och gjort, jag sålde in idén till pappa och så var det helgen och vi fick ett fint bord där vi ställde våra korgar med mera.

Detta var ju inte bland alla andra knallar utan vid maskinvisningen, så precis vid sidan av oss stod en stor skogsmaskin. Men vi var så nöjda och kände att nu blir vi rika. När det hade gått någon timme så råkade en hydraulslang (full med brunsvart olja) från skogsmaskinen gå sönder och spolade ner både korgar, postlådor, smörknivar inklusive mig och Helene.

Där stod vi och grät och alla ”maskingubbar” slet för livet för att torka korgar samt ta hand om två ledsna tjejer vars affärsidé gick i kras. Blev ingen mer korgförsäljning på marten men det blev en god affär ändå, eftersom ägaren av skogsmaskinen köpte rubbet av vårt sortiment trots att det låg i svarta soppåsar fulla med olja.

Som Bert Karlsson sade på en föreläsning jag varit på: Alla mina 100 idéer är inte bra idéer, men det räcker att två är. De två brukar vara riktigt bra.

Sunnerevyn "Mitt i smeten" 96/97
















Dansen och teatern blev en stor del av mitt liv tidigt. Mina föräldrar har hundratals vhs-filmer där de filmade mig i unga år, medan jag höll låda och inväntade applåder. Jag dansade för Tuula Dajen och fick även chansen att vara med i Sunnerevyn när jag inte var så gammal. Att få träna och ”hänga” med härliga förebilder som Reine Flodin, Richard Nilsson, Gunbritt Pettersson, Birgitta Nilsson med flera, gjorde att jag tidigt förstod att det är på scenen jag hör hemma.

Under högstadietiden hade jag lyckan att få några fantastiska lärare som verkligen påverkade mig till den jag är idag. En person som jag verkligen vill nämna är Eva Sonebrink min Svenska och SO lärare. Evas lektioner längtade jag alltid till. Hon hade egenskapen att kunna plocka fram det bästa ur varje person.

Du var ok precis som du var och hade du talang inom något område så gav hon chansen att jobba extra inom det, även om det ibland gick utanför ramen Svenska/SO.Detta gjorda att jag och många med mig fick tron på oss själva och jobbade extra hårt både på och utanför lektionstid.

Då jag idag möter många ungdomar som är på väg ut i arbetslivet och berättar om en tuff skoltid där de upplever att de inte blivit sedda för den person de är så önskar jag att alla pedagoger förstår vilket viktigt jobb ni gör och hur mycket det betyder att se eleven/människan även om den verkar skoltrött inte närvarande eller liknande. Något som alla människor vill, är att bli sedda. Det är något som vi alla kan ta ansvar för i samhället.

Jag träffade min lärare Eva för några dagar sedan, då hade vi inte setts på många år. Då tog jag min chans att berätta för henne vilken skillnad hon gjort för mig.  Eva är läraren och människan som såg oss, för dem vi var. Du har satt spår Eva och när jag idag jobbar med att själv utveckla människor så pratar jag om vikten att se varandra. // Ulrika

måndag 16 maj 2016

Ulrika ville till sina leriga stövlar och landet i Sunne



















Hej
Mitt namn är Ulrika Frykestam och det är mig ni ska få följa nästkommande två veckor.
När jag fick frågan för en tid sedan var första känslan självklart, kul!
Sedan kom tanke nummer två, hur ska jag få in detta i mitt redan så pressade schema?
Då jag har Sunne eller framförallt häftiga, kunniga, underbara och inspirerande människor att tacka för så mycket, bestämde jag mig att detta ska jag självklart göra.

Kanske kan jag inspirera någon annan att våga tro på sig själv och framförallt lyssna på sitt hjärta och följa sin egen väg. För det är något som jag upplever att jag alltid gjort och fortfarande gör.

Min blogg kommer att handla om hur jag startade min resa i Sunne för att sedan bege mig ut, uppleva nya saker för att sedan återigen flytta tillbaka till Sunne där mitt hjärta är.

Då utveckling alltid varit viktigt för mig kommer jag prata om mitt jobb, att ha förmånen att utveckla människor samt att gå till jobbet och känna, JAG måste ha världens bästa jobb.

Jag kommer självklart även skriva om min familj som betyder allt och de fina människor som hjälper mig varje dag att kunna leva mitt liv precis som jag vill.

Utmaningen för mig just idag är att driva mitt företag och göra det jag älskar samtidigt som jag önskar vara en närvarande mamma för mina barn och få ihop det välkända livspusslet. Men som en av mina mentorer sade en gång. Huret går att lösa på fler än ett sätt bara lusten och vilja finns. Så med massor av vilja och att våga be om hjälp så går det att vara ”småbarnsmorsa” och entreprenör.

Jag bor idag i Hälserud mitt i skogen, några minuters bilväg från Sunne. Där har jag hittat mitt smultronställe där jag bor ihop med min sambo och bäste vän Johan samt våra tre barn, Elvis 5, Otis 2 och Bonnie 6 månader samt vår hund och ett gäng hönor.

Jag har idag valt att bo i Sunne där jag får ”landa”, har närheten till familj och vänner och samlar min energi. Jag älskar att bara springa in på Ica och direkt se människor jag känner igen och småprata en stund. Jag brukar säga att jag lämnade ”klackeskorna” och storstan för mina leriga stövlar och landet.

Att jag har förmånen genom mitt jobb att få resa mycket och se nya platser gör att jag får pulsen jag behöver. Under dessa veckor berättar jag mer om min resa genom livet samt varför jag valde att lämna Sunne för nya äventyr för att sedan återvända tillbaka till vackra Fryksdalen.

/Ulrika

onsdag 11 maj 2016

Cirkusträning i Dungen

I parken samlas människor, solen står högt och vinden är ljummen. Många är här för att slappna av men en del för att träna.

Jag är en av de sistnämnda. Efter två hårda år på en cirkusskola i Köpenhamn så blir en lätt trött av tanken på att fortsätta träna. Eller det var iallafall det jag trodde att jag skulle bli.
Cirkusskola låter som en kul plats, det är lätt att tänka på en skola där folk går utklädda till clowner och hittar på massor av hyss. Eller en plats där en lär sig att dressera elefanter eller slå kullerbyttor på rad.
Hur det egentligen ser ut är det inte många som vet, men bakom en cirkusartist ligger många timmars hård fysisk träning. Ofta i en ombyggd industrilokal bakom stängda dörrar för att få lugn och fokus, vilket kan ibland vara livsavgörande. Speciellt när artister hänger högt upp i luften eller slår volter.

Bild från skolan AFUK i Köpenhamn. Foto: Tony Hadders

Jag hade åkt in till Göteborg på söndag morgon. Jag hade en heldag planerad men allt blev avblåst så jag passade på att åka till den vackra Slottskogen, Göteborgs största park. Jag tränade i ca två timmar vid utomhusgymmet de nyligen byggt där. Där finns det räcken i flera olika höjder. Som ett litet paradis för mig!

Här i Göteborg så finns det fler cirkusartister, vi är inte många men en del har lyckats organisera sig och hyr in sig i olika slags lokaler. Cirkus etableras långsamt här i stan, men det är på väg och det glädjer mig. Om bara några år så hoppas jag att det finns ett starkare nätverk och större stöd från staden, det vore fantastiskt med en Cirkushall och scen!

Det finns dock en plats där jag kan träna i lugn och ro, där de få åskådarna är fåglar, ekorrar och småkryp; Skogen.
Nu när sommaren äntligen kommit så blir skogen mer lockande än innan. I en liten kvav dunge vid utkanten av Landvetter lekte jag som barn och jag återfann den igår med min bästa vän. Den är precis som jag minns den, en magisk liten djungel. Dungens vackra natur går inte att rättfärdiga i bild, men jag gör ett försök i alla fall.

Dungen i Landvetter,. Foto: André Apelqvist
Jag önskar er en härlig vecka, min förhoppning ligger i att ni har minst lika fint väder som jag!
/Tony Hadders

fredag 6 maj 2016

Skogen och älven

Som barn var min lekplats skogen. Där kunde jag vara vem jag ville, en dag var jag ett försvunnet skogsknytt och en annan dag monsterjägare. När jag blev tonåring började kamraterna gå på fest och jag själv längre in i skogen. Därinne hittade jag något som låg mig närmare än något annat. En känsla som inte går att beskriva på något annat sätt än kärlek, trygghet och ärlighet.
Jag har legat i mossan mellan granar under många år. Hoppat över bäckar, klättrat på klippblock och i träd.
Ensamhet ger tillgång till unika upplevelser. Så unika att de ibland inte går att beskriva för någon annan. Jag är glad att jag fått möjligheten att vara ensam i skogen sen jag var ett barn. Jag går fortfarande in i den gröna oasen när jag får chansen. Om världen vill, så kanske du och jag möts uppe i skogen vid Finnfallet en dag. Här följer händelsen från båtturen jag nämnde i förra gången.
Håll till godo!

Foto: Tony Hadders

Jag och mina bröder tog ekan ner för Rottnaälven för att fiska, vi hade aldrig varit längre än till bron där älven sluter upp sig från sjön. Det var en solig och lugn dag men jag var lite orolig efter att ha hört att strömmarna kan dra en ner under vattnet om en trillar i. Målet för dagen var att ta oss ner till Hån där det fanns mycket abborre och ta oss tillbaka igen. Minst en abborre var skulle vi få upp.

Vi satt en bra stund i tystnad men fick inte napp. Jag minns att vi tävlade om vem som kunde kasta längst och tanken om att få upp en fisk blev mer och mer avlägsen.  Det var nog en av de första gångerna jag fiskade med kastspö. Vi kastade nerför älven och kom längre och längre. Efter en stund återgick vi till fisket åt varsitt håll från ekan och jag kastade i samma riktning som innan.

Plötsligt såg jag böljande vågor i det stilla vattnet, strax efter mitt drag medan jag vevade in. vågorna blev större och jag utbrast ”En jättefisk!”. Båda mina bröder vände sig och kom för att titta. När draget bara var några meter från båten stod vi alla på tårna för att se genom det skimrande vattnet vad det var för något.

Jag blev förskräckt, det såg ut att vara ett stort havsdjur och jag kom att tänka på det hemskaste jag visste. ”En marulk!”, tjöt jag. Ett ögonblick senare såg jag tydligt var det var: En bäver. Den största jag kunnat tänka mig. Med lång böljande päls och längs ansiktet löpte en lång mustasch.

Jag drog upp draget och bävern dök ner mörkret. Vi alla satte oss ner och var uppspelta. Plötsligt dunkade det till i ekans botten. Sen en gång till. Sen igen. Jag var rädd för bävern men också orolig för dess hårda krockar med båten. Tänk om den får ont i huvudet?
Vi satte försiktigt ner årorna och rodde i land, drog upp ekan på land och gick hemåt. På kvällen grillade vi marshmallows över den öppna spisen. Det var ju trots allt godare än grillad fisk.

tisdag 3 maj 2016

Tony Hadders, cirkusartist

Hej på er!
Tony Hadders heter jag och för två veckor framöver kommer jag att gästblogga här i Sunnebloggen.

När jag blev tillfrågad om jag ville gästblogga för Sunnebloggen blev jag väldigt glad. Att få skriva här trots att jag själv inte är värmlänning gör mig varm inombords!

I mitt första inlägg har jag tänkt att presentera mig, lite om min bakgrund och vad jag sysslar med. Målet är att ge er en tydlig bild av mig men jag inser redan nu att ni kanske kommer ha fler frågor
än svar efter den här presentationen.

Jag är cirkusartist med stort intresse för rörelse, musik, skrivande, scenkonst, hantverk och spiritualitet. Naturen är mitt hem och scenen är mitt jobb. En väldigt välbalanserad tillvaro!

Foto: Therese Ljunggren

Jag kommer från en kommun utanför Göteborg som heter Härryda.
Som barn har jag spenderat mycket tid i Sunne med omnejd då mina båda föräldrar hyser stor kärlek för Värmland. Samma kärlek har vuxit i mig och jag är säker att mina båda bröder känner samma sak. När jag växte upp ville jag inte bli astronaut. Jag ville bara helst att mina föräldrar en dag skulle berätta för mig att dom hittat mig i en utbrunnen meteorit och tagit med mig hem. Jag ville växa upp och veta att jag var från en annan planet och därigenom förstått varför jag var annorlunda.

Mina år i grundskolan var rätt hårda men jag tog mig igenom dom med motivationen att försvara min skatt. Skatten jag bar på var mitt egenvärde. Jag förstod att de som ville mig illa var de som hade mer ont än mig. Det som stack i deras ögon var att jag kunde vara mig själv och inte lät någon forma mig. Idag tycker jag synd om dem, men hoppas att de hittat rätt nu.

När jag sökte gymnasium så hittade jag nycirkus. Efter ett antagningsprov på Cirkus Cirkörs gymnasieutbildning förstod jag vad jag ville bli. Cirkusartist.
Jag var nervös i flera veckor efter provet och när svaret kom så klättrade jag upp på gympasalstaket och skrek av glädje, jag kom in!
Nu, 10 år senare, så har jag medverkat i olika föreställningar, uppvisningar, event och workshops. Förra året examinerade jag från en cirkusskola i Köpenhamn och nu är jag tillbaka i Sverige för att hitta fler roliga jobb och utmaningar.

Det finns så mycket att skriva om, men här får jag tacka för mig denna gång. Under dessa två veckor kommer jag att försöka täcka fler roliga och intressanta ämnen, vad det blir får ni se!

I nästa inlägg kommer jag att skriva om naturen. Främst skogen, men också om en spännande händelse från en båttur i Rottneälva mot Hån.

Allt gott!, Tony