onsdag 22 november 2017

Körsång, julshow, julkonserter och luciatåg

Att vara sångpedagog och sångerska runt jul är ingen ”julefrid” direkt, känns mer som ett julmaraton. Men om fler maraton hade varit så här roliga då hade jag gärna satt på mig löparskorna som står hemma och dammar och sprungit från september till nyår.
Närmaste veckorna ska utöver det vanliga fyllas med körsång på julmarknad, stor julshow med mina elever, flera julkonserter tillsammans med Johan, 12 luciatåg med jobbet och det viktigaste så klart; luciatåg på dagis med mina två guldklimpar och alla kompisar där!

Förra årets Luciatåg på dagis som var utomhus kl.8 på morgonen.
Är alltid stort när man når sina mål med diverse projekt, framförallt som lärare då jag tillsammans med eleven/eleverna har övat och övat och tränat och tränat för att allt ska sitta. När jag ser eleven växer flera meter och blir stolt och nöjd med sin prestation. Då har man fått belöningen. Man kan bara sitta, lyssna och följa med i skratt och gråt. 
Förstår att du blev lite avundsjuk där… det är faktiskt värdens bästa jobb! 

I måndags lät det så här bra på luciaövningen (med skolans lilla luciatåg)

Film från Luciarepet




Jag jobbar som sångpedagog på en fantastisk friskola i Arvika, Estetiska skolans gymnasium Stage and Perform samt en viss del även på Estetiska skolans högstadium.
En liten skola (som bara växer och växer) där vi tar av oss skorna när vi kommer in, där alla elever umgås med varandra oavsett ålder (det hade jag aldrig vågat som tonåring) och rektorn kan namnen på alla elever. Tycker det kännetecknar trivseln och tryggheten som infinner sig hos oss.
Där får jag undervisa gymnasie- och högstadieelever i sång, vokalensemble och kör. Trivs som fisken i vattnet, men det är klart att det är en skola som siktar högt med undervisningen och musiken, så man får ligga i och vara i fronten.

Partytema på jobbet då 7:orna har fredagskör och ett gymnasieband kompar.
Hoppas du som läser kan ta dig tid att uppleva ett luciatåg eller någon julkonsert i år, för levande musik ger SÅ mycket mer än vad inspelad musik någonsin kan ge. Du som publik är en del av känslorna och stämningen som skapas och minnena som alla bevarar efter en konsert. 

Från högstadiets Lalehprojekt i våras, högstadiekören tillsammans med barn från Säffle.

Film från Lalehkonserten



/Charlotta

måndag 20 november 2017

Sångerskan från Lövåsen

Charlotta Birgersson (tidigare Tagesson) är mitt namn. 
Funderar på vem som skulle vara intresserad av att läsa det jag skriver om och VAD jag ska skriva så någon orkar läsa dessa blogginlägg i två veckor.
Mmm … detta ska sannerligen bli intressant.

Sjunger på en konsert i Arvika i höstas

Uppväxt i Lövåsen med mamma Marita och pappa Lars samt lillebror Kristoffer (som nu förövrigt är betydligt längre, starkare och smartare ... ha ha … så kan det gå!). Fick ynnesten att läsa fram till årskurs 6 i Mallbackens skola, vidare till den enormt stora skolan Fryxellska och sedan Stjerneskolan i Torsby. Har haft världens finaste barndom och uppväxt och gjort SÅ mycket roligt i Fryksdalen och Sunne.

Skulle vilja hålla ett stort tacktal till alla fina lärare, förebilder och Sunneprofiler man träffat och lärt sig massvis av genom åren. Men vet ju att de där långa tacktalen på Guldbaggegalan inte är så roliga att lyssna på, tänkte därför sprida ut det lite istället och återkomma med detta.


Där Nol i Lövåsen, huset där jag är uppväxt och där
mamma Marita och pappa Lars bor kvar



Morfar/Farfar Lars med alla barnbarnen i traktorn. Eric 4 år och Victor 2 år (med turkosa mössor) är mina pojkar. Lille Gustaf med napp i munnen är barnens kusin

Nuförtiden bor jag i värdens bästa stad Arvika med min man Johan Birgersson. Jodå så att!... nu är han min MAN! Känner mig mycket stolt och privilegierad som får dela livet med mitt livs stora kärlek och i somras sa vi ja till varandra i Sunne Kyrka.

Blev en fantastisk bröllopsdag med stor fest i Spegelsalen i Rottneros Park och övernattning på Selma Spa. Kändes helt rätt att vara i Sunne för oss båda eftersom Johan är uppväxt på övre Leran.


Charlotta & Johan utanför Spegelsalen på bröllopet i somras


I Sunne kyrka har vi båda sjungit mycket genom åren. Jag satt där varje onsdag efter skolan under högstadietiden, väntade in den eminenta och enormt begåvade pianissan Ragnhild Petterson som så vänligt och tålmodigt försökte lära mig spela piano. Och visst lärde jag mig mycket, men det hade ju gått bättre om den lata eleven övat lite mer där hemma på kammaren emellanåt …

Nej nu ljuger jag för visst övade jag piano varje dag, flera timmar faktiskt men tyvärr alldeles för sällan på de där noterna som Ragnhild gav mig. Jag ville ju spela poplåtar och radiohits!


Bröllopssång i Sunne kyrka för några år sen

Se upp för strax kommer fler inlägg om familjeliv, jobb, vardagsbekymmer, julplaner och annat.

/Charlotta

fredag 17 november 2017

"Vi valde en gran utan topp..."

Julen är snart för dörren!

...jag missade det. I år missade jag jul på Mårbacka. Det har jag svårt att smälta. Det är en tradition jag brukar ha, julklapparna som inhandlas där till familjen. Ni vet de där kopparna med drakar på sidorna, hon som står längst in till höger när man kommer in i den gamla ladan. Det är där Sarah brukar få sin julklapp. Så i år får jag hitta något annat än en drake.





























Knäck, pepparkakor, smörkola och mycket mer ska ju fixas innan. Min tradition har i många år varit att ha en julpysseldag med min vän och hennes barn. I år är de tre små småttingar som kommer vilja vara med i julstöket. Det kommer bli spännande detta. Många små händer som vill vara med och göra pepparkakor.

För att göra det lite mer spännande tänkte jag ta med kristyr detta år och göra stora pepparkakor. Ni vet de som man hänger i fönstret så vackert. Men i ärlighetens namn brukar det snarare vara så att ganska fort slutar det med att jag leker med barnen och hon får fixa julbakandet. Tålamodet är inte så stort hos småttingarna än.

En annan jultradition är jakten på den perfekta granen. När vi lyckas få ihop våra scheman så brukar det vara jag, min bror, två kusiner och Sarah som ger oss ut på den årliga julgransjakten. Den 23 december ger vi oss ut i skogarna. Vi har ju turen att äga egen skog som vi kan shoppa i inför julen. Det brukar dock ta sin stund. För det ska ju vara den perfekta granen.












Ett år var Sarah och jag själva ute och hämtade gran. Vi fick kritik. För vi valde en gran utan topp. Vi tyckte lite synd om den som stod där alldeles själv i skogen utan sin topp så vi tog med den hem. Men det året hade vi för en gångs skull inte problemet med att toppen tog i taket i alla fall. Vi får se vad det blir för gran i år, en med topp har vi i alla fall lovat.

/Louise














onsdag 15 november 2017

"Utan vår historia saknar vi
en stor bit av vilka vi är"















Livet blir aldrig som man tänkt sig! Sunne, Göteborg, Stockholm, Gotland, Rom, Israel, Leicester. Arkeolog, sminkös, sångerska, kampanj- och organisationsledare, vårdbiträde, eget företag. Listan kan göras lång.

Jag har alltid varit lite avundsjuk på de som vet exakt vad de vill göra med sitt liv och sedan gör det. Jag har många gånger vetat vad jag vill bli. Tror jag. Kanske ibland. Eller inte alls.

Det finns ju så mycket fantastiskt roligt att göra där ute. Alla dessa utbildningar, arbeten, resor, ja möjligheterna är ju oändliga. Det är bara fantasin som sätter gränserna. Och det har jag massor av, fantasi.

Det är väl kanske därför jag har svårt att bestämma mig. Just denna höst tänkte jag att franska kan ju vara kul att lära sig. Där är de igen, lopporna i blodet.



















Jag började intressera mig för arkeologin när jag bodde i Rom. Konstant omgiven av detta fantastiska kulturarv. Så därför utbildade jag mig till just arkeolog och sedan kulturarvsvetare.
– Vill du komma och gräva upp mina rabatter. Standardfrasen jag får höra när jag berättar att jag är arkeolog.
– Jag har också velat bli arkeolog. Det brukar vara frasen efter rabatterna.

Om ni börjar prata historiska kartor, samhällsförändringar och vilka faktorer som påverkar ett samhälle att utvecklas som det gjort med mig så får ni se nörden komma fram. Jag älskar det. Fornsök och Lantmäteriet googlas ofta på min dator och ja, jag har fornsöksappen nedladdad i min mobil.

- Var gick den gamla landsvägen, hur länge har mitt hus funnits, frågor som kräver svar! Min morbror och jag har många gånger suttit och spanat in de historiska kartorna över Hälserud.

Men nej, att vara arkeolog innebär inte bara att gräva i jorden. Det var genom arkeologin som mitt politiska intresse växte fram. Det var när jag läste kursen om hur kulturarvet används och har använts i politiska syften. Både på gott och ont. Vad är kulturarv, är det samma för alla människor och hur ska vi bevara och/eller bruka det framåt?

Det handlar om att utan vår historia saknar vi en stor bit av vilka vi är, vår identitet. Jag är värmlänning, sunning. En stor del av min identitet, min historia, men också min framtid.

/Louise













































tisdag 14 november 2017

"Vill få utlopp för min kreativitet"

När jag skriver detta, sitter jag på ett tåg mellan Göteborg och Stockholm. Det är söndag och imorgon börjar veckans konferens med kollegorna. Jag brukar alltid passa på att åka en dag innan eller stanna en extradag i huvudstaden. Dels för att jag är en morgontrött person som inte känner mig lockad av att höra klockan ringa 04.00 på morgonen. Men också för att jag får tillfälle att träffa mina underbara vänner som bor i Stockholm. Just denna dag är det två sunningar som får den stora äran att ha mig på besök.

Jag blev formellt göteborgare för två och ett halvt år sedan. Det var när jag blev erbjuden en tjänst som kampanj- och organisationsledare för Centerpartiet. För enkelhetens skull brukar jag alltid säga att jag arbetar som verksamhetsutvecklare.

Att flytta till Göteborg var inte ett svårt val. Jag älskar att bygga, skapa och få utlopp för min kreativitet. Något jag får göra till fullo i mitt jobb.
- Jag ska aldrig ge mig in i politiken. Orden jag sa i många år. I hela mitt liv har jag haft en far som varit politiskt engagerad. Så även här var det väl ofrånkomligt. Jag har det i blodet. Behovet av att förändra, att vilja göra världen bättre, mer inkluderande och tryggare. Men det tog lång tid innan jag tog beslutet och gav mig in i politikens värld. Jag är en person som inte vill göra något halvdant. När jag gör något så ska det vara ordentligt, till 100 %.

/Louise

Göteborg


måndag 13 november 2017

"Jag återvänder alltid till Sunne"

Home is where my heart is! Det må vara klyschiga ord, men för mig väldigt sanna.
- Jag ska resa hem. Hem till Sunne, är orden jag alltid säger.

Väldigt förvirrande för de som inte känner mig. Jag har egentligen inte bott i Sunne sedan jag var 19 år, vilket är 15 år sedan. Jag återvänder alltid till Sunne. Ibland kortare, ibland längre stunder. När jag behöver samla kraft, eller när jag känner att jag vill hitta en ny väg i livet. Sunne hjälper mig hitta bäringen när jag är osäker på min väg.















När mina vänner och familj läser detta kommer de att skratta, för de känner så väl till mig, mina idéer och mina resor. Min mor brukar säga att jag har det i blodet, livslusten, frihetskänslan och behovet av att resa.

Jag heter Louise Pettersson. Idag bor jag i Göteborg, som så många andra ”sunningar”. Men jag står djupt rotad med fötterna i den värmländska myllan. En dag kommer jag permanent flytta tillbaka hem. Hem till den släktgård som mina föräldrar har. Med katter, hästar och skogarna jag känner så väl. Till vännerna och familjen som bor där. Blir det om ett år eller tio... Det får framtiden utvisa.

Jag är glad att få vara veckans Sunnebloggare. Och under veckan kommer ni få läsa mer om vem jag är och vad jag pysslar med i livet.

/Louise 


























fredag 3 november 2017

Höstlov nästa vecka

Nästa vecka tar Sunnebloggen höstlov. Vi återkommer veckan därpå.

Trevlig helg till er alla läsare!

Höstdimma över Fryken

Våga prata om meningen med livet?

När jag blev tillfrågad om att skiva inlägg till Sunnebloggen ville jag kolla lite vad andra hade skrivit om tidigare. Vilka skatter det finns här i Sunne! Så många inspirerande och duktiga människor som har delat med sig av sina liv. “Syftet med Sunnebloggen är att visa på mångfalden”, sa de på kommunen och det tycker jag verkligen är viktigt och tackade ja till utmaningen. Jag var rätt snabb med att kolla i bloggen på sökorden "Gud", "Jesus" eller "kristen" och kunde snabbt konstatera att det bara var pingisproffset Simon Arvidsson och inflyttade Omar Espada från Argentina som hade nämnt Gud i sina blogginlägg. 

Varje sommar har jag ansvar för en kreativ verkstad i Mellanöstern.
Den är för tonåringar, varav många har upplevt förföljelse för sin tro. 


Jag har hört folk i Sverige säga att en modern och utvecklad människa inte behöver någon gud att tro på. Att tron på en högre makt är som en krycka att luta sig på när man antingen är fattig eller sjuk. Kanske, men min teori är nog en annan. De flesta av oss (tror jag) kan känna en inre tomhet eller rastlöshet från tid till annan. Och kanske de svåra livsfrågorna dyker upp till ytan. Vi i västvärlden är rätt duktiga på att fly ifrån dessa känslor. Tränga dem undan. Vi shoppar, reser, underhålls, festar och ibland tar vi till starkare substanser för att undvika konfrontationen med djupet i vårt eget inre. Min erfarenhet är att många fattiga människor oftare vågar möta dessa frågor och är tvungna att hantera dem. De har inget val. För de har varken tid eller pengar till att shoppa eller resa bort för att fly från tomhetskänslan. Och för många är också Guds existens och ingripande i livet en självklarhet och en naturlig del av samtalen människor emellan. Med det sagt är det självklart i sig inget fel med att ha roligt eller shoppa och det är minsann också många fattiga som flyr från sin verklighet med hjälp av alkoholen och därmed driver sina liv och familjer längre ut i misär.

Tabu prata om religiösa upplevelser

Men det känns bara så tråkigt att det är så privat och nästan tabu i Sverige att prata om sina religiösa upplevelser eller sin relation med Gud. Sorgligt att något som har präglat mitt liv, mina livsval och även min inre människa så mycket, ska känns så obetydligt och oviktigt. Inte bara mitt liv, men många andra med mig. För mig blir det svårt om det inte finns utrymme för att filosofera och diskutera alla existentiella frågor och funderingar. Vi kan ha olika åsikter, värderingar och livsvägar, men att aldrig våga prata om livets mening, om det finns något moraliskt rätt och fel eller vad det innebär att möta döden, känns för mig väldigt fattigt. Att vara en sökare. Att våga vara öppen och fördomsfri (så långt det går). Det är klart att det kan kännas skrämmande. Sårbart. Därför är det för många av oss lättare att stänga av och fortsätter som vi alltid gjort, och med det kanske vi går miste om något fantastiskt. Vem vet?

Jag har personligen fått uppleva att få den inre tomheten fylld. Fått inre frid oavsett omständigheter. Det skedde när jag vågade öppna mig för en världsbild där Gud är inkluderad. Och det är svårt att inte dela med sig av den upplevelsen som alla andra upplevelser i livet. Det är inte för att jag vill pracka på någon min övertygelse. Nej, jag tror en relation med Gud är en gåva som erbjuds alla, men ingen kan tvingas ta emot den. Jag önskar bara att du aldrig slutar söka och vara öppen som människa.

Dödas för sin tro

Visste du att det dödas i genomsnitt 180 personer varje månad för att de tror och följer Jesus Kristus. Över 100 000 människor varje år! De har möjligheten att förneka att de tror på Jesus, men de allra flesta gör inte det. Varför? Nej, de är inte dumma i huvudet eller mera hjärntvättade än du och jag. Men de har personligen upplevt ett möte med Gud och fått erfara denna inre frid och glädje som är så svår att beskriva. Tydligen provocerar det väldigt mycket båda i Sverige och i andra delar av världen. Men dessa människor är villiga att dö för det och deras mod tvingar mig att våga fundera vidare över livets många mysterier. 

Jag är tacksam för att jag får bo i ett land med religions- och åsiktsfrihet och hoppas det ska fortsätta så. Det finns mörka moln i horisonten och i dag finns även förföljelse i Sverige, men låt inte det skrämma oss ifrån att våga möta de svåra frågorna i livet. Leva levande och inte bara fördriva tiden vi har fått här i världen. 

Tack för att ni har läst mina inlägg här på Sunnebloggen.

Vänliga hälsningar
Jeanette Engqvist