onsdag 26 november 2014

Handlag, det man gör mycket blir man bra på

Det var ingen som lärde mig sy, som jag minns det. Men jag satt ofta trollbunden och tittade på när pappa sydde.
Att se hur han la tyget i knät, hur han höll tyget när han sydde knapphål eller hur hårt han drog i tråden när han sydde kråkspark var en ren skönhetsupplevelse. Ett sen länge inövat handlag. Det finns ingen genväg. Det man gör mycket blir man bra på.

Mitt handlag har jag inte ärvt. Det har jag själv arbetat fram genom att sy, sy, sy och sy.
Det jag fick var inspiration till att vilja hålla på.  

Som arbetsterapeut hade jag ett annat handlag. Ett handlag för att lagom lätt och lagom stadigt guida patienters rörelser när rörelseförmåga och balans är satt ur spel.
Det handlaget har man inte fått efter en treårig utbildning. Det måste också tränas många många gånger. Sjukgymnaster och arbetsterapeutkollegor sporrade varandra och ville veta mera och hade utbildningar tills alla hade speciella händer. De gav inspiration till att hålla på.

Jag unnar alla den tillfredsställelsen det ger att ha ett riktigt handlag med något, att känna att man har ”dom rätta chopsen” som min musicerande son skulle sagt. Det kan vara inom vilken verksamhet som helst. Men jag tror att i slöjd och musik finner man den lättast. 

En musiklärare som ville att eleverna skulle öva mera lär ha sagt: ”om du fikar mycket blir du bra på att fika”.

Vad lägger du din tid på?/ Inger Stinnerbom

måndag 24 november 2014

Krypa på golvet bland knappnålar och dammråttor, nej aldrig i livet!

Jag växte upp på Vitsandsvägen 5 i Torsby. I Hallströms skrädderi, ja bokstavligen i skrädderiet. Visserligen bodde familjen på övervåningen, men jag var nog mer tid därnere än däruppe.
 
Inger Stinnerbom
 
Min pappa ärvde skrädderiet av sin far Gustav. Fyra av Gustavs bröder var skräddare.

Mamma arbetade också i skrädderiet. Hennes mor gjorde vantar i tvåtrådsbindning med färggranna blomsterbroderier. Hennes faster var sömmerska.

Jag har fått ett tydligt och tungt arv.

 

Jag började sy till barbiedockorna, sen till mig själv, sen till mina klasskamrater.
Det var många som ville ha utsvängda byxor med låg midja i slutet på 60-talet i Torsby.

Kul var det att sy hela kvällarna med neddragna rullgardiner och samtidigt lyssna på melodiradion. Man lyssnade på blandad kompott av musik när det var få kanaler. Bra tror jag. Jag älskade Smoke Rings och Leif Anderssons hesa röst.

Men att se föräldrarna slita häcken av sig för att folk skulle få fina kläder till helgens bravader, utan att få tillräckligt betalt, gjorde mig upprörd och arg. Jag skulle inte krypa på golvet bland knappnålar och dammråttor för att nåla upp senaste kjollängden! Nej aldrig i livet!

Jag utbildade mig till arbetsterapeut. Jobbade i femton år och specialiserade mig på rehabilitering efter stroke. Jag var chefarbetsterapeut och trivdes bra med det tills arvet från Torsby kom ikapp mig. Jag hade hjälp många människor att finna sin kreativitet men hade totalt glömt bort mig själv. Jag var en tidsinställd bomb!

När frågan om att göra kostymer till en föreställning på Västanå teater kom, var det som att släppa ner en fisk i vattnet. Jag simmade energiskt iväg mot en ny karriär: Jag blev kostymdesigner och har nu gjort kostymer till ett 80-tal teaterföreställningar, de flesta på Västanå Teater.
/Inger Stinnerbom

fredag 21 november 2014

Att göra film om sitt liv

Det är många fördelar med att bo i Sunne jämfört med Oslo eller en annan storstad tycker jag. När vi precis hade flyttat hit tyckte jag att Sunne var så otroligt litet. Jag bestämde mig raskt för att det inte fanns någonting här, och åkte till Karlstad flera gånger i veckan.

Konstigt hur en plats kan växa så snabbt utan att egentligen ha växt något särskilt alls. I dag tycker jag Sunne har det mesta av det jag behöver och jag erkänner faktiskt att jag lätt kan tillbringa flera timmar i Sunne en ledig dag.

Jag hittar sällan nya kläder i storstäderna, men hittar det direkt hos Garderob. När barnen var små hade jag en fast amningsfåtölj hos Saffran. Ylva har såklart den bäste chokladen, och på Wienerkonditoriet frågar alltid damerna hur jag har det.

Mitt lilla favoritställe är ändå Skoshopen där jag köper alla skor till barnen. Föregående vecka fick jag låna med mig två par hem för att testa storlek, även om de var på rea. Samma dag var jag inom Inka musik för att få tips och råd om att tappa ljud ur en mixer.

Och har jag en dålig dag går jag inom Hembageriet för där luktar det så gott och man får ett så bra bemötande. Och tänk nu kan vi också gå på live standup hos Appelquist varannan onsdag, vilken lyx! 

Ja. det finns många pärlor. Bättre personlig service än den man får i affärer i Sunne ska man leta länge efter. Också älskar jag friheten med gratis parkering! Och i Östra Ämtervik där jag bor så händer det alltid något. Engagerade och driftiga människor i bygden ger mig energi. Det som jag saknade allra mest i början var människor från andra kulturer. Jag är så glad för att Sunne har önskat välkommen till så många flyktingar, och jag ser fram emot att lära känna flera av dem.

Jag vill avsluta mitt bloggande med att berätta lite hur det har varit för mig att jobba med projektet Min Historia det senaste året. Min Historia är ett koncept som jag tog initiativ till för två år sen. I projektet får människor i sorg bearbeta det de har upplevt genom att använda kameran som verktyg över en längre period.

Syftet är att deltagarna ska få bättre självinsikt och stärkt självkänsla, så det blir lättare att leva vidare i sorgen. Mitt företag Origo Film fick bidrag från Statens Kulturråd under satsningen ”Kultur för äldre”.

Tio människor från Värmland i åldern 70-88 år deltog i projektet. Alla fick låna var sin filmkamera för att filma hemma i fyra månader. Under tiden möttes åtta av dem till tre samlingar på Gunnerudsgården, där de lärde sig att göra sin egen film, samt dela sina berättelser med varandra under professionell vägledning.

Projektet blev avslutat med en filmpremiär på Teaterbiografen i september där vi visade de tio kortfilmerna för inviterade gäster. Att få leda detta projekt tillsammans med min man Mattias Westgård och Elisabeth Helvin, har för mig varit det största och mest berikande jag har varit med om i min karriär.











Alla har en unik historia att berätta och när allt komponeras ihop till en film med musik, fotografier och fantastiska berättarröster blir det obeskrivligt vackert. Jag beundrar alla som var med i projektet för deras mod och öppenhet. Så många olika och unika livsöden det finns bland oss.

Jag tänker särskilt på vår äldre generation. Tänk vilka historier de bär på som borde bli fortalt och dokumenterat för kommande generation. Jag hoppas flera får möjlighet att göra film om sitt liv. Själv filmade jag min egen mamma i sex år och sitter igen med så mycket värdefullt material.

Vi hade fantastiskt roligt under produktionen och berörde samtidigt svåra ämnen som vi aldrig hade pratat om utan filmkamerans närvaro. En uppmaning till er alla – filma, skriv ner eller gör ljudinspelning med människor som betyder mycket för dig och som kanske inte kommer att leva så länge.

Jag tror det betyder mycket för den som får berätta att någon visar intresse för ens liv och ger hon/honom bekräftelse. En skattkista full med unika berättelser från en tid som har varit. Jag vill fortsätta mitt arbete med att dokumentera personliga berättelser därför att jag tror det betyder så mycket båda för den som berättar, men också för mottagaren.

Flera berättelser från Värmland, eller kanske från andra sidan jordklotet…? Det får framtiden visa. Jag är i allafall redo att ge mig ut! J/ Gro

torsdag 20 november 2014

Berättelser från andra sidan

Sri Lanka var en av platserna jag gillade mest på vår resa runt jorden för tjugo år sen. Ett namn jag skrev upp i min kontaktbok den gången var den unga tjejen Dilini. Vi mötte varandra på en flickskola på ön där jag fick äran att lära tjejerna att spela basketboll. De fick ledigt från alla lektioner i flera dagar så de kunde spela basket med mig. Jätteroligt!

Jag hade alltid min basketboll under armen när jag klev i land efter veckor på sjön. Det var det perfekta sättet att komma i kontakt med andra ungdomar överallt i världen. Spelet blev vårt gemensamma språk och jag har spelat basket i länder som Mexico, Eritrea, USA, Australien, Tahiti och Portugal.














När vi kom till Sri Lanka frågade jag som vanligt vart jag kunde spela, och jag blev visad in till en mäktig kvinnlig rektor på en skola. Hon sade hon förstod vad jag ville, och bad mig komma tillbaka nästa morgon tills skolan. Lite förvånad blev jag då jag nästa dag blev mött av ett trettiotal unga tjejer i vita skoluniformer som stod redo på planen för att lära sig att spela basket. Och det var jag som skulle vara deras coach. Båda de och jag tyckte det var så kul att vi fortsatte att spela hela veckan.

Åren efter skrev Dilini och jag brev till varandra. När tsunamin rammade indiska oceanen 2004 hade jag inte hört något från Dilini på flera år. Hennes hemstad, Galle, blev mycket svårt drabbat, och jag kunde inte sova på nätterna. Vad hade hänt Dilini och hennes familj?

Jag sökte upp henne via en hjälporganisation och fick reda på att hon precis hade klarat sig från vågorna. Hon jobbade på ett hotell vid stranden och sprang upp för berget tillsammans med flera andra. Tre veckor efter befann jag mig på ett flygplan på väg till Sri Lanka. Jag vågade inte resa helt ensam, så filmkameran var självklart med!

Jag bodde hos Dilini och hennes familj som tog emot mig med öppna armar och behandlade mig som en nära syster. Vi åkte ut på en lång resa längs kusten för att se på alla ödeläggelserna. Jag filmade från morgon till kväll. Många ställen hade de inte hunnit städa än. Jag kommer aldrig att glömma lukten som trängde sig in i näsan så man ville kräkas. Det låg kläder överallt och lösa hundar sprang omkring bland soporna.

Aldrig förr har jag känt mig så hjälplös. Jag ville så gärna hjälpa människorna som nu hade förlorat allt. Jag hade inga pengar att ge bort. Men jag hade min filmkamera. I början kändes det som ett övertramp att filma dessa människor som var så sårbara och utsatta. Men sen insåg jag vilken gåva det var för dem att få berätta sin historia. Att känna sig sedd och bekräftad gav kanske några en liten ljusglimt i hopplösheten.

Jag filmade förälder som hade förlorat sina barn, en syster saknade sin bror, barn i tältläger grät efter att ha förlorat sin mamma eller pappa. Jag kommer så väl ihåg min känsla av avsky mot det samhället jag är en del av, som mötte mig strax jag klev av flygplanet på Gardermoen. Jag ville ropa ut högt ”Öppna ögonen! Titta ut i världen och lyssna!”.

Jag hade tagit till mig alla berättelserna och lagt dem där inne i mitt hjärta. Om kvällen lyssnade jag till Carolas underbara album ”Störst av allt” och försökte lägga det jag hade sett bakom mig. Efter några veckor blev livet som normalt igen och jag gick in i samma gamla spår som tidigare. Men något i mig hade börjat växa som senare skulle komma till att förverkligas i Sunne.

/Gro

tisdag 18 november 2014

Att våga göra saker jag är rädd för

Hur ofta går du utanför din egen komfortzon?  Vad händer med dig när du gör det?

Förra veckan filmade jag en show med Tor &David. De använder humor för att prata om seriösa ämnen genom monologer, samtal och musik. Teman de lyfter fram är bland annat mångfald och identitet.

I det stora och hela handlar det mycket om hur det är att vara människa. De är otroligt duktiga och deras poetiska texter om livet går rakt in i hjärtat. Jag fastnade särskilt vid deras tankar om att våga gå utanför sin egen komfortzon. Att våga göra saker man aldrig har gjort förut. De gånger man känner att det pirrar i hela kroppen av nervositet och man är livrädd och vill bara springa därifrån.

Tor ritade en stor cirkel på en whiteboard. Utanför cirkeln ritade han många prickar som skulle föreställa saker man gör där man inte känner sig trygg. Han sa ungefär så här; ”Det är vår rädsla som ger oss mod och när man vågar vara rädd växer man som människa. Ju flera gånger man vågar gå utanför sin komfortzon desto modigare blir man.”

Sen fortsatte han med att  hoppa runt på scenen och vifta med armarna. ”När du blir nervös, erkänn att du faktisk är skitnervös och att det inte gör något. Skaka på armar och ben lite så blir det lättare”.

Den bilden tog jag med mig när jag två dagar senare skulle hålla ett kort föredrag för 80 personer. Jag tycker inte om att stå på en scen och prata inför många människor, så för mig var det att gå utanför min egen komfortzon. 

Jag kan bli så fruktansvärt nervös. Den här gången i bilen på väg dit, sade jag till mig själv: ”Jag är nervös, men det här ska bli så kul! Jag ser verkligen fram emot att få stå där framme och berätta!

Jag ändrade min inställning och det gick jättebra. Jag var nervös ändå, men inte så mycket som jag brukar vara. Efteråt kände jag mig modig och glad. Jag har bestämt mig nu för att oftare våga göra saker som jag är rädd för. Bland annat vill jag försöka vara mera öppen och prata med människor jag inte känner. Våga vara nyfiken!

Segelbåten Origo som vi seglade runt jorden med















De allra bästa möten är de helt spontana tycker jag. När vi kom hem från vår långa segeltur var jag 18 år gammal. Spontan och nyfiken pratade jag ofta med människor jag mötte till exempel på tåget. Jag minns en gång jag hamnade bredvid en äldre man. Vi pratade i flera timmar och han berättade om sitt liv.

På resan hade jag alltid en liten notisbok och en penna i väskan. Där skrev jag ner namn och adress på människor jag mötte på min väg. Den är fylld med namn från olika delar av världen. Möten mellan människor. Vi har så mycket att ge varandra om vi bara vågar. / Gro J

fredag 14 november 2014

Den glamorösa TV-branschen...

Otroligt nog tyckte jag att det var jätteskönt att landa på Gardermoen till minusgrader och snö i luften. Jag älskar den friska kalla luften och hoppas på riktigt mycket snö i vinter!
Ni har vel hört att alla normen är född med skidor på bena? Det stämmer inte riktigt, men för mig var det faktisk så…
Jag fick mina första skidor då jag fyllde tre år, och var med i skidtävlingar från det året jag fyllde fyra. Sen dess har jag alltid gått mycket längdskidor. En härlig frihetskänsla att åka i spåren genom skogen.
Nästa helg jobbar jag på säsongpremiären i Bruksvallarna för SVT. Et jobb jag ser mycket fram emot!

Många kanske tror att det är glamoröst att jobba som fotograf i TV, men det är det nog inte här i Norden. Tiden man står vid kameran är mycket liten jämfört med tiden man riggar upp och ner all utrustning och kabel.
I flera dagar innan en världscup på skidor riggar vi flera kilometer med kablar genom skog och uppför branta backar (15 km kablar i Holmenkollen på 5 milen!). Jobben inkluderar också mycket tunga lyft sedan vi riggar våra kameror själva. Det är många långa dagar ute i all slags väder. Och när sändningen börjar står man där ute i skogen och väntar på att något ska hända.

Jobbet som fotograf är egentligen en låååång väntan. Man måste ha tålamod för mestadels av tiden händer det inte mycket. Men, när det först händer något måste man vara 100 % skärpt och koncentrerad för att zooma in på rätt skidåkare som passerar i full fart.

Varje kamera har et nummer. I fjor när jag jobbade För-VM i Falun hade jag kamera nr. 5 av totalt 35 kameror. Sändningen produceras från en OB-Buss (Outside Broadcasting) där producenten och många andra sitter och styr upp sändningen.
Särskilt när vi jobbar skidskytte, är det väldigt mycket prat i bussen som vi fotografer lyssnar till genom våra hörlurar. Det gäller att lyssna till rätt person (producenten) som säger vilket kamera som är nästa. Så i väntans tid måste man också koncentrera sig för att hänga med vart åkarna är någonstans.
Men man hinner filma ekorren i granen och ta sig en ljummen kopp kaffe från termosen och en bit Kvikklunsj (Norges tursjokolade nr.1, som Kexchoklad bara mycket bättre;).

Inte så glamoröst kanske att filma skidor. Men jag älskar mitt jobb av många orsaker. Jag får:
  • vara ute i naturen varje dag
  • jobba ihop med många underbara människor,
  • gå på skidor efter jobbet i perfekta spår
  • använda timmar på att vänta utan att göra någonting (när gör man det annars?)
  • uppleva att vara närvarande i nuet i sekunderna min kamera har rött ljus (On Air)
  • betald för att motionera
  • och jag får se många norska segrar och några få svenska också…
Ja det är många grunder till att jag glädjer mig vintern och kanske särskilt till VM i Falun 2015!
/ Gro Westgård


Gro Westgård på pass med kameran

onsdag 12 november 2014

Från segelbåt till hus på landet i Sunne


 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag fortsätter mitt bloggande från flygplanet på väg hem över Atlanten. Skönt med påfyll av energi från Floridas soliga stränder och morfars berättelser från sitt äventyrliga liv.
 
Min morfar var akrobat på cirkus innan han reste världen runt med båt och blev amerikan. Resfebern och rastlösheten ligger i generna... J
 
Så varför blev det Sunne? Det var kärleken som gjorde att jag flyttade till Sverige. Min man, är svensk, men har ingen anknytning till Värmland. Vi var på besök hos bekanta i Sunne och vi kände både två att det var något lockande med bygden.
 
Så da min man fick förfrågan om jobb hoppade vi på tåget. Nygifta och sökande efter en plats att slå oss till ro, hittade vi efter en stund vårt hus i Smedsby i Östra Ämtervik. För mig var det en väldigt stor omställning. Jag hade aldrig för bott på landsbygden, alltid mitt i storstan med affärer, caféer och biografer runt hörnet.
 
Jag har alltid tyckt om att vara där allt händer. Nu var jag ute i skogen, långt borta från min familj och vänner, med en tre månader gammal baby på armen. Jag som alltid har varit på farten och jobbat mycket.
 
Innan vi flyttade till Sunne, bodde jag fem år året runt i en segelbåt på Aker brygge i Oslo. Fem år utan varmvatten, kylskåp, dusch och toalett. Faciliteter hade vi i gästhamnen.
 
Det hände ofta att jag fick nya bekanta i omklädningsrummet eller när jag borstade tänderna på däck. Vi var över hundra personer som bodde i båt om vintern och vi blev som en stor familj, som en liten by i storstan. Måndagsöl på puben, julbord och gemensamma båtturer. En meter till närmaste granne.
 
När sommaren kom var det bara att kasta loss och segla på semester. Fem år utan att behöva köpa en endaste möbel. Att vara båtboer och filmare var min identitet. Vem var jag nu i Sunne...?
 
Jag var numera mamma på heltid som trillade barnvagnen ner till Fryken för att känna vatten under fötterna. Jag kände ingen här, och längtade tillbaka till Oslo. Men sen bestämde jag mig en dag för att varje onsdag gå till kyrkans barntimme i Ö. Ämtervik, och det blev min räddning. Deras öppenhet gjorde att jag kände mig inkluderad och några av de jag mötte där är i dag mina goda vänner.
 
Jag kände mig lugnare och började se mig omkring och ta vara på den vackra naturen kring mig. Turer i skogen gav mig mycket energi. Som mammaledig hade jag mycket tid att fundera och planera hur jag skulle få mitt företag att växa.
 
Mina kollegor sade alla att det inte går att försörja sig som filmare på landet. Att jag nog måste ha et vanligt jobb vid sidan om. Det de inte vet är att när förutsättningarna är dåliga blir jag som bäst. När jag får kämpa lite för att nå mina mål.
 
Som frilans TV-fotograf inom flerkamera på stora produktioner är det klart att de allra flesta jobb är i storstan. Jag jobbade i flera år på vikariat för NRK och en gång stod jag bland de första på listan över de som har rätt till fast anställning. Men när chansen kom valde jag att inte söka.
 
Jag ville satsa på egna produktioner och dokumentärfilm som ligger mig varmt om hjärtat. Jag ser nu i efterhand att i Oslo där möjligheterna är många känner jag mig liten, medan på en mindre plats som Sunne känner jag mig stor. Jag såg att det fantes utrymme för att förverkliga idéer och bestämde mig för att våga satsa.
 
Nu sex år efter är jag mamma till två underbara pojkar och försörjer mig 100 % som filmare i mitt företag Origo Film  Inga måndags-morgon-ångest över att måtta gå till jobbet.J Men jag har mycket att lära när det gäller att koppla ur och inte ta med mig jobbet hem. Och jag har en liten optimistjolle i Fryken

/ Gro

måndag 10 november 2014

Längtan till havet













Nu sitter jag på en balkong på Daytona Beach i Florida och tittar ut över det öppna havet. Jag är här för att besöka min gamla äventyrliga morfar som har bott i Amerika i över femtio år. Det finns nog inget bättre ställe att börja mitt bloggande, än här med utsikt mot horisonten.

Havet betyder nämligen mycket för mig. “Vart kommer du från?” - en fråga jag alltid haft svårt att svara på. Jag svarar olika varje gång beroende på vem som frågar. Som ni förstår från min “svorsk” är jag från Norge och jag har än inte hunnit lära mig ren värmländska på de sex åren jag bott i Sunne.

Jag har flyttat mycket runt och bott på olika platser i mitt 37-åriga liv. Men den riktiga hemkänslan har jag nog inte upplevt än. Vad är hemkänsla egentligen? För mig handlar det nog mycket om att känna tillhörighet, ro och en känsla av att vara närvarande.

Jag kan ofta känna mig mer hemma när jag är långt borta från mitt eget hem på främmande platser, än när jag sitter i min egen soffa hemma i mitt eget hus. Jag kan också känna tillhörighet till människor jag nyss mött, på en främmande plats.

Självklart känner jag mig hemma när jag är tillsammans med min familj, de som står mig närmast, men det är som att jag ständigt är på väg någonstans. En inre resa som aldrig vill ta slut. Så vart kommer min rastlöshet från?
 
Då jag var 16 år gammal seglade jag jorden runt i två år tillsammans med min mamma, hennes man och mina sex syskon. Segelbåten Origo, är en 40 fots trebåt med två master som mina föräldrar byggde själv i vår trädgård i Lilleström utanför Oslo. De tog alla oss sju barna ut av skolan, sålde huset och seglade iväg ut i världen. Et äventyr som skulle till att förändra mitt liv för alltid, på ett mycket positivt sätt.
 
Innan vi åkte var jag en blyg tonårstjej som lät andra människor ta kontrollen över mitt liv. På resan blommade jag ut till en glad och utgående tjej som ville ta in hela världen på en gång. Vi seglade i flera veckor utan att se land. Stuck i en liten båt mitt ute på havet tillsammans med sina föräldrar och syskon, utan att kunna gå någonstans… För mig kändes det faktiskt fritt och härligt befriande att bara vare där ute. Och enda mer spännande att se land där framme i horisonten och inte veta vilka äventyr som väntade runt hörnet.
 
Det blev kallare och vi var på väg hem. Mina syskon jublade, men jag grät. Jag ville fortsätta resan. Jag blundade och drömde mig tillbaka till ett sådant speciellt ögonblick i livet. En bussresa på Sri Lanka. Jag tittade ut över det vackra landskapet och som en blixt från himlen kom det till mig, som “mitt kall” i livet. Jag kommer ihåg känslan då jag bestämde mig för att ägna mitt liv till att dokumentera olika människors öden från olika delar av världen.
 
Nu 20 år senare driver jag företaget Origo Film (Origo efter segelbåten som tog oss runt jorda) och jobbar som filmare. Jag bor i Östra Ämtervik tillsammans med min man och våra två små barn. I bloggen önskar jag skriva om mina erfarenheter i mitt jobb som filmare, om att bo i båt hela året runt, om tillhörighet, sorg, kärlek, om drömmar, möten med människor och om att längta till havet. Och så vill jag självklart skriva om varför jag väljer att leva i Sunne och vad det är med denna plats som gör att jag som är så rastlös och älskar havet fortsatt bor här i skogen J/ Gro