fredag 19 maj 2017

Fryksdalingarna är en äventyrsfull stam

Jag pratade om kraften eller förnimmelsen i mitt första inlägg. Någonting ryckte i mig. Fryksdalingarna är en äventyrsfull stam. Runtomkring mig såg jag engagemang, kreativitet och mod hos människor. De vandrade förr mot Bergslagen för att bryta malm om vintrarna, och många var dem som drog mot Amerika där livets vinter blev för bister. Förslagenheten här i bygden syns än, i de föreningar, småföretag och inte minst i den konstnärliga myllan som idag gör Sunne verkligen sagolikt.

Jag hade bryggt en hel del öl i min ungdom. Då var alkoholen och priset drivande. Ibland blev det till och med gott. Snart upptäckte jag att ju mer noggrann jag var, desto bättre blev resultatet. Kemin bakom började locka mig. Med flytten till Värmland och småbarn i studentfamiljen så gjorde jag mest välling under dessa år. 

Det var med flytten till Västra Ämtervik som intresset kom tillbaka. Jag lyckade hyra in mig hos min bagarsvägerskas lokal i Kålsgårdens äldreboende. Där bryggde jag under tidiga mornar medan barnen sov och pensionärerna var vakna. Det var när jag träffade William Olsson på Stöpafors kvarn och började experimentera med havre som bitarna föll på plats. Här fanns en unik produkt med stark lokal förankring. Den bara måste växa och bli till!


. Jag älskar att måla - efter 25 års uppehåll


















Ett ölbryggeri med ca 30 000 liters produktion
Jag ska inte trötta er med hur det ena ledde till det andra. Det brukar jag dra under bryggerivisningarna. Dessa långa händelsekedjor är ju min tolkning av verkligheten, och det är knappast en till hälften min förtjänst. 
Jag är lycklig som har kommit i kontakt med så många människor i den här bygden som lotsat mig till där vi är idag – ett ölbryggeri med ca 30 000 liters produktion, med visionen att alla våra råvaror ska vara lokala om 5 år. 

Idag är havren och vattnet lokalt, och jästen odlas i bryggeriet. En humlegård är planterad på Ridgedale Permaculture och förhoppningsvis så kan vi värmländska bryggerier ha ett mälteri med korn från trakten om några år.


Ibland när jag har visningar i bryggeriet så hör gästerna snabbt att något inte stämmer. Jag stannar upp i mitt pladder. ”Ni hör att jag inte är från Västra Ämtervik”, ”Mmm”, ”Just, jag är från Östra”. Antingen skratt eller stum tystnad. Det sista är intressant, eftersom gruppen måste ta mig för värmlänning. Ni vet, den som skarvar med sanningen, drar till med nöe och det är int så noga. Som kollrar bort sin lyssnare så pass att värmlänningen är den som skrattar sist. Andra hade blivit obekväma av att publiken inte förstod skämtet. Jag blir stolt.


Nu är min tid till ända. Jag har tagit tillfället i akt att prata om annat än min kanske mest självklara roll i samhället. Det är som bryggare jag vill fortsätta här i Sunne, men det är det större livet jag har försökt visa upp. Jag säger som kyrkoherden brukar säga vid skolavslutningarna – Ta hand om er!

 /Kristian Thorén

onsdag 17 maj 2017

Hederskulturer


Hur tar man hand om en familj som inte har någonstans att vända sig? Det visste inte vi heller. Precis som man lär sig och gå så får man ta några stapplande steg. Efter samtalet från Fatima tog det en timme innan en mamma och tre döttrar stod i förstugan. Tolken som kört dem försvann ut i vintermörkret och det var som att den här decemberkvällen fanns det en station som var öppen i universum.

Inte anade jag då hur ordet väntrum kom att bli den dominerande känslan för den här familjen. Natten fick de sova inne i Sunne hos de bästa av människor som vi ringt strax efter att Fatima ringt och vädjat om hjälp. Vi förstod att det måste bli temporärt. Jag och Sofia började försiktigt höra oss för, en liten krets började jobba.

Barnkonventionen ger barn rätt till skolgång och de här tre flickorna började på varsin skola, med en inövad historia - Smink. Mamman hade ett ovanligt yrke och vi fick kontakt med ett företag som behövde just henne. Till en början använde vi oss av en bulvan som lönen gick till. Det var en skattad normlön men utan de fördelar pensionsavgiften gav. Hela nettolönen tillföll henne. Under tiden flyttade familjen från flera boenden för att i slutändan hitta en lägenhet där barnen kunde ta sig till skolan och mamman till jobbet. Hyran var densamma som de andra lägenheterna.

Samtidigt visste vi att det här är inget sätt att leva. Ett arbete som gav mat och tak över huvudet. Men knappast över själen. Att leva gömd är ett hemskt liv, där du inte kan tro någon om något gott och inte lita på vänner du fått. Det visade sig att tolken hade tagit hand om skadeståndet, och portionerade ut det efter egen pipa. Vi konfronterade henne och summan, en bunt femhundralappar, sattes in på mammans hemliga och egendisponderade konto. En liten trygghet.

Eftersom landet de kom ifrån ansågs vara tryggt och asylskäl i 99% av fallen avslogs ville vi att mamman kunde söka uppehållstillstånd för arbete, vilket i slutändan kan ge ett permanent. Eftersom facket krävde att tjänsten utannonserades så gjorde vi så, fick inga sökande, och när facket fick nys om detta så började mardrömmen.

Bronshästen i Rottneros. Maktens djur.




















En facklig representant dök upp hos mammans arbetsgivare, som ringde mig och bad mig vara med som vittne. Under en timme bevittnade jag hur representanten hotade och satte skräck i både mig och arbetsgivaren för att han inte hade tecknat kollektivavtal med övriga anställda. De nödvändiga försäkringarna var redan tecknade, men själva avtalet låg öppet. 
Om det här var ett möte för att vilja få över en arbetsgivare så gjorde den här representanten det uslaste intrycket jag någonsin skådat. Han använde arbetsgivarens vilja att anställa en gömd flykting på schyssta villkor till ett slagträ i en förhandling. Han lekte pamp med en familjs liv. Efter mötet, som slutade i chock och tystnad, ringde jag länsordföranden och frågade om han inte kunde göra något. Njae, var svaret, det skulle innebära att gå emot sina egna och det ville han inte. 

Vi fick börja om igen och försökte hitta den där procenten. Många är de brev till Migrationsdomstolen i Göteborg jag har skickat, men de hot som familjen tog emot via telefon var inte registrerade. Vi fick tag på vittnesmål från människor som hade hört dödshoten uttalas men det gav föga. Migrationsverkets bedömning om rättsstaten låg fast. Så här höll vi på i ett år.

Jag har inte nämnt sonen. Han levde sitt egna liv som gömd hos allehanda kompisar i en annan del av länet. Hur han fick sina inkomster? Kriminalitet. Han dök ibland upp, åt mat , fick lite pengar av mamman och drog sedan. En kväll ringde han från häktet. Han hade åkt fast i en poliskontroll.

Det dröjde en vecka så blev han utvisad. Vi visste då att samma skulle gälla för övriga familjen. Plötsligt började pengarna sina på mammans konto. Det visade sig att hon hade överfört nästan hela besparingarna till sonen, som hade hittat ett litet hus han behövde. Vi fick skjuta till. Någon månad senare ringde en släkting till mamman, sonen hade råkat ut för en trafikolycka och låg nu på sjukhus.

Där tog hon ett fullt naturligt beslut som vilken förälder som helst skulle ha gjort. Hon ville dit. Hon klev upp ur sitt gömställe. Polisen ringde och berättade när de tänkte hämta familjen och så blev det. En tidig novembermorgon blev de hämtade i en minibuss, och skickade till landet de flytt från.

En vecka senare ringde telefonen

En vecka senare ringde telefonen. Det var Fatima. Brodern hade klarat sig – hjärnskakning - men huset han hade köpt i utkanten av en stad saknade både hela fönster och värme. Där bodde familjen nu, med dödsdom och i ständig skräck för att pappans släkt skulle hitta dem. Det var kallt och de längtade till våren, när värmen kom.

Det har varit svårt att nå dem, och nu är det länge sedan jag hörde något. Fatima tog sig tillbaka till Sverige (en helt egen historia), men bor numera utomlands. Jag har varit noggrann med att vara tillräckligt luddig för att inga människor ska hängas ut här. Trots det så vill jag tacka den trupp av människor av alla åldrar, yrken och politisk färg som på ett häpnadsväckande sätt har ställt upp och skyddat en familj som var i behov av skydd. Det finns få som har haft så starka skäl som de, trots det fick de inte stanna.

Ibland undrar jag verkligen om vi gjorde rätt. De två år som gick är i mångt och mycket två förlorande år. År av flykt, bävan, oro och en strimma hopp för fyra kvinnor. Den hederskultur som jag anklagar både pappan och sonen och även kvinnorna för att upprätthålla är verkligen förgörande. Den prestigen och rädslan att tappa ansiktet finns även i svensk fackkultur.

Jag är innerligt ledsen att vårt land och de företrädare jag hade hoppats på kunde stå upp för solidaritet för de svagaste verkligen svek där sveket var som störst. Byråkratin är en sak, men när horisonten kommer nära och människor träder fram så blir jag så glad för de som står upp för mänsklighet, omsorg, och rättvisa och så ledsen över de som sätter prestigen och att vinna först.

Sagolika Sunne?

Kristian Thorén

måndag 15 maj 2017

Värmlands stränder

Nu kommer en hemsk historia som varken slutar lyckligt eller är sedelärande. Ibland händer det att något oväntat tangerar våra cirklar och hamnar i omloppsbana. Tillfället då ett ord eller en handling som lika gärna kunde förbli osagt eller ogjord vänder ett liv.

Min fru jobbade som gymnasielärare för ungdomar som just hade kommit till Sverige som flyktingar. Alla samlades, gamla strukturer dekonstruerades, gamla bråk blev som nya. Alla krävde respekt av alla. Precis som på haven var det stiltje, bris och storm. Alltid hårt arbete under däck på fartygen. Jag kunde se min fru som en slags fyrtorn som signalerade grunden och farlederna.

Ibland lotsade eleverna varandra och det var ibland den enda glädjen hon bar hem. Det var dock de som ständigt skulle uppehålla sig vid grunden (tänk Kapten Ynkrygg!), som stolt skulle leka med branterna som också fick den mesta uppmärksamheten. Ute på det öppna havet tuffade flickorna, tysta smugglarbåtar, sällan byggda för hög sjö.


Vy över Fryken från Öjervik









Fatima

En sådan var Fatima, uppvuxen i ett europeiskt land i ett minoritetsfolk. Pappan hade kommit i olag med den lokala maffian och över en natt hade Fatimas mamma fått sälja alla sina värdesaker, samlat de tre döttrarna och sonen och kastat sig sig på ett plan med pappan som till slut hamnade i Sverige. De sökte asyl. Anledningen?

En korrupt rättsstat där pengar är allt, släkten näst och tillhör du inte majoriteten är du ingenting värd. Maffian plockade skuldsatta familjer obehindrat. Inom den egna folkgruppen fanns det också starka traditioner kring manligt och kvinnligt. En framskjuten rättighet var att slå sin fru och sina barn för sina egna misslyckanden. Det gjorde den här pappan, om och om igen.

Till slut vågade hon anmäla honom. Mamman vågade knappt vittna mot sin man, de fick lita på bevisningen som tyvärr var oomtvistlig. Han dömdes till ett långt fängelsestraff och utvisning. Snart började telefonsamtal komma från hemlandet att de hade dragit skam över familjen och hämnd skulle utkrävas. Nästan samtidigt avslogs familjens gamla gemensamma asylansökan.

Långt ute till havs

Min fru hade sett henne långt ute till havs. Tomma ögon, ingen kraft. En eftermiddag i december bad Fatima om ett kort samtal efter skoldagen. En lärare har alltid väskan redo, men Sofia satte sig ner. Fatima berättade att hon nog en dag kanske skulle vara borta. De hade fått beskedet om avvisning och att polisen skulle verkställa beslutet samma vecka.

Historien här ovan vecklades ut. Sofia gav henne sitt nummer och sa att Fatima skulle ringa om hon behövde. Det dröjde ett par dagar så kom samtalet en kväll. Familjens tolk hade tagit dem i en bil och i mörkret kört kors och tvärs genom Värmland desperat letandes efter en strand. De skulle annars dö, oönskade av alla. Det gick knappt att höra hennes röst genom snömodd, radioskuggor och djupa skiffer av förtryck. Hon kunde lika gärna inte ha ringt. Ett ord sades som räckte i två år.


Hon sa hjälp.


/ Kristian Thorén

torsdag 11 maj 2017

Flykten

Efter flera år återkom jag till skogarna. De senaste åren - starten av företaget, mina barn, huset – allt tog min tid fram mot natten. Med tiden krymper även orken. Herakles behöver en Iolaos, den vän som både står i och utanför, för att bekämpa hydran av måsten. Sofia, min fru, är min Iolaos. I en av våra uppförsbackar bromsade vi, satte oss ner tillsammans och började lägga livspusslet igen. Åter till 40 timmars arbetsvecka, fokus på en sak i taget, att säga nej och den där pusselbiten som är så svår att hitta – den tomma. Den saknar kontur och släktskap med andra bitar. 

Det närmaste jag kan komma i språket är känslan av frid. Många kanske fyller den med religiösa förklaringar och söker den i hänryckningen med andra, i bön eller lovsånger. Jag söker den i ensamhet, med mig själv, utanför ett oss. Vad jag gör? Det är så enkelt – Den fysiska rörelsen framåt, en fot framför den andra tills pulsen hörs i öronen och som till slut kopplas till en större rytm. Löpningen.

Under en dallrande sommardag runt Apelungen är jag Filippides på väg från slaget vid Marathon. I regntunga höstskogar på Sundsberget tassar jag som irokesernas budbärare mellan stammarna med freden vikt i bröstet. Jag springer snabbare än en pråm på Hudsonfloden när jag som Rocky Balboa passerar småbåtshamnen vid barkstationen. Eller uppe i elljusspåren är jag Jodie Fosters agent i ”När lammen tystnar”, ännu inte informerad om det fall som jag snart ska ta mig an under lysrörens ljus.

"Himmel över Fryken"



















Som sagt - Jag besökte och besöker fortfarande naturen för sällan. Mitt ursprung saknar jägare och skogsägare, kulturens påhittade förvaltare av naturen. Nej, under mina strövtåg är jag blind för virkesförråd, var skördaren kan ta sig fram och när björnspillningen släpptes. Ovetandes passerar jag över skiften som strimlats av generation efter generation av vaktande släkter, och har ingen aning om de djur som lagts under stövel och tass där jag passerar. Ibland har jag kommit till en slaktplats efter vilda djur eller jägare, och slås av hur onaturligt det ser ut. Ingen värdighet – bara våld.

Det är i denna spännvidd vi lever

Det är i denna spännvidd vi lever, vid gränsen till vildmarken men nära till världen. Liksom vi lever med freden och kriget mer än någonsin här. Förr, när Lagerlöf, Tunström, Hedin och andra tog med sig historierna hit hänfördes läsarna av exotismen och tog flykten in i litteraturen för att komma ut i världen. Idag, med alla människor på Migrationsverkets boenden (så intetsägande beskrivning!) så finns världen mer påtagligt närvarande i många liv. Där löpningen inte är ett motionspass utan bokstavligen livet, där djuriskt våld utövas på människor, där överlevnad sällan handlar om ödmjukhet.

Jag har upplevt både hedervärda och hemska flyktingar, alla påverkade av sin historia. Det är en utmaning och en styrka hos ett litet emigrationsbenäget folk vid en sjös åsar att tag i en flyktingström och leda den in i lugnet. Jag har sett det i de ideella föreningarna, hos migranterna, hos enskilda individer, men också som en gemensam kraft hos kommun och näringsliv . Det verkar som ömsesidig respekt höjer varandra och det tycker jag vi har kommit på god väg mot – känslan av frid.

För er som undrar om jag inte ska skriva om bryggeriet – till er vill jag bara säga: håll ut! Jag vill först berätta om hur man gömmer en flyktingfamilj och hur manlig heder förstör verkligen allt.
/Kristian

måndag 8 maj 2017

En kärleksförklaring

Jag växte upp hos grannen Närke med villfarelsen att värmlänningar levde i sommar och sol med doft av kaprifol där de eviga barnen med fornnordiska namn levde scoutliv i björnskinn med frisyrer ur Vasaätten. Det var i alla fall den bild programmen Hajk och Goliat förmedlade. Det var långt senare, när jag anlände till Karlstad och lärarprogrammet, som bilden delvis monterades ner. Det nybyggda universitetsbiblioteket hade just satt upp Lars Lerins monumentalmålningar av pinade kalhyggen på väggarna och en snabb blick kunde lätt dra paralleller till dystra skräpytor. Men det fanns ett ljus i dessa målningar som förtrollade, det steg ur pölar, passerande moln och från skogsdjupen. Där steg ljuset där ljus inte fanns.

Framsida ur Gösta Berlings Saga, av Selma Lagerlöf, med bilder av Georg Pauli.
Räddades av min mormor från en bokbinderinedläggning på 70-talet.


Pratade om fröken Lagerlöf

Inte långt därefter träffade jag en före detta guide på Mårbacka. Hon pratade om fröken Lagerlöf och jag förtrollade mig i båda. Vi förvandlades snart till föräldrar, levde tio år i Karlstad som studenter och lärare och när barnen kom in i skolåldern flyttade vi upp till hennes hemtrakter i Västra Ämtervik.

Här har vi nu levt i fem år. Det regnar, snöar och blåser som på andra ställen. 40-årsfesterna spårar ur, pensionärer förvillar sig i bärskogarna och man ber för sin skidbacke och blomsterpark varje säsong. Men. Varken kyrkbyar och småförsamlingarna har kunnat beskriva vibrationen jag känner för den här platsen på jorden. Ett ljuvligt brott har begåtts långt tillbaka i tiden ouppklarat, det ligger som en förnimmelse i luften. Ljuset här kommer underifrån och inifrån. Som det alltid har funnits, och alltid är på väg. Precis som Fryken.
/Bästa hälsningar,
Kristian Thorén

torsdag 4 maj 2017

En vecka fylld av sångglädje

Hej
Ikväll har mina fantastiska sångelever gett en konsert på Geijersskolan med låtar enbart på svenska. En blandad kompott med både ballader och snabbare låtar och med olika konstellationer och kompinstrument.

Jag är så ofantligt tacksam att få vara med och se dom uppträda, se hur dom har utvecklats som sångare under detta läsår.

Ni kan se mig kompa Sebastian på en bild och på den andra är jag med Helle och lägger stämmor. Att få vara en del av den kreativa processen är det jag älskar mest med mitt jobb!!





















I veckans Sunnenytt finns också en annons för körsång och pianobar nu på lördag den 6 maj.
Det är jag som håller i det och ni är varmt välkomna! För körsången krävs inga förkunskaper utan du får en musikalisk upplevelse och vi sjunger enbart på gehör, alltså inga noter!

Senare på kvällen sitter jag och spelar softa låtar på flygeln i baren så ni är varmt välkomna att hänga där med mig!

Väl mött!

/Carita

tisdag 2 maj 2017

Människans röst kan producera alla ljud på ett hälsosamt sätt

Välkommen sköna maj!

Vilken fantastisk helg! Sol och åter sol!
Utemöblerna fick äntligen komma ut i ljuset igen (dock inte taket på paviljongen ännu), gräsmattan fick sin första frisering och barnen med kompisar har sprungit in och ut hela helgen.
















På valborgsmässoafton sjöngs våren in uppe på hembygdsgården i Sunne. En tradition vi har följt ända sen min man gick med i Sunne Manskör. Tyvärr fick ingen brasa tändas, men det hindrade inte känslan av att våren nu är här på riktigt. Och våren är min absoluta favoritårstid. Man känner hur livet återvänder inuti en själv och i allt runtomkring.

Jag har också hunnit plugga och öva i helgen. Vid sidan av mitt arbete som sånglärare på folkhögskolan läser jag nämligen en tre-årig Singer/Teacher-utbildning i CVT (Complete Vocal Technique) i Köpenhamn. Det är sex seminarier per år och förra helgen var det femte för i år.

Med ordet "komplett" i förkortningen CVT menas att alla ljud som den mänskliga rösten kan göra, går att producera på ett hälsosamt sätt. Det är en teknik som jag upplever är fantastisk både för mig som sångerska/pedagog men också för mina elever!

Nej, hörni, tillbaka till vardagslivet igen. Nu ska jag gå ut och hänga upp lite tvätt i trädgården!

/Carita


fredag 28 april 2017

Sagolikt vackert är vad det är här i Sunnebygden

Vackra Värmland

Ibland slås jag av hur vackert vi bor! Speciellt nu i den nyvaknande naturen i all dess härlighet och prakt. Jag kommer själv ursprungligen från Uppland där det är ganska platt, så jag älskar verkligen alla berg och höjder. Men det jag uppskattar nästan mest är närheten till vatten. Det är något jag alltid har längtat efter!

Jag glömmer ibland bort att verkligen SE de vackra vyerna jag passerar dagligen, men idag stannade jag upp vid Mårbacka som jag kör förbi varje dag till jobbet.
Sagolikt vackert är vad det är här i Sunnebygden❤

/Carita