tisdagen den 15:e april 2014

En ny karriärstanke tar form

Det var såklart helt fantastiskt att få flytta till Stockholm, att få flytta tillsammans med min Mikael efter två års distans, slippa åka så långa resor hela tiden och att börja på ett nytt liv. Men att lämna familjen med mamma, pappa och två små bröder som bara var 13 och 15 år och familjens hund Tintin var det värsta jag gjort. Jag kände att jag hade lämnat dem. Även om jag var hemma mycket, och tiden hemma blev av högre kvalitet så var det i tårar jag lämnade Sunne varje gång.
 
Efter ett par år i Golfförbundet blev jag tillfrågad ofta om att delta i olika event och som talare på olika konferenser. Jag har gjort allt från tv-sända föreläsningar, till styrelseutvecklingsarbeten med näringslivschefer, och föreläsningar på alla typer av konferenser. Underbart roligt! Om du som läser får frågan att tala inför andra människor, ta den! Första gången, kanske både andra och tredje, svimmar du antagligen nästan – sen hoppar du av lycka!  

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Som ordförande i ett specialidrottsförbund (ex. Svenska Golfförbundet) deltar man i ett antal nätverk, bland annat i Riksidrottsförbundet. Ja, historien upprepar sig. Jag var på en träff, träffade en makalöst duktig ordförande som uppmanade mig att söka en plats i ungdomsrådet. Jag gjorde det. Ojoj vad jag sökte igen.
 
Och bannemej om jag inte kom in! Så 2011 valdes jag in, och halvåret senare valdes jag till vice ordförande. Självklart hade jag nu en ny karriärstanke; att bli generalsekreterare på Riksidrottsförbundet. Idag är en av mina förebilder och vänner Birgitta Ljung, just det, vilket är ett fantastiskt mycket bättre alternativ!
 
Någonstans kände jag kanske att det här med yrkesval varierat en aning genom åren, och att det började bli dags att faktiskt bestämma sig för något. Alltså var jag tillbaka till 18 års ålder igen, när man ska söka utbildning.
 
Jag hade ingen aning om vad skulle jobba som. Jag hade en halv lärarutbildning, men kände inte för det till 100 %. Jag bröt därför min utbildning under ett år och studerade lite ekonomi och ledarskap på Stockholms Universitet.
 
Redan på högstadiet när jag var (hör nu!) chefredaktör på Fryxellska skolans skoltidning (ja, du hörde rätt.) så hade jag börjat intressera mig för politik och intervjuade då Jan-Evert Rådhström, riksdagsledamot från Sunne. Eller intervju vad väl att ta i, jag var mest uppslukad i vilket jobb han verkade ha och han pratade på.
 
Sedan dess har jag haft koll på honom och hans uppdrag lite då och då. Med det i ryggen tillsammans med mina uppdrag i idrotten med påverkansarbete började jag kunna lägga ihop ett och ett – jag gillar påverkansarbete och att vara en del i att driva processer. Tanken på politik växte och jag läste på lite, höll öron och ögon öppna, men fortsatte med mina påbörjade uppdrag ett tag till…
 
/Sofia

måndagen den 14:e april 2014

När tiden blev min största fiende

Jag satt alltså som ledamot i Svenska Golfförbundets Ungdomsråd. Den sommaren som följde var en av de bästa somrarna någonsin. Vi besökte golfklubbar runt om i Sverige och vi besökte den enda Europatourtävlingen som arrangeras i Sverige, och då var den i Skåne på Barsebäck Golfklubb. Det var surrealistiskt. Och tiden gick supersnabbt. Det blev höst och jag sökte in till lärarprogrammet på Karlstads Universitet, och kom in. Helt plötsligt var jag lärarstudent och fick ägna min fritid till det bästa som fanns.

Hösten och vintern gick i racerfart med massor av nya uppdrag. Det var en omställning att börja läsa i Karlstad och behöva pendla till skolan varje dag. Som tur var har jag ett par kloka föräldrar. Såklart tyckte jag inte det då men nu, några år senare kan jag konstatera att de faktiskt är de allra bästa.

När jag kom in på lärarutbildningen sa de nämligen att de tyckte att jag skulle bo hemma ett par år, för att det skulle bli tufft nog att börja plugga på universitetet. Dels för att slippa sköta en egen lägenhet med allt vad det innebär, men även för att slippa studielånen. Om jag ska erkänna det här så var jag inte överförtjust i den tanken just då, vem ville inte ha en egen lägenhet i Karlstad liksom då? Och flytten skulle komma att dröja ett par år…

Jag hade suttit i Svenska Golfförbundets Ungdomsråd ett år när vi satt på ett möte i Malmö och vår ordförande Philip säger att han tänker kliva åt sidan efter sommaren, och att vi skulle utse en ny ordförande. Nu såg jag min chans…

Det var långa diskussioner då det kanske egentligen var vår vice ordförande som var tänkt att ta över. Men efter långa övervägningar och ett infekterat röstande så utsågs jag till ny ordförande i Svenska Golfförbundets Ungdomsråd och därmed också adjungerad i Svenska Golfförbundets styrelse. Styrelsen är en gemensam styrelse och bolagsstyrelse för klubbarna och de nio bolagen som omsätter nära 250 miljoner. Jabbadabbadooo, vilken lycka!











Närmsta tiden innebar många och långa resor till och från Stockholm.Under ett par års tid gick resorna långt innan solen gick upp och efter att solen gått ner genom de värmländska skogarna för att passa mötestider i Stockholm med både förbundsstyrelsen och ungdomsrådet. Men jösses vilka år! Och nu kände jag den där känslan igen; jag skulle bli ordförande i Svenska Golfförbundet en dag.

Minns ni att jag sa att jag träffade min sambo för första gången för ett par år sen på den där utbildningen i Stockholm som Lena Gynnemo skickade iväg mig på? Vi visste ju inte det då, men vid den här tiden så hade vi träffats och blivit ett par. Två små problem och en bra sak med det. Vi börjar med det bra; han är golfare. Golfproffs närmare bestämt. Kul, ni fattar ju antagligen nu att jag älskar golf.

Men problemen då; han bodde utanför Borlänge, i Dalarna. Och det projektet han var involverad i där vi jobbade tillsammans hade tagit slut. Trist läge. Det blev lite mer bilåk kan jag säga.Vi turades om att åka den lilla kurviga vägen över stock och sten mellan Sunne och Dalarna.

Tiden blev min största fiende, jag hann inte göra allt jag ville och spenderade mer tid i bilen än vad jag gjorde med min egen familj. Jag minns specifikt en gång när jag hade varit på möte i Malmö, körde bil hem till Sunne, lämnade resväskan och tog med en nypackad väska, sa hej till mamma och pappa och drog iväg igen.

Då känner man sig som en rätt usel syster och dotter. Så 2011 tog jag mitt förnuft till fånga och flyttade till Stockholm, och blev sambo med min Mikael. Kul. Jobbigt. Tråkigt. Fantastiskt. Omtumlande. Fruktansvärt. Ledsamt. Praktiskt. Mysigt. Underlättande.




 




 


fredagen den 11:e april 2014

En helt ny värld öppnade sig och jag visste vad jag skulle bli

Vi slänger oss direkt in där vi slutade förra inlägget; utbildningen i Stockholm. Jag sökte en plats i Svenska Golfförbundets Ungdomsråd. Det här var i slutet av mars, och det var en ganska lång sökperiod. Och jag väntade… och jag väntade… och jag väntade…

Jag fick mitt första sommarjobb redan när jag var 15 år, nämligen på Sunne-Bazaren. Det var det bästa sommarjobbet jag någonsin kunnat ha. Roligt att jobba i butik, trevliga kollegor, lärorik miljö och fantastiska chefer – Per och Rigmor. Först började jag att bara jobba somrar, sen fick jag även jobba lite på julen och sen jobbade jag faktisk varannan helg under flera års tid. Jag trivdes så bra att jag stannade i sju år. Tusen tack för alla de åren, de ligger mig varmt om hjärtat.

En dag i juni ringde telefonen. Det var Philip från Svenska Golfförbundets Ungdomsråd. Han undrade om jag skulle kunna tänka mig en plats i Svenska Golfförbundets Ungdomsråd. WOOOAH!? Jag stod bredvid min kollega Anders på Sunne-Bazaren, och studsade högt av lycka.
JAG!?
 
Redan några veckor senare var det dags för första styrelsemötet i Stockholm. Jag minns den tågresan till Stockholm som om det var igår. Det var hett som i Asien på tåget, jag var så nervös att jag var ständigt andfådd, hade precis fått glasögon som nästan gled av näsan för att jag svettades så.
 
Väl framme i Stockholm så skulle vi mötas på ”Pocket Shop” på centralstationen. Kunde inte någon ha sagt att det fanns två stycken ”Pocket shop” där då? Jag stod såklart på fel ställe och hann tänka både en och två gånger att de lurat mig.

Till slut kom de, och vi tog tunnelbanan till Danderyds sjukhus, promenerade längs vattnet ner längs Kevinge Strand tills vi kom till ett stort svart hus precis bredvid Stockholms Golfklubb, Svenska Golfförbundets kontor. WOW!













En helt ny värld öppnade sig när vi kom in i receptionen. Jag kan inte minnas att jag sa ett ord på flera timmar, jag satt bara och tittade mig omkring. Vi hade någon form av styrelsemöte i ett av konferensrummen i huset, som jag knappt minns något av tills Svenska Golfförbundets generalsekreterare kom in, Gunnar Håkansson. Då kände jag en speciell känsla som jag kom att känna många gånger närmsta åren, nämligen att; nu visste jag vad jag ville jobba som i livet, jag skulle bli generalsekreterare på Svenska Golfförbundet.

torsdagen den 10:e april 2014

Mitt liv i Sunne - del 3

Högstadietiden svischade förbi, och jag valdes här in i elevrådet och kom då i kontakt med biträdande rektor Agneta Sjöström, som kom att bli en av mina favoriter under högstadietiden, tillsammans med Perra, Per-Arne Hermansson.

Tiden kom att välja gymnasieskola och även tankar om yrken började snurra… Jag har verkligen aldrig vetat vad jag ville bli. Eller fel, jag har alltid vetat – men ändrat mig ungefär en gång i månaden. Jag har pendlat mellan extrem-meteorolog (att jobba med vulkaner och tornados) till arkitekt och journalist.
 
Jag hade aldrig en tanke på att flytta från Sunne som många andra gjorde här. Jag var absolut inte mogen att flytta hemifrån. Det var otroligt viktigt för mig att möjligheten att plugga i Sunne fanns. Efter sommaren 2005 började jag på Broby Gymnasieskola, på andra sidan cykelställen från min gamla högstadieskola. Det här var också en period som jag inte minns alltför mycket ifrån. Jag hade min favoritlärare genom tiderna här, Carl-Magnus Hedefalk. Tack snälla för att du är lärare. Om alla hade varit som Carl-Magnus hade skolan varit så mycket lättare för många elever. Han var min mentor och svenskalärare.

Här blev golfen också viktigare och viktigare för mig. Jag var ledare och satt i juniorkommittén. Jag inser såhär när jag blickar tillbaka att det funnits personer i mitt liv som betytt otroligt mycket. Kanske uppskattade jag dem inte just då, men de har påverkat mig och gett mig möjligheter att utvecklas.
 
Jag har nog alltid varit ganska nyfiken och intresserad av att utvecklas, även om jag inte kunnat sätta ord på det förrän senare, men jag har alltid drivits av ”bli något”. Sen vad det skulle komma att bli, har varit högst oklart, och det är det än.
 
Åter till golfen under den här perioden. Sunne Golfklubb hade en väldigt viktig klubbchef, Lena Gynnemo. Kanske är Lena den viktigaste personen någonsin. Lena gav mig förtroende att vara med och påverka Sunne Golfklubb och lyssnade på mig. Men det bästa du gjorde Lena, var att skicka mig på en utbildning i Stockholm som Svenska Golfförbundets ungdomsråd anordnade.
 
Jag åkte iväg och här blev det klart för mig vad mitt första mål i livet skulle bli. Killen på scenen som höll i utbildningen hette Philip och var typ min idol här. Han var ordförande i Svenska Golfförbundets Ungdomsråd. Herregud, vilket mål. Utbildningen var två dagar i himmelriket, och jag insåg att det fanns hundratals unga personer som kände som jag, att de ville vara med och utveckla och utvecklas.
 
Sen visade det sig några år senare också att det var här som jag och min sambo träffades första gången, men det visste vi inte då. Nära avfärd på söndag eftermiddag efter utbildningens slut kom Philip fram till mig och sa att Ungdomsrådet skulle rekrytera en person och uppmanade mig att söka. OM jag gjorde. Jag sökte som bara den…

/Sofia

Från utbildningen i Stockholm
 
 
 

tisdagen den 8:e april 2014

Mitt liv i Sunne - del 2

Vi fortsätter där vi slutade sist… Skäggebergsskolan. Här gick jag från 4-6:e klass. På många sätt skilde sig den här tiden sig från tiden på Lerans skola. Allt var så mycket större, både lokaler och antalet elever, men hela klimatet var annorlunda. En sak minns jag däremot. Jag kanske är en dåre som avslöjar det här, men jag VET att alla gjorde samma sak.

På Skäggeberg finns en lång korridor utanför slöjdsalarna. Där satt eleverna från Lerans skola och väntade när de hade slöjd. Och de dagarna visade man att man var stor genom att gå fram och tillbaka i korridoren på skolan när de små barnen satt och väntade. Ingen visste vad som fanns i slutet av den där korridoren och det var ingen som berättade det förrän man själv började på skolan.

Så töntigt alltså. Där sprang man som en maratonlöpare fram och tillbaka för att bättra på självförtroendet. Nu har jag aldrig haft problem just med självförtroendet, och har nog aldrig haft det. Jag har nog till och med varit en smula kaxig genom åren, men jag tror att det är det som drivit mig framåt hela tiden. Jag har alltid haft något inre driv, alltid tyckt om att få förtroende genom att vara klassrepresentant i elevråd och så.

Efter sommarlovet i sexan var det dags att byta skola igen. Den här gången till Fryxellska. Högstadiet. Nu var jag stor på riktigt. Jag hade bytt kompisar ganska frekvent fram tills nu. Här återkom jag till mina lågstadiekompisar Frida Ehrencrona, Marthina Fahlberg och Emelina Persson. Vi är bästa vänner än idag. Här duggar minnena tätt. Jag började med att gå ett år i den gamla skolan, medan nya Fryxellska skolan byggdes för fullt. Jag gillade båda två lika mycket. Mina två mentorer här hette Catharina Schelin och Per-Arne Hermansson.

Under den här perioden hittade jag också till idrotten. Jag började spela golf redan vid sju års ålder, men då mest tillsammans med pappa. Under högstadietiden så ingick jag i en träningsgrupp och tränade på somrarna. Inte visste jag då vilken betydelse golfen skulle ha några år i framtiden…

Här är jag och en av de viktigaste personerna i mitt liv, mormor Gull-Britt Magnusson:
Mormor Gull-Britt och Sofia
 
 

måndagen den 7:e april 2014

Mitt liv i Sunne - möt Sofia Ivarsson

Hej
För några veckor sen fick jag en förfrågan om att blogga här på Sunnebloggen, vilket jag självklart ville! Så jag satte mig och funderade på vad jag ville skriva om, och framförallt vad Ni ville läsa om. Det är ju jättesvårt, eftersom jag inte vet vilka ni är.
 
Om jag ska gissa vilken relation ni har till mig, så är ni kanske någon gammal lärare, klasskompis, storasyskon till någon kompis jag haft genom åren, eller kanske så har du inte en susning om vem jag är. Och det är ju faktiskt ganska troligt.

Så då satte jag mig igen och funderade, och gjorde en liten mindmap över mitt liv så här långt. Det ser ut såhär;
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Rörigt? Låt mig få presentera mig själv; Mitt namn är Sofia Ivarsson, jag är snart 25 år och jag är uppvuxen i Sunne – på nedre Leran närmare bestämt. Jag är född på Hea, eller nej, jag är FÖDD i Karlstad, den 27 oktober 1989. Jag och mamma Sussie och pappa Bengt bodde tillsammans i sex lugna år på Kopralsvägen på Hea. Sen kom det en liten lillebror Niclas 1995 och det blev flytt till nedre Leran och Solviksvägen där familjen bor än idag. År 1997 kom en liten lillebror till, Patric.
Vi börjar på kartan där i mitten där det står Sunne, och så tänker jag att vi reder ut den närmsta veckan här på bloggen, vi får se hur långt vi kommer idag.
 
När jag började skolan så bodde vi på Leran, så det blev då Lerans skola som kom att bli min första skola. På den här härliga tiden (1995) så åkte man skolbuss från hemmet till skolan, vilket i mitt fall var ungefär 800 meter. Men det tog en hel evighet, för man åkte runt halva Sunne för att lämna av alla andra barn först. Min busschaufför hette Lisbeth och bodde på övre Leran (jag tror hon bor kvar där än idag faktiskt…) Jag törs nog säga att hon var världens bästa busschaufför.
 
Lerans skola var den bästa starten jag kan tänka mig, liten skola nära hemmet. Och jag trivdes jättebra här. Jag hade samma lärare, Barbro Skogestig, under mina tre år i riktiga skolan och två förskollärare, Carina och Carina. Jag har många roliga minnen härifrån, med resan till Kon Tiki i Oslo, och promenader genom dalen till Skäggebergsskolan för att ha slöjd och gympa, fotbollsturneringar på rasterna och den stora Pilen på gränsen mellan skolgården och Birkebros läkarpraktik.
När jag gick ur trean så blev det flytt till stora skolan Skäggeberg där alla stora barn gick. Härifrån har jag inte lika många minnen… Min lärare här hette Susanna Nermark. Men det finns några personer till som jag minns tydligt från den här tiden, och det är vaktmästare Inge och datalärare Conny. Det fanns en datasal (ja alla barn, det fanns 8 tjockdatorer att dela på för alla skolans elever, vi hade inte egna små laptops.) Och Conny hjälpte mig att ladda ner min dåtida favoritlåt ”Volvo 142” på cd-skiva när jag gick i fyran. Otroligt busigt. Och här pausar vi för den här gången. Fortsättning följer…

/Sofia Ivarsson

 

fredagen den 4:e april 2014

Snart dags för fredagsmys!

Jag älskar att ha en stor och bullrig familj. Jag dukar alltid upp middag för sex personer, men inte sällan för åtta eller kanske rentav tio eftersom barnen alltid har någon eller några kompisar med sig hem. Och det är en vanlig vardagsmiddag och ja, det kan det vara rörigt, men jag njuter verkligen av varje sekund. Såsom ensambarn har jag alltid tyckt att det verkar fantastiskt med stora familjer och ja, det är det ju också. 

Minst fem barn tänkte jag mig. Eller kanske så många vi hinner få till innan jag fyller fyrtio, föreslog jag för maken. Men när fjärde barnet kom så insåg vi att det nog var dags att sätta stopp precis där eftersom dygnet inte har fler än tjugofyra timmar. 

Nu när jag tittar på aktivitetskalendern på kylskåpet på morgonen ser jag som minst fyra och som mest åtta förberedelser. Mackor bres, gympapåsar packas, tenniskläder letas upp, fotbollsstrumpor paras ihop och så piano- och gitarrnoterna förstås. Men exakt 07.50 varje morgon går mina tre äldsta ut genom dörren och kvar är jag och lilla Ingrid som är snart fem år och som får en extra (lugn) kvart med sin mamma innan vi går till dagis.

Jag tycker att det är så oerhört intressant att följa de fyra små och hur de formas utifrån sina roller i syskonskaran. De står inför olika utmaningar och hittar sina positioner relaterade till syskonen. Dagarna är fyllda av känslor från lojalitet och djupaste syskonkärlek till kaosartade bråk. Allra vanligast är kanske gnabbet som handlar om att positionera sig. 

Jag är helt övertygad om att syskonpositionen starkt påverkar vår personlighet. Hur kan det annars komma sig att barn till samma föräldrar som vuxit upp i samma miljö är så oerhört olika?

När jag skriver det här är det snart dags för fredagsmys och alla barnen var såta vänner tills för cirka 30 sekunder sedan. Valet mellan film och Let’s Dance ledde till ett härligt syskonbråk. Precis som det ska vara, har jag nu lärt mig. /Maria Matseke


Utsikten från Östmansby.
"Vid varje tillfälle som bjuds tar jag med familjen och åker ”hem” till Östra Ämtervik, till den gård i Östmansby där min familj på mammas sida bott i flera generationer" 

onsdagen den 2:e april 2014

Dags att få jord under naglarna igen

Det börjar bli dags att få jord under naglarna igen. Min trädgård är ett evighetsprojekt som skänker lika mycket glädje varje vår. Det är precis nu allt det roliga börjar, när jag tittar ut så ser jag scillan, krokusarna och snödropparna titta upp ur jorden. 

Blombild från trädgården
Lika roligt som jag tycker att det är med perenner, lika tråkigt tycker jag att det är att plantera blommor som blommar endast en sommar. Vad är det med perennerna, och även lökarna, som lockar så? Kanske är det den förunderliga livskraften, att de överlever våra kalla vintrar under is och snö och tittar upp igen när våren kommer. Oftast växer de till sig och blir större från år till år.
Så bjuder de alltid på en utmaning, att plantera en ny perenn är alltid ett experiment, de finns ju för alla miljöer – torrt och soligt, blött och skuggigt… Och för en rad olika växtzoner. Vilken kommer att klara sig i min rabatt? Alltid spännande. Experimenterandet kan leda till ganska dyra misslyckanden ibland (bittert tänker jag främst på ett magnolior). 

I år ska jag plantera fler pioner, det är den absoluta favoriten. Utmanaren på den positionen är liljor och rosor av alla de slag. 

Fem somrar i slutet av 80-talet och början av 90-talet jobbade jag på Mårbacka. På den tiden var jag inte speciellt intresserad av trädgård utan mest av Selma Lagerlöfs liv och diktning. Jag kunde inte riktigt tillgodogöra mig den vackra trädgården och all den historia som faktiskt finns kring den. Då levde den också en ganska tynande tillvaro, men lyckligtvis restaurerades i mitten av 90-talet att landskapsarkitekten Anna Tandre och i dag är det en fantastisk trädgård med alla sina härligheter.
Tack och lov ligger Östmansby bara fem minuters bilfärd bord från Mårbacka och en skön trädgårdsupplevelse. /Maria Matseke