fredag 19 december 2014

100 människors berättelseväv i slottet, i Sunne

Sista dagen
Jag lämnar timglaset. Jag lämnar tiden. Jag lämnar över mig till det obestämda. Till det som snart skall kallas förflutet.

Röken från bruket som glider samman, växer, glider isär och försvinner. Att skriva. Det handlar om att ta ett utrymme och göra om upplevelser till lera. Att göra rum av tiden.



Idag ligger Kafka i Slottets divan. Lagerlöf sitter i fåtöljen intill. Tunström är på väg upp i trappan.



Jag sitter på våningen under. Vilken plats är väl bättre för detta sista blogginlägg. Jag har burit in en stol till den sal där Selma Lagerlöf en gång var på bal. Som hon beskrivit i novellform, nu sitter jag här, skriver i Sunnebloggen. Dessa livets irrvägar där en kurva plötsligt dyker upp utan varnande vägmärken. Plötsligt far jag ut med bilen genom viltstängslet, ut över fälten, och vaknar till på en ny väg, i en annan bil, på väg någon annanstans.
 

Som barn tänkte jag ibland att allt kring mig var inbillning. Att ingenting säkert gick att veta om någonting. Som tonåring tänkte jag istället ofta att allting var en föreställning av någonting helt annat, det kunde handla om att världen var en enorm datorsimulation, eller att mitt liv var ett experiment, eller att jag bara drömde, eller att det drömda var det verkliga och tvärt om. Numera tänker jag väldigt sällan på i vilken utsträckning min verklighetsuppfattning är en representation av den verklighet jag befinner mig i, nu arbetar jag istället varje dag med att befinna mig i ett utforskande av andra verkligheter, där jag försöker ordna dem i text eller i annan framställning. Tyda någonting som sedan kan tydas vidare av andra.

Jag får ibland frågan varför jag jobbar mycket med anonyma röster, eller beskriver situationer utanför vår historia. Det är av av samma anledning som jag spekulerar, att jag vill skapa situationer där det inte finns någon förförståelse, där människor står nakna så som vi alla är under kläder, under erfarenhet, under kunskap och psykologi. Bortom hierarkier och yrken, bortom vänner och släkter, bortom bostad och hud. Bortom det som gör oss till främlingar eller bekanta.



Jag föredrar att visa människan som hon är, en lösryckt entitet med begränsad tid, att tillägna sig kunskap och förståelse, att göra sina begränsade val, med vetskapen om att varje steg vi tar, varje ord vi yttrar, reser i en riktning, vilken förstår vi inte alltid i stunden, men i historien blir det snart väldigt tydligt vem vi var, var vi var och vad vi gjorde.

Det är tankar som kan öppna klyftan till den djupaste svarta avgrund. Men. Det är också tankar som kan bjuda broar, stegar och bryggor. Platser att befinna sig på där möten med andra kan ske. 

Jag. Är bara jag. Och du. Är bara du. Men tillsammans gör vi skillnad. Oavsett om vi vill det eller inte.

Därför är det viktigt att förstå, att vi alla, vad vi än gör, utgör en del av historien och framtiden.

 Jag tror att de som inte längre berättar sina egna berättelser är de som då börjar hata andras. Lyssna därför, lyssna och tänk, men nöj dig inte med att lyssna och tänka. Berätta. Berätta om allt som är viktigt för dig. Det är också viktigt för någon annan.

Fotograf Isak Svensson

Efter snart två år i denna underbara bygd, med alla dessa fantastiska människor jag har lärt känna eller bara mött, så har jag nu fått ge någonting tillbaka, av vem jag är, just dessa dagar. Snabbt och oredigerat, plågsamt men lärorikt. Tack för detta!

Nu är min tid i Sunnebloggen strax slut. När jag skrivit färdigt så ska jag gå upp i lanterninen och lyssna till vad Kafka, Tunström och Lagerlöf pratar om.

Sedan hoppas jag också att du, kära läsare, kommer dit och talar, att du blir en del av de hundra människornas berättelseväv, i Slottet, i Sunne, igår och idag. 

Nu kastar jag vidare stafettpinnen till Sunnebloggen. Ut i mörkret!

För deltagande i Slottet: http://slottet.me

För mer om mig, ska se till att börja fylla på information 2015: http://bocker.me

Sista bilden, fotograf Isak Svensson. Övriga bilder i den här posten har jag tagit själv under veckan som gick.
/Christofer Bocker

Nu gör Sunnebloggen ett uppehåll över jul och nyår och hälsar alla tillbaka igen i slutet av januari med många nya intressanta möten och berättelser.
Till dess önskar vi dig en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År


torsdag 18 december 2014

Reflektioner kring text och berättande

05:07. Tåget från Sunne. På väg mot Stockholm.
Igår kom jag hem strax innan klockan tio på kvällen, hann packa upp och svara på lite mail innan jag lade mig för att läsa och förbereda inför idag. Blåste ute. Ingen snö.

08:39. Stockholm centralstation. Möte med musiker om en idé till en framtida föreställning, frågade även om han vill vara med och arbete kring Slottet. Vi satt i ett mörkt hörn av ett mörkt café. Jag vaknade till. Diskuterade Mästaren och Margarita som jag efter tidigare läsning nu lyssnat på till och från Göteborg och till Stockholm. Försöker förstå anledningen till berättelsens omvägar. Bästa sättet att dramatisera den i två akter. Vad måste utelämnas. 

10:00. Dramatiska högskolan. Går genom tysta korridorer. Kaffet skvalpar ut över golvet. Ser fram emot de kommande tre dagarna. Blottlägga någonting hos mig själv. Finna tomrum jag inte visste fanns. 
12:00 Lunch. Någon sorts julbord. Lyckas lägga på någonting som tituleras som äggröra men smakar lutfisk. Är det jag eller någon annan som gjort fel?

13:00 Diskussion och reflektion kring våra texter och berättande, moralfilosofiskt, döden, livet, och något där emellan. 

Svart utanför fönstren. En person säger att det är vackra färger. Jag tänker att det är lerigt. Halt. Ensamt. Tomt och tyst. Höstmelankoliskt. En hund springer bland leran. Det skvätter om dess tassar.

16:00 Samtal med en vän. Pratar om de villkor som finns inbäddade i en text ur dess tänkta form, gentemot dess tänkta publik. Vad är en bloggtext, en roman, en novell, vilka krav ställer publik, form, författare, vad utgör grunden i vad jag vill berätta, här, nu, idag? Pratar med min vän om att skriva sig in i omöjliga positioner, situationer. Min rädsla för att skriva bort mig själv till en på förhand beställd publik. Svårigheter som handlar om rädslor som uppstår i mötet mellan förväntningar och ärlighet. Att våga påstå någonting. 

Planerar mitt utforskande arbete inför våren. Sista dagarna den här terminen i det klassrummet. 

Ikväll ska jag till Konstfack, även där sista veckan för i år. Första terminen som student på många år.

Stockholm centralstation
I helgen köpte jag filtar på överskottsbolaget i Göteborg, till Slottet, det var kallt förra veckan men nu har jag vid behov varma ullfiltar att ge de som kommer till divanen.

Det skvätter om mina skor när jag går mot tunnelbanan. Det glänser om bilarnas motorhuvar. Jag minns när jag var på Island. Kylan. Någonting svart och hotfullt. Storm. Svavel. November för två år sedan. Tiden är alltid närvarande. Spänner sin båge. 

Ser fram emot sömn och drömmar inatt./Christofer Bocker

onsdag 17 december 2014

Utmaningar

Varför gör jag det här, tänkte jag när jag vaknade.
Att skriva på det här sättet, oredigerat, snabbt, utan att läsa igenom de tidigare dagarna efter att de är publicerade, jag ska läsa alltsammans när jag är helt färdigt.
Varför bestämde jag mig för att göra på det här sättet. Det är obehagligt.
Jag som är van att sitta länge och tänka, göra små ändringar, tänka mer, innan texten möter läsare eller publik. Jag använder knappt Facebook av den anledningen, att det är så skrämmande, att skriva någonting hastigt, ogenomtänkt, som finns kvar. Och så gör jag det ännu värre för mig. Det här som jag skickar vidare och som sedan publiceras av redaktionen till bloggen. Jag mister kontrollen över vad jag gör, utan att ha hunnit bestämma mig för om det är färdigt eller inte.

Jag vet varför jag gjorde det, för att jag inte ville.
Jag har tidigare alltid tackat nej till att skriva i bloggar, just därför tackade jag ja nu. För att utmana mig själv.

Stenen är i rullning ... tärningen är kastad ... masten är bruten, båten driver fritt, hästen rymmer ur stallet, räven dansar över isen, gässen flyger upp och ner och så vidare ...

Dagen började med manusmöte kring en föreställning som är ett samarbete mellan streetdansgruppen Twisted Feet och Chalmers. Vi satt två timmar och diskuterade texten, ändringar och vart det är på väg. Premiär blir på Stora teatern i mitten av september nästa år. Jag har inte tidigare varit inblandad i en föreställning som är en så tydlig blandning av naturvetenskap och konst. Professorer och forskares idéer vrids och vänds i dans och dramatik. Perspektiven är skilda och erfarenheterna olika, allt som sägs får tillskott från helt nya och oväntade aspekter.
Nu vidare till nästa möte, ett utforskande av det förflutna.

Om några timmar ska jag inleda resan hem till Sunne igen. Dessa långa bilresor som numera har hemmet på andra sidan av sträckan innehåller alltid någonting meditativt över sig, en resa genom minnen och framtid.

Lampor svänger i vinden efter stormen Alexander, Kungsladugård, Göteborgskylan smiter in mellan kläderna./Christofer Bocker



tisdag 16 december 2014

Några sekunder i Kairo i april 2014

Jag möter den unge mannens blick.
Han står bakom sandsäckar. Framför ligger stålkors kring vilka det ringlar taggtråd.
Han har ansvaret för den tillfälligt öppnade vägspärren.
I hans händer ligger ett automatvapen med pipan riktad mot mig. Igår sprängdes tre bomber på universitetet. En polischef dödades och minst fem andra personer skadades.

Den unge mannen och jag.
Våra blickar som möts medan jag närmar mig honom för att passera. Plötsligt är vi så nära varandra, och samtidigt är vi nära våld, blod och krig, och totalt lugn, mildhet, fred, vi är nära allt detta på en och samma gång.
Han vet inte att jag är där för att delta i en konst och teaterfestival, samt för att samla material inför en kommande text. För honom kan jag lika gärna vara där för att komma så nära honom som möjligt och sedan försöka spränga honom.

Det var i april i år. I Kairo.
Idag spelades den sista föreställningen av Revolution på Angeredsteatern. Charlie som var i Kairo och arbetade när jag var där var också i Kairo under revolutionen 2011. I den här föreställningen har han som i vanliga fall arbetar med ljus, regi och text, valt att ställa sig på scenen. Berätta sin historia. 

Jag tänker tillbaka på ögonblicket med soldaten.
Det var bara ett av de ögonblick det här året består av, egentligen väldigt odramatiskt till skillnad mot en mängd andra ögonblick i mitt liv det här året, men ändå har det bitit sig fast.
Det var någonting i den unge mannens, nästan pojkens, blick, som dyker upp för mig då och då. Att han var beväpnad, med vapnet riktat mot mig, han siktade på mig, men ändå var det han som var rädd. Eftersom han visste vem han var, men inte vem jag var, medan jag visste vem han var och jag visste vem jag var.
För mig var rollerna enkla, självklara, för honom inte, för honom kunde mina steg mot honom vara sekunderna som skiljde honom från döden, och genom att jag visste att han hade de tankarna i huvudet medan han oroligt tittade på mig med pipan mot mig, så fanns det även några sekunders oro hos mig.
Tankar om död. Mitt i allt det vibrerande liv som omgav oss i soldiset bland virvlande damm, tutande bilar, rök, avgaser och matos några sekunder i Kairo april 2014.

Vad gör han nu, vems blick möter hans nu, vilka är hans val, drömmar och önskningar inför nästa år?
/Christofer Bocker

måndag 15 december 2014

Två år på varje plats

En dag för lite mer än ett och ett halvt år sedan, i piskande blåst och drivsnö, rullade en skåpbil hyrd i Göteborg in genom Sunne. Det var februari 2013. I förarsätet satt jag och tittade mig omkring bland den yrande snön.

När jag var tjugoåtta år gammal hade jag i snitt aldrig bott längre än två år på samma plats. Jag var van att vara kvar på en plats precis så länge som det tar innan jag känner den där underliga känslan i kroppen av att det är mitt hem, min plats på jorden. Sedan gick resan vidare.
 
Häromkvällen när jag gick hem från tåget infann sig just den där underliga känslan när jag gick längs Magasinsgatan genom Sunne. Jag kände mig hemma. 

Men. Redan första gången jag åkte genom Fryksdalen i en liten blå Skoda Felicia var det som om hjärtat öppnade sig när jag närmade mig bron som skiljer den nedre och övre delen av Fryken åt. Och redan då fick jag en känsla av att komma hem. Det är underligt, det närmaste min släkt varit Värmland var när morfar bodde i Karlstad under andra världskriget och de senare flyttade dit lagom till de fick sitt första barn. Men de flyttade efter några år till Göteborg på grund av arbete.

Idag åkte jag genom regn, blåst och mörker ner till Göteborg igen. Dålig sikt och trött stämning. De nya vinterdäcken smattrade mot asfalten. Så kom jag fram till kvällens första mål, en förvisning av Teatro Baós nya föreställning. Otroligt inspirerande med nycirkus, musik och magi. Efteråt satt vi och pratade bland scenografin, jag var tagen av vad föreställningen kommer att bli, måste se till att de kan komma förbi Sunne på sin turné!
Bilden nedan är från en av detaljerna i scenografin.


Teatro Baós

Det regnar och blåser här, har det börjat snöa i Sunne än? Jag längtar efter snötyngda granar och isande kyla i morgonluften. 

Nu ska jag förbereda mig inför helgens arbete. 

Tack för idag. /Christofer Bocker

fredag 12 december 2014

Unga begåvningar

Tiden tiden tiden.
Jag ska springa in fem minuter på tre minuter. Det har varit på sekunderna den senaste veckan. Klockan är 10:21 när jag har fått av mig skorna och sprungit upp till andra våningen i Ekebyskolan. Jag tittar in i klassrummet. Där sitter de elva eleverna.
- Var är er fröken?
Frågar jag försiktigt. I lärarrummet svarar de. Okej. Jag kör igång. Jag går in, presenterar mig och berättar att jag är där för att prata om berättande och om dramatik utifrån mitt yrke som dramatiker.
Läraren kommer in och tänder i taket. Hon presenterar mig igen och berättar att hon just var i lärarrummet och ringde efter mig.

Att få prata berättande och skrivande med en mellanstadieklass är så otroligt inspirerande, att sedan ha skrivövningar med dem är helt fantastiskt.
Jag ser ju aldrig mig själv skriva utifrån, som just nu, när jag skriver det här som du läser, så ser jag förmodligen ut ungefär som eleverna såg ut, tankfulla och engagerade, på jakt efter berättelsen. 

För några veckor sedan var jag med och skrev en föreställning i Göteborg, jag var där och arbetade med skådespelarna, skrivuppgifter.
Samma sak där, att se dem skriva, försvinna in i den inre världen som ska förmedlas till den yttre genom orden, det är magiskt.
Så lika de är, tänkte jag när jag tittade på eleverna, människor som skriver på ren inspiration får någonting vilt och flödande över sig, samtidigt som de lämnar orden, stilla och tysta på pappret efter sig. Men genom att läsa texten återskapas den kraft som fanns när den nedtecknades.

Bilden nedan är tagen av en elev.

Christofer Bocker på Ekeby skola

När skrivuppgifterna på Ekebyskolan var färdiga hade vi en frågestund och pratade om deras texter. De hade satt igång stora berättelser som inte alls var färdiga, och de ville fortsätta skriva.

Utanför fönstret föll snön, men när jag kom ut hade den redan smält. Jag sprang vidare till Slottet för att hinna till dagens samtal medan jag tänkte på vilken otrolig del av dagen det hade varit att sitta med dessa unga begåvningar och lyssna till deras tankar om berättelser och berättande.
Vilken lycka att få vara lärare!
Nu sitter jag i Slottet och väntar på nästa person till divanen.
För första gången den här veckan känns det som jag sprungit ikapp schemat, jag är för tidig, inte för sen. Nu hinner jag till och med ha min förberedelsestund.

Tack för idag. Läsare, elever och tiden.
/Christofer Bocker

torsdag 11 december 2014

100 sunnebors berättelser

Person 52. Slottet. Divanen. Och jag. Tillbaka i Sunne.
Jag har nyss suttit och lyssnat till en för mig okänd människas fria associerande, berättande och funderande under en timme. 

Timglasets små sandkorn rinner genom tiden. 

Sedan ungefär ett och ett halvt år så har jag suttit i lanterninen i Slottet i Sunne. Genom att sitta där och lyssna till hundra olika sunnebors berättelser, en timma var, så ska jag sedan använda materialet att skriva utifrån.
Från början tänkte jag att det skulle resultera i en pjäs, men jag blir allt mer osäker på vad det kommer att bli av det. Det är så rikt material att det kommer att leda till så mycket mer än en pjäs. Häromdagen fick jag frågan hur många som varit där, runt fyrtio svarade jag, men idag när jag räknade igenom var det person nummer 52 i ordningen som var på besök i divanen. 

Idag var det kallt i lanterninen.

Samtliga är anonyma, jag berättar inte vem som varit där, även om en del själva berättat. Men deras berättelser kommer att anonymiseras. Jag arbetar oftast så. Av flera anledningar, dels för att de ska kunna känna sig fria i vad de vill prata om, inte på förhand censurera sig, dels för att jag tycker det är intressant när en berättelse lösgörs från en person och blir sin egen.

Bilden nedan är på divanen i Slottet, tagen sekunderna före person 52 tog plats.
 
Divanen på Slottet

Bilen är hämtad från verkstaden. Understället är tvättat och ligger på tork.

Men. Nu ska jag gå och hämta ut ett par nya glasögon, sådant är spännande, vem blir jag nu? tänker jag när jag tar på mig något jag innan inte använt.
Jag blir inte någon annan för mig själv, men för dig, du som möter mig läser av mig på ett nytt sätt.
Det är som orden i en berättelse. Toner och ackompanjemang. Allt påverkar helheten.

Nu är tiden för mig, dig och bloggen slut för idag.
/Christofer Bocker

onsdag 10 december 2014

Konkreta planer på ny TV-serie

07:08 Skeppsbron. Gamla stan.
Jag ser mig omkring i mörkret och får syn på min vän. Vi skulle ha träffats 07:05 och han står med luvan till sin jacka uppdragen över huvudet. Han SMSar, till mig visar det sig när jag kommer fram. Jag ber om ursäkt för min försening och vi börjar gå. Fiskmåsarna guppar i det kalla vattnet.

Kan vi hålla högt tempo?
Jag har nämligen inte med mig någon varmare jacka, jag fick bråttom från Sunne igår, säger jag medan vi hastigt stegar iväg bland morgontrafik och Riddarfjärdsmörker.
Jag känner mig helt färdig, efter språngmarschen igår satt jag dessutom och skrev till klockan blev 03 och då hade jag inte ens börjat svara på mail. Jag var trött nu på morgonen. Promenaden blev drömlik.

Vi rundade Skeppsholmen och det var fortfarande mörkt.
Vi diskuterade en idé på en TV-serie som jag utvecklar tillsammans med vännen, regissören. Idén måste presenteras för producenten i veckan. Jag frös och tänkte att jag måste se till att vara varmt klädd den här vintern!

Vad arbetar en dramatiker med?
Det enkla svaret är att skriva dramatik, det svåra svaret ska jag utforska i den här bloggen.

Jag och regissören avslutar med att dricka kaffe och konkretiserar vad som behöver förändras innan dramat hänger samman, innan det är en helhet.
Plötsligt nickar han och säger att där kommer en av nobelpristagarna. Ikväll kommer de alla att vara samlade strax intill där vi nu sitter och dricker kaffe. Jag ser hur mitt ansikte speglas avlångt i den silvriga kaffekannan på bardisken framför oss.

Bilden nedan tog jag när jag närmade mig Mynttorget där jag passerar en eller två gånger varje dag jag är i Stockholm. Jag tycker det är intressant att gå där och stöta samman med de som har makten. Frågan idag är över vad de har makten.Kanske har de makten över sin egen maktlöshet.
/Christofer Bocker

Jag närmar mig Mynttorget