torsdag 29 januari 2015

Heja Sunne!

I veckan var jag på utflykt till Karlstad och närmare bestämt till Svenskt Näringsliv. Där bjöds det på sopplunch (tydligen väldigt poppis just nu) och presentation av en ny framtidsanalys om företagsklimatet i Värmland.
Visste du att Sunne ligger i topp bland alla kommuner i landet, på plats 25 av 290 kommuner (Torsby plats 161, Hagfors 280). HEJA SUNNE säger jag. Att man har ett bra företagsklimat i kommunen gör att det är lättare att starta, driva och utveckla framgångsrika företag.


Varför är det så bra då? Jo, det betyder att det skapas jobb och om folk har jobb så ökar skatteintäkterna till kommun och stat, det i sin tur betyder att vår kommun får pengar i sin kassa för alla verksamheter. 


I Sunne har man under lång tid förstått den här ekvationen. I den framtidsanalysen som visades så framgick även att Sunne ligger bäst till av alla kommuner i Värmland när det gäller attityder till företagande, både från allmänheten och politiker. Det betyder att Sunnebor har förstått att: Bra klimat för företagande = fler jobb = bra för kommunens kassa = bra för alla som bor i kommunen!

 

Jag skulle önska att även politikerna på riksplanet var lika företagsvänliga som här i Sunne. Tyvärr har det inte hänt så mycket i hur det är att driva företag idag mot då jag startade mitt första företag för snart 30 år sedan.


En verklighet för alldeles för många småföretag är en ständig kamp för att få ekonomin att gå ihop. Småföretagare tar ofta inte ut lön som motsvarar det arbete man lägger ner i företaget (bland annat p g a att egenavgifterna är höga), det i sin tur leder till låg sjukpenning (men å andra sidan är det få sjukdagar som tas ut av egenföretagare), låg föräldrapenning (egenföretagare tar ut mycket färre dagar är andra) och låg pension. Det är till och med så illa att det varnas för att småföretagare är framtidens fattigpensionärer!


Här finns mycket att göra för att förbättra och förenkla för småföretagare. 

Några tips till de styrande på åtgärder som skulle stärka företag och öka sysselsättning: 

• Man kunde ha successivt ökande egenavgifter under de första åren då man bygger upp företaget.

• När man anställer så minskas företagarens egenavgifter för varje ny anställd i företaget.

• När man anställer ungdomar med liten eller ingen erfarenhet så betalar man låg arbetsgivaravgift första året som sedan ökas successivt.

• Inför läringsystemet fullt ut så skulle många av de 26% värmländska ungdomar som idag är utan jobb få komma ut i arbetslivet och få viktiga kunskaper och erfarenheter.

 

Det var några av mina hemsnickrade recept för hur man skulle kunna stimulera till fler och starkare företag vilket i sin tur ger fler arbetstillfällen och bättre ekonomi i kommunen. Kanske har du fler?

/Åsa

måndag 26 januari 2015

Att bygga varumärke

Vi får mycket förfrågningar om att föreläsa och berätta om hur vi på så kort tid har kunnat bygga ett varumärke (Diner 45).

Ett välkänt varumärke blir förstås inte känt bara genom tur eller av en slump. Jag har några knep som vi använt oss av och som går applicera på alla företag, produkter och även organisationer och kommuner för den delen.

Det är framför allt två saker som är viktiga:
  1. Att man tror på det man gör
  2. Att man är konsekvent
Tidningen LuckyRider, som jag startade för tio år sedan har blivit ett välkänt varumärke inom Westernridning. Det jag framför allt lärt mig under den tiden är vikten av att göra det man själv tror på och vara konsekvent i utförandet. 
Det kommer hela tiden folk som har synpunkter på en det ena och än det andra. 
Om jag skulle låta alla åsikter påverka mitt sätt att göra tidningen så skulle den tappa sin röda tråd med följd att läsarna inte längre känner igen den produkt som de troget läser, nummer efter nummer. 
Naturligtvis så måste det alltid finnas utrymme för viss förnyelse men inte på bekostnad av att helheten fortfarande ska upplevas som läsaren förväntar sig.

När vi nu bygger varumärket Diner 45 så arbetar vi på samma sätt.
 
Diner 45

Från vår första skiss på hur restaurangen skulle se ut, vad vi skulle servera och utseende på inredning samt servitrisernas look och service – Allt fanns i vår första affärsplan och den innehöll även en marknadsplan där vi spaltat ner vad vi skulle göra för att fylla restaurangen med folk.



När alla skakade på huvudet och sa "det går aldrig" så arbetade vi vidare med ett mål i sikte – det skulle bli exakt som vi planerat!



Det blev det… det blev till och med ännu bättre och efter bara några månader förstod vi att vi var tvungna att bygga ut köket för att kunna ta emot alla som vill komma till oss och äta i en trevlig miljö. 


Under första året hade vi mellan 60-70.000 besökare. 
Hallå!!! 60.000-70.000 som kom till Stöpafors, för att äta hamburgare!!!

Ja, vi har jobbat mycket med marknadsföringen också och samma sak gäller där. Var konsekvent och gör det du tror på. Inget händer av en slump och man måste vara beredd att satsa för att få något tillbaka.
Kanske som livet i stort!/Åsa Wikberg

onsdag 21 januari 2015

... aldrig trött på att resa runt i USA

Jag har haft förmånen att göra många roliga resor, både i Skandinavien och i USA. Träffat väldigt mycket intressanta människor och fått inblick i den amerikanska kulturen på ett helt annat vis än tidigare. 

Vi tycker nog ofta att de verkar konstiga där borta med sina vapenlagar och sin religiositet.
Men om det är någonting jag saknar här i Sverige så är det den känslan att man där verkligen månar om sin familj och sina nära på ett helt annat vis där.Man är och uttrycker ofta tacksamhet över det man har.Man lever i en kultur där man inte kan räkna med att samhället tar hand om en och då blir det desto viktigare att ha en socialt skyddsnät.

När man reser runt på landsbygden, som jag har gjort, får man också en större förståelse för varför folk bär vapen.
De har en direkt praktisk nytta där. Som i Colorado, på en av rancherna jag besökte hade de en vinter blivit av med 75!! kalvar. Det var Coyoten som tog dem. 
Vildhundarna hade en strategi, berättade ranchägaren, att omringa en ko med kalv och vänta tills den stressade kon trampat ned kalven. När kalven dött så lämnade kon den så småningom och sedan var det fritt fram för dem att kalasa på kalven. För ranchägarna är vapnet ofta med för att man snabbt måste kunna avliva ett djur som lider.

Men visst, jag har även varit på ställen där halvautomatiska maskingevär varit uppradade på väggen i vardagsrummet och man står som en fågelholk och undrar hur någon kan ha behov av dessa?? (Svaret jag fick blev jag inte mycket klokare av – de hade dem för självförsvar!?). Lite annorlunda än hur vi tänker här alltså!

När man inte åkt på landsbygden i USA är det svårt att förstå vilka enorma vidder det är där.

Cattledrive i Montana. Det hade varit en stor brand 8 år tidigare och all mark och skog hade brunnit. Den ranchen jag var på hade fått sälja all boskap eftersom det inte längre fanns bete. Men här hade han åter börjat bygga upp hjorden.
Här brukar vi räkna med kanske 0,5 ha per djur som betar, där får man ofta räkna både tio och tjugo ggr mer per djur.

Cattle drive Colorado plains (prärien)
Så man kan köra mil efter mil längs till synes helt uttorkade hagmarker och bara se ett par kor här och där, men i själva verket kan hagen innehålla tusentals djur.

Cattle drive Colorado plains (prärien)
Som dessutom måste flyttas med jämna mellanrum till nya marker för att inte marken ska bli helt nedbetad.

Dags för branding i Colorado
När man kommer från gröna, bördiga Sverige så har man svårt att förstå var de överhuvudtaget hittar bete med näringsvärde, men det gör de bevisligen. Har man sedan mark med vattenkällor är det förstås som att ha en guldåder.

Cattle drive Colorado plains (prärien)
Man kan köra hur länge som helst i ökenlandskap med vägen spikrakt framför sig. Luften dallrar av värmen och himlen möter vägen på ett som en optisk synvilla. Sedan helt plötsligt förändras landskapet och man är i bergen, passerar en skidresort med tillhörande indiankasino. Och överallt finns det hur mycket som helst att se.
Jag blir aldrig trött på att resa runt i USA och har hunnit avverka många stater under de här åren./Åsa Wikberg

tisdag 20 januari 2015

LuckyRider, westernridning

För ca 11 år sedan så flyttade min äldsta dotter, Lovisa, hemifrån för att börja gymnasium i Umeå. Då passade jag på att ta upp ett intresse från barndomen. Jag började rida (Lovisa är allergisk och det passade därför inte tidigare). Av en slump så testade jag westernridning och blev fast.

Det dröjde inte länge innan jag började leta efter en egen häst.
Jag körde land och rike runt för att kolla på olika, i annonser, "perfekta" hästar.
Eftersom jag var nybörjare så ville jag ha en utbildad och trygg häst som jag kunde rida i skog och mark. Efter flera turen där förväntan bytts i besvikelse så hittade jag till slut min häst. Hon fanns i Färila och jag dammade iväg dit med hästtransport och pengar på fickan.

Sugar var precis det jag letat efter. Hon hade varit med om det mesta. Som ung kom hon från USA till Tyskland och efter det till Sverige. Hon hade tyvärr haft alldeles för många ägare på sin väg men kunde å andra sidan det mesta inom westernridning, som består av många olika grenar.
Men jag upptäckte snart att harva runt på en ridbana var inte alls något som hon gillade, där kunde hon vara både sur och grinig, men ute i skog och mark så blev det en helt annan häst. Hon tog sig glatt fram överallt och turerna blev både långa och många. 

Lunchpaus på cattle drive
Inom westernridning fanns inte mycket att läsa på den tiden, så jag började prenumerera på olika amerikanska tidskrifter. Eftersom det trots allt finns många utövare i Sverige så tänkte jag att det måste finnas utrymme för ett Skandinaviskt magasin om Westernridning.
Sagt och gjort.
Just vid den här tiden för tio år sedan drog jag, tillsammans med min kusin Carina, upp riktlinjerna för LuckyRider och några månader senare såg den första tidningen dagens ljus. Carina fotade och sålde annonser, jag skrev och layoutade tidningen. Där kom mina år som tryckeriägare och lärare på BrobyGrafiska väl till pass.
Fler frilansande medarbetare med specialkompetens inom olika områden rekryterades och på kort tid fick vi ihop nog många prenumeranter för att tidningen skulle kunna rulla, givetvis med hjälp av intäkter från annonser och lösnummerförsäljning. 

Colorado-Cowboys ut-tvingade i solnedgång för att jag skulle få fina bilder till tidningen!
Vid den tiden så var det faktiskt inte många som trodde att det skulle gå att göra ett magasin bara för westernridning. Det var till och med så att tidningen var direkt motarbetad från en del håll. Det var både "skitsnack" och regelrätta kampanjer för att försöka sänka oss, men det fick rak motsatta effekt. Det blev en sporre att göra en så bra produkt som möjligt, som så många som möjligt skulle ha behållning av.

I år fyller LuckyRider tio år och det har varit en väldigt lärorik tid på många olika sätt./Åsa

måndag 19 januari 2015

Åsa Wikberg, en flowjunkie


Vad är det egentligen som driver en att hitta på nya saker eller kasta sig huvudstupa in i nya projekt. Att satsa allt man äger och har för att man tror på en idé.
Ja den frågan har jag fått många gånger men aldrig riktigt haft någon bra svar på. Tills nu.
Jag har insett att jag förmodligen är en Flow-junkie!

Flow - det där tillståndet man befinner sig i när vi presterar vårt bästa och kan utföra svåra och krävande uppgifter lätt och smidigt. Då man känner sig på topp och allting runtomkring bara lägger sig i en flodfåra och flödar med. Det kan vara problematiskt och jobbigt men lösningen kommer som på beställning och det verkar som att hela universum har enats om att man ska få glida fram på en räkmacka ett tag!

Har du också upplevt det här?
Då kanske du även undrat över HUR man kommer i i flow, finns det någon magisk formel eller är det bara någon som inträffar slumpvis någon gång då och då? Har det att göra med hur min egen sinnesstämning är, vad jag tänker på eller vad jag arbetar med. Har min familj, umgängeskrets och arbetskamrater något finger med i spelet? Kan jag komma i flow fast jag arbetar med tråkiga slentrianuppgifter eller tycker hela tillvaron känns motig?

Varför är det så att vissa människor älskar sitt arbete, har en fantastisk med sin familj och njuter av stunder i ensamhet medan andra hatar sitt jobb, är uttråkade hemma och fruktar att vara ensam? Är det så att Flow bara kommer till en eller är det vi själva som framkallar det?

Det finns faktiskt de som påstår att man kan "framkalla" flow på olika sätt, till exempel:

Att man har en arbetsuppgift som kräver att man brukar hela sin kompetens för att utföra den. När vår fulla potential inte nyttjas blir vår prestation lidande och vi kommer inte i någon flow.

Ett annat sätt att komma i flow är att arbeta med något som vi älskar. När vi arbetar med något som vi älskar så ger arbetet ett syfte och en mening. Vi är engagerade och kan lätt komma i en känsla av flow.

Men även de mest intressant arbeten blir så småningom till vardag och för min del har det blivit lite mer äventyr i form av företag de senaste åren.
I Stöpafors har vi westerntidningen Lucky Riders redaktion och där finns även Prentjänst, ett litet tjänsteföretag som har hand om prenumerationshantering åt andra förlag. Vi har förstås även Diner 45 som fick en explosionsartad utveckling redan första året 2014. Sedan var vi en westernbutik och tillhörande webshop. Jag ska berätta mer om det i veckan.

Om det inte vore för den där känslan man får när man ger sig i kast med någonting nytt och lyckas göra något vettigt av det så kanske det inte skulle bli så många olika verksamheter. Men om man ska tas seriöst så kanske man får fortsätta att säga att man tycker om utmaningar och att utveckla nya kunskaper, det låter lite bättre än Flow-junkie!/Åsa Wikberg

Åsa Wikberg med sin trotjänare Sugar

måndag 29 december 2014

Tillbaka igen i januari

Sunnebloggen gör ett uppehåll över jul och nyår och hälsar alla tillbaka igen i slutet av januari med många nya intressanta möten och berättelser. Till dess önskar vi dig God fortsättning och Gott Nytt År.

fredag 19 december 2014

100 människors berättelseväv i slottet, i Sunne

Sista dagen
Jag lämnar timglaset. Jag lämnar tiden. Jag lämnar över mig till det obestämda. Till det som snart skall kallas förflutet.

Röken från bruket som glider samman, växer, glider isär och försvinner. Att skriva. Det handlar om att ta ett utrymme och göra om upplevelser till lera. Att göra rum av tiden.



Idag ligger Kafka i Slottets divan. Lagerlöf sitter i fåtöljen intill. Tunström är på väg upp i trappan.



Jag sitter på våningen under. Vilken plats är väl bättre för detta sista blogginlägg. Jag har burit in en stol till den sal där Selma Lagerlöf en gång var på bal. Som hon beskrivit i novellform, nu sitter jag här, skriver i Sunnebloggen. Dessa livets irrvägar där en kurva plötsligt dyker upp utan varnande vägmärken. Plötsligt far jag ut med bilen genom viltstängslet, ut över fälten, och vaknar till på en ny väg, i en annan bil, på väg någon annanstans.
 

Som barn tänkte jag ibland att allt kring mig var inbillning. Att ingenting säkert gick att veta om någonting. Som tonåring tänkte jag istället ofta att allting var en föreställning av någonting helt annat, det kunde handla om att världen var en enorm datorsimulation, eller att mitt liv var ett experiment, eller att jag bara drömde, eller att det drömda var det verkliga och tvärt om. Numera tänker jag väldigt sällan på i vilken utsträckning min verklighetsuppfattning är en representation av den verklighet jag befinner mig i, nu arbetar jag istället varje dag med att befinna mig i ett utforskande av andra verkligheter, där jag försöker ordna dem i text eller i annan framställning. Tyda någonting som sedan kan tydas vidare av andra.

Jag får ibland frågan varför jag jobbar mycket med anonyma röster, eller beskriver situationer utanför vår historia. Det är av av samma anledning som jag spekulerar, att jag vill skapa situationer där det inte finns någon förförståelse, där människor står nakna så som vi alla är under kläder, under erfarenhet, under kunskap och psykologi. Bortom hierarkier och yrken, bortom vänner och släkter, bortom bostad och hud. Bortom det som gör oss till främlingar eller bekanta.



Jag föredrar att visa människan som hon är, en lösryckt entitet med begränsad tid, att tillägna sig kunskap och förståelse, att göra sina begränsade val, med vetskapen om att varje steg vi tar, varje ord vi yttrar, reser i en riktning, vilken förstår vi inte alltid i stunden, men i historien blir det snart väldigt tydligt vem vi var, var vi var och vad vi gjorde.

Det är tankar som kan öppna klyftan till den djupaste svarta avgrund. Men. Det är också tankar som kan bjuda broar, stegar och bryggor. Platser att befinna sig på där möten med andra kan ske. 

Jag. Är bara jag. Och du. Är bara du. Men tillsammans gör vi skillnad. Oavsett om vi vill det eller inte.

Därför är det viktigt att förstå, att vi alla, vad vi än gör, utgör en del av historien och framtiden.

 Jag tror att de som inte längre berättar sina egna berättelser är de som då börjar hata andras. Lyssna därför, lyssna och tänk, men nöj dig inte med att lyssna och tänka. Berätta. Berätta om allt som är viktigt för dig. Det är också viktigt för någon annan.

 
Efter snart två år i denna underbara bygd, med alla dessa fantastiska människor jag har lärt känna eller bara mött, så har jag nu fått ge någonting tillbaka, av vem jag är, just dessa dagar. Snabbt och oredigerat, plågsamt men lärorikt. Tack för detta!

Nu är min tid i Sunnebloggen strax slut. När jag skrivit färdigt så ska jag gå upp i lanterninen och lyssna till vad Kafka, Tunström och Lagerlöf pratar om.

Sedan hoppas jag också att du, kära läsare, kommer dit och talar, att du blir en del av de hundra människornas berättelseväv, i Slottet, i Sunne, igår och idag. 

Nu kastar jag vidare stafettpinnen till Sunnebloggen. Ut i mörkret!

För deltagande i Slottet: http://slottet.me

För mer om mig, ska se till att börja fylla på information 2015: http://bocker.me


Sista bilden, fotograf Isak Svensson. Övriga bilder i den här posten har jag tagit själv under veckan som gick.
/Christofer Bocker

Nu gör Sunnebloggen ett uppehåll över jul och nyår och hälsar alla tillbaka igen i slutet av januari med många nya intressanta möten och berättelser.
Till dess önskar vi dig en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År


torsdag 18 december 2014

Reflektioner kring text och berättande

05:07. Tåget från Sunne. På väg mot Stockholm.
Igår kom jag hem strax innan klockan tio på kvällen, hann packa upp och svara på lite mail innan jag lade mig för att läsa och förbereda inför idag. Blåste ute. Ingen snö.

08:39. Stockholm centralstation. Möte med musiker om en idé till en framtida föreställning, frågade även om han vill vara med och arbete kring Slottet. Vi satt i ett mörkt hörn av ett mörkt café. Jag vaknade till. Diskuterade Mästaren och Margarita som jag efter tidigare läsning nu lyssnat på till och från Göteborg och till Stockholm. Försöker förstå anledningen till berättelsens omvägar. Bästa sättet att dramatisera den i två akter. Vad måste utelämnas. 

10:00. Dramatiska högskolan. Går genom tysta korridorer. Kaffet skvalpar ut över golvet. Ser fram emot de kommande tre dagarna. Blottlägga någonting hos mig själv. Finna tomrum jag inte visste fanns. 
12:00 Lunch. Någon sorts julbord. Lyckas lägga på någonting som tituleras som äggröra men smakar lutfisk. Är det jag eller någon annan som gjort fel?

13:00 Diskussion och reflektion kring våra texter och berättande, moralfilosofiskt, döden, livet, och något där emellan. 

Svart utanför fönstren. En person säger att det är vackra färger. Jag tänker att det är lerigt. Halt. Ensamt. Tomt och tyst. Höstmelankoliskt. En hund springer bland leran. Det skvätter om dess tassar.

16:00 Samtal med en vän. Pratar om de villkor som finns inbäddade i en text ur dess tänkta form, gentemot dess tänkta publik. Vad är en bloggtext, en roman, en novell, vilka krav ställer publik, form, författare, vad utgör grunden i vad jag vill berätta, här, nu, idag? Pratar med min vän om att skriva sig in i omöjliga positioner, situationer. Min rädsla för att skriva bort mig själv till en på förhand beställd publik. Svårigheter som handlar om rädslor som uppstår i mötet mellan förväntningar och ärlighet. Att våga påstå någonting. 

Planerar mitt utforskande arbete inför våren. Sista dagarna den här terminen i det klassrummet. 

Ikväll ska jag till Konstfack, även där sista veckan för i år. Första terminen som student på många år.

Stockholm centralstation
I helgen köpte jag filtar på överskottsbolaget i Göteborg, till Slottet, det var kallt förra veckan men nu har jag vid behov varma ullfiltar att ge de som kommer till divanen.

Det skvätter om mina skor när jag går mot tunnelbanan. Det glänser om bilarnas motorhuvar. Jag minns när jag var på Island. Kylan. Någonting svart och hotfullt. Storm. Svavel. November för två år sedan. Tiden är alltid närvarande. Spänner sin båge. 

Ser fram emot sömn och drömmar inatt./Christofer Bocker