Att amma, en global fråga

Jag är djupt oroad att amningen går ner i Sverige, Värmland och Sunne. Det pågår också en amningsdebatt som är ganska hätsk. I senaste numret av Time Magazin finns en mamma som ammar en treåring på förstasidan. Nu är mamman mordhotad och en psykolog har uttalat att långtidsammade barn måste gå i terapi som vuxna. Jag är oroad.

Sen 20 år tillbaka har Sverige och nästan alla länder i världen skrivit under ett dokument som kallas WHO-koden ( FN s världshälsoorganisation.) WHO-koden kom till för att göra spädbarnsuppfödningen säkrare, genom att skydda och stödja amning samt att se till att bröstmjölksersättning används på rätt sätt. WHO ville garantera att barn fick det bästa och att inte kommersiella intressen drev barnmatsfabrikanter att dela ut bröstmjölksersättning till nyblivna mammor. I tredje världen fick detta katastrofala följder när pulver blandades med smutsigt vatten.
WHO koden uppmanar att direkt efter förlossningen låta barnet ligga hud mot hud för att stimulera sök och sugreflexen och att inte tillmata barn med bröstmjölksersättning. Allt för att inte förstöra barnets sugförmåga vilket stimulerar brösten till mjölkproduktion . Att amma helt i 6 månader och sen börja med annan mat men fortsätta amma i 2 år eller längre är kodens intention. Historiskt och även idag ammas barn upp i åren.

Amning behöver synliggöras i samhället. Vi behöver vänja oss vid att amning är ett självklart inslag överallt där kvinnor och barn vistas. Även om barnet är ett, två eller fyra år. Anmärkningsvärt att Facebook censurerat amningsbilder. På så sätt bidrar Facebook till att försvåra för flickor och kvinnor att få amningen att fungera när de får barn och deras partners och andra kringstående förhindras att hjälpa dem. Ju mer man ser amning, på bild och i verkliga livet, desto bättre kunskap har man när man själv ska amma .

I söndags var jag på Strandvallen och såg min dotter spela fotboll, Mallbacken mötte Kronan. En av spelarna en mor till en 3 mån baby måste avbryta spelandet för att gå av planen för att amma sitt barn. Bra förebild för de andra i laget. En fotbollsspelande ammande mor. Ett bra exempel på att synliggöra amning i samhället. Empowerment. Själv har jag varit ammande mamma i 7 år. Ammat två av barnen i ett år och en i fem år. Jag är stolt över det, men blev heller aldrig mordhotad.

Jag önskar att alla mödrar, 95 % av alla svenska mammor svarar att dom vill amma, får den hjälp och stöd av oss professionella som de vill ha, för att komma igång och fortsätta amma. Jag vill inte på något vis skuldbelägga kvinnor som inte vill eller kan amma. Min intention är att ödmjukt försöka lyfta amning från individnivå till samhällsnivå.

Maj Larsson
Nästa vecka fortsätter Maj bloggandet med sista livströskeln, klimateriet.

Att vara i väntans tider

Det har varit fantastiskt att få lära känna och följa blivande föräldrar från två till tre via födelsen som tröskeln över till föräldraskapet. Ofta minns jag alla jag mött men på lite olika viss.
Några finns alldeles innanför skinnet för allt var så speciellt och unikt, som när ett barn föddes med hel hinnsäck.
En annan som blev förskräckt över att blivit ofrivilligt gravid och vara ung, men där föräldraskapet blivit till något helt enastående och bra. Där allt som var skamligt vänts till stolthet.
Ibland minns jag bara personer men inte vad vi pratade om och så alla vänner som jag bara minns hur vi har det just nu.

En dikt som beskriver möten så här

Av allt ditt prat
Minns jag inte mycket
Men jag minns
Att jag längtade efter Dig
Hela tiden du pratade.

Siv Arb

Mötet med männen har ofta skett i föräldragrupperna som jag varit en av ledarna för. Kvinnor och män i väntas tider som under några veckor träffats och förbereder sig inför förlossning och föräldraskap. Vi varvar praktisk förlossningsförberedelse som avslappning och psykoprofylaxandning med samtal om livet och föräldraskapet.
Kvinnorna får verktyg att våga lita och lyssna till kroppen och känna tillit till urkraften som man kommer i kontakt med under förlossningen. Det skapar trygghet och tillit och känslan av att höra till.

Graviditet födande och första tiden med amning och avslag är så kroppsligt. Kanske inte alltid så lätt i en tid då vi försöker fjärma oss från det naturliga och kroppsliga.
Det finns en kommersiell idè att kroppen går att tämja till vilket pris som helst. Att känna tillit till den egna kroppens kraft att kunna bära föda och amma blir till en motvikt till det kommersiella. Att ta makten över sitt liv kallas också för empowerment.

Pappagruppsledare
” Åh ni fantastiska män som klarar att angöra bryggan…. Ja så ser jag på pappagruppsledarna som genom årens lopp satsat tid och engagemang i föräldragrupper där målet varit ett jämnställt föräldraskap. Den grundläggande folkhälsoidèn bakom är att barnet behöver sina bägge föräldrar.
Landstinget i Värmland har sen ca 10 år anställt vanliga pappor som funnits med i den reguljära föräldrautbildningen. Vi har diskuterat könsroller, relationer och vikten att ta föräldraledigt. Tidvis har diskussionerna gått högljutt när vi diskuterat om att dela föräldraledigheten.

Nu efter ca 10 år har fler pappor tagit föräldraledigt men inte så stor skillnad. MEN det stora som jag kanske inte vågade tänka då för 10 år sen har istället hänt . Nästan alla som går isär som vi säger här i Fryksdalen, delar på vårdnaden med varann vecka. Det är stort och gör att barnen får tillgång till bägge sina föräldrar.

De första pappagruppsledarna var Morgan Stenson, Micke Myren, och Jörgen Eriksson. Sen kom Niklas Wahlman, Magnus Malmgren, Kristoffer Appelqvist, Anders Tedeholm och Kennet Bornstedt. Nu sista åren har Anton Lundström och Jan Magnusson tjänstgjort.

Kvalifikationen för att bli pappagruppsledare är att man är en vanlig pappa som varit pappaledig. Blivande pappagruppsledare får utbildning i att leda grupp och i jämställdhet och ingår i ett pappagruppsnätverk. Det är jätteroligt att få arbeta i ett pionjärprojekt med en så viktig fråga.

Maj Larsson

Skammens röda blomma och det vi aldrig pratar ett ord om

En flicka/pojke kommer en dag till sina föräldrar och säger hurra i natt har jag fått min första menstruation / sädesuttömning.

Föräldrarna säger: det är kroppens signal till dig att du kan få barn, som kanske är det största i livet och en av livets meningar. Detta är ett tecken på att du håller på att bli vuxen och är en viktig milstolpe i ditt liv. Idag ska vi fira med att baka en utsökt tårta och alla i familjen ska fira dej.
Mamman säger till dottern jag ska visa dig hur man handskas med blodet som kommer, för det finns skydd, mamman visar på ett kärleksfullt sätt hur man fäster bindan i trosorna, var den ska kastas, och hur man införskaffar bindor.

Så här går det nog inte till för så många barn/ungdomar när första mensen/sädesuttömningen kommer.

Därför började jag för ett antal år sen att träffa alla flickor i årskurs 5 o 6 tillsammans med skolsköterskan och numera också träffa dem på tjejkvällar på Fritidsgården, för att lyfta menstruationen. 

Att blöda en gång i månaden är ett tecken på att man är frisk.

Lika glada och tacksamma som vi är för våra ben som bär oss varje dag och våra händer som arbetar för oss och vårt hjärta som slår, ska vi vara för menstruationen som varje månad påminner oss om att vi finns med i en månadsrytm som följer månens gång (menstruation betyder månatlig). Dessutom en påminnelse om att vi kommer att kunna få barn, när den tiden är inne.

För att synliggöra och gestalta menstruationsförloppet har jag använt en metodik där frukter varit centrala. Att bara se bilder kan vara svårt. Få smaka, känna och se ett plommon, mandlar och avokado, stimulerar sinnena. Det blir lättare att förstå. Plommonet = storlek på livmodern mandlarna = äggstockar och avokadons kött = menstruationslemhinnan, hålrummet efter kärnan = där det befruktade ägget ligger.

Bilder från vår menstruations-
utställning på ungdomsmottagningen

Detta är ett exempel, på upplysande hälsofrämjande arbete där kvinnor får möjlighet att tolka sin kropp och grunda jaget i kroppen. Som barnmorska har man unika kunskaper om kvinnokroppen. Vårt uppdrag är att ge det till kvinnan. Att ha kunskap om sin kropp skapar stolthet och tillit till att ömt vårda den.



Ja visst gör det ont, Karin Boye

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.


Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen

Maj Larsson

Att arbeta i livets tjänst

Hej Sunnebloggen, jag heter Maj Larsson och är 58 år har levt och verkat i Sunne i 23 år. Sunne och Höjen har blivit min plats på jorden. Jag är mamma, farmor, fru och barnmorska.
Vägen hit till Sunne började 1973 då jag träffade min kärlek och livskamrat Mats i Stockholm. Vi jobbade som så många andra unga outbildade inom sjukvården. Mats sa han kom från Sunne och jag undrade var ligger det?

Min uppväxt fram till dess var förorten Farsta. Människor flyttade från små omoderna bakgårdslägenheter ut till ljusa moderna lägenheter med badrum soppnedkast och fina lekparker för barn. Alla var nyinflyttade, alla började från början, då 1957 när förorten byggdes.

Vi gifte oss, ovanligt då, utbildade oss och fick barn. Vi bodde på Söder och arbetade på Södersjukhuset, jag på förlossningsavdelning och Mats på ambulansen.

Jag hade utbildat mig till barnmorska som varit ett drömyrke länge. Att arbeta i livets tjänst och möta människor så nära och i livets STORA skeenden är stort och innerligt.

Lena Linderholms hyllning till landets barnmorskor, Livets träd.

Att vara barnmorska är att kunna verka i de stora övergångarna i livet som puberteten barnafödandet och klimateriet. Att leva och arbeta på en liten ort gör att jag kunnat följa det lilla barnet i fosterlivet till möten på ungdomsmottagningen och senare i deras eget föräldraskap. Alla möten med människor betyder något och påverkar oss och det bär vi med oss.

Här kommer en liten dikt om möten

Det är inte alltid
namnet på stationerna
som betyder något
utan snarare vem som mötte Dig på perrongen
när du kom fram

Siv Arb

Mitt bloggande dessa 2 veckor kommer bla handla om mitt arbete som barnmorska, livströsklarna samt mina stora folkhälsoupplysningsfrågor som jag brinner för: stolthet över menstruationen, avslöja myten om mödomshinnan samt amning. Men det blir även lite om att leva på landet och såklart mina förlossningsupplevelser, samt om att vara en andlig människa.

Maj Larsson

Ett perfekt ställe för skidåkning

En anledning till att jag flyttade till Sunne var att det fanns en skidbacke här. Det kändes otroligt lyxigt att ta bussen ut till backen, det gick skidbuss på den tiden, och åka i de fina backarna.

I slutet på 1900-talet hade Anders Gåsste dragit igång puckelåkning i Ski Sunne, efter att ha gått en kurs uppe i fjällen.

Jag blev engagerad i det och utbildade mig till domare och dömde i Svenska Cupen ett par år.

Tack vare Anders engagemang och senare Urban Storms arbete så har Sunne en stadig ström av åkare som går på puckelpistgymnasiet i Järpen.

Det har blivit många medaljer också. Förutom en mängd i Svenska cupen även ett en europamästare i form av Gabbe Gåsste. Adam Gummesson är med landslaget och Ricky Svensson har kört bra i världscupen och junior-VM i år.

I alpina grenen har Paulina Grassle tagit junior-VM silver. Fantastiskt bra gjort! Alberto Tomba som delade ut medaljen lär ha fått en puss på kinden.

Ett annat fantastiskt ställe på vintern är Fryksdalshöjden där det dras längdåkningsspår. Kalla soliga dagar är det som åka omkring i Narnia. Gött!

En sjöman älskar havets vågor

Jag har seglat sedan jag var liten. Först i morfars eka och hans likaledes självbyggda segelbåt. Sedan Optimist och E-jolle innan jag började med vindsurfingen. Efter det köpte vi en IF-båt och seglade i Mälaren, Stockholms skärgård, Göta Kanal, Vänern och västkusten.

När jag flyttade till Sunne gick jag och kikade på sjön och i hamnen, men det verkade inte finnas någon seglaraktivitet. Om man frågade folk om segling på Fryken sa de att det inte går för det blåser inte. Sedan flyttade vi till Leran och jag lärde känna grannen Bengt Widén. Han seglade och hade en rolig båt med dubbla kölar. En engelsk modell som skulle kunna stå på botten vid lågvatten. Det visade sig att det fanns några seglare. Och de tävlade i en tävling som kallades Malöa runt. En mycket trevlig och social tillställning som hölls fem gånger per säsong. Ett ståtligt vandringspris fanns det också.

Det visade sig att det blåste på Fryken. Rätt rejält emellanåt dessutom. Men en gång var det lite lugnare.
Vi hade precis startat en deltävling utanför Kolsnäs. Det blåste inte alls skulle man kanske kunna uttrycka det som. Men vi gled sakta framåt och en motorbåt körde fram till Åke Öster som satt och koncentrerade sig på den lilla lilla rörelse i luften som eventuellt skulle kunna kallas vind. Föraren i motorbåten ropade högt och bestämt till Åke”Det blåser inte!”. Varvid Åke replikerade ännu mer bestämt och lite högre ”Det gör det visst det!”. Jaja allt är en tolkningsfråga och man skall vara optimist.

Därefter startade vi en köpte vi optimistjolle och E-jollar och startade en seglingskola. Jag släppte ut en elev i sundet i optimistjollen. Hon drev relativt snabbt in i vassen och blev lite skärrad och skrek ”Jäävla gubbjävel!” till mig. Det är enda gången jag blivit kallad det och det var lite kul.

Sedan började vi med förarbeviskurs ett par säsonger. Och en kustskepparkurs.

Det ledde till att vi var tjugo stycken med anknytning till båtklubben som reste till Kroatien och hyrde segelbåtar. Det blev en fantastisk vecka med segling i 18 sekundmeter emellanåt, klart vatten, bad och god mat.

Vårt hem i Kroatien

Det finns mycket att göra i Sunne

En bra sak med Sunne är att det finns mycket saker att göra. En dag kan tex gå till så här.

07:00-11:00 Stalljour med mockning och packning och vägning av mat till resten av dagen samt utsläpp av hästar. Och fika.  
 
 

11:30-12:00 Konstutställning på Sundsbergs gård. Utställare är Katarina Linnerstorps.

12:30-14:00 Skidåkning i Ski Sunne. Samt våffelfika i toppstugan.

14:30-17:00 Långfärdsskridsko på Mellan-Fryken. Från Kolsnäs till Rottneros på balsalsslät is. Fika på udden söder om hamnen i Rottneros.

17:30-19:00 Längdåkning på Sundsberget. Ingen fika nu men lasagne hemma.

En skön dag med andra ord./ Magnus

Tåg, internet och cykel

Från Kirseberg i Malmö, där jag bodde innan jag flyttade till Sunne, gick det bussar var tionde minut in till stan. Skulle man någon annanstans gick det Pågatåg och bussar. Cykel var det inga problem att ta med sig. Man kunde ta Pågatåget från Malmö till Höör. Cykla Skåneleden till typ Helsingborg och sedan ta Pågatåget tillbaka till Malmö. Eller tåg till Ystad, båt till Bornholm, cykla runt ön, ta båt till Simrishamn, cykla till Ystad och sedan tåg hem. På en dag. Jag reflekterade inte ens över att jag inte ägde en bil.

I Sunne är det inte riktigt lika tätt mellan avgångarna. Mina barn och jag åkte tåg till Karlstad en lördagsmorgon. Vi skulle shoppa. På grund av att jag hade slarvat med tidtabellsläsningen så missade vi tåget som skulle gå strax efter lunch. Nästa tåg skulle gå klockan kvart över åtta på kvällen. Det gjorde inte så mycket. Vi fortsatte att shoppa, gick på café och så tänkte vi gå på bio och sedan åka hem. Problemet var att filmerna slutade efter kvart över åtta. Så vi skulle inte hinna se klart filmen. Men, en film slutade fem över åtta. Så den fick det bli. 'Midnatt i Paris' hette den. En väldigt bra film. Då dök nästa problem upp. Det var reklam i tio minuter innan filmen började och då sprack vår tidplan. Fem över åtta, när det var tio minuter kvar av filmen, fick vi samla ihop alla kassar och så diskret som möjligt 'smyga' ut ur salongen. Slutet på filmen fick vi se när den kom på Dvd.

Men! Fryksdalsbanan finns! Och det är ju fantastiskt med tanke på alla nedläggningar som gjordes förr.

Jag undrar hur de som byggde järnvägen tänkte då 1910 när de drog igång. Förstod de att banan skulle finnas kvar som ett modernt transportmedel hundra år senare?

foto: Svante Norder

Personalen på tågen är en anledning att åka. Vilken service! Alltid trevliga, en gång hade jag glömt stereon på i bilen på parkeringen utanför stationen. Stationspersonalen kontaktade tåget. Som hade hunnit till Tolita. Konduktören erbjöd sig att ta min bilnyckel, stänga av stereon när han kom till Sunne med vändande tåg och lämna in nyckeln på stationen. Där jag kunde hämta den på kvällen när jag kom hem från jobbet. Naish!

När jag flyttade till Sunne var det gamla tåg tillverkade av Fiat som trafikerade banan. Med väldigt sköna säten. Nu är det nya fina tåg. Och! Utsikten är densamma. Att åka längs med Fryken en tidig höstmorgon när den uppgående solen lyser genom röken från sjön är alldeles otroligt vackert. Astrid Lindgren lär ha fått inspiration under en resa längs med Fryken. "Det var en sådan där fantastisk morgon med rosa ljus över sjön - ja, det var något överjordiskt vackert, och då fick jag plötsligt en så stark upplevelse, ett slags vision av mänsklighetens gryningsljus, och då kände jag hur någonting tändes. Det här kanske det blir någonting av, tänkte jag" och resultatet blev boken Bröderna Lejonhjärta.

Cykling
En skillnad mellan Stockholm och Köpenhamn lär vara att i Köpenhamn har man integrerat cykelbanor som en naturlig del av staden ända sedan början på 1900-talet med den påföljden att nästan fyrtio procent av köpenhamnarna cyklar till jobbet. Cyklingen är en del av staden. I Stockholm lär man ha sett cykling som rekreation. I Stockholm är andelen jobbpendlare mindre än i Köpenhamn. Men starkt växande vilket medför trängsel på cykelbanorna då utbyggnaden inte har hängt med. Att cykla hela året är också en trend och med de dubbdäck som finns till cyklar så är det inga problem. Och det är många som cyklar. Vätternrundan fulltecknades på sex dagar av 21300 cyklister. Selma Spa har hakat på och kör cykelläger inför Vättern. En bekant på jobbet har en elcykel. Motorn hjälper till när man trampar. Det känns som att man är tio gånger starkare än normalt och man kan sitta och cykla i uppförsbackarna.

Att cykla i Sunne faktiskt ganska bra. Det finns cykelbanor som täcker in hela centralorten, och även till Rottneros och Borgeby. Dessutom en cykel- och gångbro över Sundet.

Är cykling något som prioriteras i Sunne? Om man söker på 'cykling' på kommunens hemsida så får man fem träffar. 'Cykla' ger 95 varav en stor majoritet är träffar i veckobrev från skolorna. Enligt översiktsplanen som sträcker sig från 2011 till 2031 skall kyrkbyarna bindas samman med centralorten. Men det finns ingen karta över cykelvägar på hemsidan, inga planer på vad som skall göras i framtiden. Ingen sammanhållen information. Det finns till exempel en cykelled mellan Sunne och Gräsmark. Men det krävs rejält med lokalkännedom om man vill cykla den. Eller att man tar sig ner till turistbyrån och köper en karta.

En favoritrunda är att cykla till Olsäter och sedan vidare på Klarälvsbanan till Munkors och tillbaka till Sunne över höjden. Tänk om det fanns sådana cykelbanor som Klarälvsbanan i Sunne. Kanske en mellan Torsby och Karlstad längs med sjön. Och cykelbanor som band ihop samhällena i kommunen. Säkra parkeringar för cyklar, pumpar att pumpa däck på strategiska platser. Det finns mycket man kan göra för att underlätta cyklandet.

Och varför inte en sådan här i åmbergsbacken? En liten idé för Åmbergsbacken

Trots alla framtidsprofetior om flygande bilar och svävande tåg så kanske det är rälsbundet tåg och cykel som kommer att finnas kvar. Om ytterligare hundra år. Man gick, red och åkte i olika typer av kärror i ett par tusen år innan motorerna kom. Kanske kommer tåg och cykel att finnas i åtminstone ett par hundra år innan något nytt kommer. Så bygg ut!


Nätet
1992 fanns inte Internet. Inte utanför universitet och större företag. Man fick ringa runt om man ville ha information. I början av nittiotalet kom en slags terminal som hette Teleguide inspirerad av minitel från Frankrike. En stor grå plastig sak med monokrom skärm. En kompis i Sunne hade en. Man kunde söka efter telefonnummer på den. En stor flopp. Men i Frankrike lär det finnas två miljoner minitel kvar idag. Mitt första internetmodem köpte jag 1996. Långsam uppkoppling men Internet blev snabbt en del av vardagen. Nu går det snabbare att surfa. 8 Mb per sekund. Tur man bor inne i Sunne så man har bra uppkoppling. Meen! Plötsligt hände något. Det grävdes ner fiber utanför Sunne. Sunne blev årets fiberkommun och helt plötsligt är det snabbare Internet i Ransbysäter ute i skogen än inne i tätorten... Grrrr. Men ändå! Tänk att kunna bo ute i skogen i lugn och ro och ha tillgång till snabbt Internet. Häftigt!

/ Magnus