fredag 17 februari 2017

Skepticism som någonting positivt och konstruktivt

De senaste veckorna har jag arbetat på barn- och ungdomskliniken på centralsjukhuset i Karlstad. Det har varit en otroligt tuff start på året för många familjer med RS-virus som härjar värre än på länge. Det kanske många känner till eftersom det skrivs en hel del om det i tidningarna just nu.

Det som är svårare att känna till är att de allra flesta barn som åker på en RS-infektion klarar sig alldeles utmärkt med egenvård hemma, och rider ut stormen som vilken rejäl förkylning som helst. Det är tydligt i mötet med oroliga föräldrar på akuten att den kunskapen saknas hos många. Och det fick mig att fundera. Vad beror det på egentligen?

Svaret är inte så enkelt.
Min personliga tanke är att det beror till stor del på att småbarnsföräldrar idag befinner sig mitt emellan två läger – de som är äldre och aldrig fastnade riktigt så hårt i internetflugan, och de som är tonåringar idag som växt upp med det sedan födseln.
Jag och många andra lärde oss vad internet var när man fortfarande kopplade upp sig med ett tjutande telefonmodem och de flesta webbsidor hade små facklor som brann överallt, och mintgrön text på svart och blå bakgrund. Vi ligger helt enkelt efter en hel del.

Den stora fördelen med internet och sociala medier är givetvis att allt är tillgängligt där ute.
Att läsa Wikipediainlägg idag är många gånger bättre än att läsa i en lärobok, eftersom wikin uppdateras löpande med ny information och övervakas av en stor grupp specialintresserade människor spridda över hela världen.
En bok är någonting statiskt, och är – om det rör moderna forskningsrön – ofta out of date redan när den kommer ut i handeln. Alltså är det en förutsättning idag att man håller sig uppdaterad med hjälp av internet, rapporter och sammanställningar.

Men hur vet jag att det jag läser verkligen stämmer? 
Mitt flöde på Facebook styrs av tidigare likes och vad jag och mina vänner googlat på häromdagen.
Mina googleträffar inte minst styrs som standard också av vad jag sökt och klickat på tidigare, och av vad de flesta andra som sökt på samma sak klickat in sig på och stannat till på under längre tid. Och det innebär osannolikt många gånger att forumsidor som familjeliv och flashback hamnar väldigt långt upp.
Kändisbloggar och klickbeten sprids som skogsbränder när de blir ”virala” och delas hundratusentals gånger på bara ett par dygn, hamnar på löpsedlar i mer eller mindre tveksamma kvällstidningar, och smyger sig in som sannolik fakta i våra medvetanden - trots att allting började med en mer eller mindre personlig åsikt.

Det är helt enkelt stört omöjligt att veta vad som är välgrundad fakta i det dagliga bombardemanget av information, om man inte är riktigt duktig på källkritik. 

Personligen tror jag att det är skolans allra största utmaning för många år framöver; att lyckas stötta våra barn och ungdomar i att bli skjutjärnskällkritiker och att söka och värdera information.

För att återkoppla till barnkliniken i Karlstad. Det är tydligt att föräldrar idag vill göra rätt och av den anledningen försöker läsa på – med mer eller mindre goda resultat.
Förlossningsvården sliter med att motivera mödrar till att amma sina spädbarn. Amningsfrekvensen har blivit lägre i Sverige, trots att vi vet att det medför stora fördelar för barnet när det fungerar – vilket det gör i de allra flesta fall om man kämpar på och får ett bra stöd.
Man får slåss för att tillräckligt många barn ska följa vaccinationsprogrammet så att vi skyddar de som är infektionskänsliga eller av någon anledning inte kan vaccinera sig, trots att det är ett välkänt faktum att vi med hjälp av vaccinationer slipper bli sjuka i mässlingen eller polio. Den goda sunda inställningen att hålla sig välinformerad är en hal utförsbacke om man inte väljer rätt nedfart från början.

Jag vill med det här inlägget inte skriva någon på näsan. Inte starta en debatt i kommentarsfältet, eller ens övertala någon att vaccinera sina barn.
Det är lätt att förhålla sig skeptisk mot sjukvården, kanske delvis på grund av att många har dåliga erfarenheter i kontakten med vården.
Mina tips är dock som följer:

  • Förhåll dig skeptisk till det du läser på internet.
    Ifrågasätt vem som skrivit, vad de skrivit och inte minst VARFÖR de skrivit. Agnes Wold är ett ypperligt exempel på en briljant professor som uttalar sig högt och lågt och långt utanför det område hon är expert på – i vilket syfte..? 
  • Har fler skrivit samma sak? Är de personerna eller grupperna oberoende av varandra?
  • Den här är viktig (texten länkar till förklaring): Lär dig skillnaden på korrelation och kausalitet.
  • Undvik att falla för fräcka namn som låter proffsiga. Det är en enkel taktik för att övertala människor att tro på vad man skriver.

Det finns många fler punkter att ta upp, men är man intresserad av källkritik och att lära sig mer om att värdera forskning och studier av olika slag finns det massvis med information och kurser att ta till sig – på distans, folkhögskolor och universitet, m.m.
Vaccinationer orsakar inte autism, amning är inte ett bollträ i jämställdhetsdebatten, och färre kommer inte drunkna om Nicolas Cage slutar göra film.





Ta hand om varandra. På återhörande! 
/Pontus

tisdag 14 februari 2017

Livet, huset och rally

Vi såg huset på bild. Dåliga foton tagna med mobilkamera en midvinterkväll. Mörkt, murrigt, och nästan helt omöjligt att urskilja något utöver att det såg torrt, mysigt och lugnt ut. Och terrassen sedan – vilken lyx. Det är vår terrass du ser vid vattnet till höger när du kör över sundet och korsar järnvägsspåret på väg ut ur Sunne mot kyrkan och Brårud. Den med massor av julbelysning som vi fortfarande inte orkat plocka ner eftersom det är så mycket tråkigare än att sätta upp den.

Jag heter Pontus, och flyttade till Sunne tillsammans med min fru Charlotta och vår dotter Ingrid i februari 2016. Vi flyttade in i det lilla huset med den stora terrassen mitt i vintern, men njöt några månader senare av en fantastisk sommar med båtplats vid huset, massor av egna tomater och chilisorter och en liten plätt gräsmatta som förstås klipptes alldeles för sällan.
Charlotta är född och uppvuxen i krokarna, men vi träffades i Göteborg där vi också spenderat de senaste 10-15 åren båda två – först på varsitt håll, därefter tillsammans. När vi flyttade hit lämnade vi en härligt trerummare mitt i Haga i Göteborg, med krypavstånd till 100 ölsorter per bar, fräcka restauranger med takeaway-lådor och dyra lattemuggar. Vi ersatte lägenheten i Haga Göteborg med huset på Haga i Sunne och har än så länge inte ångrat oss en gnutta.

Jag spenderade de senaste åren i Göteborg med att läsa till läkare på Sahlgrenska Akademin. När jag var färdig med min examen stod jag liksom mina kurskamrater i valet och kvalet – köa i månader eller år för att få plats som AT-läkare på de stora universitetssjukhusen, eller flytta till landsorten och ett mindre sjukhus för att fortsätta karriären där. För min del var valet inte svårt, och det föll på Torsby sjukhus. Sedan mars 2016 jobbar jag som läkare i Torsby och trivs fruktansvärt bra med det. Jag har förmånen att träffa både spädbarn och gamla, relativt friska och allvarligt sjuka, på ett sätt jag aldrig hade fått möjlighet till i storstaden. Det skrivs mycket i tidningar och media generellt om bristen på vårdplatser och långa väntetider, och jag tycker det är viktigt för en värmlänning i de norra delarna att veta att vi har jämförelsevis korta väntetider här hos oss. Detta trots att det finns stora begränsningar i tillgången på tider hos primärvården.

Det tilltalar mig också att kunna vara en del i det lokala. Jag gjorde en sommar som sjukvårdsansvarig på Vattenlandet i Sunne under min studietid och hälsar fortfarande på några av er besökare och kollegor från den sommaren när jag går en promenad på Sunne, trots att det var flera år sedan nu. Det gläder mig. Min tanke är att fortsätta bidra på frivillig basis när det finns sådant behov – må det vara föreningsverksamhet med idrott eller andra arrangemang. Det känns som en stor förmån att få vara delaktig i Sunnes fritidsliv.

Helgen som gick var det rallytävling i Värmland, och jag och ett gäng kollegor var på plats som medicinskt stöd om olyckan är framme. FIA – säkerhetsansvariga för bl.a. World Rally Championship – har en rigorös uppgift när det gäller säkerheten för både förare och publik. Utöver centrala funktioner som medicinskt ansvarig läkare och stödpersonal på serviceplatsen finns givetvis akutbilar på plats på samtliga sträckor under rallyt.
På flera platser i skogen står MIC-bil tillsammans med ambulans redo att dra iväg för att hjälpa förare eller publik som råkat illa ut. MIC är en medicinsk insatsbil som bemannas av två brandmän och en läkare, utrustad med rallydäck och en uppsjö av akutmedicinska hjälpmedel som kan göra skillnad mellan liv och död om det verkligen går åt skogen i skogen. Jag spenderade lördagen i MIC 6 tillsammans med brandmännen Jan och Anders från räddningstjänsten i Karlstad vid starten av Vargåsen. Vi hade en lugn dag med fint men kyligt väder och utan några akuta insatser – en perfekt dag i skogen helt enkelt. Ett stort tack till alla er funktionärer som såg till att publiken hade en fin och säker dag, och till alla er i publiken som gör rallyt till vad det är.

Vi återkommer med fler inlägg de närmaste två veckorna, och är jätteglada över erbjudandet att dela med oss av vår tillvaro här på Sunnebloggen. På återhörande!/Pontus och Charlotta Weinar

En fruktansvärt tidig frukost inför en dag i skogen.

MIC 6, ambulans och radiosambandsbil vid starten av SS11/14 Vargåsen.

Dagens utsikt över starten.


En kort paus med lägereld och energipåfyll.

Kryddig gulasch värmer fint inifrån.

fredag 27 januari 2017

Låt oss vara rädda om varandra och demokratin

Min fru Sara och hela familjen värdesätter jag högt.

















Hej
I sista inlägget vill jag bara passa på att tacka mitt nya land Sverige som har gett mig alla möjligheter. Att leva i en demokrati och att se sin framtid utvecklas är inte en självklar rättighet för många människor i världen. Låt oss inte ta detta för givet. Låt oss vara rädda om varandra och demokratin.































Idag så jobbar jag som samordnare på ett HVB-hem i grannkommunen Torsby. En utmaning jag tagit på mig efter att ha jobbat med ensamkommande ungdomar i sex år lite drygt. Jag vill passa på att tacka alla handledare, människor som jobbar och hjälper till med ensamkommande ungdomar. Handledare som gör ett exceptionellt jobb. Man står ut, håller om och håller i ungdomar som är i ett främmande land med många frågeställningar.

Här kommer en dikt som avslut på det hela. Ta hand om er och tack för att jag fick skriva på Sunnebloggen.

Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.
Flykten valde oss. Därför är vi här.
Ni som ej blev valda - men ändå frihet äger,
hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär!

Bojan väljer foten. Vi valde att vandra.
Natten var barmhärtig. Nu är vi här.
Ni är för många, kanske den trygge frie säger.
Kan vi bli för många som vet vad frihet är?

Ingen väljer nöden. Vi valde den icke.
Den valde oss på vägen. Nu är vi här.
Ni som ej blev valda! Vi vet vad frihet väger.
Hjälp oss att bära den frihet som vi bär!

/Stig Dagerman.

Ett albanskt ordspråk låter såhär:
”Det är aldrig försent att leva en lycklig barndom.”

/Med vänlig hälsning Ardhon Bujupi



onsdag 25 januari 2017

Livets färg är inte svart eller vit

Hej
Man får sig många frågor under livets gång. Eftersom jag var beroende av min kropp för att kunna dansa så kunde jag inte tänka mig hur min arbetslivssituation skulle kunna se ut nu när jag inte kunde prestera så som jag hade gjort innan.

När jag skadade foten hade jag mer än halva arbetslivet kvar framför mig. Jag frågade mig själv ”Vad gör jag nu?” Jo, jag tar lastbilskort för då kan jag få ett yrke som lastbilschaufför.  Samtidigt fortsatte jag med dansundervisningen på olika skolor och workshops runt om i Sverige. Jag bröt inte direkt upp med dansen utan det blev en naturlig nedtrappning.

Samtidigt så dök det upp lediga tjänster i Sunne kommun.  De sökte personal till ett HVB-hem för ensamkommande ungdomar. Min far gick också bort det året och jag var i Kosova på begravning när den tjänsten kom ut. Jag sökte tjänsten och fick jobbet. Felix Egergren kom att bli min chef.

Jag skulle nu jobba med ensamkommande ungdomar som kom till ett helt nytt land. Tänk vilket ansvar att vara med och påverka andra människors liv. Jag visste att min resa till Sverige var liknande och att jag trodde att jag skulle ha mycket att tillföra det yrket. Ack så fel jag hade och så mycket jag har fått lära mig. Ofta gick jag med känslan till jobbet att ”nu ska jag lära dem något”, men jag kom hem med ett leende och saker som ungdomarna hade lärt mig.

Att komma till insikt att livets färg inte är svart eller vit har varit en lång process för mig att genomgå. Jag har mött människor från alla världens håll och kanter som har alla möjliga sätt att se på livet. Vilket sätt är det rätta? Som en kampsportare som heter Bruce Lee brukade säga:

”Töm ditt sinne, var formlös som vatten. Nu stoppar du vattnet i en kopp och den blir koppen, du stoppar vattnet i en flaska och den blir till flaskan, Stoppa vattnet i en tekanna och den blir till själva tekannan. Nu kan vattnet flöda eller så kan det krossas. Var vatten min vän.”














Samtidigt som jag jobbade på HVB-hemmet fick jag förfrågan från Mats Moberg i räddningstjänsten om jag kunde tänka mig att arbeta som deltidsbrandman. Vilken utmaning tänkte jag och tog på mig det efter att ha träffat Lennart Edvardsson.

Lastbilskortet som jag redan hade kunde komma till användning igen dessutom. Räddningstjänsten har lärt mig otroligt mycket. Det som alla springer ifrån ska vi springa till. Förberedda att göra det som vi är bra på. Under tiden på räddningstjänsten fick jag också vara med i eftersläckning på Västmanlandsbranden. Att se naturen sårad var väldigt påtagligt och vi borde ta hand om vår natur mycket mera än vad vi gör.






























Räddningstjänsten är viktig för att de som bor i kommunen ska känna trygghet. Då den till största del är uppbyggd av deltidsbrandmän förutsätter det att arbetsgivare låter brandmännen avvika ifrån ordinarie arbete vid larm för att verksamheten ska fungera. Sunne kommun kunde inte godkänna att jag gick på utryckning. Då det ligger i kommunens intresse med en fungerande räddningstjänst tycker jag att man borde se över sina riktlinjer kring detta då andra arbetsgivare är väldigt generösa med det.

”Om du spenderar för mycket tid med att fundera över en sak, kommer du aldrig få det gjort.”
/Bruce Lee

/Ardhon Bujupi



måndag 23 januari 2017

Så fort jag kom ifrån Sunne så längtade jag tillbaka




















Hej
Som jag berättade i föregående inlägg gick jag i skolan i Stockholm. Under den tiden frilansade jag en del som dansare, bland annat med dansgruppen ”Wicked project”.

Annefors och Sunne kom sedan att bli min fasta punkt. På helgerna brukade jag komma hit för att jobba extra på Spa i restaurangen och på fitness-avdelningen. Jag bodde hos Terje och Sten-Åke som gav mig den bästa tryggheten jag kunde önska mig. Jag levde i en svensk familj och kom i kontakt med de svenska traditionerna på ett närmare plan.

Efter en tid började jag på Musikkonservartoriets dansarutbildning i Falun. Jag fick Faluns kulturpris och började frilansa ännu mera som dansare. Sedan började en hel del priser ramla in; Stipendiet ”MID”-musik i Dalarna, Stallfåglarnas stipendium, ”TSO”- Teater och ScenOrden, Bosse Parneviks stipendium med mera.















Jag medverkade i Sunne-revyn och vi hade föreställningar på helger och en hel del förberedelser innan nyår. Reine Flodin producerade och Terje Thoresen regisserade. Vi skickade in ett av mina dansnummer för att vara med på tävlingen ”Revy-SM” och jag råkade ta hem två priser; ”Bästa tv-mässiga nummer” och ”Årets dans och rytm-2005”.  Detta nummer såldes till Peter Flack i Örebro och det ledde till att jag arbetade hos honom under två års tid med revyn ”Det våras för Hjalmar”.

Jag jobbade med Peter Flacks revy i Örebro i två år.















Många spännande möten blev det under min dansperiod...

















































2005 träffade jag också Sara som i somras blev min fru. Sunne blev alltmer och kom att förbli mitt nya hem. Så fort jag kom ifrån Sunne så längtade jag tillbaka hit. Jag arbetade även som danslärare på Kulturskolan som var under ledning av Tuula Dajén och undervisade på Stjerneskolans danslinje i Torsby samt på Torsbys Kulturskola. Det blev mycket pendlande mellan Örebro, Sunne och Torsby dessa år. Jag undervisade även i Arvika på Klässbols högstadium och gymnasium eller Stage and performance som det numera heter.

I somras blev Sara min fru!




















År 2008 skadade jag min fot rejält och var tvungen att tänka på att sadla om med nya utmaningar. Hur mitt liv fick en helt ny vändning ska jag berätta för er i nästa inlägg...

/Ardhon Bujupi

fredag 20 januari 2017

Dansen kom att bli en central punkt i mitt liv

Att dansa var en dröm som jag hade som liten, men att dansa ansågs inte vara så fint för pojkar där jag är uppväxt. Pojkar skulle se till att stärka ekonomin med riktiga arbeten. När jag kom till Sverige började jag ägna mig åt dans då jag hade mycket fritid. Väntan på beskedet om att få stanna i Sverige kom att bli lång, mycket längre än vad vi trodde.

För min familj tog det nästan sex år att få beskedet om att vi skulle få stanna i Sverige. Under tiden hade vi inte rätt att hyra en film på videotek runt om i Sverige eller låna en bok på biblioteket då vi inte hade våra fyra sista siffror utan levde som flyktingar.

Vi fick flytta till femton olika ställen och städer runtom i vårt fina Svearike. Jag har sett platser från Ystad till Luleå; Malmö, Hammarstrand, Borlänge, Sandviken, Hofors, Falun, Laxå, Hultsfred, Kumla, Örebro och återigen Falun. Även flyttar inom samma stad förekom. Flyktingförläggningar stängdes och vi fick flytta dit det fanns plats. Det är ungefär det som pågår idag med alla boenden som stängs då Migrationsverket mobiliserar om.



















Dansen kom att bli en central punkt i mitt liv. Det gjorde att jag fick kompisgäng med liknande intressen och jag kunde också komma i kontakt med Sverige och svenska världen på det viset. Mitt svenska språk var inte så starkt och då fick jag ta kroppen till hjälp helt enkelt. I det lärde jag mig att också ta kontakt med människor. Dessutom kom jag i kontakt med olika fritidsgårdar som ville att jag skulle hålla olika danskurser. Dansen blev allt och kom att bli min nya identitet.

Året var 1999 då kriget var slut i Kosova. Mina föräldrar kom inte riktigt in i det svenska samhället och de bestämde sig för att åka tillbaka trots att de hade uppehållstillstånd i Sverige.

Jag hade inte varit med om att bestämma min resa hit till Sverige, men fick nu vara med och bestämma att jag ville vara kvar här. Jag läste estetiska programmet på gymnasiet och hade sista året kvar i Falun på Harldsbogymnasiet.

Mina föräldrar accepterade mitt beslut och jag fick vara kvar i Sverige utan att ha en riktig plan för min kommande framtid. Vid den tiden dansade jag streetdance på fritiden och hade ett gäng i Falun som hette ”Bojsenburgs revysällskap”. Vi skulle uppträda vid något som heter ”Ungdomsrevyer” i Eskilstuna. Där gjorde jag en koreografi som handlade om robotar som väcktes till liv.

Efter föreställningen träffade jag en man som kom fram till mig. Han var imponerad över det han hade sett och undrade var jag hade gått i skolan. ”Nej, detta gör jag som hobby” svarade jag. ”Jaha ja, men jag kommer att ta kontakt med dig för du ska gå i skola, unge man, och studera vidare med detta som du håller på med”. Jag trodde att han aldrig skulle höra av sig igen, men det gjorde han.

Terje Stoud Platou Thoresen hjälpte mig så att jag fick göra
intagningsprov på Kulturama och Balettakademien i Stockholm
tre månader efter att tiden hade gått ut.
















Denna man heter Terje Stoud Platou Thoresen och han hjälpte mig komma in på Kulturama och sedan Balettakademien i Stockholm. Han ordnade så att jag fick göra intagningsproven tre månader efter att tiden hade gått ut. Proven gick bra och jag kom in på skolan. Mitt liv tog ett nytt kapitel som jag kommer att berätta mera om nästa gång.

//Ardhon Bujupi

Mitt liv tog ett nytt kapitel som jag berättar mer om nästa gång


onsdag 18 januari 2017

Less inombords på pengar

För lite drygt två år sedan så var jag i Afrika. I landet Zambia. Resan gjorde vi tillsammans med utbildningen på Klarälvdalens folkhögskola som jag gick (socialpedagoglinjen med inriktning på omvårdnad).
















Denna resa kom att bli ett monument i mitt liv som jag alltid kommer att bära med mig. Den påminde mig själv om vem jag var. När jag kom hem sedan så skrev jag ihop en sammanfattning som vi hade i uppgift som skolarbete och några rader vill jag dela med mig av.

"Någonstans i all misär som jag hade runtomkring mig som barn, så hade jag ändå drömmar som jag ville uppfylla. Jag kom allt närmare mina drömmar. För varje bråk som uppstod hemma så flydde jag in i drömmarna. Jag såg mig själv som en framgångsrik person. Jag klippte papper i sedelstorlekar och gjorde sedelbuntar av det. På mina sedelbuntar var det alltid de högsta beloppen.

Mina självgjorda sedlar skulle vara lösningen på alla problem som familjen hade. De skulle köpa mycket mat så jag gjorde en ännu större bunt. Sedan skulle mina sedlar få mina bröder hem som var utomlands för att jobba och som jag saknade så. De skulle inte behöva vara utomlands nu. Det behövde de inte när jag gjorde så mycket sedlar. Jag gjorde mycket pengar.

Faktum var att jag gjorde så mycket pengar att jag en dag hade glömt att lämna dem hemma och hade med mig dem till skolan. När skolkamraterna såg det så resulterade det i att jag blev utskrattad för mina låtsassedlar som jag hade gjort. När jag gick hem sen så minns jag att även som barn så var jag less inombords på pengar.

Pengar hade splittrat familjen. Pengar hade fått min far att inte må så bra och ägna sig åt drickandet. Pengar satte alltid begränsningar för hur mycket man fick äta. Pengarna gjorde så att min äldste bror gick bort med anledning av att inte kunna ge honom den vård han behövde.

Pengarna gjorde så att jag aldrig hade nya kläder. Pengarna gjorde att vi inte hade medicin när det behövdes. Pengarna satte begränsningar för att umgås med de man ville umgås med som liten. Man passade inte in riktigt.

Pengar var ett stort ämne i min familj. Ändå visste man att det var just pengar som vi inte hade. "Pengar finns inte och då finns det inget liv" brukade det sägas runtomkring mig. Vi var inte ensamma om det i Kosova på den tiden. Fattigdomen var och är grym."

Vi har dock mycket att lära oss av Afrika. Den glädje som sprids i Afrika är tydligt att man inte kan köpa med pengar. 
















Jag ställde mig frågan hur det kommer sig att vi föds där vi föds, hur kommer det sig att jag kände mig så utanför när jag var i Afrika? Utanförskapet grundade sig på att jag var vit. Jag kunde inte påverka att jag såg ut som jag gjorde. 

Det var väldigt spännande att uppleva detta och jag önskar att alla fick uppleva det. Så att vi kan se att hudfärg, kön, religion och sexuell läggning inte kan definiera oss som människor.
Goda handlingar från en till en annan kan det. Som Moder Theresa brukade säga. "Fred börjar med ett enkelt leende" samt "Vänta inte på ledare, gör det ensam, från person till person."

Jag vet att jag lovade er att berätta om hur jag hamnade i Sunne, Men jag har fått friheten att skriva vad jag vill och idag ville jag skriva om det här. Ha tålamod det kommer nästa gång. Tack.

// Ardhon Bujupi

måndag 16 januari 2017

Som vara pånyttfödd i Sunne

Hej
Mitt namn är Ardhon Bujupi och jag är 34 år gammal. Jag kom med flyktingvågen år 1992 till Sverige ifrån Kosova. Det var mestadels människor som kom från Balkan vid den tiden. Det var många som ville undan den serbiska regimen och deras förtryck att etniskt rensa människor. Ungefär 80 000 flyktingar kom till Sverige det året. Jag kom tillsammans med min bror, mina två systrar, min mor och min far.

Jag har bott till och från i Sunne sedan år 1999, men permanent sedan 2007. Jag bor i ett läge på en topp som har utsikt i princip över hela ”lilla Paris” som jag brukar säga. (Lilla Sunne alltså). Jag har min fru Sara, min son Elton och min dotter Emira som jag värdesätter väldigt högt.



















Jag har fått förfrågan att skriva något om mig för er som läser Sunnebloggen och jag ser fram emot att dela min historia med er. Jag ger mycket av min lediga tid till mina barn. Det känns väldigt skönt för mig som förälder att kunna ge dem så mycket tid som möjligt.

Mina barns uppväxt skiljer sig mycket från min egen.  Att se mina barn växa upp i en välfärd som i Sverige där de har tillgång till frihet, kylskåp, värme om nätterna och mat känns som att vara pånyttfödd. Att kunna duscha dem om kvällarna och leka med dem strax innan läggdags känns som att leva om på nytt, jag får uppleva en barndom som jag skulle haft, och som borde vara en rättighet för alla barn världen över.

Leksaker och rätten att vara barn var något som jag bara kunde drömma om. Att sedan läsa en godnattsaga tillsammans med dem i sängen lär mig väldigt mycket. Jag tror starkt på det som Michael Jackson brukade säga: att barn borde lära oss vuxna och inte tvärtom. Vi behöver vara mer lyhörda, endast lite styrande och spendera mycket tid tillsammans med våra barn så kommer vi framåt i världen bättre än vad vi gör. En värld med mindre krig och missförstånd.

Jag kommer att gå in på hur det kommer sig att jag just hamnade i Sunne nästa gång, men jag vill bara skriva några rader till innan det.

När vi började vår resa och flykten till Sverige, med två väskor och en väg utan återvändo var det så att vi hade många tårar på våra kinder och förkrossade hjärtan över det som vi lämnade bakom oss. Många sådana dagar har passerat i mitt liv och djupt i min själ har det satt spår.

Inte många länder har jag varit i, men det känns som att jag har sett allt. Jag orsakade inget fel och älskade det som jag hade innan. Jag har gått igenom en stor förändring i mitt liv, men inget förändras märkligt nog. Idag är det precis lika illa i världen och många flyktingar finns ibland oss på våra gator utan adresser och något att tillhöra mera än bara namnet flykting.

Jag brukar säga ”en gång flykting, alltid flykting”. Kanske låter det negativt, men en flykting förstår vad jag menar. En som har lämnat en identitet, ett arv, en del av sin ålder i ett land och anpassar sig i ett annat.

Det finns hopp för en flykting att hitta ro i en ort som Sunne.

/Ardhon

 Utsikt över hela ”lilla Paris” som jag brukar säga. (Lilla Sunne alltså)