Varför ska man bli gymnasielärare? Tja... varför inte?

Jag måste erkänna en sak: jag hade aldrig tänkt bli lärare. Inte ens lite. När jag först flyttade till Sunne började jag jobba som laborant på Rottneros Bruk. Det var ett bra jobb – roligt ibland, men också ganska... ja, monotont. Samma prover, samma rutiner varje dag.

Sen hamnade jag i klassrummet – och allt förändrades.

Att få jobba med gymnasieungdomar är som att ladda batterierna varje dag. Det är fart, det är känslor, det är skratt (och ibland lite suckar över prov). Men framför allt: det ger mig energi. Ungdomarnas nyfikenhet, deras frågor, deras engagemang – det smittar av sig.

Jag jobbar med relationellt ledarskap, för det passar mig. Undervisning handlar inte bara om att förklara fotosyntes eller kemiska bindningar – det handlar om att bygga relationer. När eleverna känner sig sedda, lyssnade på och trygga, då vågar de också lära sig mer.

Och ja, jag gillar humor. Faktiskt tycker jag att vi borde skratta mycket mer i skolan! Ett gott skratt sätter fart på både dopamin och serotonin – hjärnans egna glädjekickar. Och när vi mår bra, lär vi oss bättre.

Mina elever går naturvetenskapsprogrammet. De kämpar med tunga ämnen som biologi och kemi – och mitt jobb är att göra den resan så begriplig, strukturerad och trygg som möjligt. För när man förstår vad man håller på med, då vågar man också ta nästa steg.

Jag älskar dessutom laborationer! På SG/Broby har vi ett fantastiskt laboratorium, och jag är så glad att mina elever får chansen att bli säkra i den miljön. Det är en superkraft att ta med sig, både till universitetet och till sommarjobbet.