måndag 24 juni 2019

Sunnebloggen tar semester

Dags för Sunnebloggen att ta semester. Vi är tillbaka i slutet av augusti. Välkommen åter!

torsdag 20 juni 2019

Midsomrarna i min barndom har en speciell plats i mitt hjärta

Då är det dags för mig att göra den sista uppdateringen om min vardag här på bloggen. Hoppas ni har funnit det intressant att se hur jag har det på dagarna, jag har ju kanske inte det vanligaste jobbet.

Nu ska jag faktiskt vara mammaledig på heltid ett tag framöver. Det startar ju lämpligt nog med midsommar. Önskar att vi hade tid att åka till Sunne och fira där, men då min man jobbar idag och hans son som firar med oss måste vara tillbaks i Stockholm på lördag så känner vi att det blir för stressigt att åka fram och tillbaks för bara ett dygn. Det får bli en lite längre tripp senare i sommar istället!

Men midsomrarna i min barndom har en speciell plats i mitt hjärta. Vi var väldigt många barn i samma ålder på vår gata. Och familjerna samlades för ett gemensamt firande med midsommarstång, mat i överflöd samt lekar och musik. (Med min kära morfar i spetsen, spelandes på sitt dragspel.)

Senare i livet åkte jag istället till Karlskoga och firade med en av mina bästa vänner på hennes släkts gård. Vi vallfärdade från Stockholm och firade på liknande sätt där. (Förutom att det inte var så många barn).



















Men de senaste åren har vi firat midsommar i Turkiet, närmare bestämt Side. Min familj har lägenhet där och är en plats som jag tycker väldigt mycket om! Vi har väldigt många goda vänner där och när vi gifte oss så skedde det på vår favoritstrand där. 



 

 

 
























Tyvärr blir det inte midsommar i Turkiet  i år då vi tycker att Flisan är för liten för värmen där nu. Så vi stannar hemma och firar med vänner här i Stockholm med sill, potatis, grillat och självklart jordgubbstårta! 

Så med detta lämnar jag er nu. Min dotter behöver min uppmärksamhet och jag ska snart väcka tonåringen på övervåningen så vi kan åka och handla innan resten av Stockholm gör det! 

 Ha en underbar sommar! 

/Maria

onsdag 19 juni 2019

En sista gång på Grå gåsen före avfärd

Äntligen hemma!

Lyckan att igår få komma hem till den här lilla skruttan!

 Men innan vi flög hem hade jag och Evelina en trevlig dag i Visby! Vi går upp tidigt och åker en sista gång till Grå gåsen för att sminka de artister som vill ha smink inför avfärdsfilmandet. Sen packar vi ner våra grejer och ställer dem på hög så det ska vara lätt att samla ihop dem på lastbilen som skeppar alla grejer med båten över till fastlandet igen.

























Det är alltid en härlig, men vemodig känsla att avsluta ett projekt. Man hoppas ju att det ska återkomma igen, men man vet inte förrän man får en officiell förfrågan några månader innan det är dags igen. Men för nu har vi tackat Grå gåsen och ladan för i år!

Väl i Visby har jag en tradition att alltid äta på creperiet. Tar alltid en ”Madame” och orkar aldrig äta upp den! 😂😬




















Sen gick vi och tittade lite i affärer, Evelina shoppade till sig själv och jag shoppade i vanlig ordning till Felicia. Konstigt hur lusten att köpa saker till sig själv minskar när man får barn... hittar aldrig nåt jag vill ha längre, men hur mycket som helst till det lilla monstret!

Till slut orkade vi inte längre gå i stan utan åkte till flygplatsen i vansinnigt god tid. Var helt slut både psykiskt och fysiskt. Men till slut var det dags att åka hem! Taxiresan hem från Bromma har aldrig känts så lång och rädslan att min dotter helt skulle glömt bort vem jag är var påtaglig. Men väl hemma fick jag ett superstort leende och massa ”prat” om hur hennes dag varit!



















Det kommer ta några dagar att få bort tröttheten, men förhoppningsvis blir Så mycket bättre sååå mycket bättre i år. Det kändes så på plats i alla fall!

/Maria



måndag 17 juni 2019

Sista inspelningsdagen för "Så mycket bättre"

Slutet närmar sig!

Idag spelar vi in det sista programmet för säsongen! Det har varit superkul som vanligt, men jag känner att jag legat lite på minuskontot sömnmässigt när jag kom hit. Idag fick vi dock sovmorgon så jag har passat på att packa lite inför morgondagens hemresa.

I helgen hade vi även vår årliga grillfest! De som vill i teamet (och även artisterna) samlas och käkar burgare, tar en öl eller två och har en trevlig kväll tillsammans. Pingisbordet åker fram, även kubben och andra sommarlekar.



















Det är vår projektledare Anna, kapellmästare Stefan och basisten David som sliter som djur för att vi alla ska få en härlig middag under bar himmel!

Vi 10 som har gjort alla säsongerna blev även uppmärksammade och fick en egen liten ”vip-loge” där vi firade med lite bubbel!















Det är skönt att få umgås lite och bara va en kväll, trots att jag ändå kom i säng tidigare än våra inspelningsdagar så var jag ändå lite tröttare än vanligt igår. Så både jag och Evelina passade på att vila lite vid poolen på eftermiddagen.















Men nu har vi som sagt bara en lunch och en middag kvar att spela in. Så i höst får ni se resultatet vad vi har pysslat med här i sammanlagt 11 dagar.

Nu ska jag snart börja sminka Jinder till hennes pressfoto. Igår såg hon ut såhär:



















Få se vad vi hittar på idag!

Kram på er!

/Maria



fredag 14 juni 2019

Bandet är hjärtat av "Så mycket bättre"

Jag vill jag belysa några som är sjukt viktiga här i produktionen, men som kanske inte alla tänker på. Nämligen bandet!














Det finns få personer som jag har sminkat så många gånger under min karriär som våra musiker i bandet. Och Britta Bergström, vår fantastiska körsångerska, är kanske den person jag klarar att sminka snabbast i världen! 😬😂jag behöver knappt tänka på vad jag gör när hon sätter sig i stolen framför mig.

Sen känner vi varandra ganska bra efter alla dessa år. Både jag och Britta har gjort samtliga säsonger av SMB tillsammans! Sen träffas vi självklart på andra jobb titt som tätt. Britta är ju en av Sveriges mest anlitade sångerskor. Hon har gjort allt från Eurovision till radiojinglar.

Här kommer ett litet smakprov av hur det har sett ut under åren!






















Jag och Britta lyckades komma i nästan likadana  outfits en dag för några säsonger sen.



















Tänk ändå att bandet har repat in och kört över 400 låtar de senaste säsongerna! Men de syns ju inte så mycket. För några år sen fick de byta plats med artisterna när de hade skrivit en låt som de skulle framföra och spela instrumenten själva. Då såg det ut så här:















Finns många berättelser om vad vi varit med om tillsammans. En rolig är från första året när älskade Barbro ”Lill-Babs” Svensson hade ramlat och skadat sig. Min dåvarande kollega Jenny var iväg och tog hand om henne på rummet och jag var iväg på nåt annat ärende. När jag kommer in i sminklogen står Britta och sminkar Plura. Han hade helt enkelt kommit till sminket och letat efter oss och Britta tänkte att hur svårt kan det va? Han var lite tveksam, men hon övertygade honom att hon hade koll! 😂

Sen har stackars Britta många gånger blivit inkastad i ladan lite halvfärdig när vi helt enkelt inte haft tid att helt göra färdigt henne. Om t.ex en artist presenterar sin låt tidigt in i lunchen/middagen. Men Britta är cool, hon bryr sig inte så mycket!


















Sen är det slitigt för alla inblandade. Då och då får man ta sig en snabb tupplur mellan låtarna! 😬















Så tänk lite extra på bandet nästa gång ni ser ett avsnitt, de är på många sätt hjärtat av Så mycket bättre!

/Maria

onsdag 12 juni 2019

Sminkös - vad är det?

När jag var liten fanns inte titeln make up artist  i mitt vokabulär. Sminkös... är det nån som jobbar på sminkavdelningen på Åhléns? Och visst, det kan det ju självklart vara! Men det är inget jag har gjort eller är speciellt sugen på.

En sminkös kan jobba med massor av olika saker - teater, fotograferingar, film, TV och events. Det finns sjukt många grenar inom yrket! Jag har hamnat i underhållningsbranschen, främst just för TV.

Beroende på vilket jobb man gör så ser dagarna olika ut, men kan beskriva lite hur en dag på just Så mycket bättre ser ut.

Runt 7 ringer klockan. Då äter vi frukost, duschar och gör oss i ordning för att åka till Grå gåsen. Vi bor ca 5 minuter från gåsen, alltid i samma rum. 😬(Förutom 2 säsonger när boendet var en flyktingförläggning) Så om jag räknat rätt så kommer jag efter denna inspelning sovit på loftet i 81 nätter. Det är ändå sjukt många nätter för att vara ett ställe som man egentligen inte har annat än en jobbrelation till.









Väl på gåsen går vi till vår lilla länga där sminklogen finns. Den ligger bredvid produktionskontoret och precis vid poolen.









I år börjar vi sminka runt halv 9. (Det har varierat mellan 6.00 och 12 under åren.) Det kan vara artister eller gäster som kommer då. Men det ”riktiga” artistsminket för lunchen börjar runt klockan 11. Då river vi av alla i ett svep (vi har väldigt korta sminktider, bara 20-30 minuter per person, jämför det med 1,5 timme som vi har på t.ex Let’s Dance) och sen börjar lunchinspelningen. Då slänger vi i oss lite mat och sminkar även bandet, medan vi lyssnar på snacket runt bordet. Då och då kan vi gå in till dem och pudra eller dra en borste genom håret om det behövs.

När inspelningarna väl är igång så sitter jag och min kollega Evelina och tittar på hur allt flyter och om vi behöver bättra på något i pauserna. Notera walkie talkin vi har i logen, tycker att det är lite festligt att ha den för det är ytterst sällan vi har det i produktioner. Med den kan vi hela tiden ha kontakt med kontrollrummet om något skulle hända!








Lunchen är färdiginspelad runt 16.30-snåret, då åker vi ”hem” och lägger oss raklånga på sängen och försöker vila en stund innan bilen åter går mot Gåsen vid 18.

Då äter vi middag och sen upprepar vi samma procedur igen tills vi runt 01 får lägga det då ganska tunga huvudet på kudden igen. Det händer t.o.m att jag sminkar av mig själv och borstar tänderna i sminklogen så jag ska kunna lägga mig så snabbt som möjligt efter att kamerorna i ”ladan” släcks ner.

Artisterna däremot har ofta en stunds filmning kvar när middagsinspelningen är över. Är varje år så sjukt imponerad att de orkar med det schemat och dessutom orkar uppträda, jag som knappt orkar hålla energin uppe bakom kameran!

Men alla i denna produktion är helt underbara och vi strävar ju efter samma mål- att göra ett sjukt bra program! Och jag måste säga att jag tycker att Så mycket bättre är ett väldigt bra program! Stämningen i teamet är så härlig! Vi är ändå runt 70 pers som åker till Gotland och ska försöka samsas om dygnets 24 timmar. Alla vill ha sin tid med artisterna för att jobbet ska bli så bra som möjligt. Men alla respekterar varandra och tar hand om varandra på ett fantastiskt sätt. Och några av oss har som sagt jobbat med alla 10 säsongerna. Så det är lite som ett sommarkollo man kommer tillbaks till år efter år. Jag brukar säga att sommaren inte börjar förrän jag har varit på Gotland!

Varje år tar vi en teambild i ladan tillsammans med artisterna. Här är 2014 års bild! Den visar lite hur många personer som krävs för att göra ett tv-program av denna kaliber.








Nu ska jag jobba vidare, dagen är inte slut än!

/Maria

tisdag 11 juni 2019

"Hon såg något i mig som jag inte visste fanns"

Dagarna flyter på här på öjn. Det är redan dag 4 (tredje dagen av inspelning.)

Idag tänkte jag berätta lite om mig. Jag föddes i Sunne (eller ja... Torsby BB om man ska va knusslig) och mina första levnadsår spenderades i Brårud med min mor, far och lillebror.













På den tiden fanns det inga tankar på att jag skulle flytta ifrån Värmland. Stockholm t.ex kändes ju bara stort, rörigt och högljutt. Jag var fullt tillfreds med att vara i stallet och någon gång då och då åka och shoppa i Karlstad. Men när jag började gymnasiet (medieprogrammet i Torsby) så började något annat växa i mig, en längtan efter något mer. Något... större!

När jag sista året skulle ha praktik så sökte jag mig till Stockholm. Den där staden som för mig var så främmande och stor. Hamnade då lite av en slump hos en sminkös som då jobbade med Sikta mot stjärnorna, inte för att jag egentligen hade något överdrivet intresse för just smink, men jag läste ju media och på så sätt fick jag se hur det gick till bakom kulisserna.

Hon såg något i mig som jag själv inte visste fanns. En talang för smink, färg och form. Så på något sätt lyckades vi tillsammans med arbetsförmedlingen göra ett lärlingsprogram så jag kunde stanna med henne och utbilda mig till sminkös och hårstylist.

Och nu 17 år senare så har jag aldrig jobbat med något annat. Det här är mitt liv. Jag har mitt liv i Stockholm. Min man Erik, min snart 3 månader gamla dotter Felicia, min bonusson Albin 14 år och självklart min hund och min katt. Staden som en gång var så ouppnåelig är idag mitt hem. Jag känner gatorna, de är inte alls stora och skrämmande längre. Stockholm har blivit mitt. 😉På många sätt hittar jag ett lugn i pulsen, i rörelsen i trafikens brus. Så även om vi bor utanför stan i ett litet radhus så finner jag ändå ro i själen av att åka in till stan och se myllret av människor.

Men en del av mitt hjärta kommer alltid finnas i Värmland och självklart främst i Sunne. Försöker hälsa på några gånger om året och även om många ansikten nu för mig är okända så är det ändå orten jag växte upp i.

Jag vill att min dotter ska lära känna Sunne, att hon ska känna sig hemma där. Att det en dag även ska bli en del av hennes hjärta. Men det vet jag att det kommer bli! Hennes mormor och morfar finns ju där och jag kommer göra mitt bästa för att hon också kommer känna att hon längtar dit. Att hon kommer uppskatta kontrasten mellan Stockholms puls och lugnet i de värmländska skogarna!













Avslutar dagen med en vacker himmel från mitt flickrum i Sunne. Har tydligen väldigt dåligt med bilder med Sunnemotiv i min telefon. 😬

Fler bilder kommer i senare inlägg här från Gotland och vår inspelning!

/Maria

måndag 10 juni 2019

Maria sminkar artisterna i Så mycket bättre

Hej!
Jag som tar över rodret här på bloggen den närmsta tiden heter Maria Fahlén och är uppvuxen i Sunne, men senaste 17 åren har jag bott i Stockholm. Flyttade dit som 19-åring när jag av en slump hamnade i den för mig då väldigt främmande sminkbranschen inom nöjesindustrin. Sen dess har jag jobbat med produktioner som Idol, Talang, Let’s Dance, Stjärnornas stjärna m.fl.

Men nu när jag skriver detta har jag tillfälligt lämnat min familj i huvudstaden och befinner mig i Burgsvik på södra Gotland där jag för 10:e året spelar in tv-programmet Så mycket bättre.

Här är jag sminkös och hårstylist till våra artister och det talangfulla bandet (som kan spela vad som helst!) Så den närmsta tiden kommer ni få en liten inblick hur det kan se ut bakom kamerorna på en av Sveriges största tv-produktioner.



















Årets säsong ser ju lite annorlunda ut mot tidigare år, i år firar vi nämligen 10 säsonger och har därför bara ”gamla” artister med oss till Grå gåsen.

Här är jag mitt i ett hårfix på fantastiska Jill Johnson.




















Vi är två sminköser på plats och vi har alltså hand om alla som är med i programmet. Det blir långa dagar, men efter alla år jag jobbat med det här tycker jag fortfarande att det är det roligaste som finns, så man hittar på något sätt en reservenergikälla i kroppen. (Som man ofta inte visste fanns.)

I kommande inlägg kommer jag berätta lite mer om mitt liv och hur dagarna flyter på här på Gotland!

Men nu är det dags för mig att börja sminka för dagen, artisterna ska bli redo för lunchinspelningen och står i dörren när som helst!

/Maria

fredag 7 juni 2019

Ivarsbjörke station; juni 2019


Jag sitter på verandan. Den lite inbäddade, som vetter åt perrongen.
Utsikten är som alltid oerhörd. Fryken, udden som ömt håller om vår lilla vik, Tossebergsklätten och den oändliga himlen.














Det föll sig så att Ivarsbjörke stationshus blev ledigt. 
Ivarsbjörke, från kartan vi kikade på, för 18 år sedan, då på Öland. (På den tiden visste ingen av oss att Ivarsbjörke och Ivarsbjörke station inte alls ligger i närheten av varandra, men det behöver vi ju inte låtsas om nu. Det passar liksom historien bättre om vi inte låtsas om det.) 
Ivarsbjörke station, som var mitt första välkomnande möte med Värmland.

Nu är stationen vår.
Stationshus, gammal skola eller gammal frikyrka, det har jag alltid velat ha. Nu kom slumpen och erbjöd en station. Till råga på allt en station bara några hundra meter från vårt hem, Där Fram.
Det är gott om plats för min syateljé och alla andra tänkbara ateljéer. Kanske B&B så småningom.
Det vore fint att låta stationshuset fortsätta vara en plats dit både närboende och turister kan titta in, på väg längs pilgrimsleden, på sin cykeltur eller, djärva tanke; kliva av tåget efter en lång resa från Rom.

Som jag skrev förut; ofta blir det så här. Jag hamnar där jag hamnar och med lite tur blir det jättebra.
Sen då? Ja, det får vi väl se.

/Ulrika Lundgren



onsdag 5 juni 2019

Vi vill också åka med!

Varje morgon vaknar jag och är så tacksam att jag bor här, precis där jag bor. Solberg, Där Fram. På landet.
Inte en enda dag har det varit ful utsikt när jag väntar på bussen eller tar en promenad. Det kan regna, vara grått och mulet eller stormande blåst. Det är ändå alltid vackert! En ren lyx, som de som väljer att bo i stan inte har förstått.
Städer kan också vara vackra men de flesta som bor i stan har inte fina gamla stenhus och parker som utsikt, utan grå betong och asfalt. På de ställen jag bott på i Stockholm stod husen så tätt inpå varandra att himlen inte gick att se. Mulna höstdagar i stan var döden för själen. Där jag bodde fanns inga färggranna höstträd som kunde ha lyst upp.
Här däremot, blir den grå himlen en del av en finstämd målning, där sjön och de granklädda bergen bjuder på andlöst vackra scenarier. Och oändlig färgprakt av gula, röda, gröna och bruna löv i alla nyanser.


Det där torpet jag skrev om förra veckan, där bodde vi inte så länge. Mysigt, men i längden lite kämpigt utan rinnande vatten när man har en ettåring och tygblöjor
Vi har bott på lite olika ställen runt Sunne tills vi hittade vårt paradis Där Fram i Solberg. Min man ramlade på den gamla igenvuxna tomten när vi var ute och gick med barnvagnen en dag. 
Att vi bestämde oss för att det var en plats att satsa på berodde mycket på kommunikationerna. Att tåget gick strax nedanför, med Ivarsbjörke station inom några minuters gångväg, genom skogen. Vi ville bosätta oss så att våra barn skulle kunna ta sig till skola, kompisar och fritidsaktiviteter utan att vara beroende av bilskjuts. För oss var det naturligt att klara oss med en bil i hushållet. Att åka kollektivt så mycket det går. 

När tåget tutade nedanför kände jag en upprymdhet. Vetskapen om att möjligheten finns, att när som helst kunna gå ned genom skogen, kliva på tåget och åka ända ned till Rom. Eller vart som helst i världen. Känslan av att bo på denna unika, rofyllda, lite undangömda plats men ändå vara starkt sammanlänkad med världen. 
Sen slutade tåget att stanna. Tåget som passerar, precis lagom för mitt ena barn att åka till gymnasiet med, stannar inte. Kall bil måste startas och köras fram och tillbaka till Lysvik för att han ska kunna komma med.
Numera ger tågvisslan mig en klump i magen. Jag blir, på riktigt, gråtfärdig när jag tänker på att de lagt ned stationerna.
Hur man i dessa tider av klimatmedvetenhet väljer att tvinga fram mer bilåkande är för mig helt obegripligt. Att man anser det vara positivt att några få, får kortare restid, i stället för att alla kan åka med. När det dessutom inte blev någon vidare tidsvinst. 

Jag kommer ihåg när Värmlandstrafik gjorde de där marknadsundersökningarna för att se hur många som klev på och av, på de olika stationerna. Jag veckopendlade en del till Oslo då. Pendlandet gick bra till en början men så drog de in några av tågen. 
När jag kom hem med det sena tåget kunde jag inte längre kliva av och gå de 300 m hem, nosa på mina sovande barn och krypa i säng. I stället fick jag susa förbi stationen och åka 6 km till. Min man fick väcka de två yngsta barnen, få in dem i bilen och köra fram och åter för att hämta mig. Och så in i sängarna med barnen igen. Gråt och förvirring. 
Det gick inte längre. Att ta tåget till och från jobbet i Sunne blev också omöjligt när de dragit in vissa avgångar. Det kanske gick bra på morgonen. Men så fanns det inget tåg hem, och då föll ju alltihop. Då blev jag ju ändå tvungen att bli hämtad i Lysvik, ( eller på något magiskt vis ha en bil stående där ) och det blev inte särskilt lönsamt, varken för ekonomi eller natur. 

De där marknadsundersökningarna visade att för få reste från Ivarsbjörke station. Stationen lades ned helt.  Ja, visst var vi för få, för vid det laget hade Värmlandstrafik omöjliggjort jobbpendlandet genom indragna turer. De kunde med dessa medel, visa på ett väl grundat beslut. 
Jag minns också att frågorna Värmlandstrafik ställde i sin resandeenkät var formulerade på ett sätt som kunde ge snedvridna resultat. Tex skulle man svara på om det var viktigt med bekväma säten, tyst tåg, kort restid. Självklart svarar alla ”ja” på det.  Men inte på bekostnad av att inte kunna åka med! Att det man angav som viktigt stod i motsatsförhållande till att överhuvudtaget kunna kliva på tåget, framgick ingenstans i den enkäten.

Jag är grundligt besviken på Trafikverket, Värmlandtrafik och Sunne kommun. Jag skulle verkligen önska att dessa tre parter tog ansvar för klimatet och möjliggjorde för oss som vill att hela Värmland ska leva; fyllas av blomstrande företag och ungdomar som stannar kvar, att faktiskt lyckas med det. Det skulle i längden kommunen tjäna på.
Varför inte se Fryksdalsbanan som ett pendeltåg? Ett tåg som är till för folk. Att åka med. 
Det känns pinsamt omodernt, när vi på alla andra plan kämpar mot miljöförstöring, att ha ett så bra kommunikationsmedel och inte låta det göra sitt jobb. Målet med kollektivtrafik måste ju vara att få ned bilåkandet samt underlätta för de grupper som inte kan åka bil, att resa till arbete, skola och fritidssysselsättningar. 


Men det finns hopp!
Rottneros och Oleby återöppnas vilken dag som helst. Kanske vänder trenden och jag åter kan känna glädje och hopp när jag hör tåget tuta här nedanför.  Kanske lockas fler än jag av landsbygdens skönhet om det går att åka hit?

/Ulrika Lundgren


tisdag 4 juni 2019

Världens viktigaste jobb. Världens viktigaste arbetsmiljö. Och varför jag inte är så blyg längre.


Jämfört med mitt arbete som slöjdlärare är alla mina andra arbeten rena hittipå-jobb. Lärare, förskollärare, barnskötare och fritidspedagoger är utan tvekan de viktigaste yrkesgrupper vi har.

Som jag skrev igår; Hos någon fastnar det ena, hos någon annan blir en helt annan liten upplevelse vägledande. Det är inte alltid det vi tror ska fastna som gör det. Varje sekund, varje rörelse barnen möts av påverkar deras dag, deras framtid. Det är så viktigt att jag nästan inte vågar ha det ansvaret, när jag tänker efter. Som tur är så är jag inte ensam. Barnen har föräldrar. Och Sunne dignar av goda pedagoger. Men till alla er föräldrar skulle jag vilja säga: Kom och besök era barn i skolan. 

Jag vet, man hinner inte, har svårt att vara borta från jobbet. Men försök, snälla. Jag har varit förälder betydligt längre än jag varit lärare. Därför vet jag, att man som förälder inte har en susning om hur det kan vara på lektionerna. Ofta är det en arbetsmiljö ingen av oss skulle tolerera på våra jobb. Ta er tid och hälsa på era barn en dag i skolan.


Slöjdämnet är ju ett sådant ämne det diskuteras om emellanåt. Är slöjd verkligen viktigt att ha?!
Självklart säger jag, (som utan det jag lärde mig i slöjden, hade fått gå med för korta byxor hela livet; drygt 180 cm lång).
Utöver finmotorik, fantasi och tålamod så tränar eleverna bland annat kreativitet och problemlösning. Kunskaper som befruktar de andra skolämnena och ger självförtroende att ta tag i problem av olika slag även senare i livet. I slöjden blir både matte och svenska naturligt inbakade, precis som historia och geografi. Var kommer bomullen ifrån? Vad hade de på sig på vikingatiden? 

Nu när jag tänker på det skulle alla ämnen egentligen kunna utgå från slöjden och slöjden vara det centrala ämnet som allt kretsar kring. Vilken utopi för oss som vurmar för hantverk! 
Nej, bli inte oroliga nu, föräldrar och kolleger. Jag ska hålla mig inom min ram.

Eller nej, förresten, inte än, för nu måste jag propagera för ett annat ämne som inte ens finns i skolan, men som borde vara där. Nämligen drama. Eller teater om ni så vill.
Om jag inte hade börjat med drama när jag var 12 år, så hade jag med största sannolikhet varit en blyg, lite förskrämd person med dåligt självförtroende. Rädd att säga vad jag tycker och inte våga gå min egen väg. För sådan är det lätt att bli om man inte är coolast i klassen och gör och säger ”rätt” saker. Åtminstone i en liten bruksort med stark jantelag. 
Drama ger möjlighet att pröva olika roller. Upptäcka hur det känns att vara den svaga. Den starka. På det viset får barnet genom egen, om än låtsad, erfarenhet förståelse för hur olika beteenden ger avtryck hos mottagaren. Dramaövningar tränar också barnet att ge och ta utrymme, vilket många barn behöver öva på.
Att hålla på med teater eller drama är en oerhört bra investering. Tänk bara på hur viktigt det är med retorik. Att ha förmågan att få folk att lyssna och höra vad man säger. Många chefer, arbetsledare och rektorer skulle komma mycket längre med sina mål om de tagit några dramakurser. 

I väntan, kära Sunneföräldrar, på att drama ska bli ett obligatoriskt skolämne; sätt era barn i Unga Västanås teaterverksamhet. 
De kommer att lära sig så mycket! De kommer att få det betydligt lättare att ta sig fram i livet och de kommer att växa både som individer och som medmänniskor. Jag lovar.

/Ulrika Lundgren


måndag 3 juni 2019

Folkmusik och koftor



Man kan aldrig veta vad det är som tar fäste i ett barns själ.
När jag var liten, på 80-talet, gjorde vi alla möjliga fritidsaktiviteter med min familj. Fjällturer sommar som vinter, slalom, sommarlovslånga båtsemestrar. Allt det har naturligtvis präglat mig och gett mig fantastiska erfarenheter som lett till den jag är idag. Till vardags var det min och min systers uppgift att gå till bonden och hämta mjölk varannan dag. Och ägg när det behövdes. Allra bäst var det när grusvägen var sådär slät och hårdpackad. Sval under barfota sommarfötter. Men så är det logdanserna. De var inte ofta. Krumma gubbar, och tanter med blommiga kjolar och mjuka händer. Dragspelet som Olle spelade schottis och hambo på. Ibland kom någon med en fiol. De hastigt hopsatta bänkarna av brädor, med trasmattor på, där jag och min syster satt. Åt godis och kikade på de dansande. Hos mig fastnade just de där tillfällena. Musiken, glädjen, dofterna av hö, ko och svettvarma människor. 

Under snabba år i Stockholm, med teater och modestudier och jobb, fanns inte rum för det där.
Så skönt då att landa i Sunne, med Berättarladan som självklar leverantör av musiken och dansen.

Idag märks min kärlek till det gamla, folkliga, i de kläder jag gör. Ofta inspirerade av svensk bondetradition och ibland ett stråk av sekelskiftesromantik. Ja, visst romantiserar jag det gamla. Kofta, klänning och gummistövlar är min favoritkombination. Jag har alltid dragits till bondtanternas gamla koftor. De där som de inte längre tyckte var fina, som de numera bara använde i ladugården. Och så Ilon Wiklands barnboksillustrationer, där barnen alltid har koftor. Enkla och lite slarvigt knäppta. Tänk; vissa barnböcker, vissa logdanskvällar. Hos någon fastnar det ena, hos någon annan blir en helt annan liten upplevelse vägledande.


Den perfekta koftan i svensk ull

Jag började jobba fram DEN PERFEKTA KOFTAN. Med så perfekt passform som möjligt. En kofta som varken är tunn eller tjock, utan precis lagom. Lagom för ruggiga vinterkvällar framför brasan och lika lagom för ljusa sommarkvällar, på väg hem från festen. Jag stickar på stickmaskin. Det kommer inte ut en färdig kofta ur en sådan, som det kanske låter. Nej, många är de gånger då jag velat slänga ut maskinen genom fönstret. Nu vet jag bättre. Det är (nästan) alltid människan som är den felande länken. När det gäller stickmaskinsstickande, precis som med det mesta annat här i världen.

/ Ulrika Lundgren


fredag 31 maj 2019

Lulan

Lulan klädhantverk, det är min verksamhet.
Lulan, för att det är så jag kallats. Klädhantverk, för att jag arbetar långt från klädkedjornas produktion och modets svängningar. Jag gör kläder som ska hålla länge. Både vad gäller kvalitet och stil.

Jag arbetar nästan bara med naturmaterial och mitt absoluta favoritmaterial är ull. Ull ger förhållandevis små avtryck på miljön, samtidigt som det har fantastiska egenskaper och går att använda till så många olika saker. Allt från isolering till trosor och grytunderlägg. Visste du att ullkläder nästan aldrig behöver tvättas? Det räcker att vädra dem och hänga dem lite fuktigt så gör lanolinet ( ullfettet ) och ullfiberns utformning att plagget liksom tvättar sig själv. Magiskt! Eller åtminstone miljösmart!
En av mina bästa produkter är Toppmössan som jag syr av återanvända ulltröjor. Det finns så många fina ulltröjor med bara en liten fläck på magen eller ett hål på ärmen, som gör att de inte kan lämnas till second hand. De tröjorna vill till mig för att få nytt liv!



Toppmössor under tillverkning.

Toppmössa i vårsolen.

Förutom att sy och sticka kläder med egen design, så gör jag också unika plagg på beställning.
Det kanske låter märkligt, men min drömkund är någon med kraftigt avvikande fysik. Jag tänker då på kraftig skolios, avsaknad av en arm eller liknande. Där blir mönsterkonstruktionen en utmaning som får det att vattnas i munnen på mig. Att kunna göra kläder som får den kunden att känna sig vackrast av alla, där avvikelsen får lyftas och bli en tillgång! Inte gömmas under stramande skjortrygg eller tomt fladdrande tröjärm. 
Att göra kläder som, precis som tanken med de genusneutrala barnkläderna, lyfter de egenskaper bäraren själv har eller önskar ha, utan en tanke på vad omgivningen förväntar sig eller tycker att man ska se ut. Skönheten i det unika!

Genom åren har jag tänkt mycket på hur motsägelsefullt det är av mig, att jobba med just klädproduktion. Vårt jordklot har det oerhört tufft och snart kommer även vi att märka av det. Här i Sverige. I Sunne.
Textilproduktionen spyr ut enorma mängder gifter, och gör av med osannolika mängder färskvatten som skulle behövas till livsmedelsförsörjning i stället. Vi behöver inte fler kläder. Jag lovar att du och jag skulle klara oss utmärkt i många, många år framöver, med de kläder vi har i garderoben idag.

Så hur kan jag rättfärdiga mitt yrkesval?Det kan jag inte. Inte helt.

Men när man jobbar som jag, med egen produktion i liten skala, blir det ingen överproduktion. Inga kläder som får kastas för att de blivit omoderna. Inga mängder av spillmaterial, eftersom jag kan anpassa det jag tillverkar efter vad jag har.
Det mesta jag gör har någon privatperson beställt.
Någon som i och med det valet låter bli att stödja barnarbete, långa transporter, onödig oljeutvinning och kemikalieanvändning. När jag påminner mig om det;
att jag erbjuder något närproducerat, något långsiktigt, något som minskar den riktigt ruskiga klädproduktionen och i stället får folk att tänka ett steg längre, då känner jag ändå att jag bidrar med något bra.
Jag vill inte sälja massor av kläder till dig.Jag vill att du ska hitta favoritplagg, som du använder tills det är utslitet. Då lagar jag det och så kan du ha det i många år till. ETT kvalitétsplagg istället för otaliga halvdana från en lågprisbutik. 


Det skulle kännas bra om vi alla kunde börja tänka så, i stället för att falla för låga priser och snabba trender. Eller förresten, det skulle inte bara kännas bra, det är nödvändigt!
Vi har så många vanor som vi måste acceptera att vi behöver ändra på om vi vill se en framtid för barn och barnbarn. Vi måste tänka, vid varje val vi gör. Det är inte längre hög status att köpa en massa grejer och flyga runt på semesterresor. Det har blivit som med rökning. För 40 år sedan var det coolt. 
Numera är det lågstatus att röka, men också att flyga, överkonsumera och ta bilen de där 200 metrarna som du kunde gå.

/Ulrika Lundgren


tisdag 28 maj 2019

Ulrika Lundgren. Klädformgivare, sömmerska och tillskärare samt slöjdlärare.


Inflyttad. Och jag ska erkänna att jag inte riktigt förstod språket då jag först kom hit. Men värmen och det positiva bemötandet som finns i alla stugor, gjorde att jag snabbt kände mig mer hemma här än någonstans tidigare.


En stor fördel med att bo på landet, långt från stadens nöjen och frestelser är att man inte behöver jobba så fasligt mycket för att klara sig ekonomiskt. Jag har genom åren kombinerat olika deltidsjobb. Mer ibland och mindre ibland, allt beroende på behov och barnens åldrar. Det har varit eget företagande samsat med kursledare i sömnad, lärare i maskinstickning och mönsterkonstruktion, arbete på öppen förskola, sömmerska i olika sammanhang, slöjdlärare och så förstås tillskärare och sömmerska på Västanå Teater. 
Jag hade ju den osannolika turen att det finns en teater här. Här, på den plats där jag, utan vidare planer, bestämt mig för att bo. En fantastisk teater som saknade tillskärare. Helt perfekt för mig som just tagit examen vid HDK Steneby. En högskoleutbildning inom kläder och formgivning, där jag på allvar insåg att det var kläder utanför modets strama gränser som jag ville arbeta med. Kläder som säger mera. Som har större betydelse men lämnar mindre avtryck.

Mitt examensarbete gjorde jag om genusneutrala barnkläder. När jag fick mitt första barn år 2000, slogs jag av hur könsstereotyp klädbranschen var. Redan bland bäbiskläderna var det strikt uppdelat i pojk och flickavdelningar. Till och med strumporna var olika! Inga mörkgröna strumpor till småflickor – Herregud, hur skulle det se ut! 
Ja, det här är ju knappast en nyhet för er som någonsin handlat kläder till barn. Och tyvärr är det fortfarande lika illa hos de flesta stora klädkedjorna. 
Varför inte bara hänga fram alla kläderna efter storlek och låta oss välja PRECIS VAD VI VILL? Visst, jag kan välja fritt även som det hänger nu, men det är ett himla jobb att ränna mellan de olika avdelningarna. De flesta orkar, hinner, vågar inte det. Vågar inte.
Det finns en stor rädsla för att inte genast kunna se om ett barn är pojke eller flicka. Vad skulle egentligen kunna hända?! Väldigt lätt glömmer vi att puffärmar och spets var oerhört manligt på 1600-talet. Att män i många kulturer idag, går i kjol. Att allmogens småbarn ända fram till början av 1800-talet gick i likadana koltar – klänningar. På ett foto av min pappa i början av 50-talet tror man sig, med dagens ögon, se en ljuslockig flicka med axellångt hår och rundad spetskrage på den bakknäppta blusen. När jag gick på dagis på 70-talet hade både pojkar och flickor strumpbyxor. Det är under en väldigt kort tid av människans historia som nuvarande klädkoder har varit gällande.

Jag vill ha barnkläder som tillåter barnet att bara vara barn. Utan att påverka det mot ett manligt eller kvinnligt ideal. En missuppfattning när man uttrycker sådana här genusfrågor är farhågan att pojkar inte längre ska få vara pojkar och flickor inte få vara flickor.  Jag vill inte utplåna könen. Jag kan inte, inte ens om jag skulle vilja, så ingen panik!
Här handlar det i stället om att erbjuda all världens möjligheter i stället för bara en. För både pojkar och flickor. Det är inget fel i om en flicka föredrar rosa klänning medan hennes bror vill ha tuffa byxor. Men kläder berättar mycket om bäraren och påverkar både vår självbild och hur vi blir bemötta. Jag tror att det är livsviktigt att varje barn får möjlighet till egen utveckling, utifrån dess egen personlighet och inte från förväntningar utifrån. Det gäller inom alla områden – tilltal, fritidssysselsättningar, uppmuntran av beteenden.

Men den nisch jag kan är kläder. Därför fokuserar jag på den biten och hoppas att ni andra, som är experter på andra områden breddar spektrat där. På det viset tror jag vi får starka, fria, glada, storsinta och kompetenta medmänniskor av dessa, som nu är barn. Och det vill vi väl ha?! Eller hur?


USAs forna president Franklin D. Rosevelt som barn.
Hur många idag skulle låta sina småpojkar bära de skorna?
 Klänningen? Frisyren? Och ändå lyckades han bli president!
Tänk på det ni, tills vi ses igen!


/Ulrika Lundgren


måndag 27 maj 2019

En karta över Fryksdalen

Heby, Västmanland september 1990
Barfota. Barren är mjuka men fukten och leran tränger upp mellan tårna. Svalkar kittlande.
Jag är alldeles för stor för att gå och drömma i skogen. Men bland träden finns lugnet och tryggheten, möjligheterna och drömmarna. Himlen är oändlig om man lägger sig ned i mossan och följer stammarna uppåt, uppåt och vidare…
Granar är pålitliga träd. De står där, gröna och vänliga, året om. Granskogen är alltid varm och välkomnande. Jag stryker med handen över den skrovliga stammen, varm av sol och tänker att jag alltid måste bo vid en granskog.



Vickleby, Öland februari 2001
Jag och min man sitter och tittar på en karta över Fryksdalen. Eller över Värmland, rättare sagt, för vi funderar även på Klarälvdalen. Där är det också fint, säger han, som bott där. Fast Fryksdalen har ett mjukare, mer kulturellt klimat. Låter bra, tycker jag. Både platserna har granskog. Det hade inte Öland. Det dyker upp en plats på kartan som heter Ivarsbjörke, som verkar ligga fint. Vad lustigt! Där borde ju vi bo, vi som precis döpt vårt barn till Ivar!
 

Ivarsbjörke station. Sen eftermiddag 13 augusti 2001
Vi kliver av tåget. Det gula tåget, med mönster av granskog i grönt. Lagom hårda säten. Lite diesellukt. Vi har varsin ryggsäck och vår ettåring i en överlastad barnvagn. Vi ska bo i ett litet torp som min svärmor nyligen köpt.
Glada över att äntligen vara framme i Värmland, där vi tänker oss att vi ska bo och verka, börjar vi gå åt det håll vi tror torpet ligger åt. Det är ganska långt, tycker jag. Så ser vi Lysvik lite längre fram. Oj då. Vi har gått ungefär 5 km åt fel håll. Ryggsäcken skär in i axlarna. Det börjar bli mörkna. Men ettåringen har i alla fall somnat. Vi vänder och går tillbaka. Passerar den gula stationen igen och fortsätter de knappa 2 km åt det håll som var det rätta. Framme till slut.
Det blev lite omständligt, men det är det som gör att jag fortfarande så tydligt minns detta, mitt första möte med min plats i Värmland. 

Tidigt nästa morgon ska jag ta tåget till Kil och ett vikariat som textilslöjdlärare.
Ofta blir det så där. Jag hamnar där jag hamnar och med lite tur blir det jättebra. Vi ville till Fryksdalen. Det fanns ett torp i Sunnetrakten. Ett tillfälligt jobb för mig och föräldraledighet för min man. Sen får vi väl se. 

Jag som sitter och skriver om förkärlek till granskogen och mitt första möte med Värmland är Ulrika Lundgren. Jag är slöjdlärare, klädformgivare, tillskärare och sömmerska. Under mina dagar som Sunnebloggare kommer du att få läsa om vad som gör mig arg. Vad jag brinner för och vad som får mig att gråta.

/Ulrika Lundgren


tisdag 21 maj 2019

"Jag bor i skogen och jag älskar det"

Fortsättning på förra inlägget. Läs gärna det först om du inte redan gjort det.














Utöver de “marknadsmässiga” aspekterna i sin historia om orren hade ju konungen faktiskt något att säga; är vi inte ärliga mot oss själva och den natur vi lever av kommer den att straffa oss. Är vi tvärtom i harmoni med den och ärliga med våra intentioner kommer den att belöna oss. Och tänk så rätt han fick.

Det här visste alltså folk för 60 år sedan som levde helt isolerade uppe i en liten by med 16 personer och närmsta affär 8 mil bort. Ändå har utvecklingen gått åt andra hållet. Det bekymrar mig. Mycket.

I Facebook-miljöer när jag sitter och diskuterar så kallas jag ganska ofta för miljömupp eller vänsterradikal miljömupp eller vänsterpack och miljömupp eller vänstervriden miljöextremist eller landsbygdshatande fjollträsksfjolla (med hänvisning till att jag inte vet något om miljö för jag är från betongen) med kommunisttendenser. Ja du hajar, välj och vraka i de olika orden och kombinera som du vill. Jag föredrar dock naturmupp och jag befattar mig inte med politiska epitet. Miljöer finns ju överallt. Äkta natur finns bara på vissa ställen. Och det är den jag oroar mig över.

Vi står inte utanför naturen och kan välja att stiga in när vi känner för det och “rädda” den. Vi är den. Vi är äkta natur. Vi är en del i evolutionen som stött på en enorm fördel (olja) och det har gjort att vi har kunnat utvecklas till det vi är idag. Men det har inneburit att vi i tillväxtens namn varit tvungna att bryta med vårt gamla liv. Men vi är inte desto mindre en del av det i alla fall.

Vi tror inte på magiska orrar längre. För vi behöver inte den sortens historier i vår tid. Vi vill höra annat idag. Om det handlar om att vi helt enkelt blivit tråkigare eller om att vi distanserat oss från de gamla historierna och deras ursprung låter jag vara osagt. Fast det är det sistnämnda. Så, vad är vår story idag egentligen?

Jag bor i skogen. Och jag älskar det. Men skogen har också blivit upphov till många sömnlösa nätter när jag hör skogsmaskinerna som fullkomligt ödelägger stora arealer runt omkring min gård. Varje brak från ett träd som kanske stått i flera hundra år gör ont. På riktigt.

Än så länge finns det skog kvar så att jag inte direkt kan se ett kalhygge. Men gränserna krymper stadigt. Men, jag har fått veta att det är så landsbygden kommer överleva. Att det handlar om ekonomi. Och så är det säkert. Men vad kostar det?

Skogen är inte träd. Träden är en del i ett ekosystem vi kallar skog som upprätthåller livsviktiga funktioner för oss och allt annat levande. På planeten.

Ju mer jag ser mig omkring i kommunen dyker det upp fler och fler kala fläckar i blickfånget på de omkringliggande bergen och dalarna. Stora ytor vars ena ben fullständigt kapats bort. Frågar man de som jobbar med skog så är det här ingen fara alls, utan den kala ytan (som enligt de flesta inom branschen egentligen inte alls är kal) blir istället en föryngring som blir till nya träd osv. Det är nästan som att man menar att vi gör ekosystemet en tjänst. Vi måste “ta hand om skogen”. Ju mer jag tänker på det så låter det väldigt märkligt. Men det kanske är så?

Jag är dålig på de tekniska definitionerna och ekonomiska aspekterna av vårt skogshuggeri. Jag har själv bara en liten plätt skog som funkar som vedförråd, upplevelser och en plats att tjuvröka på. Men, var det inte för skogen skulle jag aldrig valt att flytta just hit. Och får inte skogen stå kvar här kring min gård kommer jag att flytta härifrån.

Tar man bort något ur sin historia, sin story, som är grunden till att man har den från början, går det inte bara att ersätta den med något annat utan att fundamentalt behöva förändra hela sin självbild och sin story. För, vart ska sagorna växa när deras hem är borta?

/Jeppe Blomgren



måndag 20 maj 2019

Skogens konung - en storyteller av rang













Nu bor jag i skogen. Och det var ju drömmen. Skogen har alltid varit inspiration, mystik, myter, historier, upplevelser och en plats att få vara ifred på och något som för mig var äkta. Något ursprungligt.

En stor del av min släkt kommer uppifrån Västerbottens inland nedanför Marsfjällets fot. Min mormor växte upp där ute i vildmarken. Jag blev skedmatad med historier därifrån av henne sedan bebisåren. Om du någon gång sett eller lyssnat på Klungan och Mammas nya kille så vet du vad jag menar. Norrland är fullt av karaktärer per default.

Till exempel berättade mormor om orren i fjällskogen. Det var inte vilken orre som helst, utan DEN orren. Han var speciell. Han hade magiska krafter och kunde bland annat få de gamla att bli unga igen. Eller, han kunde få dom att bli av med sitt gråa hår i alla fall.

Min mormors kusin, som levde under det helt egna epitetet “Skogens konung”, träffade orren när han sin ungdoms dagar vandrade ute i den låglänta fjällskogen. Det är bara vissa utvalda som orren visar sig för. Men det är allt annat än ett fridfullt möte. Du förhörs om dina avsikter och intentioner med allt levande runt omkring dig. Du granskas och ställs mot väggen, mot dig själv. Svarar du rätt och orren anser dig värdig och en trogen tjänare av naturen så kan du äras med att till exempel få korpens svarta färg på ditt hår resten av ditt liv. Men han kan även straffa dig med hemskheter som jag inte ens vill beskriva i text.

Skogens konung svarade givetvis rätt på orrens frågor. Han fick från den stunden och resten av sitt liv korpens svarta färg på sitt hår. Den här historien spreds som en löpeld i socknarna kring Blaikliden på den tiden och när turisterna började komma i mer nära tid berättade konungen genast om sitt möte med den magiska orren. Det gjorde han ända fram tills han gick bort 1995.

Alla vi i släkten visste ju att det gick åt en hel del svart skokräm hemma hos konungen och han hade alltid en suspekt glans i håret. Men det var inget som brydde oss. Skogens konung var en storyteller av rang och det han berättade var så fantasieggande att det inte spelade någon roll om det var sant eller inte. Man ville vara en del av den världen han berättade om.

Det konungen gjorde då, på ett exemplariskt sätt, är det vi nu kallar för att bygga varumärke. Han var socknens helt analoga reklambyrå och berättade än den ena än den andra historien som gav bygden en identitet. Det byggde sällan på fakta men ursprunget var detsamma; skogen och fjällen och allt som befann sig där.

Han berättade historier som gav en känsla, som tog sinnet till platser vi inte är vana vid och triggande fantasin på den som lyssnade. Han knöt historierna till platsen och till sig själv. Han berättade historier som skapade nyfikenhet långt utanför gränserna.

Jag gör samma sak. Jag hjälper andra berätta sin story på ett sätt som väcker nyfikenhet så att andra vill köpa av dom. För det är så det funkar oavsett om du har en reklambyrå eller bara vill att folk ska tycka om dig. Det är något vi gjort i alla tider. Historieberättande är även en del av platsen jag lever på nu, Fryksdalen.

Historier är viktigt för att hålla samman, känna gemenskap. Vart vi hittar inspiration till historierna varierar självklart, men inte sällan kommer den från platser som varit otillgängliga för oss på så vis att vi inte riktigt förstått oss på dom. Dom har haft en inbyggd mystik och dramatik som vi har kunnat förvalta och berätta om. Som till exempel skogen.

Men förutom att konungen valde att berätta historien om hans svarta hår försökte han ju faktiskt säga något annat också. Något mycket viktigare...

/Jeppe Blomgren

Fortsättning följer...