måndag 9 december 2019

Sunnebloggen tar jul-och nyårsledigt

Sunnebloggen tar jul-och nyårsledigt.

På återseende i januari då vi får träffa nya, spännande bloggare.

torsdag 21 november 2019

Hon överlevde cancern

Ibland tittar jag tillbaka på stunder i mitt liv och kommer på mig själv att känna som om jag är en person som tittar på någon annans liv. Det känns inte som mitt liv. Har jag verkligen gått igenom det där?
Det är nog sant, att man kan välja att förtränga saker som har hänt. Lägga dem längst, längst, bak i minnesbanken. Bara ha dem där. Välja att inte ägna en tanke åt dem, men när man väl gör det, då känns det som om man är en person som tittar på någon annans liv, utifrån.
Det finns ett par stunder i mitt liv som jag ser på, på det sättet, här kommer ett.


Jag var femton år och skulle precis börja sista året på högstadiet. Ett sista år kvar på helvetet på jorden. Det var verkligen så jag kände att högstadiet var. Ett rent helvete. Högstadietiden i sig är ju ganska svår, för man pendlar mellan att vilja vara barn ena dagen och vuxen andra dagen.
Jag började tänka mer och mer på hur jag såg ut. Jag var tjockast i klassen, använde i princip inget smink och orkade inte bry mig alls om mode. Tänkte att jag skulle väl vara singel för resten av livet. Ingen skulle någonsin vilja vara med mig.
Jag var mobbad. Hade ingen, förutom min bästa kompis och två andra som jag umgicks med för att inte vara helt ensam. Jag räknade ner dagarna tills det där helvetet skulle ta slut. När gymnasiet kom skulle jag vara fri.
Men... Det hände en grej där precis innan jag skulle börja nian som skulle komma att göra livet ännu mer till ett helvete. Jag trodde inte att det var möjligt, men uppenbarligen så kunde det bli värre. Mycket värre.

Min mamma hade upptäckt en knöl i bröstet under sommaren och skulle in till sjukhuset för att få reda på resultatet av proverna.
Jag valde att stanna hemma hos pappa, mest för att jag var rädd för hur jag skulle reagera på ett eventuellt negativt besked; ett cancerbesked. Jag kommer ihåg att jag tänkte att om det är cancer hon har, då kommer hon dö. Det fanns liksom inget annat i mitt huvud. För det var så att för mig var cancer ett annat ord för döden. En hållplats där allting tar slut.


 Allt är så luddigt när jag tänker tillbaka, men ändå så kristallklart. Jag kommer ihåg vad jag gjorde. Jag kommer ihåg vad jag tänkte. Jag kommer ihåg hur jag kände. Men det är inte jag som är tjejen som är där i mitt minne. Det är någon annan. En liten, liten tjej, som precis har fått reda på att knölen i hennes mammas bröst var cancer. Och nu var hon helt inställd på att hennes mamma, hon kommer dö.
Den där tjejen skulle komma tillbaka till skolan efter ett långt sommarlov och de andra i klassen skulle prata om roliga sommarminnen. Om resor som har gjorts. Om sommarnätter som har spenderats med goda vänner i solnedgången vid någon strand någonstans. Och så skulle någon plötsligt fråga: "Louise, vad har hänt på ditt lov då?" "Nej, min mamma har fått cancer, men annars så har allting varit okej".

Jag kommer ihåg hur mamma kom in genom dörren hemma hos min pappa. Min syster hade varit med henne och kom in i lägenheten efter henne. Direkt när de hade klivit in frågade min pappa hur det hade gått.
"Jag ska opereras."
"För vadå?", frågade pappa.
"För cancer".
Och just där rasade hela min värld samman. Jag hade läst boken I taket lyser stjärnorna, där huvudpersonen Jenna förlorar sin cancersjuka mamma. Nu skulle jag gå igenom samma sak. Jag skulle få växa upp utan en mamma. Min mamma skulle dö. Den där skitsjukdomen cancer skulle ta henne.


Jag såg henne nyopererad. Jag såg hur liten hon såg ut när hon satt där i stolen i ett rum på sjukhuset, med en kanyl i armen som transporterade in cellgift i hennes kropp.
Jag såg paniken i hennes ögon när hon började tappa håret.
Jag såg henne när min syster hade hjälpt henne med att raka av allt hennes hår.
Jag såg henne på en liten dataskärm när jag var med henne till sjukhuset när hon skulle få strålbehandling, hur utlämnad hon såg ut att vara.
Jag såg henne brytas ner och jag såg henne, långsamt, komma tillbaka igen.
Men något som jag aldrig fick se, det var hur cancern tog henne. För den gjorde aldrig det.

Hon överlevde.

Nu i efterhand känns det så otroligt ofattbart att det här ens är något som vi har gått igenom. Det är en suddig del i mitt liv. En del som jag inte tänker på så ofta, men när jag väl gör det så blir jag så tacksam över att allt gick så pass bra som det gick.

Ibland tänker jag på hur livet hade varit om det hade gått käpprätt åt helvete och cancern hade stått som vinnare istället, men då blir tankarna för jobbiga för mig. Att växa upp utan sin mamma, det kan jag inte ens föreställa mig hur det skulle ha varit.

Vi har haft våra fighter genom åren och kommer nog säkerligen ha en och annan fight till, men hon betyder så otroligt mycket för mig.

Jag älskar henne.
Och jag kommer för alltid vara så innerligt tacksam över att hon stod som segrare och inte cancern.
Hälsningar Louise Lennebratt

tisdag 19 november 2019

Det blev inte bra, det blev bättre...

”När den här praktiken är över kommer jag nog aldrig sätta min fot i Sunne igen”.
Sms:et skickades till honom som skulle komma att bli mitt ex, ni vet i stadiet mellan att vara ihop och inte. Jag kände på mig att det skulle ta slut och jag var ledsen och besviken.
Jag skulle ju flytta till honom, en bit utanför centrum, och jag hade därför sökt praktik på ekonomienheten hos Sunne kommun när det blev dags att ha praktik i skolan. Jag bor på Skoghall och pluggar till redovisningsekonom på Affärshögskolan i Karlstad, så det skulle bli världens chans ju.

  1. Jag skulle få vara mer med min pojkvän.
  2. Jag skulle äntligen få komma ut i arbetslivet och testa på yrket ”på riktigt”.
  3. Jag skulle få chansen att bekanta mig med min framtida hemkommun.

Men istället för att känna de där härliga förväntanskänslorna blev det så att jag knappt såg fram emot praktiken alls. Det var ju liksom inte såhär det skulle bli.

Det blev den 9e september, min första praktikdag.
Jag vaknade med en nervös känsla i magen och den höll i sig när jag gjorde mig i ordning på morgonen. Den fanns kvar när jag satte mig på tåget och började åka de där milen upp mot Sunne, men när jag kom fram så försvann den.
När jag klev in i kommunhuset och mötte de som skulle bli mina arbetskollegor i tio veckor framöver så försvann den där nervösa känslan i magen direkt. Istället byttes den ut mot tacksamhet och en enorm glädje, för det mottagandet jag fick var otroligt.

Entrén till kommunhuset i Sunne
Alla verkade genuint glada över att jag var där. Inte bara de på ekonomienheten, utan även när jag gick runt i kommunhuset så möttes jag av människor som berättade om hur kul det var att jag var där och att de verkligen hoppades att jag skulle trivas. Där och då kastades hela min inställning om. Det här skulle bli bra. Det skulle inte bli som det var tänkt från början, men det skulle bli bra.

Nu har de där tio veckorna flugit förbi och med facit i hand så blev det inte bra.
Det blev ännu bättre än så.
Från dag ett blev jag en i gänget och det betydde än mer för mig när jag inte befann mig på hemmaplan och knappt hade satt min fot i Sunne tidigare.
De tog emot mig med öppna armar och gjorde mina tio veckor till en tid som jag kommer se tillbaka på med glädje. Jag är så oerhört tacksam över att jag fick chansen att göra min praktik där. Att få vara där var värt alla timmar jag dagligen lagt ner för att ta mig till och från Sunne med buss och tåg. Det var värt alla dagar jag fick kliva upp precis när natten blivit morgon och komma hem när eftermiddag blev till kväll. Det var värt allt.
Och är det något jag har lärt mig under den här tiden, förutom så oerhört mycket om själva arbetsuppgifterna jag har fått göra, så är det att det kanske inte alltid blir som man har tänkt sig, men det kan bli bra ändå.

Och nu till den största frågan av dem alla; kommer jag verkligen inte sätta min fot i Sunne igen? Jo, självklart kommer jag göra det.

Hälsningar Louise Lennebratt

fredag 15 november 2019

Svenska kyrkan har mycket att lära av Svenska kyrkan i utlandet

En anställning hos Svenska kyrkan i utlandet är alltid tidsbegränsad. Det betyder att man redan vid utresan vet att man skall komma hem till Sverige. För vår del betyder det att vi har kvar vårt hus i Lysvik och räknar med att komma hem om några år. Att redan nu skissa på vad som kommer att vara lättare eller svårare är förstås inte enkelt, men några små drag kanske går att teckna.

Vi kan konstatera att det går ganska lätt att vänja sig att leva utan bil. Lokaltrafiken i Wien är oerhört väl utbyggd och inom staden och dess närområde är bil faktiskt bara till besvär. En årsbiljett på all lokaltrafik i närområdet kostar 1€ per dag. Skall man åka längre bort finns fortfarande ett väl utbyggt järnvägsnät även om priserna är lite högre än i Sverige. När vi kommer hem till Värmland måste det nog bli så att vi återigen blir ”med bil”, även om vi vet att det kommer att betyda att det är lätt till att använda den även när allmänna kommunikationsmedel finns att tillgå.

Sällskapslivet på lokal eller detta att gå på café för att träffa någon är något annat som man lätt lär sig att uppskatta. Dessa mötesplatser finns lite här och var och kan ses som små oaser i storstadsöknen. När vi kommer hem ser vi fram mot att i stället för öken kunna gå ut till skogs. Att med goda vänner umgås på en stubbe med medhavd kaffeflaska är inte heller så dumt.

Höstlöv

Så är det detta med kulturutbudet. Inom 30 minuters avstånd från bostaden kan vi varje kväll välja mellan ett otal högst professionella konserter, shower, föreställningar inom snart sagt vilken genre som helst. Det här är så lätt att vänja sig vid att det kan bli en ovana. Men det är bara att konstatera att kulturupplevelser är ett stort bidrag för en hög livskvalitet. I Värmland finns också mycket gott av detta slag - vi kan bara som exempel nämna Wermlandsoperan och Berättarladan - men närheten till detta blir en helt annan och därmed möjligheten att komma iväg.

Den största förändringen vi ser framför oss handlar nog ändå om Svenska kyrkan. I min allra första blogpost nämnde jag kort hur jag fick lämna Lysvik och därför hittade vägen till Wien. Den omställningen har jag givetvis grunnat ganska mycket på. Här i vår församling i Wien möter vi en hyfsat stor del av medlemmarna (≈10%) till gudstjänst om söndagarna. Vi möter också dessa engagerade medlemmar vid övriga engagemang som berör församlingens liv. Dessutom är det så att de som här väljs till kyrkoråd gör det vid kyrkstämman som fungerar ungefär som ett årsmöte. De som låter sig väljas är människor som är intresserade av kyrkans kärnverksamhet och som vi också ser både till gudstjänst och till vardagsverksamheter. Det är också så att utlandsförsamlingarna inte har samma möjlighet att anställa människor för varjehanda som en församling i Sverige har.

Därför sköts många av våra åtaganden helt på frivillig basis; även ekonomi och administration. De enda anställda här är prästen och kantorn på heltid, dessutom ett par små deltider för praktiska sysslor. Det här gör att engagemanget för de engagerade är stort och jag skulle vilja dra fram en gammal devis som jag mött på 90-talet i ett helt annat sammanhang: Vi gillar det vi gör - och det märks!

Jag tror att Svenska kyrkan i Sverige har mycket att lära av Svenska kyrkan i utlandet. Framför allt handlar det om medlemmarnas engagemang i såväl verksamhet som styrning. Om jag skall vara lite personlig tror jag att enda framkomliga vägen för vår kyrka hemma är att kyrkfolket verkligen tar tillbaks engagemanget. När det gäller praktiska sysslor att kyrkfolket tar tillbaks sådana från anställd personal; när det gäller styrning i råd och andra instanser att kyrkfolket tar tillbaks initiativet från diverse grupperingar av politisk karaktär.

Svenska kyrkan, såväl inom som utom riket, är en folkkyrka - det vill säga en kyrka för folket. En kyrka erbjuder en mötesplats mellan det jordiska och det himmelska, mellan synligt och osynligt. Det finns en väl prövad väg för det i den liturgi och andra gemenskapsformen som kyrkan lärt sig under snart 1000 år i vårt land och 2000 i världen. Min förhoppning när jag kommer hem igen är att få kunna vara en resurs i att återupptäcka de möjligheterna tillsammans med alla andra som då bor i Lysvik, för att det skall få fortsätta att vara en plats att vara stormförtjust i.

Peter Styrman

tisdag 12 november 2019

Från en äkta wienare

I denna min femte bloggsida skall jag själv vara tyst och i stället släppa fram en Österrikisk röst. DDr Wolfgang Reisinger är född i Wien och bor här, men har tillbringat mycket tid i Sverige. Jag tror det är intressant att följa vilka intryck den svenska närvaron i Wien ger till en infödd Österrikare. Jag överlämnar därför tangentbordet för en så kallad gästblogg:

"Visst luktar det kanel och ärtsoppa, ibland också blandat med silldoft och adventsljus. Bara detta skulle räcka för att prägla en sådan plats som en svensk oas mitt i en annorlunda värld. Men Svenska kyrkan i Wien är så mycket mer än detta.

Musik och matdoft kan stärka vår kulturella identitet.


Det kanske känns konstigt att en äkta wienare som aldrig haft svensk familjeanknytning visar så stort intresse för en svensk utlandskyrka. I mitt fall har det dock gått till så här: Mitt Sverigeintresse visade sig så pass tidigt att inte ens mina föräldrar kommit ihåg hur det hela hade börjat. Efter att ha besökt Sverige för första gången år 1980 har intresset bara förstärkts. I och med att jag blivit organist i Wiens S:ta Birgittakyrka året innan (det finns bara en Birgittakyrka i det hela tyskspråkiga området) har jag fått allt mer med Sverige att göra. Många svenska körer och musiker som antingen velat besöka Wien och/eller sökt en möjlighet att framträda i kombination med en medverkan i Svenska kyrkan i Wien har sökt sig till vår katolska kyrka där det finns en likartad anknytning till Birgitta, Sveriges mest kända helgon.

År 1995 antogs jag även som Svenska kyrkans körledare under ett par år. Våra starka band blev ännu starkare under den tiden. Jag började också förstå hur bred en utlandskyrka måste vara för att tilltala ett stort antal utlandssvenskar som hamnat i vår stad av helt olika skäl. Många kom hit för jobbets skull, för andra var det en livspartner eller universitetet som dragit en till Wien, somliga tjänstgjorde här som au pairer och så vidare. Dessutom fanns och finns det människor i vårt eget land som lärt sig älska detta land i nord på grund av dess skönhet eller kanske också för att de fått hjälp från Sverige efter kriget. Andra söker sig hit för att de vill lära sig svenska eller hålla språkkunskaperna igång. Alla dessa människor bör man alltså tilltala på något sätt och erbjuda andlig föda, inte bara kanelbullar.

Medan man har ett större utbud av församlingar i hemlandet där man kanske kan söka sig till mer eller mindre konservativa respektive liberala kyrkor, så har man bara en utlandskyrka i staden. Ofta såg jag att det tar en viss tid för svenskar att ta kontakt med sin utlandskyrka eftersom man behöver också tid att först bekanta sig med gästlandet innan man vill komma tillbaka till sina andliga rötter. En stor roll lär musiken spela i sammanhanget. Musik behöver inte förklaras, den når människor omedelbart, på emotionell nivå. Den uttrycker ickeverbalt vad vi längtar efter i hemlandet och den lär oss hur starka dessa band kan vara, även efter många år i utlandet. En av Svenska kyrkans starkaste sidor är just musiken. Vad vore Lucia och jul utan svensk musik, här mitt på kontinenten med en rik, men ändå helt annorlunda tradition!

En utlandskyrka lär man ta mindre för givet än ens helt vanliga hemortsförsamling i Sverige. Hit söker man sig fullt medvetet, här kan man plötsligt förstå vad denna svenskhet faktiskt innebär, speciellt på andlig nivå. Modersmålets roll ska aldrig underskattas, bara detta förstår vi utan att anstränga oss i det minsta. Svenska språket och hemlandets kultur får en annan betydelse när man ens lämnat Schnitzeldoften och det allmänt mer och mer sekulära kontinentala atmosfären bakom sig. Vi omfattas av allt vi har i Sverige, minst lika intensivt, dock i mindre skala. Lokalen är överskådlig, orgeln pytteliten, den berikar dock gudstjänstlivet enormt. När antalet gudstjänstbesökare överskrider 30 så sprängs kyrklokalen nästan. En utlandskyrka kämpar jämt: för att få ihop en gedigen kör, för att kunna behålla och bygga ut en uppsökande verksamhet, för att ta itu med den oundvikliga församlingsomsättningen som äger rum varje år eftersom folk kommer och går, hela tiden. Visst är det så att många är fasta i Wien, ändå är det så att många bara stannar tillfälligt. Och man kämpar vid sidan av alla andra kyrkor mot sekularismen som egentligen vill visa oss att det är helt onödigt med en kyrka, även i utlandet.

Svenska kyrkan hjälper inte bara till att kunna behålla vår egen svenskhet (eller den man aldrig haft...), den finns också till för att kunna visa österrikarna något av det bästa Sverige har att erbjuda. Den måste om och om igen hitta en fast position i ett land som fortfarande präglas av en stark katolsk tro och tradition som i allt större omfattning slits sönder i välfärdsstaten. Denna kyrka har hjälpt mig oräkneliga gånger att komma tillbaka till en inte alltid synlig del av min egen själ; den är nämligen blågul."
/Wolfgang Reisinger

//Vänliga hälsningar
Peter Styrman

måndag 11 november 2019

Skolan i Sverige och i Österrike

När man är förälder i Sverige kommer den tid när barnet skall sättas i skola. Vi har haft tur. För vår del skedde detta i Lysvik. Hela familjen är mycket tacksamma för Lysviks skola, för lärare och övrig personal där. Ni vet hur det är: Det börjar i ettan med ganska korta, men ändå tröttande dagar. För varje år blir sedan skoldagen lite längre, och det är ju inte så konstigt eftersom då har ju barnet växt och orkar mer. Det behövs ju också en del tid för att man skall hinna lära sig allt som hör till. När vi flyttade hade vår dotter precis hunnit gå tre veckor i sjuan inne i Sunne. Det är klart att ett plötsligt uppbrott är uppslitande.


Skolan i Österrike är ganska olik den i Sverige
Så kom vi till en skola som överraskade och blev en stor förändring. En positiv förändring handlar om avståndet. I stället för att åka skolbuss hittade vi (och fick plats i) en skola som ligger på fem minuters promenad från bostaden. Den första överraskningen för fadern var när det kom hem ett brev från varje ämneslärare med målbeskrivning för ämnet, vilka nivåer som förutsattes i varje delmoment och en talong att svara och skriva under. Det man skulle göra var att välja vilket betyg som barnet ville satsa på och lova att från hemmet medverka till att det kunde uppnås.

Hemmet är en mycket viktigt plats för skolan här. Tydligast för att skoldagen är mycket kortare än i Sverige. I gengäld förutsätts det mellan två och tre timmars läxläsning eller hemarbete varje dag; fem dagar i veckan! I ren tid blir det kanske inte mer än vad som skulle gått åt att resa mellan Lysvik och Sunne, men här ägnas all den åtgångna tiden åt lärande och inte åt att ta sig till och från skolan. Det här betyder också att det krävs en annan beredskap i hemmet. Barnomsorgen är inte lika utbyggd som i Sverige. Därför ser vi många, främst kvinnor, som inte arbetar - eller arbetar deltid för att ha tid att hämta barn från skolan vid middagstid och laga mat (som inte automatiskt ingår i skoldagen här; i vissa skolor finns det att köpa …). Det verkar vara så att kvinnorna i större utsträckning sköter hem och familj medan männen i högre grad arbetar utanför hemmet; ibland på mer än ett jobb eftersom försörjningsbördan ändå finns där.

Skolämnena verkar vara desamma. Matte, modersmål, engelska och ytterligare ett främmande språk är legio. Samhälls- och naturorienterade ämnen likaså. Däremot är indelningen annorlunda. I Sverige är de tolv skolåren delade i fyra treårsperioder; lågstadium, mellanstadium, högstadium och gymnasium. Här är det i stället tre fyraårsperioder: Grundskolan är fyra år. Därefter skall man välja om barnet skall gå gymnasium för att förbereda högre studier eller om det skall vara en studiegång som leder till en yrkesutbildning och lärlingsprogram. Det jag känner till är gymnasiedelen som alltså börjar med barn som i Sverige skulle ha gått i femman. De åtta gymnasieåren är indelade i fyra lägre steg och fyra högre steg innan allt slutar med studentexamen. Här är själva examen mer lik det som mina föräldrar berättat om, med särskilda både skriftliga och muntliga prov.

Överhuvudtaget tänker jag på äldre generationers berättelser om skolan när jag ser den ordning och disciplin som krävs av barnen. Att här tilltala en lärare med förnamn är fullkomligt otänkbart.

Trots allt detta som verkar gammaldags och kanske hårt kan jag inte säga att det jag sett är uselt. Barn och ungdomar här är väl allmänbildade; de är artiga och lär sig tidigt att umgås i sällskap med andra, såväl vuxna som yngre. Kanske är det socialt nödvändigt om man tänker på den gängse umgängeskulturen, som oftast är lokaliserad på offentliga lokaler och inte i hemmen.

Det som inte har kommit lika långt här är omsorgen om de barn som inte orkar med. Ett väldigt stort ansvar läggs som tidigare nämnts på familjerna och det kan bli väldigt slitigt för både vuxna och barn.

För min del måste jag till sist ändå säga att jag ser mig och vår familj som lyckligt lottade. Vi har fått del av det bästa från två världar när det gäller skolan: Först i Lysvik och sedan här i Wien.

Peter Styrman

fredag 8 november 2019

Svenska Utlandskyrkan historia och nutid

Förutom alla församlingar i Karlstads stift och i hela Sverige har Svenska kyrkan också utlandsförsamlingar. Totalt är det ett 50-tal varav 27 i Europa. På några ställen har vi karaktären av att vara en turistkyrka och möter svenskar som semestrar eller kommer för kortare uppehåll; Bangkok och några ställen i Södra Spanien kan vara exempel på det. På andra ställen finns en regelbunden församling som består av människor som flyttat utomlands om bor stadigvarande på en ort. Så är det i till exempel London och här i Wien. Hur kyrkan än är inriktad så är uppdraget detsamma; Gudstjänst, Undervisning, Diakoni, Mission. Det är faktiskt samma uppdrag som varje församling har; även de hemma i Sverige.

Bakgrunden till Utlandskyrkan finns långt tillbaks. Redan på 1600-talet fanns präster med till exempel på fälttågen och i krigen på utländsk mark. Handelsflottans folk reste till sjöss och kom till främmande länder; då dröjde det inte länge innan Svenska kyrkan fanns på plats vid destinationer som var vanligen förekommande. I Europa kan man nämna London och Rotterdam.

Svenska kyrkan i Wien, Sala Terrena

Nu för tiden har vi inte så många svenska sjömän och de som finns går sällan i land. Därför har behovet av sjömanskyrka minskat. Däremot reser och flyttar vi mer än någonsin så behovet av kyrklig närvaro är fortsatt stort. Det är ju så att när man döps in i en kyrka så innebär det något långsiktigt. I dopgudstjänsten hör vi Jesu löfte då han säger Jag är med er alla dagar intill tidens slut. Dopet är alltså en investering för hela livet och ännu längre. Om då kyrkan har döpt någon så vill vi förstås vara med och ta ansvar för det även om någon flyttar utomlands. På de orter där vi finns vill vi vara kyrka för svenskar, men också en svensk oas mitt i en främmande eller i vart fall annorlunda omvärld.

Där jag är i Wien levs församlingslivet ungefär som i en normal kyrklig församling i Sverige. Det finns en kyrka med tillhörande utrymmen, inrymd i det som var ett kloster på 1500-talet. Vi firar högmässa på söndagarna, veckomässa en gång i veckan; det finns en kyrkokör och några barngrupper. Vi har en del speciella engagemang som blir viktiga för oss utlandssvenskar: Semlor på fettisdagen, Ärtsoppa och pannkaka några torsdagar, Sista April, Nationaldagen, Kanelbullens dag och en del annat. Det allra största vi gör är julmarknaden. Då har det kommit hit många produkter med svensk anknytning som vi skall sälja till Wienarna; dalahästar, knäckebröd, hemslöjd, lussekatter (som vi bakar 2400 stycken), böcker, godis och mycket mer.

En avgörande skillnad till en församling i Sverige är att vi inte har automatiskt debiterad kyrkoavgift. Julmarknaden är vår viktigaste inkomstkälla och en förutsättning för att vi skall kunna ha den vackra kyrkolokal vi har.

Precis som i Sverige definieras en församling bland annat av var den ligger och gränserna för dess territorium på kartan. Så är det även i Wien. Drottning Silvias församling omfattar hela Österrike, hela Ungern, hela Tjeckien och hela Slovakien. Prästen förväntas betjäna de svenskättade och svensktalande som finns här; såväl bofasta som tillresta. För min del blir det ganska många resor, till dop, vigselvälsignelser, gudstjänster och samtal i området. Förutom glädjen i att möta människor får jag också stifta bekantskap med järnvägssystem som är välutvecklade och fungerar väl och framför allt mycken och god mat. Den här delen av kontinenten kan gott göra skäl för namnet Europas skafferi. Mums!

Peter Styrman

onsdag 6 november 2019

Wien en storstad i Europa

Att komma från Sverige till Wien är inte svårt. Själva resan är enkel; det går direktflyg från både Göteborg, Stockholm och Oslo. Vill man åka tåg finns fina förbindelser och den som vill köra bil skall nog räkna med ett drygt dygn på vägen. Det finns ett lite hemligt men mycket bra sätt att resa med bil: Det är att köra från Värmland till Hamburg och där sätta bilen på ett tåg där man själv får liggvagn och så vaknar man nästa morgon i Wien.

Väl framme är det heller inte så svårt att leva, men det finns några viktiga mementon man måste underkasta sig. Bland annat måste man skriva in sig i landet om man skall bo här. Det gör man inte en, utan två gånger. Först går det ganska lätt, ett kort besök på det lokala medborgarkontoret. Senast fyra månader senare måste man till det statliga invandrarverket och där gäller det att ha tålamod.
Många tror kanske att Österrike är ett land som inte är helt välvilligt sinnade mot immigranter. Jag kom första gången till det här kontoret en timme innan öppningsdags och fick vända för att gå hem eftersom kön var längre än de skulle kunna hantera den dagen. Nu är vi i vart fall inskrivna och helt lagligt här.

Porten från Österrike in till Sverige. Ingången till Svenska kyrkan i Wien

I Österrike tillhör de flesta den katolska kyrkan. Man kan säga att den har präglat samhället här på motsvarande sätt som den Lutherska präglat det svenska samhället. En markör för att en kyrka präglar ett samhälle är helgdagarna; särskilt de som infaller mitt i veckan. I den katolska världen är de många. Plötsligt kan man vakna en dag och inse att det inte går att handla för att det är en särskild helgdag och ett helgon som hedras just i Wien eller i Österrike. Då stänger skolor och butiker och folk får stanna hemma från jobbet. Även vanliga helger påverkas av det här. Det är ytterst ovanligt att det går att hitta en öppen livsmedelsaffär på en söndag. I Lysvik gick det att handla mjölk och toapapper nästan varje dag på året. Det går inte i den här storstaden.

Vi märker också att det inte är helt vanligt att man bjuder hem folk här. Man träffas gärna, men då sker det på restaurang eller café. Jag har fått lära mig att en bakgrund till det här är att folk och familjer har så små lägenheter. Det byggdes intensivt här efter de båda världskrigen; det drevs en politik för att så många människor som möjligt skulle kunna bo på en begränsad yta (Wien ligger så till att den inte kan expandera i naturen hur som helst) och det ledde till att man byggde många men små lägenheter. Bostadspolitiken i stort, som jag egentligen inte vet något ingående om, verkar ha fungerat bra. Det här är en storstad i Europa där en vanlig människa med medelmåttig lön kan bo hyfsat centralt. De hyresnivåer jag hört om ligger långt under det jag hör från Stockholm.

Nu har jag skrivit storstad ett par gånger. Givetvis är Wien en storstad; här bor knappt två miljoner människor och de förbinds med en mycket välfungerande kollektivtrafik. Samtidigt är det en sammanslutning av små byar. Staden består av 23 ganska självstyrande distrikt, som också framstår som ganska individuella i sin framtoning. Inte så att något skulle vara slum och ett annat gräddhylla, utan snarare i sina kulturella uttryck. Några saker är däremot lika delarna emellan; varje stadsdel har ett eget kommunalt badhus och en kommunal musikskola. När man bor här känns Wien inte som storstaden utan som en mindre by - inte helt olik Lysvik.
Peter Styrman

måndag 4 november 2019

Från Lysvik till Wien

2010 visste jag inte mer om Lysvik än att där fanns en järnvägsstation längs Frykdalsbanan. När det var klart att vi skulle få tjänstgöra i Fryksände församling hittade vi vårt hus och trädgård just i Lysvik och har därefter blivit stormförtjusta i orten. Desto gladare blev jag när jag 2017 kunde få börja vikariera som kyrkoherde just i Lysvik, med löfte om fast anställning efter genomförd fortbildning. När den stora dagen så närmade sig och nämnda fortbildning avslutad fick jag det överraskande beskedet att kyrkorådet frångått sitt löfte och i stället, utan att jag fram till idag fått höra något argument, anställt någon annan. Jag är alltså präst i Svenska kyrkan. Den där dramatiska händelsekedjan som jag antytt blev starten på ett stort äventyr för mig och min familj.

Österrike har i mer än 30 år varit en viktig plats för mig och senare för hela familjen. Här finns vänner, här finns platser som blivit minnesmärken för oss - och här finns en uppsjö av kultur. När kyrkoherde- och kantor/assistenttjänsten utlystes i Svenska kyrkan i Wien tog vi chansen och sökte. Vi bor här sedan ett drygt år och planerar att stanna några år till.

När jag nu inbjudits att skriva några rader på Sunnebloggen tänkte jag passa på att i tur och ordning nämna lite om
Vardagslivet i Österrike, ett land ganska likt vårt men med vissa markanta och betydelsefulla skillnader;
Svenska kyrkans liv i Utlandskyrkan i allmänhet och i Drottning Silvias församling i synnerhet;
Skol-och utbildningssystemen, som vi mött dem i Sverige och här i Österrike
Förmedla några österrikiska röster om betydelsen av en Svensk kyrka i ett land som har ganska många egna;
En framåtblick och utblick mot den tid som kommer när vi en gång skall flytta tillbaks hem till Lysvik.
Det där sista är viktigt. Jag har inte flytt från Lysvik för att söka ett äventyr; jag fick inte vara kvar. Lysvik är fortfarande det som stormförtjusar. Jag räknar det som ”hemma” - håller kontakten men funderar förstås en del kring vad en ganska lång utlandsvistelse gör med ens världsbild. Redan nu går det att konstatera att det behövdes ungefär ett år att något lite anpassa sig till att bo bland 1 600 000 andra människor i Wien i stället för de ca 1600 som bor i Lysvik. Hur lång tid tar återanpassningen?

Totalt kommer jag att lägga ut 6 texter från den gamla dubbelmonarkin, där den här är den första. Om du är intresserad att veta mer om oss och Svenska kyrkans liv just i Wien så finns det en del att läsa på www.svenskakyrkan.se/wien
Välkommen dit också!

Peter Styrman

fredag 1 november 2019

Hej, hej Freddans sista inlägg

Hej Hej! Freddan här igen med det sista inlägget för min tid här på Sunnebloggen. I mitt sista skrivande så kommer jag skriva om min passion till andra som inte kan laga mat och om våran kockförening SKF (Svenska Kockars Förening).

Många kockar


Jag har alltid velat hjälpa fölk i alla lägen som ekonomiskt, läxor, träning med mera. Men nu på sistone så har jag velat hjälpa fölk att förstå konsten att laga mat som enkla tips hur man kan tänka ekonomiskt/hållbart, med goda råd så att man kan göra bra mat. Ibland brukar de ringa/sms:a mig å fråga hur man gör detta och så vidare.
Svenska Kockars Förening


Jag är medlem i föreningen SKF som deverse. Det betyder att jag själv är ambassadör för Värmland Unga SKF som heter YCC ( Young chefs club). Inom föreningen skapar vi en ny värld inom mat till konsumenterna och företagen. Detta kan vara som en grej som vi ungdomar håller på med, som är Zero Waste Food. Med det menas att man ska slänga så lite mat som möjligt och vad man kan använda vissa saker till att göra ny mat med.

SKF är en klubb som välkomnar de som håller på med mat eller går utbildning. Det finns också olika distrikt som SKF Väst (Göteborg med mera) + SKF Stockholm/Uppsala. Vi finns på sociala medier på Facebook och Instagram. Dessutom har vi en app så ni är så välkomna att följa dessa sidor.

Då vill jag säga TACK för mig för denna gång och om ni har andra frågor så är det bara att skicka en ton till 0722104266, om frågor om mat eller föreningen eller matkurs. Ha dä.
MVH Fred Hagström

måndag 28 oktober 2019

Halloj, halloj! Freddan kocken åter igen här



Hur är det egentligen att jobba som kock? Att jobba som kock kan vara stressigt i början på grund av att man tänker att det man gör ska vara det godaste man vet och snyggt upplagt till en annan
människa än sig själv. Men efter en tid när man har jobbat så vill man bara ha mer och mer stress. Det blir som en drog kan man säga.

Att jobba med mat ger en bättre bild ut i världen, som hur viktigt det är med miljön. Att man inte slänger den där lilla biten av moroten, att man då kanske har den till en sås istället. Eller till exempel hur ekonomin är viktig till att köpa in varor eller till att sälja sin mat.

Jobbet som kock gör så att du blir en del av en liten familj, en familj där alla vet vem man är och att alla känner alla. Det ger möjligheter till att få jobb, stå till god till en annan som kanske vill ha jobb på det där stället vid vattnet. Eller att man bara ses, pratar med en individ om hur det går på jobbet och kanske till och med
bollar idéer/kunskap med varandra.

// Fred Hagström


fredag 25 oktober 2019

Hejsan igen, kocken Fred här igen!


Jag har ju cirka ett halvår kvar på kockgymnasiet, men hur började allt egentligen? varför valde just jag att läsa till kock?

När jag var yngre har jag alltid varit intresserad att stå i köket å laga mat eller bara kolla på, samt har
Fred Hagström
man väl ätit en del också. 

Mina förebilder är mina mor/farföräldrar som alltid varit i min syn bäst på att laga mat i köket och mycket har jag tagit till mig som att alltid fråga efter recept på allt eller frågat hur man gör respektive sak.

Men många vänner frågar också, vem är din förebild som kock? Då skulle jag svara Marco Pierre White. En otroligt kunnig och duktig kock ifrån Storbritannien som även var en av de yngsta och första kockarna som fick tre stycken Michelinstjärnor.

Med olika förebilder som stora kockar eller folk som står dig nära är en stor del att man får ett driv till sina drömmar å arbete och vill antigen förbättra sig eller bli bäst.

Mina drömmar är att ta in så mycket kunskap som möjligt
som olika köksmetoder eller hur man verkligen gör den där köttfärssåsen på en fredagsafton och så vidare.

Drömmen är kunskap, kunskap som ger dig en framtid
// mvh Fred Hagström

måndag 21 oktober 2019

Fred Hagström här!

Nämen Tjena! Men vem är jag undrar ni?
 
Mitt namn är Fred Hagström och är 18 år gammal, man kan väl säga att jag är en ung Sunnebo.
Det menas att jag är född 2001 i mitten av augusti och uppväxt i Sunne centrum.
Jag har alltid varit i Sunne, spelat fotboll och gått i skolan.
Just nu är jag i Karlstad på mitt sista år i Restaurang och
Livsmedelsprogrammet på Tingvalla Gymnasiet.
 
Mitt yrke är kock och jag har jobbat i Sunne, Karlstad och vildmarken i Grythyttan/Loka.
Men varför just ett yrke om mat? Jo, på grund av mina far/mor föräldrar som jag alltid i mina år frågat om recept och hur de gjorde de goda köttbullarna inför jul.

Ett yrke om mat är det bästa jag har gjort, att få kunskapen om matens ursprung och hur man kombinerar all mat tillsammans.

Under mina fina tider på Sunnebloggen så kommer jag berätta om kockyrket, hur det är att jobba, vilka olika händelser man får. Dessutom så kommer jag lägga upp om olika jobbhändelser jag har i yrket som kock, kockförening och vilka resor/upplevelser jag kommer göra.



 // Fred Hagström

fredag 18 oktober 2019

Att resa ifrån och komma hem

Jag är född och uppvuxen i Sunne, och bor där nu också, men det har inte alltid varit så. Mellan åren 1995 och 1999 läste jag programmet för Internationell ekonomi inriktning tyska på Karlstads universitet, och pendlade de första tre åren mellan Sunne och Karlstad. Fjärde året bodde jag i Karlstad, och det var faktiskt skönt att slippa åka tåg varje dag. Även om naturen längs Fryksdalsbanan är bedövande vacker, så blir det mycket tid sittandes på ett tåg när man ska åka flera timmar varje dag.

Efter studierna bestämde jag mig för att åka utomlands ett tag. Jag hamnade i Skottland av alla ställen. Jag fick jobb på IBMs callcenter i Greenock utanför Glasgow, och tog mitt pick och pack och flyttade dit. Jag tillbringade dagarna med att ringa upp kunder som hade fått hjälp av servicetekniker och frågade dem om hur de upplevt servicen. Inget drömjobb, men det funkade ett tag. Jag fick vänner från hela världen, och har kontakt med flera av dem än idag.

Largs är en liten by på skotska västkusten där jag bodde en period










Under tiden jag jobbade på IBM bodde jag i en liten by som hette Largs, som ligger på skotska västkusten, alldeles intill havet. Jag glömmer aldrig första kvällen jag kom dit. Jag hade installerat mig på ett bed & breakfast och skulle ge mig in till centrum för att köpa någonting att äta. Det var becksvart ute och vågorna gick höga över strandpromenaden jag skulle gå på. Det var någonting annat än strandpromenaden längs Fryken i Sunne det!

Skottland är en av de vackraste platserna jag vet. Att komma upp i de skotska högländerna och se de vidsträckta gröna kullarna som rullar fram längs vägarna är någonting jag rekommenderar alla att göra. Åk dit och besök olika whiskydestillerier, ge er ut på havet och titta på sälar, åk till Oban och besök chokladfabriken som har den godaste choklad jag någonsin ätit, åk till Isle of Skye och titta på den vidunderliga utsikten, leta efter sjöodjuret i Loch Ness och besök de otaliga slott som finns överallt. Ett besök till Skottland rekommenderas varmt.

Efter en tid i Skottland flyttade jag söderut till England. Jag arbetade som assistent till en direktör på ett telekomföretag i Leeds och trivdes mycket bra med det. Men… Nu började hemlängtan göra sig påmind. Min syster fick barn och det kändes som om jag missade allt hemma i Sverige. Så efter ett och ett halvt år utomlands flyttade jag hem igen.

Jag hamnade inte i Sunne med en gång efter hemkomsten. Det dröjde ännu några år innan jag slog ner bopålarna här igen för gott, men varje gång jag kom åkandes längs 45an och såg Fryken skymta mellan träden för första gången längs vägen, så kändes det som att komma hem. Att komma till Sunne var som att komma tillbaka. Och så blev det.

Och varför skulle man inte vilja bo i Sunne? När man har Sunne sommarland alldeles inpå knuten. Ski Sunne nära på vintern. Kort avstånd till Rottneros Park och Mårbacka. Mormors Glasscafé att gotta sig på. Det vackra biblioteket att besöka och alla centrums affärer att handla i. Alla badplatser att svalka sig på heta sommardagar. Tossebergsklätten att besöka med sin fantastiska utsikt. Mejeriängen med alla aktiviteter för barnen. Ja, det finns många anledningar till att bo här.

Fantastisk utsikt från Tossebergsklätten


Mejeriängen i centrum med alla aktiviteter




















Gåsen Akka utanför Rottneros park




















Nu är det drygt tio år sedan jag flyttade hem för gott. Något av det första som hände när jag flyttade till Sunne igen var att jag träffade min blivande man. Nu bor vi tillsammans alla fyra i vårt hus i skogen, och har inga planer på att flytta igen. Nu är jag hemma.

Tack för att ni har läst mina inlägg! Tack för mig.

/Lotta Lundh

onsdag 16 oktober 2019

Att ha ett barn som inte är som andra

Jag och min man har två barn, båda flickor. När vår andra dotter föddes märktes det efter ett tag att hon inte var som sin syster. Hon var inte som andra barn heller. Jag fick inte samma kontakt med henne, som jag hade fått med hennes storasyster.

Hon verkade inte behöva samma närhet, och ville inte kramas. Hon gick upp i det hon pysslade med så mycket att det knappt gick att få kontakt med henne. Jag trodde det var övergående, en del i hennes utveckling, att det skulle gå över. Idag vet jag bättre.

När hon började förskolan märktes det ännu mer att hon inte var som andra ungar. När andra barn skaffade kompisar och lekte med dem hela dagarna, hamnade hon i bråk, blev ensam och lekte själv. Hon utmärkte sig på det sätt, att hon inte förstod andra människors känslor eller varför de reagerade som de gjorde. Naturligtvis ledde detta till ständiga konflikter, där det inte sällan slutade med att hon slog eller rev den hon bråkade med.




















Sakta började det gå upp för oss att hon hade så pass många svårigheter i skolmiljön, att det börjar bli svårt att bortförklara det med att hon är trotsig eller ouppfostrad. Det här var någonting mer, kanske någon diagnos? Vi tar kontakt med BUP första gången redan när hon är fyra eller fem år gammal. Då kändes det som en lättnad när de inte tyckte att det behövdes någon utredning. Det var skolan som skulle hjälpa henne sa de.

Vi bytte skola, men det blev inte bättre. Det blev bara värre. När jag skolade in henne i den nya klassen såg jag för första gången med egna ögon hur svårt hon hade det i interaktion med andra. Hon hade dessutom myror i brallan, och kunde inte sitta stilla på samlingar, hade höga ljud för sig, som störde de andra. Det uppstod ofta bråk, och ingen ville leka med henne. Hon ville inte gå med till matsalen eller ut på rast, där det blev för rörigt för henne.

I mig växte återigen känslan av att hon inte är som andra. En sorg över att min yngsta dotter inte är som andra barn började ge sig tillkänna. Sorg över att det här var vår vardag från och med nu. Att det inte gick att fixa. Att det inte kommer att gå över.















Det var inte förrän jag började se på henne med andra ögon som det hände någonting inom mig. Hon är född så här. Det går inte att uppfostra bort. Det går inte att lära henne att vara på något annat sätt. Det går inte att tvinga. Det går inte att förändra. Det spelar ingen roll hur mycket vi kämpar, så skulle det inte försvinna. Först då började jag förstå. Att det är vi runt omkring som behövde ändra oss. Inte hon.

Ibland sover hon inte på nätterna, i perioder slutar hon äta helt, måste ha saker uppställda som hon har bestämt, lekar ska vara på hennes villkor, hon kan inte ta med kompisar hem, för det slutar alltid med bråk om det inte blir som hon har tänkt sig. Hon river och slår oss, svär med ord vi aldrig tidigare hört, och skriker, morrar och fräser. Det är väldigt påfrestande att leva ett sådant liv, varenda dag, utan uppehåll.  Ett liv där man aldrig kan slappna av. Vare sig dottern är med eller inte. Oron över att någonting ska hända finns alltid där.

När vi flera gånger hamnat på akuten på grund av att hon vägrat äta, inte vill gå till skolan på grund av magont, och när det ständigt är konflikter på hemmaplan, tar vi kontakt med BUP igen. Den här gången är det ingen tvekan. Hon skulle utredas, och vi blev ställda i kö för neuropsykiatrisk utredning, eftersom de misstänker både autism och ADHD. Det blir en lättnad, nu ska vi äntligen få hjälp. Vi som har kämpat så för att någon ska lyssna på oss, hjälpa oss med skolan, livet hemma och vården. Äntligen kan någon annan ta över!

Det här var över ett år sedan. Vi står fortfarande i kö. Vi vet inte hur många som är före oss i kön eller hur lång tid det kommer ta innan utredningen blir av. Vi lever i ett vakuum, där vi bara väntar. Och vad ska vi göra medan vi väntar? Livet stannar ju inte upp för att vi står i kö. Kampen fortsätter.



















Hur ska man få andra att förstå att hennes beteende inte beror på att vi inte har uppfostrat henne hårt nog, att det är så här hon är? Hur ska någon annan förälder, kunna förstå hur utmattande det är att hela tiden behöva göra extra saker för att vi ska få ihop vardagen? Hur ska någon annan kunna förstå frustrationen? Hur ska någon annan kunna förstå sorgen? Och kärleken, hur ska de kunna förstå den?

Att ha ett barn med speciella behov är en ständig kamp. En kamp för att de ska ha det bra. För att de ska accepteras för den de är. Man kämpar. Och man är trött. Så fruktansvärt trött. Men att ge upp är inte ett alternativ.

/Lotta Lundh

måndag 14 oktober 2019

Allt utspelar sig i Sunne

Under studietiden på Skrivarakademin arbetade jag med en berättelse om unga kvinnor som försvann spårlöst. Tanken var att den skulle utspela sig i den fiktiva staden Lövvik, precis som Kvinnornas Hus gjorde, och så var den först skriven.

Mina studiekamrater fick läsa kapitel för kapitel hur historien utvecklade sig, och jag kände att här hade jag faktiskt någonting som skulle kunna bli en bok.

Sagt och gjort, så skrev jag klart och lät flera vänner läsa igenom texten. Deras respons var mycket positiv, vilket gjorde att jag skickade iväg även det manuset till olika bokförlag. Den här gången fick jag inte lika många refuseringar som första gången jag skickade in. Ett förlag hörde av sig ganska snart och ville att jag skulle skriva om så att historien utspelade sig i en ort, som fanns på riktigt. De ville att jag skulle göra om det så att allt hände i Sunne.

Jag tänkte först att det fanns så många andra som skrev om Sunne, och kände ett visst motstånd till att göra det, men gav med mig och skrev om. Jag märkte snart att det var en fördel att skriva om en plats som finns på riktigt, istället för att hitta på. I Sunne vet jag var gatorna ligger, hur omgivningarna ser ut och vilka som bor här. Det var mycket enklare än att hitta på.




















Jag skickade in texten tillbaka till förlaget och fick besked om att de skulle läsa om och att det kunde dröja innan jag fick svar. Under tiden jag väntade kunde jag inte bara sitta och göra ingenting. Jag påbörjade en historia till. En deckare som utspelade sig i Sunne från början. Lövvik var nu historia.

Det flöt på bra med skrivandet och det tog inte särskilt lång tid innan jag hade ännu ett manus klart. Jag tog en chansning, och skickade in även det manuset till samma förlag som bett mig skriva om Sunne, eftersom jag visste att de var intresserade. Döm om min förvåning och stora glädje när jag snart fick besked om att de ville ge ut båda manusen! Så föddes deckarna Familjen och Graven som nu finns utgivna på Lind & Co.

Familjen har sålt bra som bok, men gått ännu bättre som ljudbok på bland annat Storytel. Att jag fick Reine Brynolfsson som uppläsare gjorde säkert sitt till, och den har fått bra respons från läsare och lyssnare. Familjen låg länge på andraplats på Storytels topplista och är idag uppe i nästan 20 000 lyssningar. Ofattbara siffror om man tänker på att tjugotusen personer har tryckt på min bok och velat lyssna på den. Jag som för några år sedan aldrig skrivit en bok ens en gång. Tänk hur det kan bli!

/Lotta Lundh



fredag 11 oktober 2019

"Vi måste prata om psykisk ohälsa"

Jag har alltid varit en duktig flicka. Gjort bra ifrån mig i skolan, och följt alla regler. Därför borde det inte ha kommit som en överraskning för mig när jag slet ut mig själv så mycket, att jag till slut brakade rätt in i den berömda väggen.













Jag minns det som igår när de första tecknen kom. Vi var och handlade på Bergvik, det var en lördag, och det var mycket folk i rörelse. Plötsligt började hjärtat slå dubbelslag. Inte bara en gång, utan hela tiden. Det kändes som om hjärtat stannade upp, för att sedan slå dubbelt så fort efteråt. Jag blev livrädd.

Alla andra ljud runt omkring mig försvann, och det enda jag hörde var hjärtslagen. Jag sa till min make att vi måste åka hem, eftersom hjärtat slog så konstigt. Antagligen såg han på mig att det var allvar, för vi går direkt mot utgången och vidare till bilen.

Hur barnen och varorna kom in i bilen minns jag inte. Under den en timmes långa bilfärden hem satt jag och räknade hjärtslagen. Var tionde slag var ett dubbelslag. Fruktansvärt obehagligt. Jag försökte andas lugnt i ett försök att få ner pulsen, men ingenting hjälpte. Det kändes som om resan aldrig skulle ta slut.

När vi kom hem gick jag och la mig ett tag, i förhoppning om att dubbelslagen ska försvinna om jag vilar en stund. Samtidigt gjorde jag det man absolut inte ska göra, jag googlade på symptomen. Jag läste att det kan vara allt från hjärtinfarkt, hjärtflimmer till stress. På ett ställe stod det att man kan få dubbelslagen att försvinna om man får upp pulsen. Jag var nu beredd att prova vad som helst, och gav mig ut i mörkret och gick snabbt fram och tillbaka på grusvägen framför huset. Dubbelslagen försvann när pulsen gick upp, men kom tillbaka lika fort som pulsen gick ner. Helt slut stupade jag i säng.

Efter en orolig natt vaknade jag upp och det första jag kände var att dubbelslagen var kvar. Jag ringde 1177 och beskrev mina symptom och fick order om att åka till akuten direkt. När jag satt ensam i bilen på väg till Torsby kom tårarna. Antagligen av en blandning av rädsla och trötthet.

Jag blev ordentligt undersökt på akuten i Torsby. Blodprov, blodtryck, EKG och läkarundersökning. De hittade inget fel. Dubbelslagen är obehagliga, men ofarliga. Personalen på akuten undrar om det varit mycket sista tiden. Jag rabblade upp allt som hänt de senaste åren. Jobbiga, täta graviditeter. Sjukhusvistelse på grund av blindtarmsinflammation under graviditet. Två kejsarsnitt. Tarmvred och lång sjukhusvistelse efter det ena snittet. För tidigt födda barn. Två små som ofta var sjuka.

Vi hade nästan klippkort på barnakuten ett tag med krupp, astma, allergier, krånglade magar, RS-virus och gud vet allt. Jag hade precis börjat arbeta heltid för två veckor sedan efter mammaledigheten. Om det hänt något särskilt? Nej, bara livet. Jag åkte hem med löfte om att få en EKG-bandspelare kopplad till mig senare under veckan.

Någon dag senare har jag fått EKG-bandspelaren fastsatt vid bröstet. En sköterska limmade fast elektroder på bröstkorgen och kopplade en sladd via dem till en liten dosa jag skulle ha hängande runt halsen. Apparaten pep om den tappade kontakten vid någon elektrod, och om jag kände av dubbelslagen skulle jag trycka på en knapp på dosan. Allt för att läkarna skulle få en bättre överblick över mitt skenande hjärta.

Jag gick till jobbet och försökte gömma dosan och sladden under en scarf. Kände att jag inte orkade förklara vad det var för någonting. Några timmar in på arbetsdagen orkade jag inte mer. Senaste tidens stress kommer ikapp mig och jag måste ut från jobbet, bort därifrån. Tårarna stod i ögonen på mig och luftstrupen snörptes ihop. Jag blev jättestressad och hjärtat rusade mer än någonsin. Jag slängde iväg ett kort mejl till chefen att jag blivit sjuk, och stänger ner datorn lämnade kontoret.

På väg ut kom jag på att jag glömt koda frånvaro på telefonen. Jag stannade till vid en kollegas rum och ber henne göra det åt mig. Hon frågade hur länge jag skulle vara hemma och vara sjuk. Jag förstod inte frågan. Jag skulle väl bara hem och vila och sedan vara tillbaka igen. Jag kom inte för mig att svara någonting, och till slut sa hon att hon skulle lägga in koden tills vidare. På något vis tog jag mig ut till bilen och körde hem. Väl hemma föll jag ihop och sedan tog det år innan jag tog mig upp igen.

Det här hände 2013. Jag är fortfarande inte tillbaka på jobbet. Jag har varit sjukskriven för utmattningssyndrom, utmattningsdepression och varvat det med tjänstledighet för att studera skrivande på distans. Jag äter antidepressiv medicin och går i samtalsterapi för att må bra. Jag är ljud- och ljuskänslig fortfarande och har problem med minnet. Jag har ofta migrän och spänningshuvudvärk, och en del dagar är jag sämre, andra bättre.





















Varför berättar jag det här? Är det verkligen någonting man ska prata högt om? Ja, jag tycker det. Man lever med en sådan skam när man drabbas av psykisk ohälsa, som bara gör att man mår ännu sämre. Det här är ingenting man har valt själv, det är någonting man har drabbats av, precis som vilken sjukdom som helst. Man har ingenting att skämmas för, men det gör man ändå.

Vi måste prata om det. Få bort tabut om psykisk ohälsa och se det som vilken sjukdom som helst. För jag är inte ensam. Jag är bara en av många, många drabbade.

/Lotta Lundh






torsdag 10 oktober 2019

Refuseringarna damp snart ner en efter en...

Min författarkarriär är ganska kort än så länge, men har gått väldigt fort. Jag började skriva under min sjukskrivning för utmattningssyndrom. Jag fick tipset av en terapeut att skriva av mig, vilket jag gjorde.

I samma veva såg jag ett inlägg som cirkulerade på Facebook och Instagram, där man sökte noveller om utbrändhet. Jag skrev en text om hur min resa med utmattningssyndrom började, och skickade in. Den blev antagen och finns med i boken Utmattad – en novellsamling om stress som kom ut 2017.

När jag kände att det gick lätt för mig att skriva och att det gav mig någonting, kände jag att jag ville fortsätta. Jag sökte in till Skrivarakademins skrivarlinje på distans, där man skulle skicka med arbetsprov för bedömning. Jag trodde aldrig att jag skulle bli antagen, eftersom jag inte hade skrivit värst mycket tidigare.

Efter några svettiga veckor på reservplats, blev jag till slut äntligen antagen hösten 2017. Jag tog tjänstledigt från mitt arbete som handläggare på en myndighet, och satt hemma och skrev mina texter. Varje vecka en ny uppgift, med ett specifikt tema. Vi skrev allt från dikter, till filmmanus och skräckhistorier. Mycket roligt och väldigt utvecklande.

På Skrivarakademin lärde jag mig även att ge och ta respons. Att lämna över sina ord till andra att läsa och bedöma var inte helt lätt i början, men väldigt nyttigt. Att få se sina texter genom andras ögon, få se sina styrkor och svagheter från ett annat håll, lärde jag mig väldigt mycket på.

Otroligt hur olika en samling ord kan uppfattas också! Det en person tycker är bra, tycker en annan är helkasst. Är man författare och får böcker utgivna, måste man vara beredd på att alla inte kommer att gilla det man gör. Man kan inte tillfredsställa alla smaker, så är det bara. Man får göra sitt bästa och vara nöjd själv.

Under året på Skrivarakademin filade jag på en historia som handlade om våld mot kvinnor, och en annan historia om bortrövade unga tjejer. Båda kom till slut att bli böcker, men resan dit kändes evighetslång. Jag skrev först klart berättelsen som jag kallade Kvinnornas Hus och skickade in den till olika bokförlag. Jag skickade till många. Och refuseringarna damp snart ner en efter en. 

Blåögd som jag var tänkte jag att någon skulle se vilken fantastisk berättelse jag hade skrivit, och slåss om rättigheterna att få ge ut den. Nu i efterhand kan jag se att jag borde ha finputsat på historien ordentligt innan jag skickade in den, men nybörjare som jag var, så insåg jag det inte då. Inte visste jag heller hur svårt det är att få en bok utgiven som debutant. Men till slut var det någon som nappade.
















Ett litet förlag, Tallbergs Förlag, hörde av sig och var intresserade av att ge ut min bok. Vi kom överens om att dela på en del av kostnaden, just eftersom jag var debutant, och i oktober 2018 debuterade jag med deckaren Kvinnornas Hus. Den handlar om våld i nära relationer, och vad det gör med alla runt omkring den utsatte. Den utspelar sig i den fiktiva orten Lövvik, som på väldigt många sätt påminner om Sunne. Offren dyker upp i ett vattendrag i centrum, och mycket annat går också att dra paralleller till hur Sunne ser ut.

Sunne bibliotek



















Jag hade mitt boksläpp på Sunne bibliotek, och sålde slut på varenda kopia av boken som jag hade. Hade jag haft fler exemplar hade jag antagligen sålt dem också! Det kom många fler personer än jag hade räknat med och kvällen blev en succé.















Tidigare under dagen hade jag intervjuats av SVT Värmland, och under kvällen kom Fryksdalsbygden på besök. Många nya upplevelser på en och samma gång, och att se sig i teve var inte det lättaste. Jag gömde mig bakom soffan medan de andra tittade på inslaget.

Min första bok var släppt och jag hade fått blodad tand. Jag ville ge ut fler! Och så skulle det också bli!

/Lotta Lundh


onsdag 9 oktober 2019

Vi sprang in och ut hos varandra, och frågade om de andra ville leka...



















Jag växte upp bland hyreshusen i Brårud på sjuttiotalet. Familjen bestod av mamma, pappa och en tre år äldre storasyster. I Brårud fanns det alltid någonting att göra, och kamraterna var många.














Sommarkvällarna spenderades ute på cykel, eller lekandes jaging mellan husen. Vi lekte dunken, och spelade fotboll med Olle på fotbollsplanen mellan hyreshusen och villaområdet. Gömde oss i buskarna och smög på varandra. Tävlade om vem som kunde hoppa längst från gungorna.



















På vintern åkte vi skridskor vid Fryxellska, eller åkte pulka på de höga kullarna i kvarteret. Aldrig ensam. Alltid någonting att göra.

Vi var flera barn i huset som var födda samma år. När skolan började tog vi tillsammans skolbussen till först Lerans skola, sedan cyklade vi till Skäggeberg och sedan gick vi den korta sträckan till Fryxellska skolan, som ligger alldeles nästgårds till Brårud. I ur och skur väntade vi tillsammans på bussen, satt i samma klassrum under dagarna och lekte när vi kom hem. Vi gick luciatåg bland grannarna, sålde jultidningar, busringde på dörrar, visste exakt vilka tanter som var snälla och bjöd på godis, och vilka man skulle akta sig för.

Vi sprang in och ut hos varandra, och frågade om de andra ville leka. Ritade hopphagar på asfalten med stenar som färgade av sig. Cyklade runt gungorna tills jag ramlade och skrapade i ena kinden mot det grusiga underlaget, med skrapsår som resultat i halva ansiktet. Vi gick knut bland husen först ett varv, sedan hem och bytte om för att gå ett varv till. Ju mer godis, desto bättre!

Vi tog de steniga trapporna till övervåningen på hyreshusen i stora kliv, och drog med händerna längs räcket så att det ekade av smattrande ljud i trappuppgångarna. Jag stod på balkongen till vår lägenhet och såg ner till kompisarnas altaner nedanför, och visste när de var hemma och inte.















Det kanske låter som en bekymmersfri tillvaro, men så var det naturligtvis inte hela tiden. Bodde man i Brårud under den här tiden, så fick man en ganska bra bild över hur samhället kunde se ut. Här fanns alla sorter. När så många människor bor på ett och samma område finns där alla typer av personligheter. Det fanns familjer som hade det knackigt ekonomiskt, missbrukare och trassliga familjer, precis som överallt annars. Så såg det även ut här. Vissa trappuppgångar undvek man. En del kompisar ville man inte gå hem till.

Tvättstugorna i Brårud










¨

Visst minns jag en del händelser med smärta, men mest av allt minns jag hur roligt vi hade. Alla familjer i området har det inte gått bra för. En del har det gått bättre för, andra sämre. Idag finns inte alla vänner från den tiden längre med oss. En del har försvunnit längs vägen.

Själv flyttade jag från Brårud när jag var sjutton år gammal. När jag idag inser att det är trettio år sedan jag bodde där, känns det som en evighet sedan och ändå så nyss. Så långt borta och ändå så nära.

Jag håller på med en bok om min uppväxt, och där finns båda fina och dåliga minnen med. Jag vill med den visa att det går att övervinna det mesta. Man överlever och blir starkare. Om den någonsin kommer att ges ut, är en annan femma, men skriver på den, det gör jag.

/Lotta Lundh

måndag 7 oktober 2019

Lotta Lundh presenterar sig



















Vem är jag?
Mitt namn är Lotta Lundh. Jag är 47 år gammal, och en tvättäkta Sunnejänta. Jag föddes 1972 några dagar innan julafton, och växte upp bland hyreshusen i Brårud. I vuxen ålder var jag borta från Sunne i tiotalet år, innan jag flyttade hem igen. Idag bor jag med man och två barn i ett hus på landet i Höjen utanför Sunne.



















Jag skriver böcker, och har hittills gett ut tre deckare, och fler är på gång. Min serie om kriminalkommissarie Erik Ljung utspelar sig i Sunne, och jag hoppas att jag gör bygden rättvisa i mina beskrivningar. Jag har förlagt händelser till Kolsnäsparken, Tetra Pak, Uddeberg, Teatertorget och många fler ställen, och än är jag inte klar. Det kommer fler böcker, som jag hoppas ni kommer känna igen er i.

Under min tid som bloggare på Sunnebloggen tänkte jag berätta om mitt skrivande, hur det är att flytta från och till Sunne, när jag brände ut mig, hur det är att vara mamma till ett speciellt barn och lite annat. Hoppas ni vill läsa!

/Lotta Lundh



fredag 4 oktober 2019

Två framtidsspår

Vad bör göras för att få ännu mer fart på Sunne? 

Nu när vi har vältrat oss i 70-talsnostalgi och annat kanske det vore dags att titta framåt.
Det ska sägas direkt att denna gästbloggare är hyggligt oinsatt i de utmaningar och möjligheter som Sunne står inför. Men vad finns att göra för att få mer schwung i Sunne?

Först och främst: Det första som man bara måste göra i Sunne är att få ordning på gamla Selma-hotellet som står och halvt förfaller efter 45:an. Köp loss det av norrmannen och skapa det som borde ha funnits i Sunne sedan länge:

Ett berättarcentrum. Kanske redan utrett och föreslaget och nedlagt? Ta upp frågan igen. Vi måste befästa, försvara och utveckla denna värmländska landskapsklenod, berättandet.

Hotell Selma Lagerlöf. Foto: Öivind Lund


Låt universitetet i Karlstad starta en filial för berättandet, lyft in alla Broos och Stinnerboms, ta gärna med någon textskrivande musikant också. Här finns erfarenheten, kreativiteteten och energin. Allt som behövs är plattformen för detta. Vi har ju en berättarlada, varför inte komplettera med berättaruniversitetet.

Berättandet är gränslöst
Under bokmässan pratade jag om Sunne och mitt bloggande med Volvos förre vd och styrelseordförande Hans-Olov Olsson. Någon dag senare ringde han upp och ville berätta att han satt med Paris-konstnären Bengt Olson som är prisad och representerad världen över. När denna enkla Sunne-blogg kom på tal hoppade Bengt upp och hämtade sin silvermedalj han fått av Mårbacka stiftelsen, stolt som en tupp!
Bengts scenografi till operauppsättningen om Nils Holgersson som även blev en barnbok hade förärat honom denna medalj. Tänk vi kunde dela ut fler framtida Lagerlöf-medaljer till våra största konstnärer, var de än finns.

Berättarladan har senare visat att Den lagerlöfska berättarskatten är i det närmaste evig. I vilka former kan Fryksdalens berättartradition utvecklas, operan, teatern, musiken, tatueringar, graffiti, motivlackade Volvos. Kursplanen är oändlig.

Sent omsider upptäckte jag att denna Sunneblogg var en del av projektet ”Genius loci” platsens själ. Bara för någon vecka sedan träffade jag framtidsanalytikern Peter Majanen som menade att bland det viktigaste i Genius loci-resonamanget och vad som bygger platsens själ är kulturen och att det är viktigt att både ”finkultur” och ”fulkultur” medverkar..

Opera och motivlack
Så opera, manusskrivande, låtskrivande, författande och motivlack kan ha en framtid i Sunne. Vad skulle ett par hundra universitetsstuderande kunna få fart på och bidra med i kulturens Sunne?

Nästa förslag: En annan del som praktiskt redan är på plats. Växla upp är vildmarksturismen.

Det finns ju knappt en kombibil idag som inte har en mountainbike på taket. Hela året cyklar de här stackarna gata upp och ner tills de hamnar i slagsmål med varandra eller med någon bilist och då flyr de stan. För att inte tala om alla kajaker som glider fram överallt. Och naturintresset som bara ökar. I skogarna kring Fryken och Rottnen ligger ju Sveriges närmaste vildmark med Skandinaviens fem stora rovdjur: varg, björn, lodjur, järv och kungsörn.

Visst, Norrland är en tuff konkurrent, men vem har tid att åka dit över helgen? Sveriges närmaste vildmark från Stockholm, Göteborg och Oslo har redan allt, sånär som fjällen. Det handlar bara att sätta ihop ett gemensamt gränssnitt och marknadsföra alla möjligheter som finns i form av cykelleder, kajakpaddling, vandring, jakt, vilddjurssafari, forsränning, vildmarkscamping.

Mer Genius loci än så går det väl knappast att få till?

Hälsningar Anders Nilsson

Konstnären Bengt Olson som fått Mårbackastiftelsens medalj för sitt arbete med Nils Holgersson.


onsdag 2 oktober 2019

11 skäl att älska Sunne

För fyra år sedan blev jag ombedd av Expressen att lista upp ett antal skäl till att älska Värmland.
Listan dyker upp i deras Facebookflöde med jämna mellanrum och naturligtvis är Fryksdalen en av punkterna. Läs artikeln "Värmland är bäst - 11 skäl att älska Värmland" 

Men om man skulle förfina denna lista något och skriva om 11 skäl att älska Sunne med omnejd. Då kan det se ut så här:

1. Fryken
Fryken och Malön. Fler vackra
Frykenbilder har du längst ned på sidan.
Den vackraste, blåaste och djupaste av sjöar med Malön som ett mytomspunnet smycke i Mellanfryken.

2. Kulturen
Den finns i allt. Böckerna, bildkonsten, musiken. Utan pekpinnar och pedistaler.

3. Människorna
Fryksdalingar är ju glädjepiller på två ben. Surgubbar finns förstår här som på alla andra ställen, men även de är uthärdliga.

4. Grillad Special
Som räkor ska avnjutas på västkusten, Löfbergs kaffe ska drickas i Karlstad, så smakar en grillad special, vilket består av korv, bröd, mos, räksallad (det sistnämnda är ett måste) allra bäst i Sunne. Brokiosken var Sven-Ingvars absoluta favorit under 60- och 70-talen så de ringde alltid och såg till att det var nattöppet när de hade spelning i bygda.

5. Gräsmarks kyrka
En vy man aldrig tröttnar på. Skilsmässorna efter giftermålen i Gräsmarks kyrka måste rent statistiskt vara färre än genomsnittet och barn som är döpta här kan ju inte få en bättre start i livet.

Gräsmarks kyrka

6. Bilkulturen
Ett känsligt ämne i dagens bullerdebatt, men Fryksdalingarnas kärlek till bilen och de praktexemplar som rullar på Storgatan är ju turistattraktioner i sig.

7. Vägarna till Sunne 
Både 45:an och östra vägen över Mårbacka ner mot Nilsby är som levande bilderböcker. I synnerhet kring Östra Ämtervik känns det som om någon av Selmas hästskjutsar plötsligt ska rulla fram bakom kröken med en varg rännande bakom.

Björkallé
8. Alma Löv
För många år sedan hamnade jag här av en slump efter att ha sträckkört från Stockholm där jag lämnade larmet bakom mig och klev in i försommarens ljud och dofter för att bli helt betagen.

9. Rottneros
Denna vackra park som fått nytt liv tack vare familjen Stinnerboms berättarlada där det skapas magi år efter år på ett närmast övernaturligt vis. Det är kanske Selma som spökar?

Rottneros Park

Berättarladan
10. Mårbacka
Ikonisk byggnad där man kan ha jättekul när busslasterna och kulturtjänstemännen åkt för dagen. En gång för många, många år sedan hamnade vi på spontanfest där. Min kompis som lovat vara barnvakt åt sin tioårige lillebror tog med honom och satte honom en åkgräsklippare medan vi deltog i festiviteterna. Jag lovar att parken var sig inte lik morgonen där på…

Mårbacka
11. Selma Spa 
Det första i Sverige i den spavåg som pågått i 30 år. Skapat av Valter Hedlund som tyvärr fick släppa projektet i den djupa fastighetskrisen i början av 90-talet. Men en gång när jag mötte honom utan för hotellet och frågade hur det kändes att inte få fortsätta driva verksamheten betraktade han det leende och sa ”Ja, nu står det i alla fall här”.

Selma Spa
…och Sunne Skicenter, och Tossebergsklätten och Lysvik och Sillegården….Ja, 11 punkter kanske räcker för Värmland, men det är definitivt för lite utrymme för Sunne.
Hälsningar Anders Nilsson

Här är några fler vackra Frykenbilder

Fryken och Malön

Det skymmer över Fryken och Malön

Fryken och Malön, nattbild