"Vi måste prata om psykisk ohälsa"
Jag har alltid varit en duktig flicka. Gjort bra ifrån mig i skolan, och följt alla regler. Därför borde det inte ha kommit som en överraskning för mig när jag slet ut mig själv så mycket, att jag till slut brakade rätt in i den berömda väggen.
Jag minns det som igår när de första tecknen kom. Vi var och handlade på Bergvik, det var en lördag, och det var mycket folk i rörelse. Plötsligt började hjärtat slå dubbelslag. Inte bara en gång, utan hela tiden. Det kändes som om hjärtat stannade upp, för att sedan slå dubbelt så fort efteråt. Jag blev livrädd.
Alla andra ljud runt omkring mig försvann, och det enda jag hörde var hjärtslagen. Jag sa till min make att vi måste åka hem, eftersom hjärtat slog så konstigt. Antagligen såg han på mig att det var allvar, för vi går direkt mot utgången och vidare till bilen.
Hur barnen och varorna kom in i bilen minns jag inte. Under den en timmes långa bilfärden hem satt jag och räknade hjärtslagen. Var tionde slag var ett dubbelslag. Fruktansvärt obehagligt. Jag försökte andas lugnt i ett försök att få ner pulsen, men ingenting hjälpte. Det kändes som om resan aldrig skulle ta slut.
När vi kom hem gick jag och la mig ett tag, i förhoppning om att dubbelslagen ska försvinna om jag vilar en stund. Samtidigt gjorde jag det man absolut inte ska göra, jag googlade på symptomen. Jag läste att det kan vara allt från hjärtinfarkt, hjärtflimmer till stress. På ett ställe stod det att man kan få dubbelslagen att försvinna om man får upp pulsen. Jag var nu beredd att prova vad som helst, och gav mig ut i mörkret och gick snabbt fram och tillbaka på grusvägen framför huset. Dubbelslagen försvann när pulsen gick upp, men kom tillbaka lika fort som pulsen gick ner. Helt slut stupade jag i säng.
Efter en orolig natt vaknade jag upp och det första jag kände var att dubbelslagen var kvar. Jag ringde 1177 och beskrev mina symptom och fick order om att åka till akuten direkt. När jag satt ensam i bilen på väg till Torsby kom tårarna. Antagligen av en blandning av rädsla och trötthet.
Jag blev ordentligt undersökt på akuten i Torsby. Blodprov, blodtryck, EKG och läkarundersökning. De hittade inget fel. Dubbelslagen är obehagliga, men ofarliga. Personalen på akuten undrar om det varit mycket sista tiden. Jag rabblade upp allt som hänt de senaste åren. Jobbiga, täta graviditeter. Sjukhusvistelse på grund av blindtarmsinflammation under graviditet. Två kejsarsnitt. Tarmvred och lång sjukhusvistelse efter det ena snittet. För tidigt födda barn. Två små som ofta var sjuka.
Vi hade nästan klippkort på barnakuten ett tag med krupp, astma, allergier, krånglade magar, RS-virus och gud vet allt. Jag hade precis börjat arbeta heltid för två veckor sedan efter mammaledigheten. Om det hänt något särskilt? Nej, bara livet. Jag åkte hem med löfte om att få en EKG-bandspelare kopplad till mig senare under veckan.
Någon dag senare har jag fått EKG-bandspelaren fastsatt vid bröstet. En sköterska limmade fast elektroder på bröstkorgen och kopplade en sladd via dem till en liten dosa jag skulle ha hängande runt halsen. Apparaten pep om den tappade kontakten vid någon elektrod, och om jag kände av dubbelslagen skulle jag trycka på en knapp på dosan. Allt för att läkarna skulle få en bättre överblick över mitt skenande hjärta.
Jag gick till jobbet och försökte gömma dosan och sladden under en scarf. Kände att jag inte orkade förklara vad det var för någonting. Några timmar in på arbetsdagen orkade jag inte mer. Senaste tidens stress kommer ikapp mig och jag måste ut från jobbet, bort därifrån. Tårarna stod i ögonen på mig och luftstrupen snörptes ihop. Jag blev jättestressad och hjärtat rusade mer än någonsin. Jag slängde iväg ett kort mejl till chefen att jag blivit sjuk, och stänger ner datorn lämnade kontoret.
På väg ut kom jag på att jag glömt koda frånvaro på telefonen. Jag stannade till vid en kollegas rum och ber henne göra det åt mig. Hon frågade hur länge jag skulle vara hemma och vara sjuk. Jag förstod inte frågan. Jag skulle väl bara hem och vila och sedan vara tillbaka igen. Jag kom inte för mig att svara någonting, och till slut sa hon att hon skulle lägga in koden tills vidare. På något vis tog jag mig ut till bilen och körde hem. Väl hemma föll jag ihop och sedan tog det år innan jag tog mig upp igen.
Det här hände 2013. Jag är fortfarande inte tillbaka på jobbet. Jag har varit sjukskriven för utmattningssyndrom, utmattningsdepression och varvat det med tjänstledighet för att studera skrivande på distans. Jag äter antidepressiv medicin och går i samtalsterapi för att må bra. Jag är ljud- och ljuskänslig fortfarande och har problem med minnet. Jag har ofta migrän och spänningshuvudvärk, och en del dagar är jag sämre, andra bättre.
Varför berättar jag det här? Är det verkligen någonting man ska prata högt om? Ja, jag tycker det. Man lever med en sådan skam när man drabbas av psykisk ohälsa, som bara gör att man mår ännu sämre. Det här är ingenting man har valt själv, det är någonting man har drabbats av, precis som vilken sjukdom som helst. Man har ingenting att skämmas för, men det gör man ändå.
Vi måste prata om det. Få bort tabut om psykisk ohälsa och se det som vilken sjukdom som helst. För jag är inte ensam. Jag är bara en av många, många drabbade.
/Lotta Lundh
Jag minns det som igår när de första tecknen kom. Vi var och handlade på Bergvik, det var en lördag, och det var mycket folk i rörelse. Plötsligt började hjärtat slå dubbelslag. Inte bara en gång, utan hela tiden. Det kändes som om hjärtat stannade upp, för att sedan slå dubbelt så fort efteråt. Jag blev livrädd.
Alla andra ljud runt omkring mig försvann, och det enda jag hörde var hjärtslagen. Jag sa till min make att vi måste åka hem, eftersom hjärtat slog så konstigt. Antagligen såg han på mig att det var allvar, för vi går direkt mot utgången och vidare till bilen.
Hur barnen och varorna kom in i bilen minns jag inte. Under den en timmes långa bilfärden hem satt jag och räknade hjärtslagen. Var tionde slag var ett dubbelslag. Fruktansvärt obehagligt. Jag försökte andas lugnt i ett försök att få ner pulsen, men ingenting hjälpte. Det kändes som om resan aldrig skulle ta slut.
När vi kom hem gick jag och la mig ett tag, i förhoppning om att dubbelslagen ska försvinna om jag vilar en stund. Samtidigt gjorde jag det man absolut inte ska göra, jag googlade på symptomen. Jag läste att det kan vara allt från hjärtinfarkt, hjärtflimmer till stress. På ett ställe stod det att man kan få dubbelslagen att försvinna om man får upp pulsen. Jag var nu beredd att prova vad som helst, och gav mig ut i mörkret och gick snabbt fram och tillbaka på grusvägen framför huset. Dubbelslagen försvann när pulsen gick upp, men kom tillbaka lika fort som pulsen gick ner. Helt slut stupade jag i säng.
Efter en orolig natt vaknade jag upp och det första jag kände var att dubbelslagen var kvar. Jag ringde 1177 och beskrev mina symptom och fick order om att åka till akuten direkt. När jag satt ensam i bilen på väg till Torsby kom tårarna. Antagligen av en blandning av rädsla och trötthet.
Jag blev ordentligt undersökt på akuten i Torsby. Blodprov, blodtryck, EKG och läkarundersökning. De hittade inget fel. Dubbelslagen är obehagliga, men ofarliga. Personalen på akuten undrar om det varit mycket sista tiden. Jag rabblade upp allt som hänt de senaste åren. Jobbiga, täta graviditeter. Sjukhusvistelse på grund av blindtarmsinflammation under graviditet. Två kejsarsnitt. Tarmvred och lång sjukhusvistelse efter det ena snittet. För tidigt födda barn. Två små som ofta var sjuka.
Vi hade nästan klippkort på barnakuten ett tag med krupp, astma, allergier, krånglade magar, RS-virus och gud vet allt. Jag hade precis börjat arbeta heltid för två veckor sedan efter mammaledigheten. Om det hänt något särskilt? Nej, bara livet. Jag åkte hem med löfte om att få en EKG-bandspelare kopplad till mig senare under veckan.
Någon dag senare har jag fått EKG-bandspelaren fastsatt vid bröstet. En sköterska limmade fast elektroder på bröstkorgen och kopplade en sladd via dem till en liten dosa jag skulle ha hängande runt halsen. Apparaten pep om den tappade kontakten vid någon elektrod, och om jag kände av dubbelslagen skulle jag trycka på en knapp på dosan. Allt för att läkarna skulle få en bättre överblick över mitt skenande hjärta.
Jag gick till jobbet och försökte gömma dosan och sladden under en scarf. Kände att jag inte orkade förklara vad det var för någonting. Några timmar in på arbetsdagen orkade jag inte mer. Senaste tidens stress kommer ikapp mig och jag måste ut från jobbet, bort därifrån. Tårarna stod i ögonen på mig och luftstrupen snörptes ihop. Jag blev jättestressad och hjärtat rusade mer än någonsin. Jag slängde iväg ett kort mejl till chefen att jag blivit sjuk, och stänger ner datorn lämnade kontoret.
På väg ut kom jag på att jag glömt koda frånvaro på telefonen. Jag stannade till vid en kollegas rum och ber henne göra det åt mig. Hon frågade hur länge jag skulle vara hemma och vara sjuk. Jag förstod inte frågan. Jag skulle väl bara hem och vila och sedan vara tillbaka igen. Jag kom inte för mig att svara någonting, och till slut sa hon att hon skulle lägga in koden tills vidare. På något vis tog jag mig ut till bilen och körde hem. Väl hemma föll jag ihop och sedan tog det år innan jag tog mig upp igen.
Det här hände 2013. Jag är fortfarande inte tillbaka på jobbet. Jag har varit sjukskriven för utmattningssyndrom, utmattningsdepression och varvat det med tjänstledighet för att studera skrivande på distans. Jag äter antidepressiv medicin och går i samtalsterapi för att må bra. Jag är ljud- och ljuskänslig fortfarande och har problem med minnet. Jag har ofta migrän och spänningshuvudvärk, och en del dagar är jag sämre, andra bättre.
Varför berättar jag det här? Är det verkligen någonting man ska prata högt om? Ja, jag tycker det. Man lever med en sådan skam när man drabbas av psykisk ohälsa, som bara gör att man mår ännu sämre. Det här är ingenting man har valt själv, det är någonting man har drabbats av, precis som vilken sjukdom som helst. Man har ingenting att skämmas för, men det gör man ändå.
Vi måste prata om det. Få bort tabut om psykisk ohälsa och se det som vilken sjukdom som helst. För jag är inte ensam. Jag är bara en av många, många drabbade.
/Lotta Lundh
Kommentarer