Vi sprang in och ut hos varandra, och frågade om de andra ville leka...

Jag växte upp bland hyreshusen i Brårud på sjuttiotalet. Familjen bestod av mamma, pappa och en tre år äldre storasyster. I Brårud fanns det alltid någonting att göra, och kamraterna var många.

Sommarkvällarna spenderades ute på cykel, eller lekandes jaging mellan husen. Vi lekte dunken, och spelade fotboll med Olle på fotbollsplanen mellan hyreshusen och villaområdet. Gömde oss i buskarna och smög på varandra. Tävlade om vem som kunde hoppa längst från gungorna.

På vintern åkte vi skridskor vid Fryxellska, eller åkte pulka på de höga kullarna i kvarteret. Aldrig ensam. Alltid någonting att göra.

Vi var flera barn i huset som var födda samma år. När skolan började tog vi tillsammans skolbussen till först Lerans skola, sedan cyklade vi till Skäggeberg och sedan gick vi den korta sträckan till Fryxellska skolan, som ligger alldeles nästgårds till Brårud. I ur och skur väntade vi tillsammans på bussen, satt i samma klassrum under dagarna och lekte när vi kom hem. Vi gick luciatåg bland grannarna, sålde jultidningar, busringde på dörrar, visste exakt vilka tanter som var snälla och bjöd på godis, och vilka man skulle akta sig för.

Vi sprang in och ut hos varandra, och frågade om de andra ville leka. Ritade hopphagar på asfalten med stenar som färgade av sig. Cyklade runt gungorna tills jag ramlade och skrapade i ena kinden mot det grusiga underlaget, med skrapsår som resultat i halva ansiktet. Vi gick knut bland husen först ett varv, sedan hem och bytte om för att gå ett varv till. Ju mer godis, desto bättre!

Vi tog de steniga trapporna till övervåningen på hyreshusen i stora kliv, och drog med händerna längs räcket så att det ekade av smattrande ljud i trappuppgångarna. Jag stod på balkongen till vår lägenhet och såg ner till kompisarnas altaner nedanför, och visste när de var hemma och inte.

Det kanske låter som en bekymmersfri tillvaro, men så var det naturligtvis inte hela tiden. Bodde man i Brårud under den här tiden, så fick man en ganska bra bild över hur samhället kunde se ut. Här fanns alla sorter. När så många människor bor på ett och samma område finns där alla typer av personligheter. Det fanns familjer som hade det knackigt ekonomiskt, missbrukare och trassliga familjer, precis som överallt annars. Så såg det även ut här. Vissa trappuppgångar undvek man. En del kompisar ville man inte gå hem till.

Tvättstugorna i Brårud

¨

Visst minns jag en del händelser med smärta, men mest av allt minns jag hur roligt vi hade. Alla familjer i området har det inte gått bra för. En del har det gått bättre för, andra sämre. Idag finns inte alla vänner från den tiden längre med oss. En del har försvunnit längs vägen.

Själv flyttade jag från Brårud när jag var sjutton år gammal. När jag idag inser att det är trettio år sedan jag bodde där, känns det som en evighet sedan och ändå så nyss. Så långt borta och ändå så nära.

Jag håller på med en bok om min uppväxt, och där finns båda fina och dåliga minnen med. Jag vill med den visa att det går att övervinna det mesta. Man överlever och blir starkare. Om den någonsin kommer att ges ut, är en annan femma, men skriver på den, det gör jag.

/Lotta Lundh