Refuseringarna damp snart ner en efter en...
Min författarkarriär är ganska kort än så länge, men har gått väldigt fort. Jag började skriva under min sjukskrivning för utmattningssyndrom. Jag fick tipset av en terapeut att skriva av mig, vilket jag gjorde.
I samma veva såg jag ett inlägg som cirkulerade på Facebook och Instagram, där man sökte noveller om utbrändhet. Jag skrev en text om hur min resa med utmattningssyndrom började, och skickade in. Den blev antagen och finns med i boken Utmattad – en novellsamling om stress som kom ut 2017.
När jag kände att det gick lätt för mig att skriva och att det gav mig någonting, kände jag att jag ville fortsätta. Jag sökte in till Skrivarakademins skrivarlinje på distans, där man skulle skicka med arbetsprov för bedömning. Jag trodde aldrig att jag skulle bli antagen, eftersom jag inte hade skrivit värst mycket tidigare.
Efter några svettiga veckor på reservplats, blev jag till slut äntligen antagen hösten 2017. Jag tog tjänstledigt från mitt arbete som handläggare på en myndighet, och satt hemma och skrev mina texter. Varje vecka en ny uppgift, med ett specifikt tema. Vi skrev allt från dikter, till filmmanus och skräckhistorier. Mycket roligt och väldigt utvecklande.
På Skrivarakademin lärde jag mig även att ge och ta respons. Att lämna över sina ord till andra att läsa och bedöma var inte helt lätt i början, men väldigt nyttigt. Att få se sina texter genom andras ögon, få se sina styrkor och svagheter från ett annat håll, lärde jag mig väldigt mycket på.
Otroligt hur olika en samling ord kan uppfattas också! Det en person tycker är bra, tycker en annan är helkasst. Är man författare och får böcker utgivna, måste man vara beredd på att alla inte kommer att gilla det man gör. Man kan inte tillfredsställa alla smaker, så är det bara. Man får göra sitt bästa och vara nöjd själv.
Under året på Skrivarakademin filade jag på en historia som handlade om våld mot kvinnor, och en annan historia om bortrövade unga tjejer. Båda kom till slut att bli böcker, men resan dit kändes evighetslång. Jag skrev först klart berättelsen som jag kallade Kvinnornas Hus och skickade in den till olika bokförlag. Jag skickade till många. Och refuseringarna damp snart ner en efter en.
Blåögd som jag var tänkte jag att någon skulle se vilken fantastisk berättelse jag hade skrivit, och slåss om rättigheterna att få ge ut den. Nu i efterhand kan jag se att jag borde ha finputsat på historien ordentligt innan jag skickade in den, men nybörjare som jag var, så insåg jag det inte då. Inte visste jag heller hur svårt det är att få en bok utgiven som debutant. Men till slut var det någon som nappade.
Ett litet förlag, Tallbergs Förlag, hörde av sig och var intresserade av att ge ut min bok. Vi kom överens om att dela på en del av kostnaden, just eftersom jag var debutant, och i oktober 2018 debuterade jag med deckaren Kvinnornas Hus. Den handlar om våld i nära relationer, och vad det gör med alla runt omkring den utsatte. Den utspelar sig i den fiktiva orten Lövvik, som på väldigt många sätt påminner om Sunne. Offren dyker upp i ett vattendrag i centrum, och mycket annat går också att dra paralleller till hur Sunne ser ut.
Jag hade mitt boksläpp på Sunne bibliotek, och sålde slut på varenda kopia av boken som jag hade. Hade jag haft fler exemplar hade jag antagligen sålt dem också! Det kom många fler personer än jag hade räknat med och kvällen blev en succé.
Tidigare under dagen hade jag intervjuats av SVT Värmland, och under kvällen kom Fryksdalsbygden på besök. Många nya upplevelser på en och samma gång, och att se sig i teve var inte det lättaste. Jag gömde mig bakom soffan medan de andra tittade på inslaget.
Min första bok var släppt och jag hade fått blodad tand. Jag ville ge ut fler! Och så skulle det också bli!
/Lotta Lundh
I samma veva såg jag ett inlägg som cirkulerade på Facebook och Instagram, där man sökte noveller om utbrändhet. Jag skrev en text om hur min resa med utmattningssyndrom började, och skickade in. Den blev antagen och finns med i boken Utmattad – en novellsamling om stress som kom ut 2017.
När jag kände att det gick lätt för mig att skriva och att det gav mig någonting, kände jag att jag ville fortsätta. Jag sökte in till Skrivarakademins skrivarlinje på distans, där man skulle skicka med arbetsprov för bedömning. Jag trodde aldrig att jag skulle bli antagen, eftersom jag inte hade skrivit värst mycket tidigare.
Efter några svettiga veckor på reservplats, blev jag till slut äntligen antagen hösten 2017. Jag tog tjänstledigt från mitt arbete som handläggare på en myndighet, och satt hemma och skrev mina texter. Varje vecka en ny uppgift, med ett specifikt tema. Vi skrev allt från dikter, till filmmanus och skräckhistorier. Mycket roligt och väldigt utvecklande.
På Skrivarakademin lärde jag mig även att ge och ta respons. Att lämna över sina ord till andra att läsa och bedöma var inte helt lätt i början, men väldigt nyttigt. Att få se sina texter genom andras ögon, få se sina styrkor och svagheter från ett annat håll, lärde jag mig väldigt mycket på.
Otroligt hur olika en samling ord kan uppfattas också! Det en person tycker är bra, tycker en annan är helkasst. Är man författare och får böcker utgivna, måste man vara beredd på att alla inte kommer att gilla det man gör. Man kan inte tillfredsställa alla smaker, så är det bara. Man får göra sitt bästa och vara nöjd själv.
Under året på Skrivarakademin filade jag på en historia som handlade om våld mot kvinnor, och en annan historia om bortrövade unga tjejer. Båda kom till slut att bli böcker, men resan dit kändes evighetslång. Jag skrev först klart berättelsen som jag kallade Kvinnornas Hus och skickade in den till olika bokförlag. Jag skickade till många. Och refuseringarna damp snart ner en efter en.
Blåögd som jag var tänkte jag att någon skulle se vilken fantastisk berättelse jag hade skrivit, och slåss om rättigheterna att få ge ut den. Nu i efterhand kan jag se att jag borde ha finputsat på historien ordentligt innan jag skickade in den, men nybörjare som jag var, så insåg jag det inte då. Inte visste jag heller hur svårt det är att få en bok utgiven som debutant. Men till slut var det någon som nappade.
Ett litet förlag, Tallbergs Förlag, hörde av sig och var intresserade av att ge ut min bok. Vi kom överens om att dela på en del av kostnaden, just eftersom jag var debutant, och i oktober 2018 debuterade jag med deckaren Kvinnornas Hus. Den handlar om våld i nära relationer, och vad det gör med alla runt omkring den utsatte. Den utspelar sig i den fiktiva orten Lövvik, som på väldigt många sätt påminner om Sunne. Offren dyker upp i ett vattendrag i centrum, och mycket annat går också att dra paralleller till hur Sunne ser ut.
 |
| Sunne bibliotek |
Jag hade mitt boksläpp på Sunne bibliotek, och sålde slut på varenda kopia av boken som jag hade. Hade jag haft fler exemplar hade jag antagligen sålt dem också! Det kom många fler personer än jag hade räknat med och kvällen blev en succé.
Tidigare under dagen hade jag intervjuats av SVT Värmland, och under kvällen kom Fryksdalsbygden på besök. Många nya upplevelser på en och samma gång, och att se sig i teve var inte det lättaste. Jag gömde mig bakom soffan medan de andra tittade på inslaget.
Min första bok var släppt och jag hade fått blodad tand. Jag ville ge ut fler! Och så skulle det också bli!
Kommentarer