Det blev inte bra, det blev bättre...
”När den här praktiken är över kommer jag nog aldrig sätta min fot i Sunne igen”.
Sms:et skickades till honom som skulle komma att bli mitt ex, ni vet i stadiet mellan att vara ihop och inte. Jag kände på mig att det skulle ta slut och jag var ledsen och besviken.
Jag skulle ju flytta till honom, en bit utanför centrum, och jag hade därför sökt praktik på ekonomienheten hos Sunne kommun när det blev dags att ha praktik i skolan. Jag bor på Skoghall och pluggar till redovisningsekonom på Affärshögskolan i Karlstad, så det skulle bli världens chans ju.
Men istället för att känna de där härliga förväntanskänslorna blev det så att jag knappt såg fram emot praktiken alls. Det var ju liksom inte såhär det skulle bli.
Det blev den 9e september, min första praktikdag.
Jag vaknade med en nervös känsla i magen och den höll i sig när jag gjorde mig i ordning på morgonen. Den fanns kvar när jag satte mig på tåget och började åka de där milen upp mot Sunne, men när jag kom fram så försvann den.
När jag klev in i kommunhuset och mötte de som skulle bli mina arbetskollegor i tio veckor framöver så försvann den där nervösa känslan i magen direkt. Istället byttes den ut mot tacksamhet och en enorm glädje, för det mottagandet jag fick var otroligt.
Alla verkade genuint glada över att jag var där. Inte bara de på ekonomienheten, utan även när jag gick runt i kommunhuset så möttes jag av människor som berättade om hur kul det var att jag var där och att de verkligen hoppades att jag skulle trivas. Där och då kastades hela min inställning om. Det här skulle bli bra. Det skulle inte bli som det var tänkt från början, men det skulle bli bra.
Nu har de där tio veckorna flugit förbi och med facit i hand så blev det inte bra.
Det blev ännu bättre än så.
Från dag ett blev jag en i gänget och det betydde än mer för mig när jag inte befann mig på hemmaplan och knappt hade satt min fot i Sunne tidigare.
De tog emot mig med öppna armar och gjorde mina tio veckor till en tid som jag kommer se tillbaka på med glädje. Jag är så oerhört tacksam över att jag fick chansen att göra min praktik där. Att få vara där var värt alla timmar jag dagligen lagt ner för att ta mig till och från Sunne med buss och tåg. Det var värt alla dagar jag fick kliva upp precis när natten blivit morgon och komma hem när eftermiddag blev till kväll. Det var värt allt.
Och är det något jag har lärt mig under den här tiden, förutom så oerhört mycket om själva arbetsuppgifterna jag har fått göra, så är det att det kanske inte alltid blir som man har tänkt sig, men det kan bli bra ändå.
Och nu till den största frågan av dem alla; kommer jag verkligen inte sätta min fot i Sunne igen? Jo, självklart kommer jag göra det.
Hälsningar Louise Lennebratt
Sms:et skickades till honom som skulle komma att bli mitt ex, ni vet i stadiet mellan att vara ihop och inte. Jag kände på mig att det skulle ta slut och jag var ledsen och besviken.
Jag skulle ju flytta till honom, en bit utanför centrum, och jag hade därför sökt praktik på ekonomienheten hos Sunne kommun när det blev dags att ha praktik i skolan. Jag bor på Skoghall och pluggar till redovisningsekonom på Affärshögskolan i Karlstad, så det skulle bli världens chans ju.
- Jag skulle få vara mer med min pojkvän.
- Jag skulle äntligen få komma ut i arbetslivet och testa på yrket ”på riktigt”.
- Jag skulle få chansen att bekanta mig med min framtida hemkommun.
Men istället för att känna de där härliga förväntanskänslorna blev det så att jag knappt såg fram emot praktiken alls. Det var ju liksom inte såhär det skulle bli.
Det blev den 9e september, min första praktikdag.
Jag vaknade med en nervös känsla i magen och den höll i sig när jag gjorde mig i ordning på morgonen. Den fanns kvar när jag satte mig på tåget och började åka de där milen upp mot Sunne, men när jag kom fram så försvann den.
När jag klev in i kommunhuset och mötte de som skulle bli mina arbetskollegor i tio veckor framöver så försvann den där nervösa känslan i magen direkt. Istället byttes den ut mot tacksamhet och en enorm glädje, för det mottagandet jag fick var otroligt.
 |
| Entrén till kommunhuset i Sunne |
Nu har de där tio veckorna flugit förbi och med facit i hand så blev det inte bra.
Det blev ännu bättre än så.
Från dag ett blev jag en i gänget och det betydde än mer för mig när jag inte befann mig på hemmaplan och knappt hade satt min fot i Sunne tidigare.
De tog emot mig med öppna armar och gjorde mina tio veckor till en tid som jag kommer se tillbaka på med glädje. Jag är så oerhört tacksam över att jag fick chansen att göra min praktik där. Att få vara där var värt alla timmar jag dagligen lagt ner för att ta mig till och från Sunne med buss och tåg. Det var värt alla dagar jag fick kliva upp precis när natten blivit morgon och komma hem när eftermiddag blev till kväll. Det var värt allt.
Och är det något jag har lärt mig under den här tiden, förutom så oerhört mycket om själva arbetsuppgifterna jag har fått göra, så är det att det kanske inte alltid blir som man har tänkt sig, men det kan bli bra ändå.
Och nu till den största frågan av dem alla; kommer jag verkligen inte sätta min fot i Sunne igen? Jo, självklart kommer jag göra det.
Hälsningar Louise Lennebratt
Kommentarer