Hon överlevde cancern
Ibland tittar jag tillbaka på stunder i mitt liv och kommer på mig själv att känna som om jag är en person som tittar på någon annans liv. Det känns inte som mitt liv. Har jag verkligen gått igenom det där?
Det är nog sant, att man kan välja att förtränga saker som har hänt. Lägga dem längst, längst, bak i minnesbanken. Bara ha dem där. Välja att inte ägna en tanke åt dem, men när man väl gör det, då känns det som om man är en person som tittar på någon annans liv, utifrån.
Det finns ett par stunder i mitt liv som jag ser på, på det sättet, här kommer ett.
Jag var femton år och skulle precis börja sista året på högstadiet. Ett sista år kvar på helvetet på jorden. Det var verkligen så jag kände att högstadiet var. Ett rent helvete. Högstadietiden i sig är ju ganska svår, för man pendlar mellan att vilja vara barn ena dagen och vuxen andra dagen.
Jag började tänka mer och mer på hur jag såg ut. Jag var tjockast i klassen, använde i princip inget smink och orkade inte bry mig alls om mode. Tänkte att jag skulle väl vara singel för resten av livet. Ingen skulle någonsin vilja vara med mig.
Jag var mobbad. Hade ingen, förutom min bästa kompis och två andra som jag umgicks med för att inte vara helt ensam. Jag räknade ner dagarna tills det där helvetet skulle ta slut. När gymnasiet kom skulle jag vara fri.
Men... Det hände en grej där precis innan jag skulle börja nian som skulle komma att göra livet ännu mer till ett helvete. Jag trodde inte att det var möjligt, men uppenbarligen så kunde det bli värre. Mycket värre.
Min mamma hade upptäckt en knöl i bröstet under sommaren och skulle in till sjukhuset för att få reda på resultatet av proverna.
Jag valde att stanna hemma hos pappa, mest för att jag var rädd för hur jag skulle reagera på ett eventuellt negativt besked; ett cancerbesked. Jag kommer ihåg att jag tänkte att om det är cancer hon har, då kommer hon dö. Det fanns liksom inget annat i mitt huvud. För det var så att för mig var cancer ett annat ord för döden. En hållplats där allting tar slut.
Allt är så luddigt när jag tänker tillbaka, men ändå så kristallklart. Jag kommer ihåg vad jag gjorde. Jag kommer ihåg vad jag tänkte. Jag kommer ihåg hur jag kände. Men det är inte jag som är tjejen som är där i mitt minne. Det är någon annan. En liten, liten tjej, som precis har fått reda på att knölen i hennes mammas bröst var cancer. Och nu var hon helt inställd på att hennes mamma, hon kommer dö.
Den där tjejen skulle komma tillbaka till skolan efter ett långt sommarlov och de andra i klassen skulle prata om roliga sommarminnen. Om resor som har gjorts. Om sommarnätter som har spenderats med goda vänner i solnedgången vid någon strand någonstans. Och så skulle någon plötsligt fråga: "Louise, vad har hänt på ditt lov då?" "Nej, min mamma har fått cancer, men annars så har allting varit okej".
Jag kommer ihåg hur mamma kom in genom dörren hemma hos min pappa. Min syster hade varit med henne och kom in i lägenheten efter henne. Direkt när de hade klivit in frågade min pappa hur det hade gått.
"Jag ska opereras."
"För vadå?", frågade pappa.
"För cancer".
Och just där rasade hela min värld samman. Jag hade läst boken I taket lyser stjärnorna, där huvudpersonen Jenna förlorar sin cancersjuka mamma. Nu skulle jag gå igenom samma sak. Jag skulle få växa upp utan en mamma. Min mamma skulle dö. Den där skitsjukdomen cancer skulle ta henne.
Jag såg henne nyopererad. Jag såg hur liten hon såg ut när hon satt där i stolen i ett rum på sjukhuset, med en kanyl i armen som transporterade in cellgift i hennes kropp.
Jag såg paniken i hennes ögon när hon började tappa håret.
Jag såg henne när min syster hade hjälpt henne med att raka av allt hennes hår.
Jag såg henne på en liten dataskärm när jag var med henne till sjukhuset när hon skulle få strålbehandling, hur utlämnad hon såg ut att vara.
Jag såg henne brytas ner och jag såg henne, långsamt, komma tillbaka igen.
Men något som jag aldrig fick se, det var hur cancern tog henne. För den gjorde aldrig det.
Hon överlevde.
Nu i efterhand känns det så otroligt ofattbart att det här ens är något som vi har gått igenom. Det är en suddig del i mitt liv. En del som jag inte tänker på så ofta, men när jag väl gör det så blir jag så tacksam över att allt gick så pass bra som det gick.
Ibland tänker jag på hur livet hade varit om det hade gått käpprätt åt helvete och cancern hade stått som vinnare istället, men då blir tankarna för jobbiga för mig. Att växa upp utan sin mamma, det kan jag inte ens föreställa mig hur det skulle ha varit.
Vi har haft våra fighter genom åren och kommer nog säkerligen ha en och annan fight till, men hon betyder så otroligt mycket för mig.
Jag älskar henne.
Och jag kommer för alltid vara så innerligt tacksam över att hon stod som segrare och inte cancern.
Hälsningar Louise Lennebratt
Det är nog sant, att man kan välja att förtränga saker som har hänt. Lägga dem längst, längst, bak i minnesbanken. Bara ha dem där. Välja att inte ägna en tanke åt dem, men när man väl gör det, då känns det som om man är en person som tittar på någon annans liv, utifrån.
Det finns ett par stunder i mitt liv som jag ser på, på det sättet, här kommer ett.
Jag var femton år och skulle precis börja sista året på högstadiet. Ett sista år kvar på helvetet på jorden. Det var verkligen så jag kände att högstadiet var. Ett rent helvete. Högstadietiden i sig är ju ganska svår, för man pendlar mellan att vilja vara barn ena dagen och vuxen andra dagen.
Jag började tänka mer och mer på hur jag såg ut. Jag var tjockast i klassen, använde i princip inget smink och orkade inte bry mig alls om mode. Tänkte att jag skulle väl vara singel för resten av livet. Ingen skulle någonsin vilja vara med mig.
Jag var mobbad. Hade ingen, förutom min bästa kompis och två andra som jag umgicks med för att inte vara helt ensam. Jag räknade ner dagarna tills det där helvetet skulle ta slut. När gymnasiet kom skulle jag vara fri.
Men... Det hände en grej där precis innan jag skulle börja nian som skulle komma att göra livet ännu mer till ett helvete. Jag trodde inte att det var möjligt, men uppenbarligen så kunde det bli värre. Mycket värre.
Min mamma hade upptäckt en knöl i bröstet under sommaren och skulle in till sjukhuset för att få reda på resultatet av proverna.
Jag valde att stanna hemma hos pappa, mest för att jag var rädd för hur jag skulle reagera på ett eventuellt negativt besked; ett cancerbesked. Jag kommer ihåg att jag tänkte att om det är cancer hon har, då kommer hon dö. Det fanns liksom inget annat i mitt huvud. För det var så att för mig var cancer ett annat ord för döden. En hållplats där allting tar slut.
Allt är så luddigt när jag tänker tillbaka, men ändå så kristallklart. Jag kommer ihåg vad jag gjorde. Jag kommer ihåg vad jag tänkte. Jag kommer ihåg hur jag kände. Men det är inte jag som är tjejen som är där i mitt minne. Det är någon annan. En liten, liten tjej, som precis har fått reda på att knölen i hennes mammas bröst var cancer. Och nu var hon helt inställd på att hennes mamma, hon kommer dö.
Den där tjejen skulle komma tillbaka till skolan efter ett långt sommarlov och de andra i klassen skulle prata om roliga sommarminnen. Om resor som har gjorts. Om sommarnätter som har spenderats med goda vänner i solnedgången vid någon strand någonstans. Och så skulle någon plötsligt fråga: "Louise, vad har hänt på ditt lov då?" "Nej, min mamma har fått cancer, men annars så har allting varit okej".
Jag kommer ihåg hur mamma kom in genom dörren hemma hos min pappa. Min syster hade varit med henne och kom in i lägenheten efter henne. Direkt när de hade klivit in frågade min pappa hur det hade gått.
"Jag ska opereras."
"För vadå?", frågade pappa.
"För cancer".
Och just där rasade hela min värld samman. Jag hade läst boken I taket lyser stjärnorna, där huvudpersonen Jenna förlorar sin cancersjuka mamma. Nu skulle jag gå igenom samma sak. Jag skulle få växa upp utan en mamma. Min mamma skulle dö. Den där skitsjukdomen cancer skulle ta henne.
Jag såg henne nyopererad. Jag såg hur liten hon såg ut när hon satt där i stolen i ett rum på sjukhuset, med en kanyl i armen som transporterade in cellgift i hennes kropp.
Jag såg paniken i hennes ögon när hon började tappa håret.
Jag såg henne när min syster hade hjälpt henne med att raka av allt hennes hår.
Jag såg henne på en liten dataskärm när jag var med henne till sjukhuset när hon skulle få strålbehandling, hur utlämnad hon såg ut att vara.
Jag såg henne brytas ner och jag såg henne, långsamt, komma tillbaka igen.
Men något som jag aldrig fick se, det var hur cancern tog henne. För den gjorde aldrig det.
Hon överlevde.
Ibland tänker jag på hur livet hade varit om det hade gått käpprätt åt helvete och cancern hade stått som vinnare istället, men då blir tankarna för jobbiga för mig. Att växa upp utan sin mamma, det kan jag inte ens föreställa mig hur det skulle ha varit.
Vi har haft våra fighter genom åren och kommer nog säkerligen ha en och annan fight till, men hon betyder så otroligt mycket för mig.
Jag älskar henne.
Och jag kommer för alltid vara så innerligt tacksam över att hon stod som segrare och inte cancern.
Hälsningar Louise Lennebratt
Kommentarer
(https://www.youtube.com/watch?v=NTICYzyITLA) vittnesmål från olika människor i olika länder i världen sade bra om Dr.Oduduwa magiska kärleksstava är aktivt arbete direkt. Dr.Oduduwa har kunnat återställa ex-kärleksförhållandet. en verklig uppriktig magisk kärlek spell healer Oduduwa, jag håller en bra e-postkontakt kommunikation med stormästare via hans personliga adress, få ögonblick fick jag svar tillbaka och han sa att jag är välkommen till Oduduwa Temple alla mina problem är över, tror jag och gjorde det ett försök att noggrant följa alla hans instruktioner under förfarandet för stavning av kärlek och några timmar senare utför vi båda kärleksförstärkningsbedsavsnitt inom 22 muniter. Min man ringer mig på telefon för att be om ursäkt för mig och sa att han var mycket ledsen för att ha skadat och separerat mig. Jag var mycket glad över att få sitt telefonsamtal och sedan pratar vi så trevligt den dagen, nästa dag vi båda bor tillsammans i mer kärlek till våra två barn, vi är en lycklig familj.
min djupa tacksamhet till Dr.oduduwa för hans faderliga och moraliska stöd. Jag rekommenderar honom starkt till alla som vill hitta verklig kärlek och / eller alla som vill föra tillbaka ex kärlekspartner även efter många års skilsmässa, de kommer att börja leta efter din kontakt för att kommunicera med dig, någon nära kontakt kan öppnas igen för kommunikation mellan kärlekspartner. det fungerar för mig och jag vet att det kommer att fungera för dig. Jag önskar er all lycka, stor kärlek tillbaka och alla förtjänar att vara lyckliga i sitt kärleksliv.
dr.oduduwaspellcaster@gmail.com