Svenska kyrkan har mycket att lära av Svenska kyrkan i utlandet
En anställning hos Svenska kyrkan i utlandet är alltid tidsbegränsad. Det betyder att man redan vid utresan vet att man skall komma hem till Sverige. För vår del betyder det att vi har kvar vårt hus i Lysvik och räknar med att komma hem om några år. Att redan nu skissa på vad som kommer att vara lättare eller svårare är förstås inte enkelt, men några små drag kanske går att teckna.
Vi kan konstatera att det går ganska lätt att vänja sig att leva utan bil. Lokaltrafiken i Wien är oerhört väl utbyggd och inom staden och dess närområde är bil faktiskt bara till besvär. En årsbiljett på all lokaltrafik i närområdet kostar 1€ per dag. Skall man åka längre bort finns fortfarande ett väl utbyggt järnvägsnät även om priserna är lite högre än i Sverige. När vi kommer hem till Värmland måste det nog bli så att vi återigen blir ”med bil”, även om vi vet att det kommer att betyda att det är lätt till att använda den även när allmänna kommunikationsmedel finns att tillgå.
Sällskapslivet på lokal eller detta att gå på café för att träffa någon är något annat som man lätt lär sig att uppskatta. Dessa mötesplatser finns lite här och var och kan ses som små oaser i storstadsöknen. När vi kommer hem ser vi fram mot att i stället för öken kunna gå ut till skogs. Att med goda vänner umgås på en stubbe med medhavd kaffeflaska är inte heller så dumt.
Så är det detta med kulturutbudet. Inom 30 minuters avstånd från bostaden kan vi varje kväll välja mellan ett otal högst professionella konserter, shower, föreställningar inom snart sagt vilken genre som helst. Det här är så lätt att vänja sig vid att det kan bli en ovana. Men det är bara att konstatera att kulturupplevelser är ett stort bidrag för en hög livskvalitet. I Värmland finns också mycket gott av detta slag - vi kan bara som exempel nämna Wermlandsoperan och Berättarladan - men närheten till detta blir en helt annan och därmed möjligheten att komma iväg.
Den största förändringen vi ser framför oss handlar nog ändå om Svenska kyrkan. I min allra första blogpost nämnde jag kort hur jag fick lämna Lysvik och därför hittade vägen till Wien. Den omställningen har jag givetvis grunnat ganska mycket på. Här i vår församling i Wien möter vi en hyfsat stor del av medlemmarna (≈10%) till gudstjänst om söndagarna. Vi möter också dessa engagerade medlemmar vid övriga engagemang som berör församlingens liv. Dessutom är det så att de som här väljs till kyrkoråd gör det vid kyrkstämman som fungerar ungefär som ett årsmöte. De som låter sig väljas är människor som är intresserade av kyrkans kärnverksamhet och som vi också ser både till gudstjänst och till vardagsverksamheter. Det är också så att utlandsförsamlingarna inte har samma möjlighet att anställa människor för varjehanda som en församling i Sverige har.
Därför sköts många av våra åtaganden helt på frivillig basis; även ekonomi och administration. De enda anställda här är prästen och kantorn på heltid, dessutom ett par små deltider för praktiska sysslor. Det här gör att engagemanget för de engagerade är stort och jag skulle vilja dra fram en gammal devis som jag mött på 90-talet i ett helt annat sammanhang: Vi gillar det vi gör - och det märks!
Jag tror att Svenska kyrkan i Sverige har mycket att lära av Svenska kyrkan i utlandet. Framför allt handlar det om medlemmarnas engagemang i såväl verksamhet som styrning. Om jag skall vara lite personlig tror jag att enda framkomliga vägen för vår kyrka hemma är att kyrkfolket verkligen tar tillbaks engagemanget. När det gäller praktiska sysslor att kyrkfolket tar tillbaks sådana från anställd personal; när det gäller styrning i råd och andra instanser att kyrkfolket tar tillbaks initiativet från diverse grupperingar av politisk karaktär.
Svenska kyrkan, såväl inom som utom riket, är en folkkyrka - det vill säga en kyrka för folket. En kyrka erbjuder en mötesplats mellan det jordiska och det himmelska, mellan synligt och osynligt. Det finns en väl prövad väg för det i den liturgi och andra gemenskapsformen som kyrkan lärt sig under snart 1000 år i vårt land och 2000 i världen. Min förhoppning när jag kommer hem igen är att få kunna vara en resurs i att återupptäcka de möjligheterna tillsammans med alla andra som då bor i Lysvik, för att det skall få fortsätta att vara en plats att vara stormförtjust i.
Peter Styrman
Vi kan konstatera att det går ganska lätt att vänja sig att leva utan bil. Lokaltrafiken i Wien är oerhört väl utbyggd och inom staden och dess närområde är bil faktiskt bara till besvär. En årsbiljett på all lokaltrafik i närområdet kostar 1€ per dag. Skall man åka längre bort finns fortfarande ett väl utbyggt järnvägsnät även om priserna är lite högre än i Sverige. När vi kommer hem till Värmland måste det nog bli så att vi återigen blir ”med bil”, även om vi vet att det kommer att betyda att det är lätt till att använda den även när allmänna kommunikationsmedel finns att tillgå.
Sällskapslivet på lokal eller detta att gå på café för att träffa någon är något annat som man lätt lär sig att uppskatta. Dessa mötesplatser finns lite här och var och kan ses som små oaser i storstadsöknen. När vi kommer hem ser vi fram mot att i stället för öken kunna gå ut till skogs. Att med goda vänner umgås på en stubbe med medhavd kaffeflaska är inte heller så dumt.
 |
| Höstlöv |
Så är det detta med kulturutbudet. Inom 30 minuters avstånd från bostaden kan vi varje kväll välja mellan ett otal högst professionella konserter, shower, föreställningar inom snart sagt vilken genre som helst. Det här är så lätt att vänja sig vid att det kan bli en ovana. Men det är bara att konstatera att kulturupplevelser är ett stort bidrag för en hög livskvalitet. I Värmland finns också mycket gott av detta slag - vi kan bara som exempel nämna Wermlandsoperan och Berättarladan - men närheten till detta blir en helt annan och därmed möjligheten att komma iväg.
Den största förändringen vi ser framför oss handlar nog ändå om Svenska kyrkan. I min allra första blogpost nämnde jag kort hur jag fick lämna Lysvik och därför hittade vägen till Wien. Den omställningen har jag givetvis grunnat ganska mycket på. Här i vår församling i Wien möter vi en hyfsat stor del av medlemmarna (≈10%) till gudstjänst om söndagarna. Vi möter också dessa engagerade medlemmar vid övriga engagemang som berör församlingens liv. Dessutom är det så att de som här väljs till kyrkoråd gör det vid kyrkstämman som fungerar ungefär som ett årsmöte. De som låter sig väljas är människor som är intresserade av kyrkans kärnverksamhet och som vi också ser både till gudstjänst och till vardagsverksamheter. Det är också så att utlandsförsamlingarna inte har samma möjlighet att anställa människor för varjehanda som en församling i Sverige har.
Därför sköts många av våra åtaganden helt på frivillig basis; även ekonomi och administration. De enda anställda här är prästen och kantorn på heltid, dessutom ett par små deltider för praktiska sysslor. Det här gör att engagemanget för de engagerade är stort och jag skulle vilja dra fram en gammal devis som jag mött på 90-talet i ett helt annat sammanhang: Vi gillar det vi gör - och det märks!
Jag tror att Svenska kyrkan i Sverige har mycket att lära av Svenska kyrkan i utlandet. Framför allt handlar det om medlemmarnas engagemang i såväl verksamhet som styrning. Om jag skall vara lite personlig tror jag att enda framkomliga vägen för vår kyrka hemma är att kyrkfolket verkligen tar tillbaks engagemanget. När det gäller praktiska sysslor att kyrkfolket tar tillbaks sådana från anställd personal; när det gäller styrning i råd och andra instanser att kyrkfolket tar tillbaks initiativet från diverse grupperingar av politisk karaktär.
Svenska kyrkan, såväl inom som utom riket, är en folkkyrka - det vill säga en kyrka för folket. En kyrka erbjuder en mötesplats mellan det jordiska och det himmelska, mellan synligt och osynligt. Det finns en väl prövad väg för det i den liturgi och andra gemenskapsformen som kyrkan lärt sig under snart 1000 år i vårt land och 2000 i världen. Min förhoppning när jag kommer hem igen är att få kunna vara en resurs i att återupptäcka de möjligheterna tillsammans med alla andra som då bor i Lysvik, för att det skall få fortsätta att vara en plats att vara stormförtjust i.
Peter Styrman
Kommentarer