Skolan i Sverige och i Österrike
När man är förälder i Sverige kommer den tid när barnet skall sättas i skola. Vi har haft tur. För vår del skedde detta i Lysvik. Hela familjen är mycket tacksamma för Lysviks skola, för lärare och övrig personal där. Ni vet hur det är: Det börjar i ettan med ganska korta, men ändå tröttande dagar. För varje år blir sedan skoldagen lite längre, och det är ju inte så konstigt eftersom då har ju barnet växt och orkar mer. Det behövs ju också en del tid för att man skall hinna lära sig allt som hör till. När vi flyttade hade vår dotter precis hunnit gå tre veckor i sjuan inne i Sunne. Det är klart att ett plötsligt uppbrott är uppslitande.
Så kom vi till en skola som överraskade och blev en stor förändring. En positiv förändring handlar om avståndet. I stället för att åka skolbuss hittade vi (och fick plats i) en skola som ligger på fem minuters promenad från bostaden. Den första överraskningen för fadern var när det kom hem ett brev från varje ämneslärare med målbeskrivning för ämnet, vilka nivåer som förutsattes i varje delmoment och en talong att svara och skriva under. Det man skulle göra var att välja vilket betyg som barnet ville satsa på och lova att från hemmet medverka till att det kunde uppnås.
Hemmet är en mycket viktigt plats för skolan här. Tydligast för att skoldagen är mycket kortare än i Sverige. I gengäld förutsätts det mellan två och tre timmars läxläsning eller hemarbete varje dag; fem dagar i veckan! I ren tid blir det kanske inte mer än vad som skulle gått åt att resa mellan Lysvik och Sunne, men här ägnas all den åtgångna tiden åt lärande och inte åt att ta sig till och från skolan. Det här betyder också att det krävs en annan beredskap i hemmet. Barnomsorgen är inte lika utbyggd som i Sverige. Därför ser vi många, främst kvinnor, som inte arbetar - eller arbetar deltid för att ha tid att hämta barn från skolan vid middagstid och laga mat (som inte automatiskt ingår i skoldagen här; i vissa skolor finns det att köpa …). Det verkar vara så att kvinnorna i större utsträckning sköter hem och familj medan männen i högre grad arbetar utanför hemmet; ibland på mer än ett jobb eftersom försörjningsbördan ändå finns där.
Skolämnena verkar vara desamma. Matte, modersmål, engelska och ytterligare ett främmande språk är legio. Samhälls- och naturorienterade ämnen likaså. Däremot är indelningen annorlunda. I Sverige är de tolv skolåren delade i fyra treårsperioder; lågstadium, mellanstadium, högstadium och gymnasium. Här är det i stället tre fyraårsperioder: Grundskolan är fyra år. Därefter skall man välja om barnet skall gå gymnasium för att förbereda högre studier eller om det skall vara en studiegång som leder till en yrkesutbildning och lärlingsprogram. Det jag känner till är gymnasiedelen som alltså börjar med barn som i Sverige skulle ha gått i femman. De åtta gymnasieåren är indelade i fyra lägre steg och fyra högre steg innan allt slutar med studentexamen. Här är själva examen mer lik det som mina föräldrar berättat om, med särskilda både skriftliga och muntliga prov.
Överhuvudtaget tänker jag på äldre generationers berättelser om skolan när jag ser den ordning och disciplin som krävs av barnen. Att här tilltala en lärare med förnamn är fullkomligt otänkbart.
Trots allt detta som verkar gammaldags och kanske hårt kan jag inte säga att det jag sett är uselt. Barn och ungdomar här är väl allmänbildade; de är artiga och lär sig tidigt att umgås i sällskap med andra, såväl vuxna som yngre. Kanske är det socialt nödvändigt om man tänker på den gängse umgängeskulturen, som oftast är lokaliserad på offentliga lokaler och inte i hemmen.
Det som inte har kommit lika långt här är omsorgen om de barn som inte orkar med. Ett väldigt stort ansvar läggs som tidigare nämnts på familjerna och det kan bli väldigt slitigt för både vuxna och barn.
För min del måste jag till sist ändå säga att jag ser mig och vår familj som lyckligt lottade. Vi har fått del av det bästa från två världar när det gäller skolan: Först i Lysvik och sedan här i Wien.
Peter Styrman
 |
| Skolan i Österrike är ganska olik den i Sverige |
Hemmet är en mycket viktigt plats för skolan här. Tydligast för att skoldagen är mycket kortare än i Sverige. I gengäld förutsätts det mellan två och tre timmars läxläsning eller hemarbete varje dag; fem dagar i veckan! I ren tid blir det kanske inte mer än vad som skulle gått åt att resa mellan Lysvik och Sunne, men här ägnas all den åtgångna tiden åt lärande och inte åt att ta sig till och från skolan. Det här betyder också att det krävs en annan beredskap i hemmet. Barnomsorgen är inte lika utbyggd som i Sverige. Därför ser vi många, främst kvinnor, som inte arbetar - eller arbetar deltid för att ha tid att hämta barn från skolan vid middagstid och laga mat (som inte automatiskt ingår i skoldagen här; i vissa skolor finns det att köpa …). Det verkar vara så att kvinnorna i större utsträckning sköter hem och familj medan männen i högre grad arbetar utanför hemmet; ibland på mer än ett jobb eftersom försörjningsbördan ändå finns där.
Skolämnena verkar vara desamma. Matte, modersmål, engelska och ytterligare ett främmande språk är legio. Samhälls- och naturorienterade ämnen likaså. Däremot är indelningen annorlunda. I Sverige är de tolv skolåren delade i fyra treårsperioder; lågstadium, mellanstadium, högstadium och gymnasium. Här är det i stället tre fyraårsperioder: Grundskolan är fyra år. Därefter skall man välja om barnet skall gå gymnasium för att förbereda högre studier eller om det skall vara en studiegång som leder till en yrkesutbildning och lärlingsprogram. Det jag känner till är gymnasiedelen som alltså börjar med barn som i Sverige skulle ha gått i femman. De åtta gymnasieåren är indelade i fyra lägre steg och fyra högre steg innan allt slutar med studentexamen. Här är själva examen mer lik det som mina föräldrar berättat om, med särskilda både skriftliga och muntliga prov.
Överhuvudtaget tänker jag på äldre generationers berättelser om skolan när jag ser den ordning och disciplin som krävs av barnen. Att här tilltala en lärare med förnamn är fullkomligt otänkbart.
Trots allt detta som verkar gammaldags och kanske hårt kan jag inte säga att det jag sett är uselt. Barn och ungdomar här är väl allmänbildade; de är artiga och lär sig tidigt att umgås i sällskap med andra, såväl vuxna som yngre. Kanske är det socialt nödvändigt om man tänker på den gängse umgängeskulturen, som oftast är lokaliserad på offentliga lokaler och inte i hemmen.
Det som inte har kommit lika långt här är omsorgen om de barn som inte orkar med. Ett väldigt stort ansvar läggs som tidigare nämnts på familjerna och det kan bli väldigt slitigt för både vuxna och barn.
För min del måste jag till sist ändå säga att jag ser mig och vår familj som lyckligt lottade. Vi har fått del av det bästa från två världar när det gäller skolan: Först i Lysvik och sedan här i Wien.
Peter Styrman
Kommentarer