Basketball High
Det dunkar rytmiskt av en baskagge genom väggen. Ljudet av fötter som stampar i golvet på läktaren utanför. I omklädningsrummet är stämningen spänd, minst sagt. Jag sitter med huvudet nedböjt och tittar på mina basketskor och högt uppdragna strumpor. Aldrig i hela mitt liv har jag varit så nervös.
För någon vecka sedan var vi med Fryxellskas skolbasketlag i Mora. Vi spelade magiskt, vann stort och gick vidare i skol-sm. Då spelade vi, som vi sa, utan press på bortaplan. Nu är det raka motsatsen.
Husqvarna, staden med basketgymnasium, är på besök i Sparbankshallen. Alla elever på Fryxellska har fått ledigt för att komma och titta och stötta. Sunne. Klapp klapp klapp. Sunne. Klapp klapp klapp.
Det här är något nytt, något annorlunda. En fullsatt sporthall. Representera sin skola. Alla man känner tittar på. Det känns som en amerikansk high school-film. Här finns chansen att bli en skolhjälte för all framtid.
Kanske kommer jag göra 40 poäng när vi vinner som underdogs. Undrar vilken bild på mig som kommer stå i troféskåpet i skolkorridoren (troféskåpet som alltså ännu inte finns, men kommer finnas där i framtiden). En vägg i kafeterian över skolans idrottshjältar. Evig ära och berömmelse. Kommer de döpa om skolbasketturneringen efter mig? Björn Edgren Memorial Trophy kanske? Vad vet jag? De kommer säkert på något bra.
Vi springer in i hallen. Speaker. Raketer i taket. Det är som att spela i jävla NBA. Samtidigt. Benen är gelé. Känslan i bröstet är inte laddning. Det är fullständig skräck.
En kort stund senare har vi förlorat med hundra poäng. Jag gjorde fyra, och stegfel sju gånger. Efteråt är analysen glasklar. Vi är bättre på bortaplan grabbar. Vi fick prova på amerikansk high-schoolkultur i några minuter. Det var väl ändå ingenting för oss.
/Björn
För någon vecka sedan var vi med Fryxellskas skolbasketlag i Mora. Vi spelade magiskt, vann stort och gick vidare i skol-sm. Då spelade vi, som vi sa, utan press på bortaplan. Nu är det raka motsatsen.
Husqvarna, staden med basketgymnasium, är på besök i Sparbankshallen. Alla elever på Fryxellska har fått ledigt för att komma och titta och stötta. Sunne. Klapp klapp klapp. Sunne. Klapp klapp klapp.
Det här är något nytt, något annorlunda. En fullsatt sporthall. Representera sin skola. Alla man känner tittar på. Det känns som en amerikansk high school-film. Här finns chansen att bli en skolhjälte för all framtid.
Kanske kommer jag göra 40 poäng när vi vinner som underdogs. Undrar vilken bild på mig som kommer stå i troféskåpet i skolkorridoren (troféskåpet som alltså ännu inte finns, men kommer finnas där i framtiden). En vägg i kafeterian över skolans idrottshjältar. Evig ära och berömmelse. Kommer de döpa om skolbasketturneringen efter mig? Björn Edgren Memorial Trophy kanske? Vad vet jag? De kommer säkert på något bra.
Vi springer in i hallen. Speaker. Raketer i taket. Det är som att spela i jävla NBA. Samtidigt. Benen är gelé. Känslan i bröstet är inte laddning. Det är fullständig skräck.
En kort stund senare har vi förlorat med hundra poäng. Jag gjorde fyra, och stegfel sju gånger. Efteråt är analysen glasklar. Vi är bättre på bortaplan grabbar. Vi fick prova på amerikansk high-schoolkultur i några minuter. Det var väl ändå ingenting för oss.
/Björn
Kommentarer