När det ofattbara händer

Januari 2012, under en semesterresa i Egypten hör vi första gången Julia säga att hon har ont i ryggen, vår 11 åriga dotter med ridning som största intresse och som växer fort för tillfället avfärdas till att börja med som något tillfälligt. Väl hemma igen fortsätter det onda och sen är det många besök hos vårdcentraler för provtagningar, kiropraktik och laserbehandling utan att det visar något eller hjälper henne.

Smärtan tilltar, främst nattetid och i slutet av mars orkar vi inte längre, hon låg på golvet i fosterställning när jag mötte henne och vi åkte ner till Centralsjukhuset Karlstad och krävde att hon skulle omhändertas och utredas. Vi hade föreslagits tid hos psykolog men visste att nått annat var fel och några dagar senare via en videokonferens med expertis i Göteborg fick vi det hemska beskedet, Julia har cancer och livet blev aldrig mer sig likt.

Julia Lindgren

Vi hamnade i en bubbla med sjukhusvistelse i Göteborg, smärta, hopp och förtvivlan men trots att man gjorde allt som stod i sin makt var det inget som kunde hjälpa vår fina dotter.

Kan än idag känna den smärta som sköljde genom mig när vi fick beskedet att Julia inte för alltid skulle finnas med oss, det var fritt fall och allt trillade ihop. 

Vi firade Julias 12 års dag samtidigt som övriga barn gick på sommarlov, allt kändes så fel och orättvist och nån dag senare brast det även för vår tappra dotter som berättade att hon inte orkade kämpa mer och Maria fick berätta om Nangiala och vad som väntade.. några dagar senare på morgonen den 20 juni somnade sen vår vackra dotter och lämnade ett otroligt tomrum och saknad efter sig.

Tillvaron gungar och man tappar fotfästet totalt och man vill bara skrika det är inte sant, men det var sant och inget skulle kunna få henne tillbaka…

Alla drabbas av tragedier, några år tidigare hade jag tagit adjö av såväl svåger som båda mina föräldrar, den värsta av alla förluster är dock att förlora ett barn som förälder eller för ett barn att förlora sin mamma eller pappa.

Den dagen kom för oss och att krama och säga farväl till sitt barn kommer för alltid finnas kvar inom mig och för andra som drabbas av detta så ofattbara.

Julia hade under sin tid tillfört oss så otroligt mycket, hon var nyfiken på livet, ville så mycket och hade en enorm livsglädje. Av hennes kamrater hade vi även fått veta det vi själva förstått, hon stod alltid upp för jämlikhet, kamratskap, solidaritet och rättvisa även i skolan och på fritiden och trots att hon bara fick vara med i 12 år fortfarande idag väcker vackra minnen hos alla som lärde känna henne.

Under hennes sista dagar viskade jag en sak till henne och det var att trots att hon inte längre skulle vara med oss utan hos hästarna på de eviga ängarna med mina systrar o föräldrar och andra som gått före ändå skulle leva vidare hos oss.

Dagarna som följde var ett enda töcken, man var i chock, rädd att sova, rädd att bli tokig. Det finns en gräns som man inte kliver över förrän man måste, så blev det inte så någon mekanism har man som gör att man klarar det och ur detta töcken kom så budskapet att starta en minnesfond för att levandegöra Julia och ge andra barn möjligheter att uppfylla sina drömmar och Julia Lindgrens minnesfond var det som gjorde verklighet av det jag viskat.

” gråt inte för att jag är död, jag finns inom dig alltid. Du har min röst den finns i dig, den kan du höra när du vill. Du har mitt ansikte, min kropp. Jag finns i dig, du kan ta fram mig när du vill, allt som finns kvar av mig är inom dig, så vi är jämt tillsammans”   Barbro Lindgren

                     

Tack för att du tog dig tid att läsa.

Pappa Peter