En karta över Fryksdalen

Heby, Västmanland september 1990
Barfota. Barren är mjuka men fukten och leran tränger upp mellan tårna. Svalkar kittlande.
Jag är alldeles för stor för att gå och drömma i skogen. Men bland träden finns lugnet och tryggheten, möjligheterna och drömmarna. Himlen är oändlig om man lägger sig ned i mossan och följer stammarna uppåt, uppåt och vidare…
Granar är pålitliga träd. De står där, gröna och vänliga, året om. Granskogen är alltid varm och välkomnande. Jag stryker med handen över den skrovliga stammen, varm av sol och tänker att jag alltid måste bo vid en granskog.

Vickleby, Öland februari 2001
Jag och min man sitter och tittar på en karta över Fryksdalen. Eller över Värmland, rättare sagt, för vi funderar även på Klarälvdalen. Där är det också fint, säger han, som bott där. Fast Fryksdalen har ett mjukare, mer kulturellt klimat. Låter bra, tycker jag. Både platserna har granskog. Det hade inte Öland. Det dyker upp en plats på kartan som heter Ivarsbjörke, som verkar ligga fint. Vad lustigt! Där borde ju vi bo, vi som precis döpt vårt barn till Ivar!
 

Ivarsbjörke station. Sen eftermiddag 13 augusti 2001

Vi kliver av tåget. Det gula tåget, med mönster av granskog i grönt. Lagom hårda säten. Lite diesellukt. Vi har varsin ryggsäck och vår ettåring i en överlastad barnvagn. Vi ska bo i ett litet torp som min svärmor nyligen köpt.

Glada över att äntligen vara framme i Värmland, där vi tänker oss att vi ska bo och verka, börjar vi gå åt det håll vi tror torpet ligger åt. Det är ganska långt, tycker jag. Så ser vi Lysvik lite längre fram. Oj då. Vi har gått ungefär 5 km åt fel håll. Ryggsäcken skär in i axlarna. Det börjar bli mörkna. Men ettåringen har i alla fall somnat. Vi vänder och går tillbaka. Passerar den gula stationen igen och fortsätter de knappa 2 km åt det håll som var det rätta. Framme till slut.
Det blev lite omständligt, men det är det som gör att jag fortfarande så tydligt minns detta, mitt första möte med min plats i Värmland. 
Tidigt nästa morgon ska jag ta tåget till Kil och ett vikariat som textilslöjdlärare.
Ofta blir det så där. Jag hamnar där jag hamnar och med lite tur blir det jättebra. Vi ville till Fryksdalen. Det fanns ett torp i Sunnetrakten. Ett tillfälligt jobb för mig och föräldraledighet för min man. Sen får vi väl se. 

Jag som sitter och skriver om förkärlek till granskogen och mitt första möte med Värmland är Ulrika Lundgren. Jag är slöjdlärare, klädformgivare, tillskärare och sömmerska. Under mina dagar som Sunnebloggare kommer du att få läsa om vad som gör mig arg. Vad jag brinner för och vad som får mig att gråta.

/Ulrika Lundgren